Читать книгу: «Nils Tufvesson och hans moder», страница 9

Inga Persdotter sitter och stirrar mot fönstret, och som hon nyss väntade, att ljusen skulle släckas och mörkret dölja hennes steg, så väntar hon nu att se den lilla låga tändas, vilken skall berätta henne, att hon icke längre är ensam vaken. Men Nils sover där inne, och lågan tändes icke. Åter tycker Inga Persdotter, att tiden skrider långsamt framåt, alltför långsamt för hennes hämnd. Åter kröker sig hennes hand i krampaktig längtan att gripa om en strupe.

Till sist reser hon sig upp och går fram mot dörren. Hon beräknar ej längre, hon trotsar på, att intet kan röja henne. Därför höjer hon handen och slår hårt på den stängda dörren. Då ser hon ett ljus flamma upp därinne. Hon går åt sidan, så att skenet ej skall falla på hennes ansikte, om någon annan skulle öppna. Och som hon gör detta, knyter hon upp sjalen och lossar något, som hon haft bundet om sitt liv.

Då öppnades dörren och Nils kom ut. Han såg sig om, när han trädde ut på gården. Men Inga Persdotter stod stilla och rörde sig ej från sin plats.

»Jag är här, som jag sagt», sade hon. »Gå ut till kräken och gör fort, vad du gör.»

»Elin sover», viskade Nils sakta.

Men Inga Persdotter slog åt honom med handen.

»Gå bara», sade hon, »gå fort.»

Nils gick och Inga Persdotter stod kvar och väntade honom. Åter tyckte hon, att tiden gick henne för långsamt, och då Nils dröjde, sköt hon upp dörren, som stod på glänt, och ensam steg hon in i det halvmörka rummet. Framför henne låg Elin avklädd i sin bädd och sov med de bara armarna över täcket.

Inga Persdotter stod en stund och såg på sin fiende, och hennes händer skälvde av oro. Som en våg av raseri gick igenom henne från huvud till fot, och utan att taga sina ögon ifrån den sovande, kastade hon av sig sjalen och ryckte fram snaran, som hon haft dold därunder.

Vid denna rörelse vaknade Elin, och som om hon sett ett spöke, reste hon sig upp och höll båda händerna avvärjande framför sig.

»Vad vill I mig?» skrek hon. »Och var är Nils?»

Inga Persdotter svarade icke, stod endast stilla och njöt sin triumf, viss, att den icke kunde undgå henne.

Då förstod Elin allt, och i en blink kastade hon sig ur sängen och stod på sina bara fötter på golvet framför den andra. Hon ville springa mot dörren, men Inga Persdotter stod i hennes väg.

»Du kommer inte förbi mig», väste hon. »Minns du, vad du talade om? Blodskam! Sade du inte så? Skam har du haft. Nu komme blodet över dig själv!»

Liten och späd som hon var, försökte hon pressa den unga kvinnan ned mot golvet. Men Elin var henne för stark.

»Nils», ropade Elin, utom sig. »Nils, hjälp mig.»

Och Nils kom in. Hans panna var våt av svett. Med vidöppna ögon stannade han ett ögonblick och såg på scenen framför sig.

»Släpp mor», röt han. Och hans röst var tjock.

Han böjde sig ned, grep det första tillhygge, som kom i hans hand, och höjde det mot hustrun.

Då förstod Elin för andra gången, förstod, att allt hopp var ute, och att han, som hon trots allt hållit av, höjde sin arm emot henne, och ville hennes död.

»Nils», bad hon. »För Gud i himmelens skull! Slå inte! Skona mitt liv. Jag ska gå min väg. Jag ska ingenting säga.»

Men Nils var som vild. Raseriet blodsprängde hans ögon och hans ansikte.

»Undan mor», mumlade han.

Då lät Elin sina armar glida ned från det tag, med vilket hon pressat sin värsta fiende mot jorden, hon sjönk ihop på golvet, och med nedböjt huvud bidade hon slaget.

Nils slog henne i huvudet, så att hon föll, och med snaran fullbordade Inga Persdotter dådet.

Det blev tyst i rummet, då allt var slut. Ingen ville se den andre i ögonen, på fällbordet flämtade lampan, och på golvet låg Elin Olasdotters döda kropp med snaran om halsen.

