Читать книгу: «Nils Tufvesson och hans moder», страница 11

V

Morgonen därpå var handlanden Larsson tidigt uppe. När han klätt sig och sett om sitt hus, kommo dock andra ting, som han måste bestyra. Hustrun var otålig och ville skynda på honom. Men mannen lät sig nu icke drivas längre, än han själv ville, och i ro och mak utförde han det arbete, som förelåg. Först när han ätit middag, var han färdig att gå, och då styrde han kosan mot byn för att tala vid andra.

Larsson uppsökte först skolläraren, vilken var en förståndig och erfaren man, därtill kunnig i lagen. De båda samtalade länge och betänksamt med varandra, och slutet på deras samtal blev, att de ville uppsöka en tredje för att inhämta även hans råd. I detta syfte gingo de till nämndeman Jonsson i byn. Denne var en stillsam man och ej lätt att bringa till handling, men seg i viljan, då han en gång lagt hand vid en sak. Hos honom sutto de en god timme och överlade, och när denna timme var förbi, var det redan långt lidet på eftermiddagen.

Då såg Larsson på sin klocka och sade, att om något skulle göras, borde de nu gå.

De tre männen sågo ännu en gång på varandra, och de visste alla, att det var en allvarlig sak de hade för. Alla kände de varandra sedan många år, och var och en visste om den andre, att inlät han sig på sådant som detta, skedde det av nödtvång och ej av lust. Helst hade de stannat hemma. Helst hade de tegat och låtit denna sak vila. Men det var oskyldigt blod, som ropade till dem från jorden. Och därför måste de övervinna varje betänklighet och gå.

»I Herrans namn», sade skolläraren, som var den äldste.

Så reste de sig alla upp och följdes stillatigande åt ut på vägen. Vad som sägas kunde för och emot var sagt. Nu måste de göra, som samvetet bjöd. Sida vid sida gingo de fram. Det var mulet ute, och molnen drevo för vinden över den vida slätten. Från byggnadernas fönster blickade ögon ut efter de gående, och de mötande hälsade tyst utan att göra några frågor. Det var som om var man vetat, varför dessa tre gingo tillsammans, och vart de gingo. När de kommo förbi handlandens gård, stod Kerstin Larsson ute vid grinden och nickade åt dem. Men icke ens hon kunde säga något. Dem, som gå så tunga vägar, tilltalar ingen.

Vägen var de gående tung. Ty det fanns en, vilken de gärna velat skona. Det fanns en, som de önskat, att de kunnat hålla utom allt detta. Det fanns en, som de ville allt gott, och för vilkens skull de ömkade sig själva, att de för rättvisans sak måste vålla honom sådan smälek och sorg.

Denne någon var Nils Tufvesson, den mördade Elins man. Han var nog en brottsling efter lagen. Ingen trodde annat. Men han var av den gamla goda släkten, som levat och dött på Möllinge gård, och i sitt innersta väsen bråddes han på sin släkt. Var han brottslig, så måtte Gud döma honom. Människorna, som kände honom, dömde honom ej. De visste, att han var mild och god, och att han av egen vilja intet ont kunde göra.

Men rättvisan stod högre än hänsynen till Nils Tufvesson och allt annat. Ty oskyldigt blod ropade från marken. Därför gingo de tre männen vidare, och genom den låga inkörsporten trädde de in på Möllinge gård.

Där mälde de för Inga Persdotter och Nils Tufvesson, hennes son, att de kommit för att enligt övlig sed se Elins lik, innan hon kom i jorden.

»Här ska hon då ligga som ett spektakel för alla människor», sade Inga Persdotter.

Helst hade hon slagit dörren till och låtit de tre männen vända om och gå. Ty hon fruktade deras besök, mest därför att Larsson var en ibland dem. Men så gärna hon ville, vågade hon dock ej spärra dörren för tre av bygdens mest ansedda män och låta dem lämna gården med oförrättat ärende. Därför visade hon dem själv vägen till salen, där Elin låg. Men sedan hon så gjort, gick hon tillbaka in i vardagsstugan och sade till Nils:

»Nu börja snokarna komma. Men här finna de intet.»

Nils såg vrett på modern och svarade:

»Vet du det?»

