Читать книгу: «Nils Tufvesson och hans moder», страница 8

XII

Det var i mitten av mars, och våren kom tidigt. Luften var varm, och de första lärkorna svingade redan i solskenet över åkrar och ängar. Över hela naturen låg en ljum värme, som andades växtlighet, och där slätten slutade, steg imman från jorden blå mot aftonsolen. Elin gick under denna tid och försökte forska ut sin man. Allting var sig likt dem emellan, och någon förändring hade icke inträtt. Och alltsom kuddarna förlorade sin vita färg, utan att någon förändring dock inträdde, började hennes tro på det ofelbara medlet att svikta.

Så kom en dag, då Nils gick omkring och syntes vara mer än vanligt orolig, och ett par ord, som hon hört, gav Elin den rätta ledtråden. Hon erfor, att han behövde penningar, emedan han var i skuld. Det var en gammal skuldsedel, endast på tvåhundra kronor. Men för Nils var detta redan nog, emedan han inga reda penningar hade.

På detta tänkte Elin en hel dag och en hel natt. Hon somnade in med tanken på dessa penningar, medan hon sov, drömde hon om dem, och när hon vaknade upp, tyckte hon, att Gud hade låtit detta ske för att hjälpa henne.

Dessa tvåhundra kronor stodo på en skuldsedel, som Nils fader, Tufve Tufvesson, hade utfärdat, under det sista året han levde. Denna var överårig och skulle skrivas om, och för detta var det nu, som Nils gick och gruvade sig.

På morgonen visste Elin, vad hon skulle göra. Det kom henne för, att gjorde hon detta, då skulle Nils se, att hon höll av honom. Och såg han, att hon ville vara honom till hjälp i allt, vad hon kunde, skulle kanske hans sinne vändas till henne.

När Nils därför på morgonen skulle fara bort, gick Elin till honom och sade:

»Du skall fara bort nu, Nils. Jag vet också, vart du far.»

»Vet du?» sade han vresigt.

Men Elin lät ej skrämma sig av hans ton. De stodo mitt emot varandra i vardagsstugan, och dörren till gården stod öppen, så att man kunde se hästen, vilken stod för kärran och tuggade på betslet. För första gången såg Elin Nils frimodigt i ögonen och log.

»Du är skyldig tvåhundra kronor», sade hon. »Och det gruvar du dig för. Men jag hade tänkt så, att om du ville, skulle jag skriva till far.»

»Vill du det?» sade Nils tvivlande.

»Det vill jag», fortfor Elin. »Och ber jag honom om det, sänder han dig nog pengarna.»

Nils stod stilla och såg på sin hustru. Vad hon nu sade honom, kunde han aldrig tro skulle hava varit möjligt. Tårarna stego upp ur hans ögon av ånger, blygsel och samvetsagg, och han undrade, hur det var möjligt, att han liksom aldrig märkt Elin förr. Nils kunde ej se på henne längre, utan han vände sig om och gick ifrån hustrun ut på gården. Där ute gav han sig till att syssla med hästens betsel, och Elins hjärta stod stilla i hennes bröst, emedan hon tyckte sig känna, att något nytt nu måste komma. Då såg hon Nils vända sig ifrån hästen och med tunga, långsamma steg åter gå upp för den låga trappan och in i vardagsstugan. Utan att säga ett ord, gick Nils fram, tog Elin om halsen och kysste hennes mun.

Aldrig hade förr en man kysst Elin, och nu var det Nils, som gjorde det. Hon stod blossande röd och såg på honom med halvöppna läppar och fuktiga ögon. Så lycklig trodde hon aldrig, att någon människa kunde bli.

Nils stod också stilla, och nya känslor skakade hela hans själ. Han kunde icke stanna längre och se på hustrun. Han vände sig för andra gången om och gick.

Men när han redan var ute, ropade Elin efter honom:

»Säg bonden, att om en vecka har han pengarna.»

Nils satt redan i vagnen. Men när han for, vände han sig om och såg på hustrun. Och Elin kände det, som om hon i denna stund ägde sin man helt. Så underlig var denna blick, så djup och så dunkel.

Hon gick fram till bädden, och med huvudet lutat mot Nils kudde, som låg ytterst, föll hon på knä och tackade Gud, som hjälpt i hennes nöd.

