Читать книгу: «Nils Tufvesson och hans moder», страница 12

Men redan samma kväll gick ryktet ut över trakten, att Nils Tufvesson och hans moder blivit häktade. Ryktet gick runt i stugorna, och människorna började andas lättare, därför att nu rättvisan kom. Men den, som berättade detta, tillade också: »Nils har bekänt och tagit hela skulden på sig.»

Då skakade människorna sina huvuden och undrade, hur sådant var möjligt. Detta gick dock över allt förstånd och över alla gränser.

VIII

När Inga Persdotter och hennes son nu körde bort från Möllinge, voro de belagda med handbojor. Körsvennen hette Jan Ersson och hade förr varit deras dräng. Nu var han i kronans tjänst och satt i försätet som deras herre. Så åkte den sista ättlingen av den gamla släkten ut från sina fäders gård.

Då det emellertid led mot aftonen, och mörkret var nära, fann fjärdingsmannen det ej lönt att samma afton fara in till staden och mitt i natten slå larm i cellfängelset, utan han inhyste fångarna i häradshäktet, som låg nära hans hem.

Där tillbragte Inga Persdotter och Nils Tufvesson sin sista natt samman, och fjärdingsmannen blev hårt klandrad, därför att han hade tillåtit detta. Ty de, som förstodo saken, trodde, att Inga Persdotter använt tiden att inskärpa hos Nils, att nu, när han röjt sig själv, skulle han också bära straffet ensam.

Därom talade hon också, och Nils lovade att lyda henne i allt. I hans ögon var modern ej längre brottslig. Hon var blott en olycklig, som alla ville ont. Själv var han förändrad. På vad sätt eller när detta kommit, visste han nog icke. Men det hat, han känt mot modern, var som utplånat ur hans själ. Och de, vilka följde fångarna till cellfängelset, kunde aldrig glömma deras avsked. Inga Persdotter var lugn och behärskad, men hennes ögon hängde vid sonens, som ville hon binda honom för evigt. Och från Nils ögon strömmade tårarna, så att han ingenting kunde se. Vacklande leddes han in i sin cell, och dörren stängdes om honom.

Under de första två dagarna hände det märkliga, att Nils knappast ville taga någon föda till sig. Det såg ut, som om han endast haft behov av sömn. Han sov icke blott om natten, utan största delen av dagen. Och när han sovit ut och började kunna vara vaken, då var han en annan man.

Det kan vara gott för en människa att bliva instängd i en cell, om hon aldrig fått tänka själv, och om hennes själ ständigt varit bunden av onda makter. Nu var Nils för första gången ensam, och nu undrade det honom, hur han någonsin kunnat bliva, den han var. Nu var allt, som aggat, plågat, hetsat och förnedrat honom borta. Nu behövde han intet frukta. Nu kom var dag lik den andra, och var natt sov han som ett barn.

Genom det lilla fönstret, som satt så högt upp, att han icke kunde nå det, såg Nils en flik av himlen, och på bordet lågo böcker, som han hade lov att läsa. Av dem förstod Nils icke mycket, och när han läste i dem, blev han mest skrämd. Ty i böckerna kunde han blott läsa, vilken syndare han var. Därför lät Nils också böckerna vara, och när han förändrades, var det icke med deras hjälp.

Nils led ej av att vara ensam, han tog i stället kraft därav, och han kände sig glad, att han ingen människa behövde se. När människor förut betraktat honom, hade han alltid känt blygsel, och som hans liv blivit, fullt av skam och brott, hade andra ingenting att säga honom. Här var han ensam som den av livet och egna synder plågade människan, vilken fordom flydde till öknen. Här gingo hans tankar sin egen väg, så gott han förstod att tänka. Och här fann han, att när stor nöd kommer, då hjälpa människorna intet.

Emedan Nils var ensam, hade han vant sig att tänka halvhögt för sig själv, som om han haft någon, till vilken han kunde förtro sig. Ofta slog han den fotsida fångdräkten omkring sig och gick med långsamma steg fram och åter den korta vägen från dörren och till den plats på väggen, ovanför vilket fönstret med järngallret satt. Där talade Nils sakta med sin egen själ. Fångvaktaren kunde se det, när han oförmärkt sköt förhänget undan från det lilla fönstret på den stängda dörren, varifrån man från korridoren utan att synas kunde blicka in i fångens cell.

