Читать книгу: «Nils Tufvesson och hans moder», страница 6

VII

För sin egen del gjorde Elin i Möllinge blott få bekantskaper, och sällan sökte hon någon. En väninna hade hon dock förvärvat, och henne plägade hon besöka, när nöden blev henne för svår.

Väninnan var en gift kvinna, och hennes namn var Kerstin Larsson. Från första stund fingo hon och Elin tycke för varandra, och umgänget blev dem lätt, emedan de voro nära grannar.

De båda väninnorna voro jämnåriga, men varandra lika voro de ej. Kerstin Larsson var mindre till växten, och allting hos henne såg ut att vara runt och glatt. Rund och glad var hennes figur, runt och glatt hennes ansikte som hennes skratt. Hon hade lätt för att tala och lätt för att finna ting i världen att glädja sig åt. Ett naturligt gott hjärta hade hon också, och ingenting fäste henne mera vid väninnan, än att hon tyckte synd om Elin och gladde sig åt att kunna vara henne till hjälp. Allt detta hängde nära samman med, att hon själv var lycklig. Hennes man var handlande, och hans hus, som låg på samma sida om landsvägen som Möllinge gård, var stort och glatt. Det liknade ej bondgårdarna, utan var byggt mera på herrskapsvis. Från vardagsrummet kom man ut på en öppen veranda, kring vilken vildvinet klängde upp, och nedanför verandan fanns en välskött trädgård, med fruktträd och bärbuskar och vackra bersåer. Larsson själv var en man med ett öppet, gott ansikte, ett prydligt helskägg och ett par ögon, som gärna logo. Munnen log också, och hans skratt var smittsamt friskt. En smula halt var mannen, men det syntes knappast, när han gick, och hans hustru hade aldrig skäl att beklaga sig över detta lilla lyte. Ty frisk och glad var han som hon, och man kunde se på de båda makarna, att dem emellan var allt, som det bör vara mellan människor, vilka funnit varandra i kärlek.

Emellan möblerna i rummet sprang redan en liten vacker flicka, som alltid var fin och ren, men som modern ändå aldrig fann snygg nog, när det kom främmande. Lilla Greta lekte med far och mor, och föräldrarna plägade giva varandra varjehanda kraftiga ömhetsbevis, när de nojsade med flickan. Ty hon erinrade dem om deras kärleks bästa tid, och när de sågo henne, kände de sig unga och kärleksstarka.

För Elin blev det en lättnad att vila ut i detta hem, där ingen mörk skugga störde trevnaden, och hon sade ofta, att hade hon icke haft Larssons att gå till, skulle hon aldrig ha hållit ut. Hon blev också vän med mannen liksom med hustrun, och hon förtrodde sig till dessa sina vänner, emedan hon hos dem fann trygghet och vila, och emedan hon ej kunde annat. För dem berättade hon allt, vad hon kunde berätta, och Kerstin Larsson var henne en god väninna, ty när Elin själv hade svårt för att tala, hjälpte henne den andra. Hon gjorde detta, icke av nyfikenhet för att få veta något, utan emedan hon själv kände sig lycklig och förnöjd, och emedan hon icke kunde tåla att se andra lida. Allt hos denna kvinna var nämligen icke så runt och glatt, som det vid första ögonkastet kunde se ut. Hennes förstånd var klarare än de flesta mäns, och hennes intryck av människor voro levande och outplånliga. Från första stunden hon fick veta, att Nils Tufvesson skulle gifta sig, hade hon förstått, att den, som kom i det huset, skulle bliva olycklig som ingen. Ty Kerstin Larsson tänkte gärna över andra människors öden, och det var hennes lust att förstå, hur världen gick sin gång. Inga Persdotter avskydde hon av instinkt och av hela sitt hjärta, utan att denna dock gjort henne själv något egentligt ont, men på samma gång lockade henne den sällsamma kvinnan som något av det underligaste hon någonsin sett. På de rykten, vilka gingo om förhållandena på Möllinge, trodde Kerstin Larsson fullt och fast. »Man skall vara blind för att ej inse det», sade hon, »man behöver ju blott kunna stava och lägga ihop. Och ser man Inga Persdotter bara en gång i ögonen, måste man väl veta, att hon är i stånd till allting. Jag ville aldrig vara ensam med henne i mörkret för aldrig det.» Detta var Kerstin Larssons mening, och om hon icke uttalade den inför andra, kom detta sig därav, att hennes man förbjudit henne det och sagt, att med sådant, som man ej vet, skall man ej bry sig.