På eftermiddagen satt hon hos Kerstin Larsson och berättade om sin lycka.

»Ser du det», sade hon, »jag tror, att örngåtten börjat verka, och att det är Gud själv, som lett mig.»

Hon var röd och varm, när hon talade. Och hennes ögon tindrade.

Över trädgården nedanför verandan sken vårsolen varm, och lärkorna kvittrade i den klara luften.

Tidigt gick Elin hem, lagade kvällsvarden i ordning och väntade på Nils.

När han kom, gick hon skyggt emot honom och ville räcka honom sin hand. Men Nils såg icke den framräckta handen, ej heller hennes ögon, som bådo. Han var åter fången i den trolldom, som band hans själ, och utan att säga något, satte han sig till bordet och åt.

Då störde Elin honom icke, utan gick till sängs. Men när det blivit mörkt, och hon hörde, att Nils sov, låg Elin länge med öppna ögon, lyssnande till mannens andetag, och det gamla uret, som knäppte så långsamt.

»Har jag drömt?» tänkte hon. »Är det möjligt, att jag bara har drömt?»

XIII

Dagen därpå, som var en lördag, kom Inga Persdotter till Möllinge och tillkännagav, att hon ämnade stanna där över söndagen.

Aldrig hade hon synts Elin så vidrig, aldrig hade Elin haft så svårt att uthärda den onda kvinnans blotta närvaro. »Från första stunden jag såg henne», tänkte den stackars hustrun, »gav det inom mig som ett stygn av rädsla. För var gång jag återsett henne, har jag blivit mera och mera rädd. Hon har hållit Nils borta från mig, och hon har förstört hans liv och har förstört mitt. Allt vad jag var rädd för, när jag såg henne först, var ingen inbillning. Ty allt vad jag då kände var verklighet, och värre än jag ens kunde inbilla mig. Men all den vishet, människor talade till mig, att jag skulle vänta och tåla mig, och att kanske allt icke var så svårt, det var ingen vishet, det var bara lösa ord och prat, sådant som människor tala, när de icke vilja erkänna sanningen. Nu har Nils kysst mig, och han är min. Jag själv har sett i hans ögon, att han skulle vilja som jag, om han bara kunde och tordes. Och nu hatar jag henne, så, som hon hatar mig. Det finns inte det onda, jag icke skulle vilja göra henne och se henne lida. Gud hjälpe mig, att jag säger så om Nils moder. Men hon är icke bättre värd.»

Så gingo Elins tankar, allt sedan hon börjat hoppas att vinna sin man, i en ny fåra. Härigenom blev hon djärvare och mindre skygg. Även inom hennes ödmjuka natur vaknade känslan av egen rätt. Och när hon såg Nils och den andra byta hemliga miner och stänga sig inne som förr, fruktade hon icke längre, utan hon blev vred och fick lust att kämpa för sitt eget, och det, vilket hon kände var hennes rätt.

Inga Persdotter märkte också, att någon förändring hade inträtt med sonhustrun. Hennes ögon gingo från Nils till Elin, som ville hon utforska, vad som hänt, och hon såg, att Nils icke längre var så fri, som hon ville hava honom. Därav blev hon orolig, och hennes inre kom i uppror. När hon stängt in sig med Nils i kammaren, lyssnade Elin på dem. Hon kunde ej urskilja orden. Men hon hörde, att Inga Persdotter var vred, bannade och svor, samt att Nils icke kunde försvara sig.

Då kände Elin, att vreden steg inom henne och måste ha luft. Och hon gick ut på gården samt satte sig där på trappan och väntade. Från denna plats kunde hon se bort mot sitt gamla hem. Där borta över staketet följde hon med ögonen vägen, vilken hon en gång i så tunga tankar hade gått. Elin tänkte på allt, vad hon utstått, sedan hon första gången grät över brudkronan, och ända till denna dag. Hon tänkte på alla de tårar, hon fällt, och visste, att ingen kunde räkna dem. Även kom hon ihåg, att hon velat vara god, att hon fallit undan och aldrig satt hårt emot hårt. På allt detta tänkte Elin, och hon undrade över, att hon själv nu kände sig så beslutsam och hård, och att hon icke längre ville gråta.