Ensam, borta i rummets mörkaste vrå, stod Nils med händerna för ansiktet och vågade ingenting se. Inga Persdotter talade icke till Nils. Hon lät honom vara, som han var, och gick fram för att lösa snaran.

Men Nils hindrade henne.

»Inte än», sade han. »Inte än.»

»Är du rädd nu?» sade Inga Persdotter hånfullt. »Nyss var du det inte.»

Då föll Nils på knä och lyfte de båda knäppta händerna mot sin hustru.

»Gud i himmelen, förlåt mig i din nåd, att jag slagit oskyldigt blod», ropade han.

Han kastade sig ned mot golvet, och som ett piskat djur kröp han fram emot hustruns lik. Där föll han ihop och blev liggande orörlig.

När han kom till besinning, stönade han som under stora plågor, och i det han släpade sig fram till sängen, kröp han upp i den, lade sig ned och gömde huvudet ibland kuddarna.

Inga Persdotter stod tyst och betraktade honom, och hennes hela människa svällde av förakt.

»Så usel är du alltså», sade hon. »Och för dig har jag gjort allt detta.» I detta ögonblick grinade det meningslösa i vad hon gjort i all sin fasa mot Inga Persdotter.

Nils hörde henne icke längre. Hans kropp skakades av snyftningar, och hans läppar mumlade utan sammanhang böneord, vilkas mening han längesedan hade glömt.

Då vände sig Inga Persdotter ifrån honom, och utan att spilla vidare ord började hon arbetet på att utplåna spåren av nattens dåd.

Ty det led fram mot morgonen, och den första dagerns ljusning skymtade redan vid synranden i öster. Nu gick tiden ej längre långsamt. Nu flög den fram på ilande vingar, flög fram mot den morgon, som skulle komma, jagande fram mot straffet, upptäckten, hämnden. Den var stadd på flykt för att utföra sitt gamla värv att utplåna och försona. Och när Inga Persdotter fullgjort sitt arbete, och Nils vaknar till besinning och hjälpt henne, då var solen redan uppe, och människorna, som sovit, voro vakna.

Domen över de levande

I

Dagen efter dådet gick Inga Persdotter tidigt på morgonen från Möllinge gård. Hon var iklädd en rödbrun kjol och en grårutig sjal, på huvudet bar hon en svart duk. Den var framdragen så långt över pannan, att hennes ansikte ej skulle synas. Hon gick snabbt framåt på sidan av stora landsvägen och såg varken till höger eller vänster. Gick hon förbi en gård, som låg bredvid vägen, skelade hennes ögon snabbt åt sidan, och när hon märkte ansikten skymta i ett fönster, såg det ut, som om hela hennes kropp kröp ihop. Mötte hon någon, såg hon icke upp och hälsade icke. Hennes ansikte drog sig blott längre inom hucklet, som hängde fram, och hennes ögon stirrade envist mot marken. Med hastiga steg gick Inga Persdotter, ty tiden hade gått henne för fort och började nu jaga henne. Men snabbast gick hon, när hon kom över bron och måste fram genom byn. Där lågo byggnaderna tätt, och där kunde hon ej vika av varken åt den ena sidan eller åt den andra. Rätt fram måste hon gå, och för varje steg hon tog, visste hon, att här bodde människor, som ville henne illa och icke önskade högre än att kunna anklaga henne för något ont.

Inga var för sent ute, tiden hade gått fort, och ingen mäktade hejda dess gång.

Först när hon kom ut på andra sidan byn och kunde gömma sig under skogsstigens låga tallar, saktade hon sina steg. »Nu behöver jag inte oftare gå denna vägen», sade hon för sig själv. »Mor dör snart, och då behöver ingen bära mat till henne längre.» Som hon tänkte så, blickade hon ned från den låga backen, där hon aftonen förut sett ljusen slockna i byn. Nu fanns där ingenting att se. Nu sken solen, och över ängarna skingrades den gråvita dimman.

Inga Persdotter tänkte på det, som skett, och fann ingenting, som hon ville ändra eller göra annorlunda.

Ensam var hon, och runt omkring henne var tyst.