Men så träffade Kerstin Larsson Elin och såg genast, hur god hon var, hur mild och stilla och fin. Som om de känt varandra i åratal, tyckte hon, att Elins hela väsen låg öppet för henne. Då förstod Kerstin också, att just en sådan kvinna som Elin var liksom skapad att förtryckas och pinas ihjäl av en sådan djävul, som Inga Persdotter var. Kerstins hjärta blev så fullt av ömhet och ömkan på samma gång, att hon nästan ville falla i gråt, så fort hon såg Elin. Mer än en gång under de första dagarna av deras bekantskap, kommo tårarna i hennes ögon, så att hon rent av måste vända sig bort. Och Kerstin lovade sig själv, att allt vad en människa kunde göra för att hjälpa en annan, det ville hon också göra för denna stackars unga kvinna, som kommit in i ett sådant ormbo och icke ens syntes veta, vad hon gick till mötes, mer än ett barn. Och i denna punkt höll Kerstin Larsson ärligt ord.

Det hände en gång, att Larsson skulle fara bort, och innan han gick, kysste han först barnet och sedan sin hustru. Då vände sig Elin bort och brast i gråt. Men när väninnan frågade henne, ville hon ingenting svara.

»Jag gråter, därför att jag icke får vara lycklig som du», sade hon blott.

Mera yppade hon icke. Ty allt annat kunde Elin berätta för sin vän. Men detta yttersta, som var hennes värsta oro och för henne som kvinna den svåraste smälek – att hennes man försmådde henne – det kunde hon icke berätta. Denna hemlighet gömde hon och berättade den under långa månader icke. Ja, hon tyckte, att hon förr skulle velat dö än att yppa sin skam. Ej heller kunde Kerstin eller någon annan gissa sig till eller misstänka sådant.

När därför Elin klagade, att hon ej var lycklig med sin man, sökte Kerstin ingen annan orsak bakom hennes tal, än den som låg i orden och fann i dem orsak nog att gråta. Väl visste hon, vad hon tänkte om förhållandet mellan Inga Persdotter och dennas son. Men aldrig föll det Kerstin in, att detta skulle kunna vara annat än dött och borta, nu då en hustru kommit i huset. Det var styggt nog, med det som var. Men när Elin kom till henne och full av skräck berättade om, hur mannen och svärmodern utan orsak hade misshandlat henne, då kallade väninnan in sin man, och båda uppmanade henne då att skriva och berätta allt för sina föräldrar och påkalla deras hjälp. Då skrev Elin till sina föräldrar detta brev.

»Kära föräldrar.

Jag får skriva till eder och tala om för er, det var i går kväll, då Håkan och Anna de reste från mig, så kom jag till att gråta, när de skulle skiljas ifrån mig, så jag kunde inte följa dem ut på gården, då kom svärmor in och begynte skälla på mig och räkna upp en hel hop och sa: »ni kan få skaffa, det jag ska ha, så ska ni snart bli av med mig, jag behöver inte gå här i vägen», sa hon. Jag har aldrig talt ett ont ord till henne. Jag får be Far, om ni vill låta mig få de pengar, hon ska ha, så kanhända flyttar hon härifrån på allvar. Hjälpen mig, så är ni snälla, för det är inte gott för mig, som jag har det. Det märker jag nu, efter hon inte kunnat tåla mig dessa få månader ens. Nils kan inte trösta mig; han tiger stilla, när jag gråter. Jag har kommit i ett fasligt elände. Om ni vill veta hur många tårar jag spillt på detta papper, jag gråter både natt och dag, så jag tror, jag gråter mig till döds. Jag sa till mor, när vi skulle lägga oss: »varför skäller ni på mig. Jag har ju intet talt er något ont till. Jag grät ju inte, för att ni kom hem, jag grät för Håkan och Anna, när de reste.» Så krängde hon åt mig och sa: »så kan du väl säga, vad du gråter för då».