»Det har blivit för mycket», tänkte hon. »Nu bär jag det icke längre.»

Då hörde hon från vägen ljudet av ett handklaver, som spelade en glad marsch. Det var ungdom, som var ute och roade sig. Muntra, klara röster hördes närma sig. De dämpades en stund av byggnaderna, som lågo emellan, hördes så återigen och drogo förbi. Över dem alla klang låten från handklaveret.

Då mindes Elin, att det var söndagsafton.

»Hon ämnar gå i morgon», tänkte Elin vidare. »Men dessförinnan skall hon ha talat med mig.»

Blott på detta enda tänkte hon. Allt annat gled henne förbi, rörde henne ej. Det fanns icke ens till.

»Det har blivit för mycket», mumlade hennes läppar.

Då hörde hon Nils komma inifrån köket och gå henne förbi. Men hon rörde sig ej ur stället; när hon hörde honom, såg hon icke ens upp, tänkte blott på det, som nu skulle komma.

»Sitter du här?» hörde hon Nils säga nedifrån gården.

»Ja», sade Elin trotsigt och reste sig.

Nils ryggade. Så hade han aldrig trott, att hustruns röst kunde ljuda. Han vek undan för den och gick. Men Elin såg aldrig vart. Ty hon hade redan glömt, att han talat till henne, och stod nu inne i vardagsstugan, där Inga Persdotter satt och ruvade över sina egna tankar.

Elin satte sig mitt emot vid bordet och såg på den andra. Det undrade henne, att hon kunnat gå så länge tyst och vara så skrämd.

»I sitter här och tänker», sade hon till sist.

»Vad tar du för ton?» sade Inga Persdotter.

»Jag tar den ton, som jag borde ha tagit förr, så sutte I kanske icke här nu», svarade Elin.

Den andra reste sig upp och ville gå till dörren.

»Sitt ni», sade Elin. »Nu kan I höra på mig. Jag har hört på er länge nog och ingenting svarat.»

Inga Persdotter blev stående. Hon kunde ingenting säga och ville ingenting förstå.

»Om rätt vore», fortfor Elin, och hennes ansikte var vitt, »så sutte I, där varken sol eller måne lyser. I har begått ting, som ingen människa kan nämna. Men en gång borden I veta, att jag vet det. Det är flere än jag, som vet det. Och vad många vet, kan inte tystas ner.»

Elin steg upp, gick förbi svärmodern och stängde dörren.

»I skall inte gå ut till Nils nu», sade hon. »Ty jag tål inte att tala vid honom om detta. Men I ska gå härifrån. Och I ska aldrig sätta er fot här mer. Till Nils ska I säga, att jag vet alltsammans, och I ska en gång svara inför Gud, för vad I gjort med honom och mig.»

Inga Persdotter stod stilla, och även från hennes kinder vek blodet.

»Vad vet du?» sade hon hest.

»Jag tror, det heter blodskam på lagspråket», sade Elin kort.

Då vek Inga Persdotter baklänges, och hon skulle velat kasta sig över sonhustrun och strypa henne. Men hon vågade ej. Ty den andra var större och starkare. Med vitt uppspärrade ögon och mun blev hon stående och stirrade på Elin, som alltid varit så foglig, och hon kunde på länge ej få fram ett ord.

Elin såg allt detta, förstod henne och njöt därav.

Till sist sade Inga Persdotter:

»Vem har ljugit på mig detta för dig?»

»Det behöver ingen ljuga», svarade Elin, »när allting är sant. Vem som sagt det, kan vara er detsamma. Men tvingar I fram länsman, ska I få se, att jag har vänner.»

Då satte sig Inga Persdotter ned och jämrade sig, som om hon lidit en svår, kroppslig plåga. Elin såg på henne med förakt.

»Vrid er», sade hon, »vrid er som en mask för mig. I ska en gång vrida er värre i helvetet. Och kom ihåg, att I inte har kunnat säga mig emot. Men nu ska I gå in till er och låta mig vara. Jag lider inte att se er här.»

Därmed pekade hon på dörren till kammaren, och Inga Persdotter lydde sin sonhustru och gick. Elin stängde själv dörren om henne.