Allt sedan den natt, då han slog Elin, hatade Nils modern och blygdes över sig själv, att han ej vågade visa det öppet.

Men de tre männen stodo tysta framför Elins lik. De veko undan linningen på hennes svepning och sågo alla den röda randen, vilken gick runt om hennes hals. I tigande fasa stodo de så, och ingen behövde säga något till den andre. Ty alla visste de, att kamraterna tänkte: »Detta har icke gått rätt till.» De stodo där länge, och de skälvde så, att ingen av dessa härdade män, som sett livet och kände det, kunde tala.

»Arma kvinna!» sade skolläraren till sist.

Och den gamle mannen darrade på rösten.

Så bemannade han sig, och en stund senare gingo alla tre ut ur den dödas rum och stannade i vardagsstugan hos Nils Tufvesson och hans moder.

Där blev det skolläraren som förde ordet. Han sade dem, att här kunde ingen begravning ske, förrän läkare hade undersökt den döda och givit sitt intyg. Eljest skulle onda rykten uppkomma, och han tillade, att sådana rykten voro redan i svang. Så såg han på de båda andra kamraterna. Och dessa nickade bifall och sade sig vara av samma mening.

Inga Persdotter och Nils sutto länge tysta vid dessa ord. Så sade Inga Persdotter:

»Skicka ni hit er doktor, får vi se, vad han hittar.»

De tre männen hälsade utan flere ord och gingo ut. Först när de kommit så långt ut på landsvägen, att de ej längre kunde synas från gården, började de andas ut och se på varandra.

»Det var nog bra, att vi gingo», sade nämndemannen.

Vidare blev ingenting sagt. Ty alla dessa tre voro enkla, rättskaffens män av allmogen. Ingen av dem tänkte på, att han med denna sin handling uträttat mer, än han skulle och borde. Utanför Larssons gård skildes de åt.

Men i sorgehuset på Möllinge sutto Inga Persdotter och Nils, samtalande om, vad detta besök skulle föra med sig. De talade därom, därför att de ville glömma fasan för natten, som nalkades, allt som solen sjönk. Och dock fruktade de den morgon, som nu skulle randas, mera än både mörker och natt.

VI

Följande dag kom doktorn till Möllinge. Utan många ord skred han till sin förrättning. Liket obducerades, och ett fullständigt protokoll upprättades enligt alla laga former.

När det blev känt, att doktorn var på besök vid Möllinge, var det, som om hela bygden andats lättare, och människornas sinne ljusnat till mera allvar. Ryktet spred sig från gård till gård, och folk kom samman för att få veta, vad de andra visste, för att tala ut, vad de själva hade på hjärtat, och för att gemensamt glädas, att detta till sist dock hade skett.

Ty alla kände, att det var deras egen rättskänsla, som talat och fått saken i gång. Det var deras egna män, vilka de kände och ärade, som övervunnit sin betänksamhet och fört rättvisans sak så långt, att den icke längre kunde nedtystas. Alla visste, att när början väl var gjord, skulle fortsättningen komma, och lagens väktare skulle icke vila, förrän brottslingen var ertappad och straffad.

Bonden går vid sin plog, eller han kör sitt timmer. Han mejar sin säd, eller han fodrar sina ök. Den, vilken ser honom så, tänker oftast: »Den mannen är bunden vid jorden. Hans tankar gå ej längre än till stugans knut. Vad frågar han efter världen, blott hans lada är fylld?»

Eller bondhustrun går i sitt dagliga stök. Hon bakar och brygger, sköter sina kreatur och spinner. Hon lagar de sinas kläder och ser till, att allt i huset är helt och rent. Barn föder hon till världen. Och hinner hon för andra sysslor, då sköter hon också barnen, så gott hon kan. Den, som ser henne, säger: »Hennes tankar äro bundna av det dagliga släpet, hon ser ej mer än dem, som höra henne till. Vad frågar hon efter världen, blott hennes gryta är full?»

Så säger och tänker mången, och ej sällan är väl detta också sant.