Ni kan ju låta någon gå hit och säga mig, hur ni gör med penningarna. Mor hon gick i dag bittida till sin mor, men hur länge hon blir där, det vet jag inte. Jag måste skriva brevet med blyertspenna, för jag har inte något bläck, och så får jag gå till Larssons och få kuvert. Nu får jag sluta mitt brev för denna gången med en kär hälsning till eder alla. Tecknar vänligen

Elin Olasdotter.»

Med detta brev gick Elin, som hon sagt, till Larssons för att få kuvert. Väninnan läste ock brevet, och när hon läst det, sade hon:

»Till mig berättade du, att du grät, innan du visste, att de skulle resa.»

»Kanske det var så», svarade Elin. »Jag har glömt det. Allting går ihop för mig.»

Så funderade hon en stund på, om hon skulle ändra det. Men så sade hon:

»Lägg ihop brevet och låt dem få det, som det är. Jag orkar inte skriva om eländet en gång till.»

Så gick brevet, sådant det var, till föräldrarna i Kvarnbo. Men där stod intet om det viktigaste av allt, och Kerstin måste även förebrå Elin, att hon icke nämnt något om misshandeln.

Men då svarade Elin:

»Kan jag skriva sådant, som bara gör dem sorg? Är det icke nog, med det som är? Berättade jag om detta, då skulle jag skämma ut Nils inför alla. Och hur allting är, är han mig kär, och ingen vet som jag, att han ingenting skulle gjort, om inte hon hade tvingat honom.»

När brevet kom till Kvarnbo, framkallade det ingen bestörtning, men väl sorg. Så mycket ont hade alla redan hört, att de ej kunde annat än veta, att Elins giftermål var olyckligt. Men när Ola Persson fick ett sådant brev från dottern själv, då visste han, att nöden var större, än vad hon ville vidgå.

Då blev han också den man, han alltid var, då det gällde att ordna angelägenheter för andra, och utan att grubbla eller sörja länge började han tänka efter, om det ej fanns någon man, som stode Nils Tufvesson, mannen, nära, och som kunde passa att vara skiljedomare i denna sak.

Nämndemannen kom då att tänka på, att Nils Tufvesson hade en farbroder, Bengt Tufvesson, vilken bodde ej långt ifrån Möllinge gård. Till honom skrev Ola Persson och framställde sin anhållan samt utsatte en dag, då de båda skulle mötas.

Den dagen blev emellertid ett så rasande oväder, att ingen kunde tänka på att fara. Men ett par dagar därefter kom Ola Persson åkande till Möllinge gård, och Elin Olasdotter sände genast bud efter mannens farbroder. När Ola Persson kom, var han myndig och sluten. Han talade kort och bestämt, och hans röst darrade aldrig. Det sägs, att han var den ende man, som någon sett Inga Persdotter frukta.

Mer än en timme sutto de där, Elin och hennes man, Inga Persdotter och Ola Persson och väntade på Bengt Tufvesson, som skulle komma. Långsammare har tiden ej gått för många, som väntat.

Lång och mager, som han var, steg Bengt Tufvesson äntligen in i stugan, och de, som känt den döde Tufve Tufvesson, kunde se, att Bengt liknade sin broder. Han satte sig sävligt ned och höll sig långt borta från de andra. Ty han var en fridens man, som icke gärna ville komma i ovänskap med sin svägerska.

Samtalet började med, att Ola Persson frågade, vartill allt det timmer skulle brukas, som han vid sin ankomst sett ligga upplagt på gården.

Nils Tufvesson vred sig på sin stol och såg bort till sin moder. Men Inga Persdotter satt med hopknipna läppar och låtsade icke märka sonens blick.

»Jag talar till dig, Nils, och till ingen annan», sade då Ola Persson.

Då svarade Nils, att timret låg där för att användas till en stuga, vilken han tänkte bygga, för att hans moder skulle bo där och kvinnorna ej längre behöva vara varandra till hinder.