»Jag är en stor syndare», kunde Nils då säga. »Men mor hade aldrig behövt bedja mig att icke röja henne. Hon har tagit min ed, och jag har givit henne den, därför att hon eljest icke ville tro mig! Stackars mor! Hon har nog av sitt, och jag skulle inte kunna leva, om jag visste, att hon hade det så tungt som jag. Men hon hade aldrig behövt bedja mig om detta. Ty jag skulle ändå aldrig hava röjt henne. Så syndfull är jag, och så mycket har jag förbrutit i min levnads dagar, att jag icke kan bliva som andra. Aldrig kan jag komma ut bland människor och bliva dem lik. Jag är för vek till sådant, och jag skulle aldrig kunna lida, att människorna sågo på mig, när jag kände, att de visste allt. De skulle aldrig kunna förlåta mig. Men om jag tager på mig allt och lider allt, då måste Gud en gång förlåta mig. Ty han ser till, vad jag lidit.»

Så enfaldigt och rättfram gingo Nils Tufvessons tankar, när han i cellen blev ensam med sig själv och fick ro. Det kom kanske icke i så tydliga ord, och kanske hade han det ej så klart för sig själv, allt vad som i själva verket drev honom att handla som han gjorde. Men allt som dagarna gingo, slutade han upp att räkna deras gång, och han kände endast, att han själv blivit en annan, och att allt nu syntes honom så enkelt och klart.

»Det är ju bara att dö», sade Nils till sig själv, »och dö måste jag. Ty jag är icke värd att leva.»

Så kom en afton fångvaktaren som vanligt in med mat i hans cell.

»I morgon skall du förhöras, Nils», sade han till honom.

»Förhöras?» genmälde Nils.

Han förstod honom icke.

»Jo», sade fångvaktaren. »Du skall inför rätten.»

Denna natt sov icke Nils. Ty detta kunde han icke fatta. Han smög sig till att gå uppe, fastän han visste, att detta var förbjudet. Och han stod länge nedanför det lilla fönstret och blickade uppåt. Då såg han i mörkret en ensam stjärna, som blänkte på den djupblå himmelen.

»Varför skall jag rannsakas», tänkte Nils, »då jag redan är dömd? Varför skall jag åter ut och stå inför alla människor? Är det icke nog, att jag bekänt, och kunde ej människorna vara barmhärtiga och föra mig ut endast för att låta mig dö? Då vore allt så enkelt. Då skulle jag förstå, vad man gjorde med mig, och vara nöjd. Vad kunna människorna ännu vilja mig?»

Nils gick länge uppe i svår vånda, och han tänkte på, hur underligt det var, att han under de sista dagarna, innan bekännelsen gått över hans läppar, hade hatat sin mor. Vad ont hade hon gjort honom? Vilken rätt hade han att vredgas på henne eller söka sak med någon?

»Så mycket ont har jag själv gjort», tänkte Nils, »att vad hon gjort, kommer mig icke vid. Jag har nog av mitt eget. Mer än nog.»

Vilken förändring som skett med honom, kunde Nils icke förstå. Han visste blott, att han blivit annorlunda mot förr, och att han var nöjdast, när han ensam fick känna, hur detta nya, vilket han ej visste, vad det var, växte inom honom. Men detta nya var icke så nytt, som Nils själv trodde. Det var äldre än han själv och hade funnits, innan han blev född. Det var de många goda människorna, som levat och arbetat inom hans släkt, vilka nu började vinna välde inom honom. De voro icke döda, som folk sade. De levde och verkade nu i sin levande ättlings blod. Det var Tufve Nilsson, hans farfader, vilken varit en ärans man. Det var Tufve Tufvesson, hans fader, vilken varit så godsint, att han aldrig kunnat säga en människa ett ont ord eller slå ett djur. Det var flere ännu, vilka levat så långt borta i tiden, att Nils aldrig hört deras namn. Men av deras blod var han kommen, och i ensamheten skildes nu bort, vad av ondo varit, och det, som förr icke fått verka, kom upp inom honom och blev till nya makter, som omdanade och förnyade. Ingen annans vilja tryckte honom längre ner. Nils begynte ånyo att brås på de goda inom sin släkt, som naturen danat honom och menat.