Men må den, som minns det, berätta, hur det dessa tidiga vårdagar gick i Möllinge! Må den, som var med, söka i sitt minne! Där kom en kvinna springande utåt vägen. Hon hade gått ifrån sitt hus, där barnet låg sjukt i vaggan, och hon sprang bort till grannens, emedan hon icke kunde stanna hemma. Ty hjärtat stod stilla i hennes bröst, när hon tänkte på att den orätt, som skett, skulle få gå ostraffad.

Eller en man går ute vid plogen. Det är gott plöjningsväder, och lärkorna drilla över hans huvud i den blåa luften. Han skulle vilja arbeta ända till middagen. Ty hans teg är oplöjd, och jorden längtar efter sådd. Men han kan icke stanna. Ty han får ingen ro för tankarna, som kretsa om det förfärliga, vilket han och alla så länge tålt ibland sig, och som nu blivit en oskyldigs död. Han binder tömmarna om oxarnas ben och låter djuren stå. Själv går han bort till byn, där han kan få stilla sin vetlust.

I hagen sitta två unga nedanför en stätta med armarna om varandras liv. De ha stulit sig dit en stund för att få leka och kyssas. Men plötsligt blir den unge mannen orolig och vill gå bort. Och när flickan frågar honom varför, svarar han endast med en åtbörd, som hon förstår. Tysta följas de åt för att få klarhet i den fråga, vilken bränner inom alla.

Uppför backen, som leder till skolan, stapplar en gammal man. Han är ofärdig och nästan blind. När han går, trevar han sig fram med en käpp. Han möter en skock barn, gossar och flickor om varandra. De ha fått lov i skolan. Skolläraren har givit dem lov. Men de stoja icke, och det ser ut, som om lovdagen icke vållat dem någon glädje. De gå förbi den gamle mannen, och då han icke kan se, ropar han på avstånd för att tvinga dem att stanna och få svar på den fråga, som drivit honom ut. Så förstår han, vilka han har framför sig. Och i det han mumlar något om »barn, vilka ej begripa sådant», stapplar han vidare uppför backen, darrande av den oro, som är allas. Men barnen gå tyst samtalande vidare. De berätta varandra, vad de veta, och de knota över, att de icke kunna förmå dem, vilka veta mera, att säga dem allt.

Må den, som minns dessa dagar, stiga fram och vittna! Var allt detta endast tom nyfikenhet? Eller var det icke rättskänslan, som länge sovit, vilken nu vaknade och krävde att bli hörd?

Eller var det kanske ännu mera än så?

Det var så, att alla kände sig som medvetna om ett stort brott, vilket ingen förmått uppdaga och föra till straff. I åratal hade dock misstanken lurat hos dem alla. Hos dessa människor fanns ingen annan tanke än, att den, vilken ont gjort, skall ont lida, intet vad från den gamla förbannelsen, att syndens lön är döden. De visste, att de tålt det onda ibland sig. Och att de detta gjort och ingenting kunnat uträtta däremot, låg nu som en smälek över dem alla. Detta var en skam, som skulle tvättas från deras ansikten. Och deras själar längtade efter att känna sig rena.

Ty bonden känner samhörigheten mellan sig själv och alla. Hur kort än han ser, känner han ändock detta. Och i denna känsla ligger frukten av allt det bästa, som lag och sed under århundraden byggt upp. På det att detta må bevaras, är det stundom gott, att det stora onda sker uppenbart, så att alla tvingas att vakna.

Det kommer en herremannavagn och far vägen fram. Den, som sitter däri, är den gamle doktorn, och hans ansikte är allvarligt. Han nickar åt alla sidor, utan att lyfta på hatten. Och om någon vinkar honom, låtsar han icke se, utan far förbi.

Han vill icke stanna. Ty vad han tror sig veta, är alltför gräsligt. Men var han far, stå folk i klungor och följa med ögonen vagnen, där den rullar fram.

I spisarna vidbrännes maten, på åkern stå oxarna och vänta framför plogen, i ladugården råma korna av längtan att bli mjölkade, skolan är stängd, och handelsboden är full av folk, som ingenting köpa.

Ty arbetet är det, som vilar, det vardagstunga dagliga arbetet är glömt. Det är glömt, emedan känslan för rätten bragt allt annat i glömska. Brottet, som slagit ned ibland människorna, har tänt en eld, som när blixten ljungar ned, och vid den elden läses i flammande bokstäver, att ingen människa lever endast av bröd.

