Читать книгу: «Nils Tufvesson och hans moder», страница 13

Varför rygga människorna så plötsligt? Varför stängas fönstren? Varför avlägsnas alla, utom de anklagade själva och de vittnen, som skola höras?

Alla ana det, men icke ens nu vill någon säga det högt. Först när domarens klubba fallit, och rättegången för dagen är slut, veta alla vad som förefallit. Åter stiga Nils Tufvesson och Inga Persdotter upp i var sin vagn. Åter fara de ut på landsvägen och tillbaka mot staden. Efter den första vagnen springer en herrelös hund och skäller av glädje, att han funnit sin husbonde.

Men bland mängden av människor sprider sig underrättelsen om, att det yttersta ordet i denna sak blivit sagt. Åklagaren har ställt den frågan till Nils, om det är sant, att de tilltalade bedrivit otukt med varandra.

Men Nils står fast i det sista. Han förnekar allt, som kan kasta en skugga på modern. Vad han bekänt, vidhåller han, men därutöver erkänner han intet.

Detta vet mängden, som väntat till sista timmen på Möllinge gård. Långsamt skiljas människorna åt för att söka sig var och en åt sitt håll. Deras oro är icke stillad. Ännu grubbla de över det öde, som fängslar deras inbillning och deras skräck, och de veta intet.

Men när nästa underrättelse kommer från staden om Inga Persdotter och hennes son, då har rätten setat ännu en gång, och då har utslaget fallit. Det var beledsagat av många ord och en lång utredning, såsom utslag i en rätt äro. Men domen lydde så, att Nils Tufvesson och jämväl Inga Persdotter skulle mista livet för mord.

Hur var detta möjligt? Hade Nils äntligen talat? Eller hade Inga Persdotter bekänt?

Först sent fick någon veta sammanhanget. Ty intetdera hade inträffat. Nils hade icke talat, och ej heller hade Inga bekänt. Men att Inga Persdotter utan bevis kunde bliva dömd livet förlustig, det gick så till, att domaren under hand försäkrade sig om bisittarnes mening. Ty själv kunde han, som var en lagens väktare och tolk, icke döma henne emot lagen. Men när de andras mening blev honom känd, lät domaren överrösta sig av nämnden. Och bisittarne, vilka ej voro i lika grad bundna av lagens bokstav, fällde ensamma domen.

X

På Nils Tufvesson verkade uppläsandet av denna dom, som om en stor oförutsedd olycka hade drabbat honom. Han kunde icke förstå detta. Modern var dömd till samma straff som han själv. Och dock hade ingen av dem båda erkänt hennes delaktighet i brottet. Själv hade han icke röjt henne. Hur kunde då detta ske?

»Gud vill icke låta mig lida för henne», tänkte Nils. »För mig skulle en sådan nåd hava varit för stor.» Aldrig tänkte han på, att moderns brott var för stort att lämnas ostraffat. Hos Nils kunde aldrig en sådan tanke uppstå. Ty någon annans brottslighet än sin egen kunde han icke se.

Men Inga Persdotter gick med rastlösa steg fram och åter i sin cell, och alltmera slutet och oåtkomligt blev hennes ansikte. Hon unnade sig ingen vila, visade till och med maten ifrån sig. När hon trodde sig osedd, såg fångvaktaren genom det lilla fönstret på cellens dörr, att hon stod stilla på golvet med krampaktigt slutna händer, och att hennes mun sakta rörde sig, som om hon talat. Men hon talade ej. Hon kved lågt och sakta, som hon gjort de dagar, då hon beslöt, att Elin Olasdotter skulle dö. Vem vet, vad hon tänkte? Vem vet vad det var, som bevekte henne? Var det tanken på, att hon dock måste dö, och att hennes kamp för livet icke hade nyttat henne? Hade allt nu blivit henne likgiltigt, då detta sista hopp slog fel? Eller ville hon, när stunden kom, dock rädda sonen? Blev det henne för tungt att veta, att han offrade sitt liv för hennes skull?

Måhända trodde hon, att sonen var för ung att drabbas av så hårt straff, som livets förlust. Kanske framhärdade hon i att neka, därför att hon trodde: »Hans liv vill ingen taga. Annat är det med mig.» Kanske bröts hennes motstånd som ett rö, när detta sista hopp slog fel, och dödsdomen lästes upp. Kanske älskade hon dock Nils, tygellöst, ofattbart, utan gräns.

Ingen har någonsin fått veta detta. Ty för ingen yppade Inga, vad som drev henne att ändra beslut. Blott cellens tomma väggar och de ögon, som stulo sig till att se, förtrodde hon sin själs kamp.

Men en morgon i gryningen bad hon att få tala vid fängelsedirektören, och när denne senare på dagen kom in i hennes cell, då bekände hon, att hon varit Nils behjälplig med att begå brottet, och att hon avvetat det. Denna bekännelse uppsattes skriftligen, och Inga Persdotter undertecknade den med sitt namn.