Då tego alla en stund, och till sist tog Ola Persson åter ordet:

»Jag ser hur det är här», sade han. »Du vill ställa det, som om Inga vore borta, men ändå behålla henne hos dig. Men så är icke min mening. Bor hon här på gården, blir förhållandet lika fullt detsamma, som det är, och vi veta alla, att det hittills ej varit gott. Nu vill du, att jag skall hjälpa dig med penningar, emedan du har skuld och ej kan hjälpa dig själv. Sådant skulle du ha sagt mig före giftermålet, så hade kanske mycket varit annorlunda, än vad det nu är. Men nu har detta skett, och jag vill ändå hjälpa dig, med allt vad jag kan. Men då skall du sälja din gård och flytta ned åt min trakt. Och Inga Persdotter stannar här och lämnar dig ensam med din hustru.»

Därpå beskrev Ola Persson en gård, som stod att köpa, samt sade villkoren för köpet.

»Vill du icke detta, Nils», slöt han, »har du ingenting att vänta av mig.»

Om detta talades nu länge, utan att någon av de andra, varken Nils Tufvesson eller hans moder, ville säga rent ut, vad de önskade eller tänkte. Nils försökte dock till sist beveka svärfadern att göra villkoren mildare.

Men Ola Persson såg förbi honom åt det håll, där Inga Persdotter satt, och sade:

»Bestäm dig nu, hur du vill. Eljest vet jag, både var jag skall söka roten och upphovet, och vad jag tänker göra.»

Hela tiden hade Nils Tufvesson setat inbunden och tyst, och han förstod, att nu hade han ingen hjälp att vänta från modern. Ty så länge Ola Persson var på Möllinge, ville hon, att det skulle se ut, som om sonen handlade ensam i egen sak. Därför kunde Nils heller ej uthärda längre, utan som om han tänkt på annat och ej visste, varom fråga var, reste han sig upp och gick tigande ut. Dörren stängde han hårt efter sig, när han gick.

Bengt Tufvesson, som skulle vara skiljedomare, hade hittills ingenting yttrat. Men när Nils gick ut, var hans ansikte så förtvivlat, att Bengt Tufvesson blev orolig, och om en stund reste han sig upp och gick efter brorsonen. Ty han fruktade, att Nils i ensamheten kunde tillfoga sig själv något ont.

Nils stod upprätt ute i foderlogen, och hans ögon voro fulla av tårar. Han visste, att han kunde icke göra, vad svärfadern hade begärt, och han såg intet slut på det elände, som skulle komma. Han stod därute och grät över sig själv och över sitt eget liv, och så fann honom farbrodern.

Bengt Tufvesson teg en stund. Så frågade han Nils, varför Elin och Inga Persdotter kommit i sådan tvist.

Det lät i Nils öron, som om farbrodern velat utforska honom och kanske visste mer, än han ville säga, och därför svarade han buttert:

»Mor har icke all skuld, ty Elin är också konstig. Hon har gått omkring och sagt, att hon vill skiljas från mig.»

»Jaså», sade Bengt Tufvesson, »det var ledsamt med detta giftet.»

Då knöt Nils sina händer, och mellan sammanbitna tänder bröt han ut:

»Det hade varit bättre, att det aldrig skett.»

Men som om han fruktat, att han sagt för mycket, tillade han:

»Aldrig flyttar jag dit ned. Aldrig.»

Därvid blev det också, och med oförrättat ärende fick Ola Persson fara ifrån Möllinge gård. Bengt Tufvesson sade då också farväl och gick. Men när de tre, som frågan gällde, åter voro ensamma, då började Inga Persdotter att tala, och de första ord hon yttrade till sonhustrun, voro dessa:

»Nu vet vi, vad det är, vi ha att tacka dig för.»

Så slutade släktmötet på Möllinge gård, och först dagen därpå gick Inga Persdotter bittida hem till sitt. Nils följde henne åt, och båda veko av på den gångstig, vilken på andra sidan om ån viker av ifrån stora landsvägen.

Denna stig går i en krok runt omkring byn och följer sedan stora landsvägen, dock på lagom stort avstånd, för att de, vilka där vandra fram, icke behöva bliva sedda från densamma. Denna stig hade Inga Persdotter och hennes son redan mer än en gång gått. De följde den ofta, och när stigen sänkte sig, så att backsluttningen dolde dem för andra, stannade de för att samtala. Så fortsatte de åter under de låga, mörka tallarna, vilkas barr dröpo i morgonsolen efter den föregående nattens regn.