Men det blev Nils svårt, när han leddes in i den stora salen och stod ansikte mot ansikte med alla dess människor, både dem han kände, och dem han aldrig sett förr. Där stod svärfadern, Ola Persson, med sitt mörka hår och sina klara ögon, och bakom honom grannarna, män och kvinnor. Upprörda och allvarliga betraktade de alla Nils, och vid det stora bordet satt kyrkoherden med den svarta kalotten tryckt ned över sitt vita hår. Allt detta var tungt för Nils att se. Men svårast var det honom, när han fick syn på modern. I fångdräkt stod hon där som han, och hennes ögon brunno emot honom. Då lade Nils sin hand på hennes axel och mumlade mitt inför alla människor:

»Stackars mor.»

Av vad som sedan skedde, förstod Nils icke mycket. Det var alltför olika, mot vad han själv tänkte, och alltför ringa, mot vad han led. Själv blev han förd ut och åter ledd in igen. Män och kvinnor kommo fram och vittnade. De berättade, vad de hade sett, och vad de visste, och hela tiden stod Nils och tänkte:

»Vartill tjänar allt detta? Vilja de icke låta mig dö, så att allt kan få ett slut?»

Inför rätten berättade Nils, huru allt hade tillgått vid hustruns död, och han märkte icke själv, att vad han berättade, var något helt annat, än vad han sagt i sin första bekännelse inför svärfadern. I den grad behärskade tanken, att modern till varje pris måste räddas, hela hans själ, att när man gjorde honom uppmärksam på, att han motsade sig själv, visste Nils icke längre, om vad han berättade var verkligt, eller om han själv uppfunnit det för att rädda modern.

När Nils åter blev ensam i sin cell, var han trött. Med huvudet lutat i sina händer satt han på den brits, vilken om natten tjänstgjorde som bädd, och hans kropp vaggade fram och åter.

Där blev det honom första gången klart:

»Det är icke för min skull, man gör allt detta, kallar mig inför rätta, frågar ut mig, underkastar mig förhör. Det är för att snärja mor.»

Nils rätade upp sig vid denna tanke, och hans ansikte blev tungsint av grubbel.

»Är det icke nog, att en dör?» tänkte han. »Är det icke nog, om jag giver liv för liv?»

Nils fann intet svar på detta. Ty om han någonsin förstått det, hade han glömt, att sanningen hade ett värde. Han hade aldrig varit en högmodig man, nu var han så ödmjuk och förkrossad, som blott den är, vilken känner sig, ehuru ännu levande, för alltid hava lämnat sin plats i livet.

Rättegång avlöste rättegång. Nils fördes upp ur sin cell och fördes åter tillbaka i den. Mer än en gång blev han beslagen med tvetalan. Mer än en gång kände han, att den fulla bekännelsen var nära att gå över hans läppar.

Detta gjorde hans nätter tunga och hans dagar fulla av ångest. Men han, som alltid böjts under en annan och aldrig gått den väg, han själv ville, han framhärdade nu, oböjlig och oåtkomlig, i detta enda, att för allt vad han syndat, ville han göra bot, därigenom att han tog på sig straffet, icke blott för sin egen missgärning, utan ock för en annans.

»Endast om jag det gör», tänkte Nils i sin fromma enfald, »kan Gud förlåta mig.»

Men de visa trodde, att han handlade under inflytande av moderns vilja, och att han innerst längtade efter att göra sig fri.

IX

Rätten, som skulle döma i detta mål, sammanträdde sju gånger från början av april och till slutet av juli. Men intet nytt kom fram, intet, som lagligen kunde fälla Inga Persdotter till medbrottsling i mordet. Själv förnekade hon allt, och vad hon tänkte, visade hon för ingen. Prästens hjälp avvisade hon med hån, och stod hon någon gång svarslös vid en fråga, bekymrade det henne icke. Ty hon litade på sin son, att han icke skulle förråda henne. Nils Tufvesson fortfor, som han hade börjat. Han ville dö för sin moder, och varken skrämsel eller lock kunde rubba den hårda vilja, som syntes kunna bära honom upprätt fram till stupstocken.