Länge satt Inga Persdotter inne i kammaren. Men den aftonen lämnade hon dock icke Möllinge gård. Ännu en gång talade hon med Nils. Det var måndagens morgon, när han följde henne på hemvägen. Ensamma gingo de åter på den smala stigen, som stiger och sänker sig utmed den låga tallskogen på andra sidan byn. Skarpa som knivar föllo Ingas ord. Och aldrig hade hon talat med vildare lidelse, aldrig våldsammare kämpat för sitt eget liv. Hennes tal var tungt och mörkt som ett ovädersmoln, och ur molnet blänkte blixtar, vilka bådade fara och död.

Men hon sade icke Nils, att Elin visste allt och förebrått henne deras skamliga förhållande. Ty hon insåg, att om Nils visste detta, skulle han bli feg och aldrig våga, vad hon nu ville tvinga honom till.

Men Elin tänkte ej på sådant. Den afton, hon talat ut med svärmodern, gick hon första gången lugn och säker i sitt eget hem. När kvällen kom, sökte hon vila, och hennes själs uppror hade varit så starkt, att hon nu sov tryggt, utan tanke på morgondagen.

XIV

Dagen därpå väntade Elin, att Nils skulle säga något, som visade att Inga Persdotter givit honom del av det samtal, som förts dem emellan. Men när Nils som vanligt gick tyst och icke heller visade sig annorlunda emot henne själv, då insåg Elin, att Inga Persdotter ingenting hade sagt. Skälet härtill kunde hon väl icke fullt fatta, men ju mer hon grubblade häröver, ju mer blev det henne, som när man ser ned i en avgrund och känner, hur den suger och drager. Hon greps av en måttlös och vettlös skräck, mot vilken allt vad hon förut upplevat syntes henne ringa och intet.

Så häftigt kom omslaget från hopp till förtvivlan, att det berövade Elin varje rest av självbevarelseinstinkt och gjorde henne oklok. Hon som förut icke talat vid någon, talade under de få dagar, som nu följde, med alla, vilka kommo i hennes väg. Hon talade vid Nils om, hur olycklig hon var, hon grät och besvor honom att sälja Möllinge och flytta bort. »Stannar du här», sade hon, »så blir jag här aldrig, då går jag ensam, och du ser mig aldrig mer.» Hon besökte främmande människor endast för att få fråga, om Inga Persdotter varit i deras hem. Inför dem grät hon och klagade sin nöd, berättade om sin ångest och om sina kval, anklagade om vartannat Inga Persdotter och sin man, alltid i allmänna ordalag. Något bestämt kunde hon icke säga, blott att de voro så svåra emot henne, och att allting var så svårt. Skam, skräck, sorg och hopplös längtan hade på en gång förvandlat Elin, från den hon en gång var, till en vanlig bondkvinna, vilken torgförde sina egna lidanden utan blygsel och återhåll till alla, som ett ögonblick ville unna henne lisan att få beklaga sig. Medan hon gjorde så, kunde hon höra sig själv tala, och hon visste ej, var hon fann alla ord, eller varför hon uttalade dem. Vad som förut varit henne en styggelse, blev henne nu ett behov. Hennes människa var borta, hennes person utplånad, hon var tom.

Och hon kände blott ett enda: namnlös fruktan för de ord, hon uttalat, och den kvinna, hon trotsat.

»Jag har sagt henne allt», tänkte hon. »Nu kan jag icke mer. Nu är allt förbi.»

Men ensam med den gamla modern gick Inga Persdotter fram och åter på golvet i deras låga stuga och kved. I två dagar och en natt gick hon så, och det kom ej en blund i hennes ögon. Hon åt föga, och med modern talade hon knappast. Den gamla gick omkring henne, och hennes tandlösa mun var hårt sammanknipen. Modern fruktade dottern och vågade ej störa henne. Allt vad hon gjort i sitt liv, och allt vad hon ville göra, trädde dessa dagar och denna natt fram för den ensamma kvinnan, som endast litade på sig själv. Ingas hy blev grå, medan hon så gick, och den kraftiga underläppen sköt fram, men ögonen voro dolda under ögonlocken. Icke ens när någon främmande kom in i stugan, stannade Inga Persdotter i sin gång. Hon lät främmande komma och främmande gå. Det hon tänkte och ville, angick ingen. Hon var ensam därom.