»Jag tror, det syns nu», sade Inga Persdotter, »vilken hustru du har. Ingen hjälp får du av hennes rika släkt, och ingen vill hon skaffa dig.»

»Jag vånnar, jag vore långt härifrån», genmälde Nils.

»Det vore nog bäst för dig», svarade den andra. »Du är vek och vågar intet. Varför är det inte jag, som är man, och du, som är kvinna?»

Hon stannade framför honom och såg sig omkring för att övertyga sig om, att ingen lade märke till dem. Då log hon tyst, och hennes näsvingar skälvde.

»Då skulle du ha lockat mig, och jag skulle ha följt dig», fortfor Inga. »Men sedan skulle jag ha tagit makten och visat, att jag var man.»

»Tig, mor», sade Nils, »tig och låt mig vara.»

Han vände sig ifrån henne och gick långsamt vidare. Inga Persdotter följde honom, och hon talade med livliga rörelser och viskande röst.

»Du är rädd», fortfor hon, »rädd för en kvinna, som inte ens vågar slå igen. Därför är det bäst, att du kommer bort, och jag får väl hjälpa dig med det, som med allting annat. Du säljer gården, som Persson vill, så hjälper han dig både att få betalt och att få en köpare. Men sedan köper du biljett till Amerika, reser din väg och lämnar mig här. Jaja, det blir väl inte annat.»

Nils Tufvesson hörde knappast på moderns ord. Han gick i sina egna tankar, och de sade honom, att bort från detta skulle han aldrig komma. För sig själv upprepade han det sista modern sagt: »jaja, det blir väl inte annat». Men han visste ej, vad Inga menat därmed, och medan han tänkte däröver, dök ett minne upp inom honom, att modern en gång sagt något om, att de kunde röja Elin ur vägen. När hon sagt detta, och vad han då själv hade svarat, kunde Nils ej längre erinra sig. Det föreföll honom blott, som om en lång tid förflutit sedan dess, och att om det skett och vore över, skulle han få frid.

»Vad har du sagt, mor?» frågade han plötsligt. »Jag vet det inte.»

Inga Persdotter höll honom stilla och ruskade i hans arm, som för att få honom vaken.

»Har du inte hört, vad jag sagt dig?»

»Nej.»

Då slog Inga Persdotter plötsligt om, och som om hon kunnat läsa sonens tankar tvärs igenom hans tystnad och förstod, att de nu följde hennes som aldrig förr, vände hon tillbaka i sina egna tankespår och ljög djärvt:

»Jag har sagt, att hon måste dö. Dö, så visst som jag lever. Det har jag talat om hela tiden, medan du gått här och ingenting hört. Jag teg i går, medan alla andra talade. Men då såg jag henne dö under mina händer, och jag visste, att jag, som ingenting sagt, var starkare än ni alla, som talat. Så visst jag går här, vet jag nu också, att det en gång sker.»

Hon släppte taget om Nils arm. Båda gingo tysta vidare. Men under tystnaden talade den enes själ ohörbara ord till den andres och talade så starkt, att Nils trodde allt vad modern sagt. Han trodde, att de ord, han nu hörde, träffat hans själ, redan när han gick i sina egna tankar och icke lade märke till moderns ord.

Så fullbordades småningom dag för dag Inga Persdotters verk och för var dag, som gick, blev Nils sorgsnare och mera bunden.

VIII

Vore det nu så, att människornas tankar och handlingar bestämmas enbart av, vad de verkligen veta och med sina egna ögon se, då skulle Elin under de dagar, som följde, icke hava funnit skäl till oro. Visserligen gick Nils ofta bort liksom förr, och Elin kunde förstå, att han besökte modern. Men dessförutom hände ingenting. Nils var snarare mindre ovänlig emot henne, än vad förr varit fallet, och Inga Persdotter visade sig icke på Möllinge gård. Dagarna gingo sin enformiga, stilla gång och blevo längre och ljusare. Det led mot slutet på februari, och med vart dygn, som förgick, ryckte våren närmare.