Nils Tufvesson fick stort rykte av detta, och mången tyckte, att han därigenom försonade mycket av det onda, han hade begått. För Nils själv skulle det varit en stor tröst, om han vetat detta. Ty så djupt hade hans skuldkänsla böjt honom, att det aldrig ens kom i hans dröm, att någon kunde tänka på honom annat än med avsky. Men den, som frivilligt söker döden för en annans brott, finner därigenom vägen till människornas hjärtan, om hans brott är aldrig så stort. Och Nils blev under denna tid till en hjälte.

»Han har gjort allt ont, som nämnas kan», sade folket. »Och mera än det. Men han har aldrig velat det onda. Vi känna honom alla, och vi borga för hans uppsåt. Själv visar han nu, vilken man han är. Ty han tager allt på sig, och en dag skall han gå i döden för modern.»

Ty alla visste de, vem den brottsliga var. Allt folket visste detta. Nämnden, som satt vid tingen, och vilkens medlemmar själva voro män av folket, visste det. Domaren, som skulle uttala domen, visste det ock. Men tillika visste alla, att mot den skyldigas nekande och mot Nils Tufvessons egen bekännelse kunde ingen rätt döma den brottsliga skyldig efter svensk lag.

Därför kom skräcken tillbaka över bygden, skräcken, att den oskyldige skulle få lida för den skyldiga, och att vad rätt var aldrig skulle få stämma att göra sig hört. Och denna skräck var värre än den, vilken förut kommit. Ty den blossade icke upp så häftigt. Den kom icke oförberett eller hastigt. Långsamt och smygande kom den, och inför denna nya skräck förstummades alla munnar, och även de hårdhjärtade rördes till medlidande.

»Inga Persdotter skall komma tillbaka till Möllinge», sade folket. »Hon skall åter bo mitt ibland oss, lös och fräck skall hon gå omkring ibland oss alla som förr, och hon skall icke böjas, ens när sonens huvud tagits av bödeln.»

I sådana tankar gingo människorna den långa vägen till staden, där tinget hölls. De, som voro inkallade att vittna, gingo dit och fingo ersättning för sin inställelse. De, som icke voro kallade som vittnen, gingo dock, utan tanke på ersättning eller tidsförlust. De stodo där i timmar. De, vilka icke fingo plats i tingssalen, fyllde gårdsplanen utanför. Och för var och en, som kom ut från det trånga rummet, där rätten var församlad, gick en viskning och en rörelse genom hopen. »Har någonting skett? Veta de ännu intet?» Men rörelsen saktades, viskningen byttes i en dov tystnad. Ty allt där inne var, som det varit länge. Varför skulle de, som sutto i rätten, intet veta, medan de, som stodo utanför, visste allt? Så frågade många. Och hade hatfyllda blickar och starka ord kunnat mörda, då hade Inga Persdotter icke längre varit vid liv. Lugnt mötande allas blickar gick hon genom hopen, där fångvaktaren röjde väg. Sin gråa fångdräkt med repet om livet bar hon, som hade den varit en hedersdräkt, och huvudet höll hon rakt. Stolt såg hon framför sig, och kring hennes slutna läppar flög ibland ett löje, som hade hon vetat, vad alla tänkte och glatt sig däråt, att hon ännu kunde visa dem sitt hån och bära sitt huvud upprätt. »Där går hon», sade de, »hon blygs ej att offra sonen för att rädda sitt usla liv.» Detta syntes dem alla vara det värsta av allt. När därför Nils gick samma väg, och fångvaktaren röjde plats för honom, då veko alla självmant åt sidan, och sorlet tystnade. När Nils gick förbi, rådde tystnaden över allt. Folk höll andan, och ingen ville störa Nils på hans tunga väg. När han gick, vågade han icke se upp, icke möta de blickar, som riktades mot honom. Hade han det gjort, skulle han sett, att han ej var hatad. Det fanns många, vilka aldrig kunde se Nils gå förbi utan att fälla tårar.