Men de, som sågo henne dessa dagar, kunde märka, att ännu hade hon icke fått lugn. Endast den första natten sov hon. Redan följande dag började hon vandra fram och åter på golvet som förut. Åter smög sig fångvaktaren till att betrakta henne. Åter såg han, hur hon stod stilla eller gick fram och åter, medan fingrarna slöto sig som i kramp, och läpparna rörde sig som om hon talat.

Prästen, som sökte henne, avvisade hon.

»Ni säger, att jag mördat», sade Inga Persdotter. »Vad vill ni med mig? Mörda mig, vill ni. Alla vilja mörda mig. Alla vilja bli mina bödlar.»

Bekännelsen, som Inga Persdotter undertecknat, hade skickats till hovrätten, och hovrätten fann, att därmed var allt förändrat. Befallning utgick, att målet skulle upptagas på nytt. Och domaren i häradsrätten log i sitt skägg. Ty han såg blott, att hans list hade lyckats, och att dödsdomen tvingat den hårda kvinnan till bekännelse.

Åter sammanträdde då häradsrätten, och åter stod Inga Persdotter inför sina domare. Andlösa väntade alla på den bekännelse, som nu måste komma.

Då började Inga Persdotter att tala, och hennes ögon betraktade de sittande, som ville hon njuta av deras fruktan och sin egen makt. Lugn och viss på sin sak stod hon och berättade allt så, som det verkligen skett. Blott när hon kom till själva mordgärningen, höll hon inne. Det var, som om hon tänkt på sin son och erinrat sig, hur han stigit fram och tagit hela skulden på sig. Hon ville ej vara sämre än han.

»Det var jag, som ville hennes död», sade hon. »Det var jag, som fick tanken och tvang honom att vilja som jag. När han var ute, och Elin sov, gjorde jag gärningen ensam. När han kom in, var hon redan död. Då hjälpte han mig att ställa det så, att ingen behövde få veta något. Men ingen annan har slagit Elin än jag.»

När dessa ord blivit sagda, kände alla det, som om livet plötsligt blivit lättare att leva. Ola Persson slog ihop händerna över sitt huvud och log och grät som en vansinnig. Med vacklande steg följde Inga Persdotter fångvaktaren, vilken följde henne tillbaka till cellen.

Där sjönk hon ihop och ville ingenting mera säga. Nu var allt slut. Nu hade hon böjt sig för människorna. Som ett djur hade de jagat henne i nätet och fram till detta. I detta nu ångrade hon, vad hon sagt, och blygdes däröver som över sin enda svaghet.

När Nils sedan fördes inför rätten, sade honom domaren, att nu behövde han icke längre taga det på sig. Nu hade Inga Persdotter bekänt, och alla visste, att hon var en mörderska.

Nils trodde, att detta var en snara, i vilken man ville locka honom, för att han skulle förråda modern, och han svarade därför:

»Mor kan inte bekänna, det hon aldrig har gjort.»

Då slog domaren på papperen, som lågo vid hans sida, och där skrivarens bläck ännu icke torkat. Han slog hårt, så att papperen rasslade mot varandra.

»Det står här», sade han myndigt.

Men Nils tvivlade ännu och begärde, att vad modern sagt, måtte uppläsas för honom.

Då lästes bekännelsen upp, och under det den lästes, sjönk Nils samman. Hans knän skälvde under honom, så att han måste sätta sig ned, och tunga tårar droppade från hans ögon. Ingen, som såg honom då, tyckte sig hava sett en man, så pinad av sorg.

»Har hon bekänt?» mumlade han. »Att hon ändå har bekänt!»

Hela hans kropp vaggade fram och åter, och det såg ut, som om han glömt sig själv och alla, glömt, var han var, och att främmande ögon betraktade honom.

»Stackars mor», ropade han högt. »Stackars mor! Varför fick jag icke lida för dig?»

Nils hörde icke längre, vad domaren frågade honom, visste icke själv, vad han sade, svarade blott ja till allt och ändrade i moderns bekännelse intet.

Först när han blev ensam i sin cell, märkte han, att modern nu i stället tagit all skulden på sig, att rollerna voro ombytta, och att hon nu skulle få lida för honom. Då led Nils på nytt av ångest, att hela hans lidande under de långa månaderna varit fruktlöst. Men på samma gång kände han sig lättare om hjärtat. Ty nu såg han för första gången klart, att hans eget lidande var honom nog. Och han visste, att människorna, som han lämnat, ej längre behövde döma honom för annat, än vad han verkligen gjort.

Under de rättegångar, som nu följde, ändrade Inga Persdotter i sin bekännelse, och Nils Tufvesson ändrade i sin. Detta skedde flere gånger. Den ena syntes ångra, att hon sagt för mycket, och den andre, att han icke bekänt nog. Så stridde dessa båda, vilka aldrig träffades och aldrig bytte ett ord, om vad som var sant, och vad som icke var. Allt detta, som inbördes stred mot vartannat, togs till protokoll och skrevs upp. På grundvalen därav föll äntligen domen.