VII

Begravningen har blivit uppskjuten i två dagar. Nils har själv kört till den gamle kyrkoherden för att anmäla dödsfallet.

Det var en svår stund för honom. Ty kyrkoherden hade en gång berett Nils till den heliga nattvarden, och sedan den dag, då han läste på gången och tydligare och bättre än de fleste besvarade alla frågor, hade han ej samtalat ensam med sin lärare, utom den enda gång, då han kom att anmäla sitt bröllop. Kyrkoherden hade då lyckönskat Nils och uppmanat honom att vara god och fördragsam mot sin hustru.

Detta kom Nils att tänka på, så fort han trädde in i rummet, och därför blev hans blick skyggare, då han skulle hälsa. Kyrkoherden märkte detta, och emedan han själv med oro motsett detta besök, fann han först ingenting att säga.

I sin karmstol vid skrivbordet satt han och bläddrade i församlingens stora bok, där allas namn stå uppskrivna, och hans huvud var nedböjt. Nils såg på honom och förstod, att prästen satt i tankar, men vågade ej avbryta honom. Hans ögon fäste sig vid den svarta kalotten, omkring vilken det vita håret flöt ut, och han stod liksom och väntade på att få se denna svarta fläck med det vita omkring börja röra sig.

När detta äntligen skedde, borrade sig kyrkoherdens gråa ögon in i Nils, och han sade lågt:

»Det lär se ut, som om Elin blivit mördad.»

Nils ryckte icke till. Han grep blott fastare om mössan, som han höll med båda händerna framför sig.

»Det sägs så», sade han. »Och underligt ser det ut.»

»Märken på hennes kropp tyda därpå», fortfor kyrkoherden. »Vet du, vem det kan ha varit?»

Åter blänkte de gråa ögonen bakom glasögonen mot Nils, och åter grep denne hårdare om mössan.

»Jag vet ingen, jag kan misstänka», svarade han. »Men det kan ju ha gått någon förbi.»

»Det kan så», medgav kyrkoherden. »Men det är annars underligt, att detta är den andra i din släkt, som dör en bråd död.»

När kyrkoherden sade detta, tryckte han liksom på varje ord och knep hårt ihop läpparna. Nils blev röd och fann intet att svara. Ty han hade icke väntat sig denna anspelning på ryktena om faderns död.

Då satte sig kyrkoherden upp i stolen och höjde sin ena hand.

»Kan du säga mig inför Gud, Nils, att du ingen del har i detta, och att du ingenting vet?» sade han allvarligt.

Då darrade Nils på orden, och det kom gråt i hans röst. Men tydligt och fast svarade han:

»Så sant Gud mig hjälpe, och jag vill dö en salig död, så vet jag intet om detta. Och någon del däri själv har jag icke.»

Då lutade sig kyrkoherden ned och skrev i den stora boken.

»Vilken dag var det du fann Elin död?» frågade han utan att se upp.

Nils nämnde lågmält dagen och timmen. Han var en bruten man i denna stund, och hans kraft var uttömd. Hade kyrkoherden upprepat sin fråga, skulle han fallit samman och bekänt allt.

Men kyrkoherden såg icke upp från den stora boken. Med tungt hjärta skrev han däri, vad skrivas skulle. När han slutat, räckte han Nils Tufvesson sin hand och sade:

»Gud förlåte dig, om du har farit med lögn inför mig!»

Därmed gick Nils. Utan att se till höger eller vänster gick han bort till stallet och löste sin häst. När han satt i vagnen, såg han ut över vägen och lät hästen löpa.