Men de, som återvände från tinget, förde den nya skräcken vidare över bygden. Inga Persdotter skulle komma tillbaka, hon skulle en dag återvända till den gård, där hon med orätt satt, och hon skulle göra detta, när Nils Tufvessons namn var utplånat från jorden, och han själv ej ens hade fått en ordentlig grav.

Detta var icke längre fruktan, för att rättvisan skulle förstummas och aldrig få göra sig hörd. Det var vida värre. Det var fasan, för att orätten skulle segra, gå den skyldiga förbi och drabba den oskyldige på gods och liv.

Det var, som när man vakar den långa, heta högsommarnatten på den södra slätten, när åskan går. Blixtarna väsa fram ur molnen, vilka blytunga hänga ned över jorden. Regnet strömmar ned, och de våta pilarna, vilka skymta fram som spöklika skuggor i rad, böjas som rö. Åskan är nära, ty blixt och knall följa varandra i ett. Man urskiljer knappast de särskilda knallarna. Ty de förenas till ett enda dovt dunder, varur smäller som skott, och hela tiden korsa blixtarna varandra tätt, tätt. Som skarpa, blåvita streck stå de ristade in i den svarta molnmassan.

Under sådana nätter slår åskan ned, och människorna, som veta det, vaka och bedja Gud beskydda hus och hem. Rädda och allvarliga se de ut genom de stängda fönstren, mot vilka regnet piskar. Och de frukta ej blott för sig själva. Ängsligt spana de ut över slätten för att se, om ingenstädes den rödgula lågan flammar upp mot molnen. »Gud hjälpe alla människor i natt», säga de. »Gud hjälpe oss och alla!»

Ängsliga gå de om varandra i rummen. Överallt är tänt ljus. Ej ens barnen få sova. Påklädda sitta de tätt krupna till varandra, och med uppspärrade ögon betrakta de de äldre för att få veta, om faran, vilken de ej kunna bedöma, är lika stor som deras egen rädsla.

Så sitta alla, till dess att ovädret är över, blixtarna ha saktat sig och regnet ej längre faller så stritt. Då gå alla till sängs och söka vilan. Men om natten sova de oroligt, och när morgonen kommer, spana deras ögon ängsligt efter att få veta, vem olyckan drabbat. Ty under natten ha de känt, att marken darrat och de förstå då, att blixten slagit ned. Men de veta ej, om en gård brunnit, om en vandrare ligger död under ett splittrat träd, eller om blixten endast träffat trädet, som fallit, eller en lada, som ligger ensam på slätten, där solen nu lyser fram.

Såsom människor i tryckande ängslan, fruktande för sitt eget och andras, vaka en dylik åsknatt, så gingo också människorna om varandra under hela denna sommar i Möllinge. Och det var en sak, vilken grämde dem värst, och som alla äntligen började att se.

Det var att inför rätten talade ingen på Inga Persdotter och hennes son för den styggelse, de med varandra bedrivit. Nämndens ledamöter visste om detta. Alla, som vittnade, kände dessa rykten. Allt folket, som fyllde tingssalen, ända ut på gården, visste det ock.

Men vid detta ville ingen röra. Så djupt ligger blygsamhetskänslan hos vårt underliga, hetblodiga, tröga, lättrörda och långsamt tänkande folk, att detta ville ingen yppa. Orden lågo på allas läppar, men ingen ville taga på sitt samvete att vara den första, som sade ut, vad alla tänkte. Samma outrotliga skamkänsla, vilken band Elins tunga den dag, då hon satt hos sina föräldrar och klagade dem sin nöd, hindrade nu också dessa män och kvinnor från att yppa, vad de anade och trodde. Sådant kunde man icke ropa ut. Sådant kunde icke förkunnas från taken, förhandlas inför domstol, gå på telegrafens vingar landet runt och läsas i alla tidningar.