Dock levde Elin i en ångest, som med varje timme blev starkare. Just detta, att intet skedde, ökades hennes inre oro. Och det såg ut, som om nu denna själsångest, i vilken hon levde, skärpt hennes sinnen och lärt henne, vad ingen sagt eller kunde säga. Oupphörligt hörde hon som en främmande röst, vilken talade inom henne själv, och som aldrig lämnade henne ro. »Gå bort», sade rösten. »Gå bort ifrån allt detta. Eljest sker dig en olycka. Gå bort, om också människor klandra dig och säga allt ont om dig. Vänta icke till i morgon, utan gå den dag som i dag är.» När hon lagt sig, och det blev mörkt omkring henne, ökades hennes rädsla. Det tisslade och tasslade i varje vrå, det var, som om väggarna fått tungor, och allt det onda, som de ensamma förnummit, blivit levande och talade till hennes själ, medan hela världen omkring henne sov. Detta hände först, när Nils var borta, och Elin låg ensam i bädden och väntade att få höra honom komma och famla efter nyckeln, som låg gömd nederst under det sista trappstegets nötta stenplatta. Men slutligen gick det så långt, att Elin hörde allt detta, som hon aldrig kunde giva namn, även när Nils var hemma och med lugna, starka andetag sov vid hennes sida. Då kunde hon resa sig upp ur mörkret, fullt vaken, och med vitt uppspärrade ögon se sig omkring, som om hon trott, att någon främmande smugit sig in, och att Nils och hon ej längre voro allena.

De voro ej heller ensamma. Brottets ande vakade över deras bädd. Den skyldige hörde honom icke, men den oskyldiga svettades kallt för den sovandes skulder.

Elin blev tärd under denna tid, och hennes förr så friska kinder blevo bleka. Inga Persdotter gladdes däråt, och hon sade, till vem som ville höra det: »Är det en hustru för en man som min son?» Och vid ett besök hos Bengt Tufvesson, svågern, yttrade hon detsamma och tillade: »Nils är ledsen vid detta gifte. Och kan någon undra på det? Så länge ha de nu varit gifta, och inga barn blir det.» Inga Persdotter tänkte framåt, när hon talade så, och ville hindra blivande misstankar att komma på rätt spår. Men Elin märkte själv, att hennes fägring avtog, och hon kände sig gammal, som den gör, vilken tidigt lidit över sina krafter.

»Jag vill gå till mina föräldrar», tänkte hon. Och hon tyckte därvid, att rösten inom henne gillade hennes beslut. »Jag vill gå till mina föräldrar och säga dem allt.»

Emellertid förgingo flere dagar, under vilka Elin förtärdes av tungsint grubbel, utan att kunna fatta något beslut. Då hände det en dag, att Nils tidigt gick bort. Mot sin vana sade han hustrun, att han ämnade stanna borta till nästa dags afton. Och som han sagt detta, visste Elin, att nu skulle hon gå.

Icke ens för Kerstin Larsson hade Elin berättat om sitt beslut, men när mannen gått, och hon hunnit kläda sig, gick hon till väninnan och fann henne ensam hemma. För Kerstin berättade hon då om sin avsikt och bad henne hjälpa med att fodra kreaturen och giva hönsen mat, till dess att hon kom tillbaka, så att ingen skulle lida av att hon gått bort. Väninnan trodde, att något nytt hade hänt och bad Elin under tårar, att hon skulle förtro sig till henne och berätta allt. Men Elin skakade blott på huvudet och sade, att hon måste gå, samt att detta kommit över henne som en ingivelse. Då tog väninnan avsked av henne och lät henne gå. Och Elin gick ut genom grinden och vandrade på sina fötter den långa vägen till sina föräldrars hem. Hon kunde hava tagit en vagn och åkt. Men hon ville det icke. Som hon nu kom, utstött och böjd av skam, tyckte hon, att hon skulle komma gående till fots. Vandringen blev henne nästan till en botövning, vilken hon sökte, emedan den var henne så tung. Och medan hon gick vägen fram, tänkte hon på, att hur allting var, och hur svårt hon än haft det, fanns det dock ett, som var tyngst av allt i detta, och det var, att hon höll av Nils, dubbelt därför att han var tungsint och olycklig och gick och sörjde över sitt liv, han som hon. Hon tyckte, att de båda skulle kunna hjälpa varandra till lycka, om ingen hindrade dem. Hon grät bittra tårar, därför att detta aldrig skulle kunna ske. Så förvirrat var ju allt, att hon icke ens förmått strida om sin mans kärlek och försöka vinna honom. Ty ingenting hade hon vetat, ingenting visste hon ännu, allt vad hon gjorde blev blott att treva i mörkret och aldrig kunna finna ut. Hon sörjde för Nils skull. Vad hon nu gjorde skulle riva sönder all möjlighet att nå fram till något bättre. Det visste Elin. Men det fick icke hjälpa. Rösten inom henne drev henne fram, och hon kunde ej vända tillbaka.

