Читать книгу: «Nils Tufvesson och hans moder», страница 10

III

Nu hade den sista av dem, som besökt Möllinge, lämnat gården. Nu låg Elin svept och klädd på sin sista bädd. Väninnan hade stuckit en psalmbok i hennes hand och brutit blommorna av sin geranium för att pryda henne. Nu föll skymningen, Inga Persdotter och hennes son gingo tigande om varandra i de tysta rummen.

Nils satt i vardagsstugan och sängen bakom honom stod bäddad. Ögonen höll han öppna, och dock var det honom, som om han ingenting såg.

Från kammaren hörde han Inga Persdotters röst:

»Gå och lägg dig, Nils, och försök sova.»

Mannens hela kropp skakade till, och hans läppar skälvde.

»Jag kan ej sova», mumlade han. »Då kommer hon över mig.»

Inga Persdotter gick fram och strök sonen över håret.

»Du är trött, gossen min», sade hon. »Gör som jag säger, så blir det bättre.»

Själv tänkte hon icke nu på det, som skett, endast på det, vilket ännu återstod att göra. Den spänning hon levat i, uppehöll henne ännu, hon var i jämvikt, därför att allt gått efter hennes vilja, och hon kände medlidande med Nils, emedan hon såg, att han var svagare än hon. Så var hon van att finna honom, och inför denna svaghet blev hon god och ville klema med den. Därför strök hon ännu en gång sonens hår och upprepade:

»Försök att få sova. När du sedan vaknar, blir det bättre.»

Hon stannade kvar i rummet, till dess att hon fått Nils i säng. Därefter gick hon själv in i kammaren för att söka vila. Dörren mellan de båda rummen lät hon dock stå öppen.

Nils låg vaken och hörde på, hur modern gick fram och åter inne i kammaren. Han kände, hur en kall svett flöt över hans lemmar, och han förstod, att han icke skulle få sömn.

»Mor», sade han. »Släck inte lampan.»

»Är du rädd?» sade Inga Persdotter.

I blotta linnet stod hon på tröskeln och log. Ej heller nu var hon mörkrädd. Ej heller nu kände hon, att fasan omgav henne. Hennes instinkter sovo, och hon erfor något av samma slags lugn som ett nyligen mättat djur.

Men när hon kom närmare och fick se Nils ansikte, mörknade Inga Persdotter och leendet dog på hennes läppar.

»Varför vill du, att lampan skall brinna?» sade hon hårt.

»Därför att när jag ser skenet inifrån dig lysa här på golvet, blir det mindre svårt», svarade Nils.

»Här skall vara mörkt», svarade Inga Persdotter. »Mörkt skall här vara, och du skall sova. Är det inte nog, att lampan fick brinna här halva sista natten för din skull? Hade du varit karl då, hade jag inte behövt släcka nu. Ska de nu ha det att säga, att ej heller i natt kan här i huset vara mörkt?»

Då blygdes Nils att bedja modern längre. Han lade sig stilla ned och såg på den ljusa fläcken, där lampan inifrån kammaren kastade sitt sken över golvtiljorna. Därefter hörde han modern gå till vila inne i kammaren, och ett ögonblick senare såg han mot den öppna dörren skuggan av hennes arm, när hon sträckte ut den för att skruva ned lampan. Då försvann framför honom den ljusa fläcken, som givit honom ro, och runt omkring var mörker.

Men ur mörkret växte syner, och det var, som om allt inom den ensamme mannen plötsligt blivit levande och ljust. Han såg människorna, som kommit och gått i hans hus, och åter kände han, att de kommit för att döma honom, och att han redan var dömd. En rysande ensamhetskänsla bemäktigade sig honom. Ingen hade han att gå till, ingen, till vilken han kunde tala. Därinne, på andra sidan om väggen, hörde han, hur modern redan sov, och han greps av medlidande med sig själv, som skulle ligga ensam och frysa. Det hade plötsligt blivit så kallt, att han hackade tänder. Att svepa täcket omkring de frysande lemmarna hjälpte icke. Kölden gick igenom allt det, som eljest värmer. Kölden kom inifrån. Den kom av, att han var så förtvivlat ensam. Hur hade han så plötsligt blivit ensam? Och hur kunde det vara, att han i vida världen icke hade någon, till vilken han kunde gå?