Inga Persdotter överlade icke nu längre, hon betänkte sig ej. Hon behövde blott denna tid för att stålsätta sig, och så starkt var hennes inre uppror, att det just var detta övermänskliga inre uppror, som i det yttre förlänade henne styrka och självbehärskning. För ingen visade hon något. Det var blott vandringen fram och åter, som röjde hennes oro. När hon blev ensam med modern, kved hon sakta och tyst. Hon visste, att modern ej kunde höra henne. Och när någon kom, tystnade hon vredgad, därför att den främmande stört henne. Sedan började hon på nytt.

En enda gång talade hon. Det var, när en besökande kom att nämna sonhustruns namn. Då stannade Inga Persdotter sin gång, såg lugn på den främmande och sade, obekymrad om, hur man skulle tolka hennes ord.

»Jag vet ett hus, där jag ville sätta henne, och hade jag henne väl där, komme hon nog aldrig dän.»

Därmed fortsatte hon sin vandring och såg icke upp, när den främmande gick.

Inga Persdotter såg nu blott ett, och det var detta enda, som band hennes tunga och gav hennes kropp övermänskliga krafter, så att hon kunde umbära både föda och sömn. Hon såg, att allt, varefter hon förr traktat, var intet, och detta, som hon nu eftersträvade, var allt. Vad som sedan skulle följa, var henne likgiltigt. I fråga om det, som nu fyllde hennes själ, erkände hon icke ens, att något »därefter» fanns. Ty något högre tyckte hon sig icke kunna vinna. Det var nu icke fruktan, som drev henne fram, det var icke beräkning. Om hon sade till sig själv eller andra, förut eller efteråt, att hon ville vinna något med sitt dåd, så ljög hon. Det var dådet självt, som eggade henne. Det var själva dådet, hon ville. Så länge hade hon ruvat däröver, att det blivit ett med hennes själ. Hon kunde icke vila, förrän det var utfört, icke ångra, när det var fullbordat. Lika gärna skulle hon kunnat ångra, att hon blivit till. Hon hade överskridit gränsen för det mänskliga, luften omkring henne var kylig, rensad och tunn, och inom eller utom henne fanns intet, som kunde vara henne till hinder.

När andra dagens afton kom, tog Inga Persdotter föda. Hon åt som den, vilken hungrat länge, och efteråt satt hon stilla och lugn, utan att röra sig och utan att kvida. Därpå såg hon efter att modern sov. Så klädde hon av sig och gick själv till sängs.

»Jag behöver sömn», tänkte hon. »Eljest går jag sönder.»

Inga Persdotter sov ända till morgonen, och först sent gick hon ut.

När hon då gick, tog hon vägen till Spå-Marens bostad. Hon stannade icke utanför, utan steg djärvt in, och hon ryggade icke, därför att hon såg, att det fanns besökande i stugan.

Lugn och säker satt hon och deltog i samtalet. Det rörde sig om socknens angelägenheter, och Inga Persdotter blev icke orolig. Hon visste, att hennes stund skulle komma. När den besökande avlägsnade sig, gick hon före Maren in i kammaren och stängde själv dörren.

Samtalet började hon, där hon sist slutat detsamma, och sade utan omsvep:

»Jag har nu fått det så, att jag vill bli Elin kvitt. Och I ska hjälpa mig.»

Maren knep ihop ena ögat och såg stint på den talande.

»Hur ska det gå till?» frågade hon.

»Det blir er sak», svarade Inga Persdotter. »I kan slå henne med trolltyg, så något händer henne, det vet jag.»

Och i samma stund tänkte hon:

»Händer det Elin något nu, och det skulle knipa, då kan jag skylla på Maren.»

Men Maren var henne för slug, och hon syntes genomskåda den besökande. Ty hon svarade kort:

»Sådant är farligt.»

»I vill då inte hjälpa mig?» sade Inga Persdotter.

»Vill I ha hjälp snart?» genmälde Maren.

Inga Persdotter log.

»Hellre i dag än i morgon», sade hon, och hennes ögon blevo borta under ögonlocken.

Maren teg en stund och syntes betänka sig.

»Den hjälp I behöver, får I nog», sade hon till sist.