I sådana tankar gick Elin Olasdotter den långa vägen till sina föräldrars hem. Hon kom förbi den stora bokskogen, där de rödbruna bladen lågo och multnade kring de mäktiga, gråvita stammarna, så långt ögat kunde nå. Hon kom in på stigen, som ledde genom hagen, och såg tegeltaket med den vitmålade listen och gavelfönstret, från vilka hon själv så många gånger låtit sina flicktankar flyga ut över världen, som hon aldrig hade sett. Fullt och överfullt blev hennes hjärta. Men hennes fötter förde henne mekaniskt vidare, och utmattad av själsstrider trodde Elin, att blott hon kom hem och åter satt bland de sina, skulle hon ha vunnit över det värsta, och de skulle nog hjälpa henne. Men när hon kom in i det gamla hemmet, såg hon, att ingen hade väntat henne. Då sjönk den utpinade kvinnans mod, och som om hon vaknat ur en dröm, förstod Elin, att när nöden på allvar kommer, då hjälper ingen. Så grymt livet är, när man förstår det! Så grymt, ensamt och tungt! Fadern kom vänligt emot henne, och modern sprang, när hon hörde rösten, ut ur köket, röd och varm och med håret hängande fram under sjaletten. Alla gingo omkring henne och talade vänliga ord. Mat kom fram på bordet, och föräldrarna frågade Elin, om hon icke var hungrig och trött, varför hon ej skrivit, att hon skulle komma. Allt var så hemlikt och vant, och dock var allt så olika, mot vad Elin hade tänkt sig. Hon tyckte, att det, som drivit henne att komma, var något hemlighetsfullt och stort. Det låg långt över, vad hon någonsin erfarit eller upplevat. Framför allt låg det långt över, vad som nu skedde. Vad ville det säga att vara hungrig och trött, mot vad hon under denna tid hade lidit? Och hur kunde någon nu tala till henne om trötthet och mat? Elins dröm om att något stort skulle ske, att undret skulle komma och frälsa henne, krympte under några korta ögonblick ihop och blev på en gång så liten och så omöjlig, att hon ryste.

Tyngd av denna förnimmelse av den plattaste vardaglighet satt Elin, hörde föräldrarnas röster och såg deras ansikten. Varför hade allt plötsligt blivit så förändrat? Varför var det hela med ens så omöjligt? Vad var det för en vanmakt, som smög sig över henne och tyngde hennes själ? Det föreföll Elin, som om allt inom henne med ens blivit dött och tomt. Och ur stånd att säga eller göra något annat, lutade hon i förtvivlan sitt dödströtta huvud mot bordet och snyftade högt.

Föräldrarna sutto tysta bredvid henne, och de å sin sida ledo av, att dottern hade det så svårt, och att de icke visste, vad de skulle göra för att hjälpa henne. Utan att veta, vad de skulle taga sig till med denna ordlösa förtvivlan, väntade de, till dess att Elin gråtit ut, och när hon gjort så, bådo de henne säga dem allt.

Då började Elin att tala.

»Jag har ju aldrig kunnat lida, att någon sagt mig något ont», sade hon. »Och nu hör jag intet annat än ont från morgon till kväll. Det är synd om Nils, och det är synd om mig. Hon gör oss bägge olyckliga, och det blir aldrig väl, förrän jag kommer därifrån.»

Föräldrarna förstodo ej mycket av detta, de bådo dottern förklara, vad det var, som tryckte henne, och de började fråga henne om detaljer. Men på alla deras frågor svarade Elin: »Nej, det var inte det, och det var inte det.»