Som Nils låg så och arbetade med sig själv och sina egna tankar, kom det för honom, att han ej längre kunde ligga stilla. Det var något han glömt, något, som framför allt annat måste göras. Han vågade ej väcka modern genom att tända på ljus. Därför smög han sig upp i mörkret och trevade sig fram till spisen. Med darrande hand fann han bunten med svavelstickorna ytterst på spiselkanten, och utan att veta varför, endast driven av ett sällsamt begär att ännu en gång se, gick han på sina bara fötter vägen till salen, där hans hustru låg.

Vid dager hade han ej vågat se på henne. Nu när natten kom, drevs han dit av en oförklarlig makt, som fjättrade hans vilja och oemotståndligt förde honom fram. Hans ögon tycktes genomtränga mörkret, så att han kunde se, och utan att göra buller eller stöta emot, ljudlöst och säkert som en sömngångare, gick han fram genom rummen och öppnade dörren till salen, där Elin låg. Där drog han eld på en tändsticka och närmade sig den döda. När den ena tändstickan slocknat, rev han eld på en ny, och med vidöppna ögon och mun stirrade han på Elins orörliga ansikte. Han stod där, till dess att ingen sticka längre fanns kvar, och när det då blev mörkt omkring honom, tyckte Nils sig ännu kunna se det lugna uttrycket och de slutna ögonen.

»Varför står jag här?» tänkte han. »Och vad vill jag?»

Tyst som han kommit, gick han ut ur rummet, och utan att kläda på sig gick han sin vanda gång ned i stallet för att se om hästarna. I mörkret såg Nils något svart ila sig förbi. Men han förstod, att det var hunden, och han blev icke rädd. Fastän han gick omkring så, var det något inom honom, som sov, och som ej ville bli vaket. Sedan han känt efter, att vatten och foder fanns tillräckligt, gick han från spilta till spilta och räknade hästarna. En, två, tre, fyra, fem, räknade han. En, två, tre, fyra, fem. Det fanns fem hästar. Ingen hade tagit bort någon. Flere hade aldrig funnits. Så försökte han vissla på hunden. Han ville smeka Pojken, emedan han varit orättvis och sparkat honom någon gång. När kunde han ej minnas. Men medan han sökte efter hunden, märkte han, att han kommit fram till förstugudörren, som stod öppen, och huttrande av köld steg han uppför trappan och drog igen dörren efter sig.

Hela tiden, sedan han gått ut ur det rum, där Elin låg, visste han, att han ej var ensam, och att någon följde honom, utan att dock visa sig eller på annat sätt giva sig tillkänna. Denna någon följde honom, som om hans eget jag kluvits itu, och de båda halvorna gått vid varandras sida, utan att kunna beröra varandra. »Du är jag», tänkte Nils, »och jag är du. Men varför har du ingenting att säga mig och icke jag dig? Här är så ensamt och mörkt, varför talar du icke? eller varför gör jag det icke själv?» Han stängde dörren om sig och var åter ensam i vardagsstugan. Det vill säga han var, vad människor skulle kallat ensam. Själv visste han ju, att så icke var. Tydligt kände han, att den andre följt med honom in, och när han lade sig, tyckte Nils, att det var två, som på en gång drogo över sig täcket och ryste av köld. Nils var i denna stund nära den gräns, där, om den överskrides, det sista bandet i en människas skäl brister.

Ty mitt framför sängen såg Nils på golvtiljorna en liten fläck av ljus, och han trodde först, att modern låg vaken som han och hade tänt lampan. Men som han stirrade på denna lilla ljusfläck, märkte han, hur den växte, och mitt i densamma urskilde Nils tydligt, att Elin låg på knä på golvet. Hon låg där i blotta linnet och såg ut, som om hon sprungit upp ur bädden vid hans sida. Han kunde se hennes axlar och hennes rygg och huvudet, som hon höll nedböjt. Och mitt emot henne såg han sig själv, den andre, som följt honom in, och med vilken han icke kunnat tala. Den andre stod mitt emot Elin, och i handen höll han något, som han lyfte för att slå till. »Skona mitt liv», bad Elin, »jag ska gå själv, jag ska ingenting säga, men skona mitt liv.» Nils hörde allt detta tydligt, där han låg, och han såg den andre, som var han själv, slå till på hennes hjässa. Han såg Elin sjunka till jorden med ett skri. Så hörde han henne rossla och kvida. Så blev allt tyst, och det blev mörkt, mörkt, som om intet ljus någonsin kunnat lysa.

Då stod Nils i förtvivlan upprätt på golvet och skrek högt. Men när Inga Persdotter kom in, och lampan var tänd, låg han åter i sin bädd och ville ingenting svara henne. Han bad henne endast gå. Men när modern dock ej ville lämna honom, då satte sig Nils upp, och med läppar vita av skräck talade han till henne.