Då reste sig Inga Persdotter upp, lade en sedel på bordet och gick.

Vad hon fått för hjälp av Marens ord, visste hon icke själv. Men hon gick åter ut i solskenet. Det var vid middagstiden i slutet av mars, och långt borta såg hon de första tranorna sträcka mot norr. Strax efter kom en flock grågäss. Naturen var full av rörelse och liv.

Men Inga Persdotter tänkte icke på sådant. Med små, snabba steg gick hon vägen fram, erinrande sig, att hon fått vänta och behövde skynda sig. När hon kom fram till Möllinge gård, stannade hon ett ögonblick, och med en snabb, vass blick syntes hon omfatta allt detta, vilket nu åter skulle bli hennes och på allvar. Så gick hon in genom porten och steg uppför trappan. I vardagsstugan stod Elin och dukade av bordet.

»Var är Nils?» sade Inga Persdotter, utan att hälsa.

Elin såg upp. Och all den skrämsel, som denna kvinna ingivit henne, låg åter i hennes hållning och blick. Inga Persdotter såg det och kände sin kraft växa.

»Han är i stallet», sade Elin tonlöst.

Inga Persdotter vände om på tröskeln och gick. Elin stod med handen tryckt mot bröstet och såg efter den bortgående. Så hastigt hade allt försiggått, att hon tyckte sig hava sett en syn.

Men Inga Persdotter gick in i stallet, och väl inkommen stängde hon dörren om dem båda. Nils stod därinne och skar hackelse. Han slutade icke med sitt arbete, för att modern kom in. I samma stund han varseblev henne, visste han, varför hon kom.

Inga Persdotter satte sig ned på halmen, som låg i en spilta, och såg på sonen.

»Du har bråttom i dag», sade hon till sist.

»Låt mig vara», sade Nils. »Jag har så.»

Inga Persdotter teg en stund. Så sade hon:

»Jag vill bara låta dig veta, att nu bär jag det inte längre. I morgon skall hon vara härifrån.»

Nils släppte sitt arbete och stirrade på modern.

»I morgon?» sade han endast.

Han kunde icke förstå, att det var så nära.

»Varför i morgon?»

»Därför att jag lider inte att vänta längre. Blir det inte i natt, kan jag det aldrig.»

Det var skumt i stallet, sedan dörren blivit läst. Och som Inga Persdotter satt, kunde Nils ej se hennes ansikte. Men han hörde varje ord, hon sade, och allt motstånd inom honom var som kvävt och borta. Den lugna, säkra rösten behärskade honom, och den övermäktiga, som bundit hela hans liv, höll honom i sin hand. Hon hade fött honom till världen, och utom henne hade han ingen kvinna känt. Därför var han hennes, och hon visste det.

Utan att vänta på svar, började Inga Persdotter att tala.

Hon sade Nils, när allt skulle ske, och hur det skulle ske. Utan att fatta att det var verklighet, hörde han varje ord, och hans starka kropp skälvde som av frossa.

»Men om det blir känt?» sade han till sist.

»Det blir inte känt», svarade Inga Persdotter, »om du är karl och tiger. Men är du så dum och röjer dig, då får du också taga det på dig. Jag gör det aldrig.»

Modern hade rest sig upp och såg sonen in i ögonen. Återigen skalv han till. Så lade han sin hand i hennes och sade, som om hon bett honom giva sig detta löfte:

»Röjer jag mig, så skall jag också lida ensam.»

Då andades Inga Persdotter ut. Detta var i själva verket det enda, hon fruktat. Detta löfte hade hon tänkt avfordra sonen, och hon förstod icke, att han givit det av egen drift. Utan att säga mera öppnade hon stalldörren och lät solskenet strömma in. Dagsljuset kom så plötsligt som efter en lång natt, och bådas ögon blinkade en stund mot solen, innan de kunde vänja sig vid att se den.

Detta vållade också, att ingen av dem märkte, hur Elin gick in i vardagsstugan från trappstenen bredvid fläderbusken. Där hade hon stått som fjättrad och betraktat den stängda dörren, vilken hon icke ens vågade nalkas för att lyssna.