Och som hon sade detta, kände Elin, att nu måste hon säga det yttersta. Gjorde hon det, skulle hjälpen komma, och allt skulle bli som hon önskat. Men maktlösheten var över henne. Hon kände i ångest, att denna sin yttersta nöd och skam kunde hon icke blotta. Hon såg mot faderns ansikte och mot moderns, och hennes blick fick det vettskrämda uttryck, som kommer hos ett sårat djur, när krafterna svika, och hundarna stängt vägen till flykt. Seg och outrotlig behärskade blygsamhetskänslan trots allt hennes plågade själ och fjättrade hennes tunga. Och när hon märkte, att hon icke kunde bliva herre däröver, hur mycket hon än ville, då höjde hon sina armar mot föräldrarna och nästan skrek:

»Kan ni inte tro mig? Kan jag inte få stanna, där jag är? Sedan må det komma vad som vill.»

Elin tyckte, att förtvivlan inom henne ropade så högt, att var man måste höra den som hon och förstå. Ett ögonblick gick också den tanken genom Ola Perssons själ, att han icke skulle fråga vidare, utan låta dottern bliva kvar, då hon nu kommit, samt endast skriva till mågen, att Elin för alltid lämnat dennes hus. Men i nästa ögonblick tyckte han, att då borde Elin också säga honom varför. Utan stort skäl lämnar ingen hustru sin man. Därav följer endast olycka och skam.

Därför frågade han henne, om hon icke kunde vänta ännu någon tid och se, om det icke blev bättre. Elin var så utmattad, att hon på detta endast tungt svarade ja, och som i gamla dagar intalade hon sig, att de andra hade rätt och hon orätt. Rösten inom henne talade ej heller längre, och det kom henne för, som var allt, vad nu beslöts, det enda riktiga och rätta.

Men så mycket lovade fadern henne, att blev det icke bättre under våren, då ville han skaffa henne skilsmässa, och hon skulle bli fri.

Men när aftonen kom, blev Elin orolig på nytt. Hon förstod icke längre, varför hon kommit till föräldrarnas hus, och utan att kunna säga varför försäkrade hon, att hon genast borde gå hem. Föräldrarna försökte övertala henne, sade henne, hur lång och mörk vägen var. Men Elin hörde icke på dem. Hon upprepade blott envist, att hon måste gå. Och så bestämd var hon i sitt uppträdande, att Ola Persson även måste avstå ifrån att taga en häst ur stallet och låta drängen skjutsa för dottern.

I mörkningen vandrade Elin den långa vägen tillbaka igen, och hennes själ var så tom och så pinad, att hon nu varken tänkte eller grät. Hon bara gick och gick, som om vägen bränt henne. Föräldrarna hade hon låtit tro, att hon över natten skulle vila hos bekanta, som bodde nära vägen. Detta hade hon sagt, för att äntligen slippa lös och bli ensam. Men hon hade aldrig på allvar ämnat göra, som hon sade, och när hon blev trött, och midnatten var nära, vek hon av från vägen och satte sig i en lada, som låg ute på ett gärde. Där trevade hon sig till en tapp hö att vila på.

Så satt den rike Ola Perssons dotter, till dess att morgonen grydde, och den första strimman av dager lyste fram genom mörkret. Då först vaknade Elin till besinning om, vem hon var, och var hon var. Men hon ägde inga tårar längre. Frusen och uthungrad satt hon där och stirrade ut mot den kalla dagern, och i stället för att gråta som förr, kved hon och jämrade sig, som om hon varit sjuk.

Elin fattade icke längre, att föräldrarna låtit henne gå. Hon fattade ej, varför hon över huvud icke själv hade stannat.

Men allt detta var nu borta och slut. Och utan att se sig om eller tänka mera, reste hon sig blott och gick på värkande fötter vidare hemåt. Som i en dröm erinrade hon sig, att hon för mycket länge sedan hade åkt samma väg, och att Nils då hade kört för henne. Hon tyckte sig kunna känna igen varje gård och varje träd. Långt ut på slätten stod en rad av låga pilar. Deras grenar stretade mot den grå himmelen, som växte de med rötterna upp. Allt var sig likt. Det gick bara nu så underligt långsamt att komma vägen fram, och allt vad hon såg, blev minut för minut liksom skarpare och mera tydligt.