Så långt var det dock nu kommet, att utan att detta blev sagt, kunde intet mera sägas. Då spred sig, ingen visste hur, i orten det ryktet, att en dag på sensommaren skulle ting hållas, icke i staden, utan på Möllinge gård. Det var domaren själv, som bestämt detta. På den plats, där de båda brottslingarna levat en hel människoålder, skulle tinget hållas. Just där dådet blivit begånget, i deras eget hem, skulle de kallas inför samma rätt och förhöras ånyo. Rätten skulle sitta i det rum, där den mördade Elin stått lik, där skulle stenarna och väggarna tala till förstockade sinnen, och deras stumma vittnesord skulle pressa fram den sanning, som sov i det fördolda.

Vid ryktet härom blev det åter rörelse i hela bygden. Som när dådet först blev bekant, började människorna lämna sitt arbete och besöka varandra för att rådslå. Dag och natt levde alla i samma spänning. Men ännu var det ingen, som ville tala öppet om, vad alla anade eller trodde sig veta.

Men bland dem alla gick en, som visste, att vad de andra endast anade, måste vara verklighet och sanning. Det var den enda, för vilken Elin yppat sin nöd. I dessa dagar gick hon och pinade sig med, att nu var det hon, som borde tala. Gjorde hon icke så, skulle Nils oskyldigt mista livet, och hon tyckte, att hon då skulle få hans död på sitt samvete.

Länge hade Kerstin tänkt på detta, men nu när rätten skulle sammanträda på Möllinge gård, blev det, som om allt ryckt henne så pinsamt nära. Hon hörde en röst inom sig, som eggade och drev, en röst, som ville, att även det värsta skulle sägas, när ingen annan hjälp fanns. Denna gång talade Kerstin Larsson ej mycket med sin man. Hon fann det vara orätt att än en gång driva fram honom. Att han dock förstod, vad hon gick och grubblade på, det trodde hon i alla fall säkert och visst. Men sovande och vaken tyckte sig Kerstin se sin döda väninnas sorgsna blick, och det föreföll henne, som om denna blick bad henne att göra våld på sin egen blygsel och rädda Nils. Kerstin gick i en stor vånda. Ty det bjöd henne mot att vara den, vilken skulle träda fram för alla och vittna om detta, som människor icke vilja nämna vid namn.

Men till sist blev det henne omöjligt att gå längre och tiga. Elin, som var död, fordrade offret av henne, och en döds vilja måste åtlydas. Ju mera dagen nalkades, då hon visste, att tinget skulle hållas, desto omöjligare blev henne allt. Ur stånd att längre bära sin samvetsbörda ensam, gick Kerstin Larsson en morgon till länsmannens gård.

Kerstin Larsson trädde in i länsmannens ämbetsrum, men det var henne först svårt nog att komma fram med sitt ärende. Ensam med en man, vilken hon kände, var det henne dock lättare, än om hon på eget bevåg trätt fram och utan förberedelse vittnat om detta inför rätta. Och när Kerstin väl börjat tala, blev henne det hela enkelt och naturligt, som allting blir, när människorna glömma sig själva, för det som större är.

»Det är så», sade hon till länsmannen, »att något äktenskap mellan Nils och Elin fanns aldrig. Han gav henne aldrig en smekning, och aldrig var han mot henne, som en man annars är mot sin hustru.»

Länsmannen studsade och såg skarpt på den talande.

»Hur vet ni det?» sade han.

»Den döda har själv sagt mig det.»

»När?»

»Det var inte en vecka före hennes död.»

Mannen rusade upp och gick fram och åter i rummet.

»De begagnade dock samma bädd», sade han till sist.

»Ja», sade Kerstin. »Det gjorde de.»

»Detta var det värsta, jag ännu hört.»

I dessa ord inlade han hela sin bestörtning och all den fasa, han kände. Ämbetsmannen var i detta ögonblick borta, och endast människan talade ur hans mun.

»Det värsta jag i min levnad hört», upprepade han.

Och hans ansikte var färglöst och blekt.

Så bemannade han sig, och tanken på målet och hans egen roll som åklagare vaknade ånyo inom honom.

»Och allt detta kan ni taga på er ed?» sade han kort.

»Ja», svarade Kerstin Larsson och mötte hans blick.

Då tog länsmannen Kerstin Larssons hand i sin och tryckte den kraftigt.

»Ni är en bra kvinna», sade han. »Det här har inte varit roligt för er.»