Men Inga Persdotter gick utan avsked från Möllinge gård och tog åter vägen till det låga huset vid landsvägen, i vilkets ena länga hennes moder, Karna Andersdotter, bodde. Och när hon kom dit och åter blev ensam med den gamla modern, som betraktade henne och undrade och aldrig sade, vad hon tänkte, då vaknade Inga Persdotters oro ånyo. Åter började hon sin vandring fram och tillbaka på golvet, och åter kved hon sakta medan hon gick. Men hon gjorde allt detta, emedan hon tyckte, att tiden stod stilla, och att hon velat påskynda dess gång.

Ty nu längtade hon, att stunden skulle komma. Hon längtade som en vansinnig, att natten skulle utplåna dagens skarpa färg, och hon skulle slippa gå här och våndas som en varg i bur. Därför gick hon osalig omkring och kved, utan att den döva modern kunde höra henne, och medan hon gick, krökte sig hennes fingrar i kramp, som hade de klämt sig fast kring en strupe.

Som hon så gick, kom hon att tänka på, att hon icke fick förråda sig, och hon erfor ett slags hat mot den gamla modern, som gick omkring i rummet eller satt tyst i sin vrå. Varför skulle hon vara där? Varför fick man icke vara ensam? Inga tog fram en grå kjol, på vilken hon förr börjat arbeta, förr, innan detta, som var henne övermäktigt, kom. Och hon satte sig ned och började sy. Timme efter timme satt hon så och lät stygn följa på stygn, och allt mera blev henne tiden lång. Solen stod ännu högt på himmelen. Ville den då aldrig försvinna, så att hon äntligen fick ro?

Långsamt gick solen för henne, som väntade. Men till sist försvann den dock, och Karna Andersdotter tände lampan. Hon tog fram mat och åt. Men lutad över sitt arbete satt Inga Persdotter fortfarande kvar och sydde. Hon hade väntat så länge, att hon tyckte sig hava tröttat ut sin egen längtan.

Men när mörkret kom, mörkret, efter vilket hon längtat så tungt, då lade hon noga samman sitt arbete, och medan den gamla modern gjorde i ordning sin bädd, satte sig Inga Persdotter vid fällbordet och åt. Så bäddade även hon åt sig själv och tog så plats vid spisen, där glöden börjat slockna. Där satt hon och lyssnade, till dess hon hörde, att modern sov. Då steg hon upp, tog en sjal över sitt huvud och gick ut. Men innan dess tog hon fram något under sängen, som hon lindade fast kring livet och höll gömt under sin sjal.

Inga Persdotter gick snabbt över landsvägen och försvann under de låga tallarna, som skuggade hennes vanliga väg. Hon undrade över att hon icke var mörkrädd, och hon gladde sig däråt. Ty hon visste, det kom därav, att hennes vilja var så stark. Hon följde vägen, till dess hon kom upp på backen, från vilken hon kunde se ut över byn. Hon märkte då, att hon dock var ute för tidigt, och att hon glömt att se på klockan. Men nu var hon lugn, ty hon var ensam. Hon satte sig ned för att åter vänta på tiden, som gick så långsamt, och där hon satt, såg hon ut över byn.

Det brann i fönstren där nere. Som små stjärnor, vilka fallit ned på jorden, lågo fönstren där och glimmade i mörkret, berättande, att människorna ännu icke gått till ro. Inga Persdotter satt och såg på ljusen, och hon tänkte på alla människor där nere. En efter en stego de fram för hennes inbillning, försvunno åter och lämnade plats för nya. Hela socknens män och kvinnor kommo och gingo henne förbi, och hon hatade dem alla. Alla hade de gjort henne ont, alla hade de avskytt och smutsat henne. Hon kände deras tungor och visste, vad de voro värda.

»I morgon!» sade hon till sig själv. »I morgon! Då skall ingen av er gå till sängs och kunna sova utom jag. Ty fegheten skall vara över er. Men då skall jag sova. Ty då har jag fått ro.»

Ett underligt högmod grep henne. Hon tyckte sig för mer än alla, över dem alla, höjd över alla. Det hon hade för, blev i hennes egen inbillning till ett stordåd, hon tyckte sig höra och se den skrämsel, som skulle gripa hela bygden. Hon kände sig själv stor av detta, och det var något i hennes hjärna, vilket arbetade, som ville det spränga henne.