Sakta gick hon fram mot det låga huset, i vilkets ena länga modern, Karna Andersdotter, bodde. Där bultade hon på dörren, och modern släppte henne in. Inga frågor gjorde den gamla, och ingen upplysning lämnade dottern. Men när Inga Persdotter fått eld i spiseln, tog hon fram en snara, som hon under sjalen haft lindad om sitt liv, och brände den där.

Sedan kokade hon mat och åt. Och när hennes våldsamma hunger var stillad, letade hon åter fram den gråa kjolen, på vilken hon föregående afton arbetat, och började sy. Hela förmiddagen arbetade hon, och varje timme väntade hon att få höra budskapet om Elin Olasdotters död.

Elins lik låg fullt påklätt i den låga källaren. Huvudet med märket efter det tunga slaget låg pressat mot ett järnbandat drickesankare, och ena foten vilade mot det nedersta trappsteget.

Ensam i de tomma rummen gick Nils Tufvesson, tänka kunde han icke, allt omkring och inom honom hade karaktären av något skugglikt och overkligt. Nils kunde icke fatta, att allt var så som det var. Så tomt allting blivit, så tomt, och så underligt tyst. Ned till källaren stod dörren öppen, och dit vågade Nils icke gå. Därför stängde han sig inne i vardagsstugan, men även där måste han ofta se sig om för att vara viss, att han var ensam. Därför vågade han ej stanna inne. På måfå gick han ut därifrån och skulle gå över gården. Bakom honom gapade den öppna källardörren, den sög honom till sig, fjättrade och drog honom som med osynliga armar. Nils kunde ej värja sig, han måste gå dit fram, han måste se dit in, böja sig ned och försöka upptäcka något genom mörkret därnere. Länge stod han där och kunde icke fatta, att han hade någon del i detta, som skett. Det var icke med vilja han gjort det. Det var icke sant. Omöjligt kunde detta vara sant. Att modern också haft hjärta att gå bort och lämna honom ensam. Att ingen kunde komma, för vilken han åtminstone finge visa henne, som låg där nere. Att han skulle vara så ensam just nu, när han var så bittert olycklig och behövde hjälp.

Långsamt började minnet att återvända, och allt som var, blev så pinsamt klart, att det skar som med knivar i hans kött. Nils lutade sig mot dörrposten, och pressande båda händerna mot ansiktet för att slippa se dagern, stönade han högt.

Så stod Nils Tufvesson upprätt på sin egen gård och led dödens kval. Och ett par steg ifrån honom låg Elin stel och kall. Som fjättrad av tunga bojor, stod han på samma plats och vågade icke röra sig, ej heller taga bort handen, som skyggade för hans ögon.

Utan att förut hava hört ett ljud, som varslade om, att han icke var allena, kände Nils plötsligt något mjukt och varmt röra vid sina ben. Han blev kall av en alldeles ny förfäran. Ty den tanken slog ned i honom, att hustrun levde, att hon krupit uppför källartrappan, utan att han märkt det, och att det var hennes händer, som nu rörde vid hans knän. Denna villa varade blott ett ögonblick, men den var så stark, att mannen, vilkens samvete var så sjukt, på länge ej vågade öppna sina ögon för att få visshet om, vad det var.

När han äntligen vågade det och blickade ned på marken framför sig, såg Nils, att det var hans egen hund, vilken kröp framför honom på marken och tiggde om en smekning av hans hand.

Under de sista veckorna hade Nils nästan glömt, att detta djur fanns till. Allt sedan giftermålet hade hunden liksom dragit sig undan människorna. I foderlogen hade han tagit sin plats. Där sov han om nätterna. På tröskeln dit in låg han om dagarna. In i vardagsstugan kom han blott, när han ville ha mat. Det var, som om han haft någon känning av, att allt i huset ej var, som det skulle.

»Pojken», mumlade Nils. »Pojken. Är du här?»

Men som han böjde sig ned för att smeka djuret, märkte Nils, att hunden närmat sig honom av skrämsel. Han slokade svans, och håret på hans rygg stod upprätt. När Nils började smeka honom, hoppade han upp emot husbonden, som om han väntat på detta ynnestbevis för att våga. Och med skälvande kropp rusade han fram mot källargluggen. Där stannade han darrande och tjöt.