Kerstin Larsson såg brydd ut vid berömmet, men hon drog icke tillbaka sin hand.

»Jag vill inte bli inblandad i detta mer än nödigt är», sade hon.

Det lovade länsmannen, och därmed gick Kerstin Larsson hem till sitt. Där berättade hon för sin man, vad hon gjort. Och mannen var stolt över sin hustru. Men säga henne det, ville han icke.

Så kom den dag, då tinget skulle hållas, och tidigt på morgonen hämtades Inga Persdotter och Nils Tufvesson, en var i sin cell. Den ena visste icke av den andra, ej heller visste någon av dem, vart de skulle föras. Först rullade den ena kärran ut, och en stund senare den andra.

Fångvaktarna voro befallda att köra på olika vägar, så att fångarna under vägen icke skulle få tillfälle att se eller tala med varandra. Men vare sig de tagit fel om tiden eller vägen, hände det sig dock så, att där två bivägar mötas, kommo de båda skjutsarna mitt emot varandra. Sedan var ej annat att göra än att låta vagnarna följas åt.

Så åkte nu Inga Persdotter och Nils Tufvesson åter till Möllinge gård. På kända vägar foro de, och snart visste båda, vart resan gick. När de nalkades det gamla hemmet, vände sig Nils Tufvesson, som for i den första kärran, om och försökte se på sin moder. Men han kunde ej fånga hennes blick. De tunga ögonlocken hade fallit ned, och hennes ansikte var orörligt. Med en suck satte sig Nils åter till rätta i sätet, och som han blickade framåt, såg han, att vägen var full av folk. De gingo i skockar eller två och två. Det såg ut, som när man en söndagsmorgon nalkas en kyrka. Utan att tala, stilla och allvarliga, skredo dessa män och kvinnor framåt, och Nils kände dem alla. Men han vågade icke lyfta sitt huvud. Ty han fruktade att möta kalla blickar, vilka nyfiket skulle mönstra honom eller förläget glida undan för hans. Men när Inga Persdotter såg folket, höjde hon sitt huvud, på det att ingen måtte kunna säga, att han sett henne nedböjd. Hon mötte ingens blick, men hon for in på gården, så lugnt, som hade hon endast varit bortrest och återvänt hem.

»Tror de, de här ska fånga oss bättre?» sade hon till fångvaktaren, när hon steg ned.

Belagd med handbojor fördes Inga Persdotter ned i källaren, där Elins döda kropp blivit funnen, för att sitta där, till dess att hennes tur kom att kallas in för rätten.

Inne i salen var denna redan samlad, och en underligare rättegång har ingen sett. De, som sutto i rätten, kunde icke frigöra sig från känslan av det ohyggliga, som själva platsen, där de voro församlade, gjorde dubbelt plågsam. Domaren såg orolig ut, och åklagaren bet sig gång på gång i läppen och såg i sina papper, som hade han glömt något. Vittnena fyllde rummet, vilket var alltför trångt för att kunna giva plats åt alla, som ville komma in, och åhörarna hade därför skockat sig omkring fönstren, vilka för värmens skull stodo öppna. Bland dem härskade en upphetsning, som ingen kunde giva ord. Den kändes av alla, delades av alla och meddelade sig överallt. Så blir det gärna, när människor komma samman i flock. Vare sig det sker till gott eller ont, så smitta människors tankar varandra. Det är ögonen, som tala, ansiktena, som få liv. Åtbörder, vilka ingen vet sig göra, och ingen minns sig hava sett, föra sitt stumma språk, när munnarna tvingas till tystnad. Och det är mer än detta. Allt, vad vi icke känna i människosjälens djup, allt detta, om vilket vi veta så föga, kommer på ett hemlighetsfullt sätt i rörelse. Det är detta, som kan göra en tystnad mellan människor rik eller ljus, liksom våldsam och förfärlig. Här voro tusen tankar, stämningar, önskningar och viljor utan ord blandade om varandra. De kämpade och stego. Som osynliga vågor fyllde de luften, och de skräckfyllda ansikten, vilka uttryckte och togo intryck av allt detta, sade dock intet av allt det förfärliga, som var.