Så satt Inga Persdotter och såg, hur ljusen släcktes ett för ett. Det var, som om hela trakten blivit mörkare och liksom mera trygg.

»I morgon!» sade Inga Persdotter för sig själv. »I morgon komma ljusen att brinna längre.»

Hon såg åter ned mot byn, och där fanns blott ett sista ljus, som brann. På detta stirrade hon länge. Det var, som om hon setat och väntat att höra en klocka slå.

Till sist såg hon, hur även detta ensamma ljus började röra sig, som om någon inne, där det brann, lyftat en ljusstake eller en lampa. Så glimmade skenet upp en sekund och var borta. Nu var allt mörkt, icke en ljusprick syntes. Byggnaderna lågo som sovande skuggor i den mörka natten. Hela byn sov lugnt.

Då drog Inga Persdotter en suck av befrielse, och med sjalen svept omkring sig mot nattkylan, döljande det, hon bar därinnanför lindat om sitt liv, gick hon med säkra, snabba steg fram mot sitt mål. —

Sedan Inga Persdotter varit på besök hos Nils, fick Elin veta, att svärmodern samma dag varit inne hos Spå-Maren. Elin tänkte på detta, så lång dagen var, och hon undrade, om den andra setat på samma stol som hon själv, och vad där blivit sagt. Nu trodde hon, att Maren bedragit henne med örngåtten, och i en yrsel av fasa och upphetsning sade hon till mannen, att nästa dag skulle hon gå. Hon skulle gå hem till de sina, och ingen skulle längre behöva tycka, att hon gick i vägen.

Nils såg underlig ut, när hon sade så. Men han svarade intet. Och inför honom böjde sig Elin ned och grät, som hon icke gjort, sedan den dag, då hon började hoppas.

Och ingenting hände, ingenting, som kunde giva ändring eller räcka till att förhindra, vad som skulle ske. En bondpiga kom på aftonen för att köpa smör, och Elin talade vid henne och avgjorde handeln. Sedan märkte hon, att det var mörkt, och hon gick till sängs, längtande att få sova. Hon låg och hörde det gamla uret knäppa, och utan att tänka däröver räknade hon knäpparna.

»I morgon», tänkte hon, »i morgon går jag hem. Sen får allt bli, som det vill. Men hit kommer jag aldrig åter.»

Bredvid henne låg Nils, och Elin hörde, att han sov. Trött av dagen somnade hon själv och glömde.

Nils sover, han sover länge och tungt. Kanske vill han ej vakna, kanske fruktar han den timme, då han vet, att allt skall ske. Kanske har han glömt alltsammans, eller kanske han aldrig trott, att det var sant. Vem vet detta nu? Ingen vet det, icke ens han själv skulle någonsin kunnat svara därpå, om någon frågat honom.

Inga Persdotter har sett ljusen slockna i den sovande byn, och hon har gått vägen fram till sonens bostad. Ingen har sett henne, och ingen har hon mött. Nu är hon framme vid Möllinge, och spejande går hon runt den gamla gården, där släkten arbetat, levat och dött. Men det som varit, når henne icke. Endast det som nu är, fyller hennes sinne. Hon går omkring huset, som spejade hon efter, om det någonstädes skulle lysa ett ljus. När hon intet kan upptäcka, stannar hon vid det fönster, som är närmast bädden, där de båda makarna sova. Där pressar hon ansiktet mot rutan och försöker att se in. Men hon kan intet urskilja. Inne som ute är allting blott ett jämt, tungt mörker.

Då går hon runt byggnaden ännu en gång och stannar på gården vid den låga trappan. Där sätter hon sig och väntar, att timmen skall slå, då Nils öppnar dörren och, som hans vana är, går ut för att giva hästarna foder. Hon sitter på samma sten, där hon en gång i sin ungdom satt, i dov vrede förbannande sitt öde, därför att hon skulle föda ett barn. Hon har glömt detta, liksom hon i denna stund glömt allt annat, utom ett, och omkring henne stiga i mörkret skuggorna av de gamla husen, vilkas väggar så länge givit eko åt hennes stämmas jubel, smärta eller raseri. Nu stå de tysta omkring henne, och endast den svaga nattvinden rasslar sakta i foderladans halmtak.