Men vad som var verklighet i de hemska detaljerna, och vad som icke var verklighet, det fick ingen veta. Måhända visste de anklagade detta ej längre själva. Så länge hade de ruvat över det gräsliga, som skett, och så hemskt hade cellens ensamhet verkat, att inbillningens och verklighetens trådar omärkligt flätade sig in i varandra. Så likgiltigt blev dem också allt, att de till sist bekände så, som de inbillade sig, att rätten ville hava det.

Därför kom sanningen aldrig fram, och dock visste alla, att den dom, som fälldes, var rättvis. Det var ingen, som önskade, att Inga Persdotter skulle få nåd; bland folket i trakten, där hon bragt nesa och skräck, var hennes dom fälld. De kände ej ett högre lagbud än budet om liv för liv, och de andades alla lättare, när de visste, att ingen nåd för den längesedan dömda fanns. Om Ola Persson berättades det, att han under denna tid varit sådan, som ingen förut sett honom eller trott sig skola få se. Han, vilken alla kände som rättvis och mild, blev mager och böjd av sitt hat, och i omättligt raseri ingav han ansökan om, att det måtte tillåtas honom att vara närvarande, när den hatade kvinnan ändade sitt liv. Han gjorde detta, emedan han erfor lust att själv se henne pinas och hennes blod flyta. Och han kände sig kränkt i sin rättmätiga vrede, när hans ansökan icke kunde beviljas.

Det var blott en, som sörjde Inga Persdotters öde, och denne ende var Nils Tufvesson, hennes son.

»Ingen vet, vad hon har lidit», sade han. »Ingen vet det.»

Nils kunde säga så, emedan han böjt sig under det öde, som han burit från moderlivet, och emedan han aldrig kunde tänka eller se, att han själv hade något att förlåta.

När trumvirveln gick på fängelsegården, och Inga Persdotters dom lästes upp, då gick det dock som en ny känsla genom alla dem, vilka stodo i väntan på, att hennes stund skulle komma.

Inga Persdotter trädde in på gården, och hennes ögon föllo på den låga stupstocken framför henne. Utan att taga sin blick från den plats, där hon skulle lägga ned sitt huvud, och avvisande andras stöd in i det sista, stod hon ensam bland alla dem, vilka ännu tillhörde livet, och hon darrade ej. Ingen kunde se, att hon fruktade för mörkret, som skulle komma, och när hucklet togs från hennes huvud, sågo alla, att hennes hår nu blivit alldeles vitt.

Som hon stod där, var hon en gåta, och gåtan var ej löst därmed, att bödeln tog hennes liv. Så stort var Inga Persdotters brott, och så mäktigt hennes öde, att den mänskliga rättvisans största kraftyttring i jämförelse därmed föreföll ringa och vanmäktig. Den blev till en hädelse mot de okända makter, vilka kasta sina mörka skuggor över allt levande och det, som bortom råder och styr.

Mer än en blygdes över sig själv och vände bort sina ögon.

Utan att hava ångrat, och utan att hava yttrat en önskan angående det liv, hon skulle lämna, besteg Inga Persdotter den tröskel, som leder till evigheten. Blott när hennes hals rörde vid stupstocken, undslapp henne som en gärd åt kroppens svaghet en ordlös kvidan.

Hon tog sin egen gåta med sig och gick.

XI

Möllinge gård ligger öde.

Den blev såld till främmande, och jorden brukas ännu. Ty den var god och väl skött. Släkten efter släkten hade arbetat med den och låtit den giva skördar, till dess att en gång ofärden kom. Trädgården, som en gång bar rikt med frukt, och där jordgubbarna glödde röda under de mörkgröna bladen, är skövlad och förvandlad till tobaksland. Men det gamla huset står öde.

Det står öde, därför att ingen vill bo där. Ingen vill få till ständigt grannskap minnena om den onda modern, vilken förledde sin son och tvang honom att mörda sin hustru. Ingen kan stå ut med att dag för dag och natt för natt höra väggarna tala och lyssna till nattens sagor om det mörka dådet, om vilket sanningen aldrig kom fram.

Den sista, som bott där, var en herrelös hund, vilken dag och natt sökte sin husbonde. Om nätterna plägade han stå och tjuta på gården, och de, som gingo förbi, hörde honom. Då var det en barmhärtig man, som lockade hunden med sig hem och sköt honom.

Sedan dess har gården stått tom. Spindlar och råttor äro dess innebyggare.

Men om Nils Tufvesson går den sägen, att en gång när han suttit ut sitt straff och fått kunglig nåd, som livstidsfångar få till sist, om de uppfört sig väl, då skall han komma tillbaka. Det blir tungt för honom att komma. Men han känner ingen annan trakt än sin hembygd, och någon annan plats på jorden att ty till äger han icke. Därför måste han komma till sin egen bygd.

Men när han då kommer, är han välkommen, och förbannelsen är lyftad från hans huvud. Ty honom har ingen dömt av dem, som kände honom, och ingen av dem skall tveka att räcka honom sin hand.

Mer än hans gärningar värda voro, har han icke lidit. Men den, som lärt att se uppåt, vet, att det finns något, som tindrar och lyser, högt över gärningarna.