»Där låg hon», sade han. »Där på golvet. Där borta stod jag, och jag slog henne i natt, som jag gjorde det i går. Men jag vill inte kläda på henne igen. Jag vill inte ta i hennes döda kropp, inte släpa henne ut och kasta henne i källaren. Jag gör det inte. Bed mig inte. För jag lyder dig inte längre.»

Då greps Inga Persdotter för första gången efter dådet av samma skräck som sonen, och med läppar, vita som hans, frågade hon:

»Var hon här?»

»Ja», sade Nils.

»Och såg du dig själv också?»

»Jag gjorde så.»

»Såg du mig?»

»Jag såg dig ej. Men jag vet, att du var där.»

Då sjönk Inga Persdotter samman, och mörkrets underliga isande fasa var över henne. Hon flyttade sig närmare Nils och ville röra vid hans hand. Men hon sade intet. Ty hon ville ej yppa, vad hon själv såg.

Men Nils samlade all sin kraft och stötte modern undan.

»Gå ifrån mig», ropade han. »Gå ifrån mig du, som icke gjort mig annat än ont, du, som för ont med dig, du, som lärt mig ont, och lever i det onda. Jag förbannar dig, och jag förbannar den stund, då du fött mig.»

Inga Persdotter hörde honom, och hennes vrede var sådan, att den först gjorde henne mållös. Hon skulle helst velat gå och lämna sonen åt sitt öde, om hon blott hade vågat. Men hon vågade det ej. Ty i denna stund var skräcken för mörkret över henne, och hon visste, att kom hon ensam ut, skulle hon vända om och på skälvande fötter springa tillbaka.

»Det är för dig, jag gjort detta», prövade hon att säga.

Men Nils avbröt henne.

»Tig», sade han, »och ljug inte nu. Hon, som du hatat och förföljt, lever inte. Det vore bättre, om du vore död.»

Som osaliga andar, vilka mot sin vilja fjättrats vid varandra, sutto de båda där, och ingendera vågade gå och lämna den andra ensam. Ty ingen av dem båda hade mod att bli ensam med sig själv. Därför sutto de och väntade, att dagern skulle komma, och långsamt mätte den gamla klockan med sitt enformiga ojämna tick-tack ut tiden. När morgonrodnaden färgade slättens östra moln röda, sutto de där ännu, och det hat, som föddes mellan människor, vilka enats i ont, växte inom dem båda.

Först när solen var uppe, gick Inga Persdotter in till sig och sökte vila.

»Jag vet, att jag blir dig kvitt», ropade Nils efter henne. »Jag vet det.»

Då slog den våldsamma kvinnan dörren i lås och lät Nils förstå, att hon kunde leva honom förutan. När dagern kom, var Inga Persdotter åter modig, och mot solen, som långsamt steg, ruvade hon länge över, vad hon icke kunde hindra.

IV

Men ute i bygden gick skräcken från hus till hus och höll människorna vakna. Som Inga Persdotter tänkt, när hon i stolta vanvettsdrömmar från den mörka skogsbacken såg ned över de slocknande ljusen i byn, så gick det också. Ljusen slocknade senare än eljest den natt, då Inga Persdotter och hennes son i ruvande ångest delade varandras vaka, och skrämseln för dådet var det, som hindrade människorna från att sova. Det blev många nätter, som följde på varandra. Och icke blott den första natten slog denna Inga Persdotters högmodiga spådom in. Natt efter natt spridde sig skräcken allt längre. Flere och flere blev det, som den höll vaken, snart visste alla olyckan med Elin Olasdotters död.

Men det fanns heller icke en, som under allt detta icke anade, att ett brott hade blivit begånget. När medvetandet om sådant träffar människor, då är det först gärna, som om något sov inom dem. De flesta äro ju slöa och likgiltiga för andras lidanden och andras öden. De flesta av dem tänka som så: allt detta angår icke mig. Låt var och en sköta sig. Jag mitt, och du ditt. Var och en för sig. Och Gud för oss alla.

Människorna måste hava tid för att besinna sig. De måste hava tid, även därför att deras dom ej skall falla för hastigt, för orättvist. Dårar äro de, vilka löpa efter varje känsla, som tillfälligtvis flammar upp.