»Döden har besökt ditt hus», tycktes han säga. »Du står här, som om ingenting hänt, och vill ingenting veta.»

Åter satte hunden nosen i vädret och tjöt, ängsligt, långdraget och gällt.

Då vaknade Nils ur sin dvala. Med ett par steg stod han innanför dörren, böjde sig ned och fick hunden i nackskinnet. Betagen av på en gång förfäran och raseri, lyfte Nils honom högt upp, och med en spark slängde han djuret till andra sidan av gården. Hunden tumlade runt, kom på fötter igen, flydde, tjutande som en besatt, och gömde sig innerst i den mörkaste delen av foderlogen.

Då gick Nils med stora steg in i stallet och lade selen på Blacken. Sedan spände han hästen för den långa vagnen, vilken användes för att köra timmer. Det föreföll honom, som om någon för länge sedan sagt honom, att just i dag skulle han fara till skogen och hämta en sågbock. Ja visst. Så var det. En sågbock skulle han hämta. Anders Ohlsson, grannen, skulle hjälpa honom. Hur hade han kunnat glömma det? Dörrarna skulle stå på vid gavel. Ja, ja! så skulle det vara. Då kunde någon komma och finna Elin och se, att hon fallit av våda och slagit sig mot det järnbandade drickesankaret, där hennes huvud låg. Ingen hade gjort henne något. Nej, nej. Allt hade skett av våda.

Nils åkte redan från gården. Men med ett ryck hejdade han hästen och sprang ned på marken. Först måste han stänga dörren till foderlogen. Den dörren måste ju vara stängd. Hunden skulle ej få komma fram igen och stå vid källardörren och tjuta. Med skälvande hand stängde Nils den tunga dörren, som knarrade på rostiga gångjärn. Så satte han sig upp och lät piskan vina över hästens rygg. I rasande fart körde han ut från släktens gamla gård, och hans rygg krökte sig, som fruktade han, att någon sprang efter för att slå honom.

Är det Nils Tufvesson, som i dag far fram på landsvägen och kör sin käraste häst? Han ser icke upp, och han vet icke, vem han möter. Nedsjunken på vagnen sitter han, som vore han redan en gubbe, och hans ansikte är utvakat och grått. Ibland rycker han upp sig ur sin skrumpna gubbställning. Då låter det, som om han skrattat, och när han ser sig omkring och intet kan känna igen, av vad han ser omkring sig, visslar han och ler. Men fast han intet känner igen, av vad han ser omkring sig, stannar han dock vid Anders Ohlssons gård. Han går dit in och träffar blott hustrun. Henne hör han säga, att mannen gått ut, men att han snart kommer tillbaka. Nils sätter sig då på en stol vid det stora fällbordet, och han dricker två stora koppar kaffe, som Ohlssons hustru bjuder honom, och äter bröd därtill. Men han svarar frånvarande på alla frågor, och allt ibland visslar han högt för sig själv och ler.

När Anders Ohlsson kommit tillbaka, följas de båda männen åt till skogen, och vägen är lång. De utföra sitt arbete, och när de vända åter, är vagnen lastad med en väldig, tung stock. Själva gå de på ena sidan om vagnen, den ena efter den andra. Nils går först och håller tömmarna. Därför kan Anders Ohlsson, grannen, icke se den andres ansikte. Han kan blott se, att ju närmare de komma Möllinge, desto mera sjunker mannen framför honom ihop och blir liksom mindre. Då börjar också Nils att gå långsammare. Ty han tror, att medan han varit borta, måste någon ha kommit dit och funnit Elin, och därför väntar Nils att finna gården full av folk, som beskärma sig över olyckan. Men i sista vägkröken möta de torparen Jesper Svensson. Denne hejdar de båda männen och berättar, att han varit inne på Möllinge gård. Där stå dörrarna öppna, säger han, så att vem som vill kan gå ut och in. Men ingen var hemma, och när han ropade, svarade ingen. Då vet Nils, att ännu har ingen funnit Elin. Och han undrar, om hon ännu kan ligga kvar, som han varje stund ser henne ligga. Han manar på hästen och när de rasslat in genom inkörsporten, ber han Anders Ohlsson ropa efter hustrun. Ty själv vågar han det icke.