Nils Tufvesson går genom vardagsstugan in i salen, som i hans öron ännu genljuder av psalmens ord, vilka tvingade honom till bekännelse. Där stannar han inför rättens bord, och omkring honom på golvet uppstår, trots trängseln, ett litet tomrum, emedan ingen vill komma honom nära och störa honom. Människorna skygga ej för honom, men för allt det, som nu måste fylla hans själ. Allas ögon äro riktade på hans ansikte, och domaren dröjer med att börja förhandlingarna, liksom tvekade han att höja sin röst inför allt det, vilket här talar.

Som Nils står där, ryggar han tillbaka. Allas blickar följa hans rörelser, och de, som stå långt bort, höja sig på tå för att kunna se bättre. Vad är det? Varför brister mannen i gråt? Vad har hänt?

Det är ingenting märkvärdigt alls, som hänt. Det är bara en hund, som länge varit utan herre. Han har sovit i foderlogen, där dörren stått öppen, och under långa månader har han sökt sig mat i granngårdarna, var han kunnat. Han har väckts till nytt liv av, att gården varit full av folk. Nu har han funnit sin husbonde. Därför hoppar han upp på Nils och tjuter av glädje.

Och Nils böjer sig ned och smeker hunden, medan tårarna strömma från hans ögon.

»Du är den ende, som ännu vill känna igen mig», säger han.

Och så tyst är det runt omkring honom, att hans ord, som komma lågmält, höras av alla.

»För bort hunden», säger domaren.

Och hans röst darrar.

Men på en blick av Nils ändrar han sig, och hunden får stanna kvar. Som trogen vakt sitter han vid husbondens fötter och rör sig icke.

Så börjar förhöret, vittnena kallas fram, och brev läsas upp. Nils föres bort, och hunden följer honom ned i källaren, där ekot längesedan dött av hans tjut inför döden. Inga Persdotter kommer in, och allas spänning förnimmes som en suck, vilken kommer från folket, som fyller fönstren och huvud vid huvud täcker åkern därutanför. Den häftiga rörelsen sprider sig in över salen, där rätten sitter. Och som allas blickar träffa henne, syns det, att hon är förändrad. Hennes ansikte är utan rynkor som förr, och hennes blick har samma glans, när hon lyfter de tunga ögonlocken och ser upp. Men håret har grånat på dessa månader.

När hon kommer in, se alla, hur Elins fader betraktar henne. Ola Persson har blivit gammal och böjd, och sorgen har grävt fåror i hans panna och kring hans mun. Men när hans blick faller på Inga Persdotter, vitna hans läppar, och han ler ett styggt, hårt leende, som icke är hans eget. Så hatfullt trodde ingen, att nämndemannen kunde blicka på någon.

Men när Nils Tufvesson och hans moder på en gång äro närvarande, då se alla, hur även deras blickar mötas. Inga Persdotter fäster sina ögon på Nils och fångar hans, medan sonens blick sjunker i hennes. Så länge båda tillåtas vara inne, stå de så, och denna hängivenhet utan gräns, som ingenting skyr, och som intet kunnat dämpa, ökar den underliga skrämsel, som fyller rummet.

Vittnen kallas in och förhöras. Frågor ställas, och svar givas. Hela den mörka sagan, som alla känna så väl, berättas ånyo. Men det är icke längre samma historia, som alla förut ha hört. Den har helt plötsligt blivit ny. Det är som en tavla, vilken fått sin rätta ram, som ett ansikte, vilket man sett i mörkret och sedan plötsligt möter i fullt dagsljus. Allt har blivit skarpt, förklarat och nytt. Det är väggarna, som tala, golven, som genljuda av allt det, vilket trampat dem och tyngt, själva de gamla rummen, som fått liv och vittna med människorna i det brott, vilket ännu ingen bekänt. Som en rysning bemäktigar sig alla, vilka taga del i denna oförgätliga dags händelser, uppskakade och bleka följa människorna, vad som inför deras ögon utvecklar sig och sker. Ty brottet har blivit levande igen och begåtts öppet, så att alla kunna se det. För första gången kan någon märka, att Inga Persdotters ansikte blir oroligt. Hennes ögon se sig skygga omkring, och hennes kropp ryser.