Det var ett besinningsfullt, långsamt folk, som bodde i denna trakt. Människorna fattade långsamt eld, och de togo ej vid sig för småsaker. Att nämndemannen och hans hustru kommo åkande dagen efter dotterns död, det var i sin ordning och ej mer än man kunnat vänta. Ola Persson såg gammal och förgrämd ut, när han kom. Det var många, som sett honom komma, och medan han var inne på Möllinge, skockades folk utanför på vägen. Det var, som om alla väntat, att någonting då skulle hända. Men deras väntan blev besviken. Ola Persson och hans hustru gingo blott, gamla och nedböjda, in i salen, där deras dotter låg.

Som det höves i sorgehus, talade de icke mycket. Ola Persson själv stod framför liket med händerna hopknäppta och bad tyst. Hans hustru hade tagit plats bredvid honom, och hennes tårar runno. Men mycket frågade de icke, och mycket blev icke sagt. Ej heller intogo de mera förtäring, än nödvändigt var, i sorgehuset. Som de kommit, vände de åter hem, lovande att komma tillbaka till begravningen. Mängden, som skockat sig på vägen, gav plats, när vagnen åkte förbi.

Också Ola Persson behövde tid för att betänka sig. Också han var en långsam man, och han ville gärna överlägga med sig själv, innan han handlade. Förgrämd och sörjande for han till sitt hem, och med bitterhet tänkte han på, att om han behållit dottern, utan att fråga, när hon gående kom den långa vägen till sitt hem och bad honom därom, då hade detta aldrig skett.

Men när Ola Persson och hans hustru rest, och alla visste, att begravningen var utsatt till söndagen, då var det, som om människorna börjat vakna. Då började de också att tala, och allt vad som förut endast viskats man och man emellan, det sades nu högt, och de, vilka förut fruktat för sina egna tankar, klädde dem nu i ord och fruktade icke. Det visade sig då, att ingen trodde, att Elin dött en naturlig död. Alla anklagade Inga Persdotter, och ehuru ingen fritog Nils Tufvesson för delaktighet i brottet, dömde de honom dock milt. Över traktens betänksamma, tunga och tröga befolkning kom en hemsk fruktan, att rättvisa icke skulle bli skipad. Det syntes alla som en stor ogärning, i vilken var och en hade del, om den döda nu skulle begravas, utan att något blivit gjort för att finna gärningsmannen. Allt vad som kommit i dagen, när Elin blev funnen och svept, var i vars mans mun, och alla väntade, att den rätte mannen skulle komma och föra allas talan i en rättvis sak.

»Gud kan icke tillåta sådant», tyckte de. »Gud som skapat världen och givit oss lagar och budord, kan ej vilja, att detta oerhörda skall ske. Han kan ej vilja, att begravningen får försiggå i lugn, och ogärningsmannen sedan sitta i ro och njuta frukterna av brottet, som för var man ligger i öppen dag.»

Så gick rättfärdighetskänslan sin gång över denna bygd. Den kan sova i vardagslag, och i det, som smått är, sluta människorna ögonen till och le. »Det är världens gång», säga de, när de möta orätt. »Och orätt kan ingen hindra.» I handel och vandel sker mycket, för vilket människorna blunda, emedan de själva veta sig i stånd till detsamma. Men när något väldigt händer, då ropar det emot himlen, och det är som om ej ens den ringaste kunde sova lugnt, förrän rättvisan gått sin gång, och sanningen kommit i dagen.

Här blev det från början icke en man, som trädde fram och förde allas talan. Men en av de nätter, då Inga Persdotter och Nils rasade mot varandra efter det dåd, de samman begått, brann länge ljus i en byggnad, vilken ej långt från Möllinge ligger vid landsvägen. Ljuset brann länge, därför att två människor där lågo vakna och talade om det brott, som fyllde hela bygden med skräck. Ljuset brann i fönstret bredvid verandan, som vette ut mot den välvårdade trädgården med fruktträd, bärbuskar och bersåer. En strimma av detta ljus föll mellan vildvinets risiga grenar, och därinne var det Kerstin Larsson, som höll sin man vaken. Hon gjorde det därför, att hon talade ut, vad hela bygden tänkte, och hon var modig, emedan hon visste detta. Men därjämte kände hon det så, som hade den döda talat genom hennes mun, och denna känsla fick hon, emedan ingen annan i livet stått henne så nära. Därför talade Kerstin under tårar och med lidelse, som den gör, vilken talar sin egen sak.