Fattig, trött på allt, övergiven av alla, kände han sig till mods. Det han bar på, var så över alla gränser, så alltför tungt. Han skulle bära på detta i dag och i morgon. Han skulle stå med allt detta inför människorna vid graven. Nils led mest därav, att han kände, som om det band, vilket förenade honom med andra människor, var avslitet. Sådant passade icke honom. Ty mer än allt annat önskade Nils, att han kunde gå ut bland människorna och vara som en av dem. Men nu var detta förbi. Han var en alltför stor syndare. Icke en sådan, om vilken prästen, när han läste sig fram, hade sagt, att alla människor äro syndare inför Gud. Utan en sådan, för vilken ingen förlåtelse givs, och som alla måste sky. Hela sitt liv måste han bära på detta. Hela sitt liv skulle han gå som utstött bland människorna. De skulle viska till varandra, när han gick dem förbi, och peka med fingret efter honom. »Där går Nils Tufvesson, som har mördat sin hustru», skulle de säga. Och han, som en gång trodde, att han skulle bliva den skam, vilken tryckte honom, kvitt, måste nu till straff bära en ännu större nesa.

»Jag orkar det aldrig», mumlade han.

Och tanklöst upprepade han de gamla orden:

»Jag fattig, syndig människa.»

Det var ord, ord. För honom hade de ingen mening. Djävulen hade snärjt hans själ och gjort honom till fånge för livet. Så åkte Nils Tufvesson in på sin gård, och när han stigit ur vagnen, såg han, att därute stod ett främmande åkdon utan häst. Nils kände igen, att det var svärfaderns vagn och visste alltså, att Ola Persson på nytt kommit till gården.

Han blev med ens liksom torr i munnen och såg sig om, som sökte han en utväg att obemärkt kunna smyga sig bort.

»Inte nu», tänkte han. »Inte nu. Jag vill gå in på logen och lägga mig där hos hunden. Kanske kan jag då få sömn.»

Han hade ju icke sovit allt sedan hustruns död.

Som han tänkte detta, kom Inga Persdotter och hjälpte honom att spänna ifrån.

»Sade prästen något?» frågade hon.

Nils berättade lågmält, vad som hänt, och lät hästen gå före sig in i stallet.

»Vad sade du honom?» frågade Inga Persdotter åter.

»Jag svor mig fri», svarade Nils.

Och hans ansikte skalv.

»Du får göra det en gång till i dag då», sade Inga Persdotter. »Ola Persson har kommit hit. Han har hustrun och två andra med sig. Jag vet inte, vad de vill. Men allesammans äro de efter dig och mig som vargar. Så mycket ser jag. Visa nu, att du också kan bita ifrån dig som en varg.»

Därmed gick Inga Persdotter åter in i byggnaden, och Nils stod ensam kvar ute på gården. Han selade av hästen och gav honom vatten. Det var blott några minuter, som gått, men Nils tyckte, att han varit ensam länge, och att det var någon annan gång, för en tid sedan, han visste ej rätt när, som han hört modern stå där och säga: »Ola Persson är därinne, och han har andra med sig. Nu ska du bita ifrån dig som en varg.» Ännu kände han samma brännande torrhet i munnen, och han drack ur skopan i långa drag. Utan att veta mera, än att nu måste han gå in, steg han uppför de båda trappstegen och böjde huvudet i den låga dörren.

När Nils såg upp, stod han själv ensam mitt på golvet i vardagsstugan. Han såg sig omkring och fick intryck av, att han stod inför en domstol, och att de, som sutto där, kommit samman för att döma honom. Där sutto Ola Persson och dennes hustru. Mitt emot dessa sutto två andra män. Nils såg på dem, och han kände, hur hans mod sjönk. Det var Anders Ohlsson och Jesper Svensson, desamma, vilka först varit med och funnit Elin. Ensam i hörnet, där den gamla klockan stod, satt Inga Persdotter.

I rummet var så tyst, när Nils kommit in, att alla kunde höra, hur den gamla klockan pickade. Ensam förde hon ordet, som om hon velat påminna dem alla om, att tiden gick.

Ola Persson satt och såg med sina klara ögon stint på Nils. Icke en min i dennes ansikte undgick hans kloka blick. I dag var nämndemannen en helt annan, än när han för blott ett par dagar sedan for från Möllinge, sedan han första gången stått stum inför dotterns lik. Hög och myndig satt han på sin stol, och den breda underläppen sköt fram över hakskägget. I denna stund visste han, vad han ville göra, och hur han skulle sköta sin sak.