Anders Ohlsson går genom hela huset och söker och ropar. Till sist kommer han också ned i källaren och finner, vem som ligger där, och att hon är död. Då slår han händerna för ansiktet och ropar:

»Nils, Nils! Här har hänt en olycka. Elin har fallit i källartrappan och slagit ihjäl sig.»

I ångest över vad han sett, ropar han så högt och är så förvirrad, att han icke lägger märke till Nils, som står mitt emot honom och ler med förvridet ansikte. Han rusar ut på landsvägen och skriker om det förfärliga, som skett. Medan han är ute, går Nils och öppnar dörren till foderlogen. När dagen blänker in, kommer hunden fram, men när han ser, att det är husbonden, som öppnat, vänder han om och kryper jämrande och haltande efter Nils spark tillbaka till sin mörka vrå i höet.

Då minns Nils, att han måste låtsa, som om han intet visste om allt detta, och att han skall sörja sin hustru. Han höjer händerna och säger, som sant är, att han är olycklig. Och människorna komma och gå förbi honom. Det är torparen Jesper Svensson, som han nyss mötte. Det är Bengta Jönsdotter från Kvarnen och Ida Qvick, som tjänar hos handelsman. Det är Måns Nilsson, Gustaf Andersson, brovakten Skog, Johanna Åström, Sven Bengtson och många, många flere.

Alla komma de och tala till Nils och gå honom förbi. Och för hans ögon blir hustrun buren upp från den plats, där hon legat. Hon är stel och kall och tung att bära, och den tjocka bruna hårflätan hänger ned.

De som bära, försvinna med sin börda in i vardagsstugan, och Nils förstår, att han ej får stanna längre ute och lämna hustruns döda kropp ensam med främmande. Han gör våld på sig och stapplar in. Men som han stannar där innanför dörren, ser han, hur de samlats omkring henne alla. Han ser, hur de alla knäppt samman sina händer, oemotståndligt, högtidligt och med vördnad, som seden är, när människor samlats inför en död.

När Nils Tufvesson träder in, är det ingen, som gör plats för honom. Han hör blott sorlet av en viskning, som tystnar, då han stiger över tröskeln. Ur hopen hör han en röst, som säger: »Vem har gjort detta?» Men vem, som talat, kan Nils icke se.

Då känner Nils, att han är dömd. Han vänder sig om och går ut, och när någon ber honom stanna, svarar han:

»Jag kan icke se henne.»

Därute sätter han sig på trappan och gömmer ansiktet i sina händer. Då hör han någon komma och gå sig förbi. Han höjer huvudet och ser upp.

Det är Kerstin Larsson, som kommer, den dödas enda förtrogna och vän. Folk har hämtat henne först, och hon kommer springande. Hennes ansikte är svullet av harm och gråt. Nils och väninnans blickar mötas. Kerstin Larssons ögon ha icke hunnit att torka. Men genom tårarna bränna de och gnistra, och de borra sig in i Nils, så att han måste gömma sin blick för att ej behöva möta dessa ögon, som tyckas veta allt.

Så står Kerstin Larsson länge stilla och ser på Nils. Det är, som om hon behövde hämta sig, innan hon gick in.

»Gud skall döma i detta», säger hon.

Så går hon förbi Nils, och när hon träder in, giva alla plats, så att hon kan komma fram till den döda.

Som hon står där, ser hon och ser, men hennes läppar äro slutna. Till sist böjer hon sig ned och försöker räta ut den dödas fingrar, som kroknat.

II

I vardagsstugan, där Elins döda kropp låg, talades icke mycket. Tysta gingo alla, som voro därinne, sin väg. Skräcken hade slagit människorna, vilka kommit dit för att se, och ingen trodde, att den döda av sig själv fallit ned i den trånga källaren och av våda lyktat sitt liv. Därför gingo alla tigande bort, och de togo skräcken med sig ut över bygden.

Men de, som gingo bort, ersattes snart av nya. Var och en berättade för andra, vad han hade sett, och de, som hörde, måste själva gå till olycksstället och övertyga sig om, att deras öron hade hört rätt. De stannade alla framför den döda, och var och en, som gick därifrån, utbredde och fördubblade den fasa, som börjat komma över bygden, fasan för det namnlösa brott, vilket satte liksom en fläck på alla.