»Det kan aldrig vara rätt, detta», sade hon. »Det kan aldrig vara rätt. Här ligger Elin svept och skall komma i jorden. Om två dagar står begravningen. Man skall ringa över henne, och prästen skall läsa över hennes döda mull. Så skall kistan sänkas ned, och en liten stund därefter är graven fylld med jord. Vad som finns därnere, kan ingen veta och ingen se. Men de, som gjort detta, skola sitta i säkerhet och ro, och när ett år har gått, är alltsammans glömt. Sådant kan aldrig vara rätt, varken inför människor eller inför Gud.»

»Varför reste Elins fader härifrån och sade ingenting?» invände mannen.

»Därför att han icke visste, vad du och jag vet», genmälde hustrun ivrigt. »Kvarnbo ligger långt härifrån.»

Hennes ansikte var rött av iver och sorg, och hennes klara ögon glänste. Med livliga åtbörder fortfor hon:

»Han har icke sett randen, som gick omkring Elins hals. Han var icke inne som jag och såg, när Inga Persdotter och Nils sutto ensamma i salen, där liket stod. Som missdådare sutto de där och talade tyst med varandra. Och ingen av dem vågade lyfta sitt huvud och se på den döda. Inte heller såg Ola Persson Nils, när han låg på sängen med blod på strumpan och ingenting kunde svara för att förklara sig. Han såg ej heller, när vi fann örhänget i Elins tjocka hår. Hade han sett allt det, då visste han som jag, att det är bara en, som har gjort det, och hon heter Inga Persdotter. Då hade han heller icke rest, som han gjorde. Ty Inga har övat brottet, så visst jag ligger här. Men Nils vet om det, och han har nog hjälpt henne. Ty när modern velat det, så har han icke förstått bättre än att lyda, stackare han.»

Men mannen ville ännu icke ge Kerstin rätt. Ty han tyckte icke om att låta hustrun råda för lätt. Därför svarade han:

»Jag har ingen makt och myndighet här. Ty jag är ingen målsägande.»

Då reste sig hustrun upp i bädden och slog ihop sina händer, så att det small.

»Är inte var människa målsägande, där man ser, att blodig orätt sker?» ropade hon. »Kan du gå på begravningen och vara med, när Elins kista sänkes i graven och se mördarna stå där och sörja henne? Kan du se sådant, när du vet, att med ett enda ord kunde du ha hindrat det, och bara för att du skämdes stiga fram, har du låtit allt gå, som det gått?»

Larsson tänkte i grunden detsamma som hustrun. När han talade emot henne, skedde detta mest, därför att han gruvade sig för att stiga fram och synas. Han ryggade också tillbaka för att blanda sig i en sak, som skulle föra rättegång, dom och rannsakning med sig. Bättre än hustrun förstod han, att för en oskyld person låg däri en fara. Men innerst kände han som hon och önskade, att allt måtte komma i dagen. Därför var det blott som ett sista självförsvar han yttrade:

»Varför gör ingen annan detta?»

»Just därför att ingen annan gör det, måste du träda fram», var hustruns svar.

Under det att Kerstin Larsson talade vidare, låg hennes man stilla och lyssnade till hennes ord. Inom sig kämpade han samma kamp, vilken alla de utkämpat, som trätt fram i större frågor och på större slagfält och vunnit ryktbarhet genom sitt mod. Och det inre motstånd, han inom sig själv hade att övervinna, var så mycket starkare, som han med sin handling intet annat kunde vinna för egen del än medvetandet, att han gjort en god gärning och handlat rätt. Ty när rättvisan en gång segrat, skulle han, som blott varit ett ringa medel i dess tjänst, glömmas.

Emellertid talade Kerstin Larsson vidare, och med kloka ord sade hon sin man, hur allt skulle göras. Orden trängde in i den lyssnande mannens sinne, och ju längre han lyssnade, desto klarare blev det honom, att här fanns blott en väg att gå, samt att han och ingen annan måste gå den.

När han kommit så långt, kände han inga betänkligheter längre. Han kysste hustrun till godnatt och sade:

»Nu vill jag sova.»

Mer yttrade han icke. Men av den ton, vari han talat, förstod Kerstin Larsson, att hennes ord hade verkat, och att hon kunde lita på sin man.

»Du är ändå en karl», sade hon och släckte ljuset.

»Fastän jag haltar på ena benet», svarade mannen halvt i sömn.

Och som han sade detta, skrattade han till, så att bädden skakade.

»På hjärtat haltar du inte», svarade hustrun.

Larsson sov redan, när hon sade detta. Men hustrun låg länge vaken och tänkte på sin vän, och att hon, som så länge lidit orätt i livet, nu ändå till sist skulle få rättvisa i sin grav.