Nils stod stum och kunde ej vända sina ögon från Elins fader. Utan att han flyttade sin blick märkte han, att alla i rummet voro högtidsklädda, samt att han själv glömt påtaga kyrkrocken, när han for till prästen.

»De ha kommit för att döma mig», tänkte han än en gång.

Då bröt Ola Persson tystnaden.

»Sätt dig, Nils», sade han kärvt.

Nils satte sig tafatt och rädd, som hade han egentligen bort förbliva stående. Åter hördes uret, som med hackiga knäppar berättade för alla, att tiden gick.

»Vi har tänkt som så», började omsider Ola Persson, »att när det nu dröjt med begravningen, ville vi alla se Elin, innan kistan spikas igen. Och vi ha väntat, till dess att du kom, därför att du skulle kunna vara med. Du, som var hennes man, är ju ändå den första i sorgen.»

När Ola Persson sagt detta, blev det åter tyst, och ingen visste, vad som nu skulle följa, förrän nämndeman åter tog ordet och yttrade:

»Det finns väl ändå en psalmbok i det här huset.»

Det låg hån i hans stämma, när han frågade så. Men Inga Persdotter låtsade ej höra detta. Hon gick in i kammaren och hämtade själv boken samt räckte den åt Ola Persson. Denne slog upp boken och började söka däri. Den var tung och stor och knäpptes igen med knäppar av mässing. På den första rena sidan stod skrivet med gulnat bläck och stora, barnsligt formade bokstäver: »Tufve Nilsson, Möllinge 1829».

»Det var din farfader, det», sade Ola Persson. »Han var en ärans man, liksom ock Tufve Tufvesson, din fader.»

Därmed reste sig nämndemannen upp och vinkade åt de andra att följa sig. Själv gick han före dem in i salen, där Elin låg. Hon hade nu blivit flyttad i sin kista, och kistan var ställd på golvet, så att alla kunde se den.

Där stodo de alla, Ola Persson och hans hustru, de båda männen, som följt dem, och Inga Persdotter. Nils ensam stannade vid dörren.

»Kom närmare, Nils, och stig fram», sade nämndemannen. Var och en kunde höra skälvningen i hans röst. »Den som har gott samvete, behöver ingenting frukta.»

Nils steg fram, och han kände, hur alla betraktade honom. Med hopknäppta händer stannade han ensam mitt på golvet. Och när han stod så, måste de andra se bort. Ty de tålde icke att se honom i hans uppenbara olycka och skam. Och Elins gamla moder grät.

Men Ola Persson steg fram till kistan och lyfte bort linneduken, som täckte dotterns ansikte. Då sågo alla det stora blåröda märket i pannan. Med orädd hand vek fadern undan kragen på linnet, så att det smala skarpa strecket kring halsen lyste fram. Men när han gjorde detta, darrade han så, att den gamla psalmbokens blad rasslade emot varandra som torra löv i blåst.

Ola Persson stod länge stum och syntes icke hava ögon för annat än dottern. Så steg han tillbaka och började:

»I Guds Faders och Sons och Den Helige Andes namn.»

Därpå slog han upp psalmboken och läste med låg, fast stämma:

 
I det djupa, i det höga
Råder en osynlig hand,
Och ett aldrig slutet öga
Vakar över minsta grand.
Intet valv dig innestänger
Dit den handen icke når;
Ingen natt omkring dig står,
Dit det ögat icke tränger.
Vart du flyr, och var du är,
Före dig är Herran där.
 
 
Dig han möter allestädes:
Blir du ej av häpnad stum?
Rummet, som av dig beträdes,
Är det ej ett heligt rum?
Ingen är dig mera nära,
Än den Gud, som skrev sin lag,
Skrev sitt heliga behag
I ditt hjärta och sin lära,
Och som själv dig döma skall:
Syndare, i stoftet fall!
 
 
Slå dig för ditt bröst och bäva:
Du är röjd av Hämnarns blick;
Du det vittnet ej skall jäva,
Som dig följde var du gick.
Kan ock här din gärning döljas
Brottsling, för en gäckad värld;
Kan ock, skrymtare, din flärd
Här i dygdens mantel höljas:
Inför Gud är mörkret klart,
Och det dolda uppenbart.
 