Inga Persdotter kom sent till Möllinge, och när hon kom, var det Kerstin Larsson, som skickat henne bud, ehuru Nils bett, att man ännu skulle skona modern. Inga Persdotter satt i moderns stuga och sydde på sin gråa kjol, när budet med underrättelsen om sonhustruns död nådde henne. Så fort hon fått höra allt, slog hon ihop händerna och utbrast: »Nu ska de väl skylla Nils och mig för detta.»

Och först ville hon icke gå.

»Jag orkar det aldrig», sade hon.

Det var den gamla modern, Karna Andersdotter, som måste uppmana henne att gå till sonens hem, där olyckan brutit in.

»Du kan väl aldrig bli skylld för detta», sade hon. »Du var ju här i natt.»

Men vid det att hon sade detta, försvunno hennes ögon i skrynklorna, och vad hon tänkte, visste ingen.

Inga Persdotter kom till Möllinge, och vad hon där sade, lade de närvarande på minnet. Med snabb tunga förklarade Inga allt, och i allas närvaro utfrågade hon Nils om, vad som skett, innan han lämnade hemmet och åkte till skogen. Och Nils svarade på hennes frågor, därför att han då som alltid böjde sig under hennes makt. Men inom sig visste han, att han redan var dömd, och att motstånd tjänade till intet.

Dock ville han icke hjälpa till att bära hustruns döda kropp från vardagsstugan och in i den stora salen, som nu stod öppen och skulle göra tjänst. Han föregav, att han icke orkade, och han gjorde detta, ehuru han märkte, att de som voro närvarande förstodo, att hans vägran kom av, att han ej vågade vidröra Elin. Han såg främmande människor lyfta henne upp inför sina ögon och bära henne bort. Och han kände sig till mods, som om allt detta icke anginge honom. Det som skulle komma, kom ändock. Och han skulle icke uppleva, att han fick följa hustrun till jorden.

Ty skräcken gick över bygden, och Nils kände dess smitta i sitt eget blod, och därav trycktes han till jorden. Skräcken verkade så, att alla, vilka tillfrågades, om de ville hjälpa till att avkläda, tvätta och svepa den döda, svarade nej. Fullt påklädd låg Elin på det stora bordet inne i salen. De, som burit henne dit, tyckte, att nu hade de gjort nog. En efter en skakade de sina huvuden och gingo därifrån. Och de visste alla, att över det hus, de lämnade, vilade förbannelsen.

Då var det Kerstin Larsson, den dödas väninna, och den enda, vilken i livet haft hennes förtroende, som hyste förbarmande. Hon talade med andra, och hon befallde sin egen piga att hjälpa till. Själv lade hon också hand vid verket. Men Inga Persdotter gick ut ur rummet och sade, att hon måste gå för att trösta Nils.

Medan kvinnorna så arbetade med svepningen, talade de ej mycket med varandra, men var och en gissade den andras tankar. De blottade den dödas hals, och de sågo det röda märket, vilket gick som ett band runt omkring. De frågade sig själva och varandra, om detta kunde vara märke efter ett fall. Och just som de ömsat linne på den döda, kom Kerstin Larssons man in och begärde att få se Elin.

Inga Persdotter hatade såväl honom som hans hustru, emedan hon visste, att i dem hade Elin haft goda vänner. Men hon kunde icke vägra Larsson att komma in, och hon följde honom själv fram till den döda.

Larsson stod där stilla och iakttog allt. Hans ansikte var blekt och strängt, och hans ögon voro vakna. Han såg den röda randen, som gick runt halsen, och hans ögon borrade sig ett ögonblick in i hustruns, som mötte hans. Men därinne yttrade han intet, stod bara stilla, överlade, tänkte och såg. Så gick han därifrån, tigande som han stått där.

I vardagsstugan satt Nils, och när Larsson gick honom förbi, stannade han och sade barskt:

»Hade du haft någon hos Elin och icke ständigt låtit henne gå så ensam, när du var borta, då hade detta icke hänt.»

Nils såg slött på den talande och svarade:

»Jag har det nog tungt ändå, utan att du behöver lägga sten på börda.»

Därmed gick Larsson ifrån gården, grubblande över, vad som skulle komma att ske efter detta.