Under det att Ola Persson läste dessa ord, vilka han kände så väl, höjde sig småningom hans stämma. Den sista strofen läste han utan att se i boken och med ögonen direkt vända emot Nils.

Nils stod och hörde på allt detta och visste, att dessa ord voro talade till honom. Det var Gud, som talade dessa ord. Det var Gud själv, som straffade honom och röjde hans skuld inför alla. Nu var han vid målet, nu blev allt uppenbart, som skrivet stod, nu brast allting inom honom. Och med händerna slutna mot ansiktet, vände han sig om och vacklade ut genom dörren, stönande som en människa i sin högsta nöd.

Med vidöppna ögon stirrade Inga Persdotter på sonen och förstod, att han hade glömt henne. Hon kunde icke längre fånga hans blick. Och när han försvann genom dörren, störtade hon fram för att följa honom.

Men Ola Persson ställde sig i hennes väg.

»Du stannar här», sade han myndigt.

Hela hans gestalt skalv av fasa och spänning. Men dock gick han stilla fram till Elins kista och lade sakta duken på dess plats över dotterns ansikte.

»Vile du i frid!» sade han. »Här är i dag icke tid till flere böner.»

Därmed gick han hastigt ut ur rummet, och de båda männen följde honom under tystnad.

Ute på gården satt Nils med händerna för ansiktet och grät högt. Nu visste han, att hans stund var kommen, och att han icke längre kunde kämpa emot. Ty Gud själv hade talat och fördrivit djävulen, som förut gått osynlig vid hans sida.

Han såg upp, när han hörde svärfadern nalkas, och om han vågat, skulle han kastat sig på knä och omfamnat den kommandes knän. Nu strömmade blott tårarna över hans ansikte, och det låg en så omåttlig förtvivlan över hela hans uppsyn och gestalt, att de tre männen rördes och knappast vågade gå fram.

Till sist lade dock Ola Persson sin hand på hans skuldra och frågade:

»Vill du bekänna nu, Nils, och lätta ditt samvete?»

»Ja», sade Nils, »ja, jag har slagit henne. Jag är hennes mördare.»

Det fanns blott en redig tanke i hans huvud, den att modern måste hållas utanför detta. Så hade han svurit, och den eden måste hållas till varje pris.

Därför tillade han, när han såg, hur de andra ryggade tillbaka:

»Hon låg i sin säng och sov. Och jag kom in. Då tog jag en mangelrulle och slog henne i huvudet, så att hon domnade bort. Därpå strypte jag henne med snaran.»

»Vilken snara?» frågade Ola Persson hårt, och hans ansikte blev rött av spänning.

»Den, som jag hade», svarade Nils meningslöst. »Snaran, som jag höll i hand under rocken, när jag kom in. Jag var ensam om det. Mor vet ingenting. Fresta inte mor att tala på sig själv, ty hon är oskyldig.»

»Ingen har frågat dig om henne», sade Ola Persson kort. »Varför säger du så?»

Nils såg sig omkring med förvildade blickar. Hade han förtalat sig? Hade han röjt mor, då han menade väl? Han förstod ingenting av detta, upprepade blott tonlöst:

»Mor är oskyldig.»

Ola Persson lät Nils vila ut, till dess att han blev lugnare. Då bad han honom berätta. Och Nils berättade den förfärliga natten, berättade, medan svetten flöt över hans panna, och tårarna kommo hans röst att stockas, berättade hela tiden så, som om han varit ensam om dådet, och ingen haft någon del i det skedda utom han.

Ola Persson och de två andra stodo tysta och hörde honom. Blott en gång avbröt svärfadern Nils berättelse.

»Hur kunde du rå med att kläda på henne ensam? Ensam släpa henne ned i källaren och lägga henne, som hon där låg?» sade han.

Åter såg Nils upp med en förvildad blick. Varför ville de jaga honom i en fälla? Var det icke nog, att han frivilligt tagit allt på sig? De måste ju veta och se, att han var beredd att göra bot och dö.

Då grep Nils i sin förtvivlan den tanketråd, på vilken han spunnit under de senaste ändlösa nätterna, samma tanketråd, som han funnit ibland, när han tyckte, att det började dagas mitt i hans inres årslånga, hopplösa mörker. Han sprang upp, och hans blick blev mörk och djup som på den, vilken ser skräcksyner.