Men därinne sysslade kvinnorna med den döda, och som de sågo henne ligga där, sade den ena:

»Hon har två örhängen, men av dem är det ena avslitet. Det lilla trekantiga stycket, som hänger löst ned, är borta på ena sidan.»

Då stannade alla i sitt arbete. De ropade in Nils och visade honom, vad de sett. Alla märkte, att han blev häpen över denna upptäckt och förvirrad. Men för att ingen skulle misstänka något, gick Nils ned i källaren och sökte. Därifrån kom han hastigt tillbaka och berättade, att han funnit det saknade stycket av örhänget där. Åter sågo kvinnorna på varandra, utan att säga något, och åter gick Nils in i vardagsstugan, där Inga Persdotter sysslade vid spisen, och satte sig där.

Nu började kvinnorna att reda ut den dödas hår, och som de gjorde detta, funno de intrasslat i håret det saknade stycket av örhänget. De jämförde och försökte på det ställe, där det blivit avslitet, och alla sågo, att det passade.

Då bådo de åter Nils komma in och visade honom, vad de funnit. Nils tog i sin hand det lilla metallstycket, som sade så mycket, och inom honom blev det svart. Men han försäkrade dock, att han funnit något i källaren.

Därmed lämnade han rummet, och i det han stönade högt, lade han sig ned på sängen i vardagsstugan. »Vad angår allt detta mig?» tänkte Nils. »Jag är ju ändå dömd. Människornas ögon ha dömt mig.»

En stund senare kommo kvinnorna ut i vardagsstugan. Deras arbete var fullgjort. Då sågo de Nils utan rock och skor ligga på sängen, och de trodde, att han sov.

Då pekade pigan, Ida Qvick, som Kerstin Larsson befallt hjälpa sig, på hans ena fot och sade högt, så att alla kunde höra det:

»Nils har blod på strumpan.»

Nils blundade och låg en stund stilla, som om han ingenting hade hört.

Då upprepade flickan sina ord, och motvilligt slog Nils upp ögonen.

»Jag har gjort mig illa i foten», sade han lågt.

Men inom sig tänkte han: »Vad betyder det, om blodet syns? De veta det ju ändå alla.»

Då sågo de främmande på varandra, och den ena efter den andra gjorde sig redo att gå. Men Kerstin Larssons hjärta var fullt av sorg och harm, och hon kunde ej lämna huset, innan hon känt sig äga visshet.

Därför kallade hon på Inga Persdotter och sade:

»I ska väl gå in nu och se på henne. I har inte gjort det förr.»

Och detsamma sade hon åt Nils.

Ingen av de båda hade någon brådska att gå. De sågo på varandra och menade, att tids nog fingo de se sådant.

Men Kerstin Larsson trugade dem, talade och bad, och till sist läto de tvinga sig. Inga Persdotter och Nils gingo genom stugan och in i salen, där den döda låg. De sågo mot golvet när de gingo, och ingen av dem hade lust att gå först. Till sist kommo de likväl in, men när de inkommit, stängde Inga Persdotter dörren efter dem båda.

Utanför den stängda dörren stod Kerstin Larsson och gladdes. Ty hon förstod, att hon bryggt ett helvete åt de båda, som hon tvingat därin. Men när hon utanför ingenting kunde höra, grep henne lusten att se, och innan någon anade det, hade hon öppnat dörren och trädde in till de båda andra i likrummet.

Då såg hon Inga Persdotter och Nils Tufvesson sitta därinne i den skumma salen, där lakanen hängde för fönstren. De sutto i rummets bortersta vrå och samtalade viskande med varandra. Och båda hade vänt sina ansikten så, att de ingenting kunde se.

Med starka ord och hån i stämman bad Kerstin Larsson Inga Persdotter och hennes son att dock se på den döda.

»I ska väl se, om det som är gjort, är bra», sade hon.

Inga Persdotter mötte hennes blick.

»Det vet vi ändå», sade hon. »Och för denna gång ha vi sett nog.»

Då lät den tappra kvinnan dem båda gå förbi sig. Själv stängde hon dörren om dem båda, och när hon gick, kände hon, hur benen veko sig under henne efter den våldsamma spänning, som nu var förbi.