»Det var väl ingen konst», ropade han. »Ty jag var icke alldeles ensam, när jag slog Elin. Ingen människa var med mig. Men djävulen stod hela tiden bredvid. Djävulen sade mig, när jag skulle slå. Djävulen visade mig, hur jag skulle lägga snaran. Djävulen hjälpte mig att lyfta henne upp, kläda på henne, och släpa henne ut. Djävulen har aldrig övergivit mig förrän nu.»

När han ropat ut dessa förtvivlans ord, satte Nils sig ned. Hans blick var slocknad, och var och en kunde se, att mera förmådde han nu icke säga. Ola Persson och de båda andra männen sågo på varandra, och åter grepos de av medömkan med den brutne unge man, de nu sågo framför sig. Hans ord trodde de icke. Ty var och en av dem visste ju, att han talat i yra, och att om Nils haft hjälp av djävulen, så hade detta skett på annat sätt, än vad han nu i sin nöd ville få dem att tro. Men för deras ögon blev brottslingen nästan till en hjälte. Ty fastän de ville fara skonsamt med honom och hjälpa honom från dödssynden, vilken ingen trodde, att han hade begått, tog han dock frivilligt allt på sig och ville ensam lida straffet.

Därför hejdade de icke Nils, när han reste sig upp, utan läto honom fri gå förbi dem och in i det gamla huset, vilket redan låg i skymning.

»Gud vare dig nådig, Nils», sade Ola Persson, när Nils gick.

Men Nils hörde honom icke. Han var redan inne i vardagsstugan och hade stängt dörren efter sig. Då hämtade Ola Persson sin hustru och lät Anders Ohlsson taga henne med hem till sitt. Själv spände han hästen för vagnen och lät Jesper Svensson sitta upp. Så åkte de båda, allt vad hästen kunde löpa, till länsmannen uppe i byn.

Inga Persdotter stod i fönstret och såg Ola Persson åka bort, och hennes förbannelser följde honom. Dit hade det alltså gått. Detta blev alltså slutet. Hon gick ut på gården och satte sig där på sin gamla plats under fläderbusken och tänkte.

Slutligen steg hon upp och gick åter in i vardagsstugan. Där låg Nils påklädd på sängen och sov, sov, som han icke gjort, sedan de båda begått dådet tillsammans. Men Inga Persdotter väckte honom.

»Stig upp, Nils!» sade hon, »gå ut i foderlogen, tag där ett rep och häng dig själv. Eljest är det ute både med dig och med mig.»

Nils hörde icke hennes ord, han såg blott med sömndruckna ögon på modern och förstod intet.

Inga Persdotter upprepade då, vad hon hade sagt.

Men Nils lade ned sitt trötta huvud mot kudden.

»Nej, mor», sade han. »Det gör jag icke. Nu vill jag sova. För jag är trött. Och när jag vaknar, skall jag taga straffet. Annars får jag aldrig frid.»

Därmed somnade Nils Tufvesson åter. Men Inga Persdotter gick ifrån honom med vrede i hjärtat och med förakt. Hon visste nu, att hon var ensam som aldrig förr och starkare än alla. Men hon var rädd, därför att det var mulet ute, och skymningen föll så tidigt. Därför vände hon om till Nils bädd. Och krypande samman som en hund, satt hon där och avundades sonen, som kunde sova.

Två timmar senare höll länsmannens vagn på Möllinge gård. De, som följde honom, funno Nils ännu sovande och Inga Persdotter hopkrupen vid hans sida. Vid männens ankomst väckte Inga Persdotter Nils, och på länsmannens ord häktades icke blott Nils, som hade bekänt, utan även hans moder.

»Vem anklagar mig?» sporde Inga Persdotter.

Då såg Ola Persson lugnt på henne och svarade:

»Jag.»

Slamrande for vagnen med fångarna ut genom inkörsporten.

Ola Persson gick ut och hämtade sin hustru. De båda gamla stannade på Möllinge över natten. De tyckte båda, att Elin skulle ej ligga ensam i mördarnästet, om hon än var död.