Читать книгу: «Nils Tufvesson och hans moder», страница 2

IV

När Nils blev man, började husfolket dock att undra över, att han behöll sin sovplats vid moderns sida. En gång hände det, att en dräng, vilken var ny i gården, icke kunde stillatigande åse detta, utan frågade Nils om orsaken. Drängen framställde sin fråga, emedan han därmed trodde sig göra husbonden en tjänst, och emedan han ej önskade, att folk skulle tala illa om dem, hos vilka han själv tjänade.

Nils blev då röd och svarade så underligt, att drängen genast ångrade, att han blandat sig i, vad som icke angick honom. Samma afton flyttades en säng in i vardagsstugan och sattes vid den motsatta väggen. »Mor är rädd, när hon är ensam i mörkret», sade Nils som en förklaring. Men drängen fick sedan alltid dålig kost, så länge han tjänade på Möllinge, och det ryktet kom ut i trakten, att han var oärlig. Varifrån dessa rykten kommit, visste ingen. Men när drängen en månad senare måste flytta, berättade han för andra, vad som skett, och vad han själv trodde. Då skakade människorna sina huvuden och ville i början ej ens tänka på den styggelse, som de anade mitt ibland sig.

Men efter denna dag blev Nils grubblande och undvek modern. För första gången i sitt liv gick han sina egna vägar och försökte finna ut, varför det blivit annorlunda för honom i livet än för alla andra. Kom han ut på åkern, tog han gärna en omväg, så att ingen kunde se honom. Där satte han sig ned och försökte bringa sina tankar i ordning. Han kände det svårt, att människor skulle tala om honom sådant, som satte en fläck på hans rykte. Ty så kände han, att de gjorde. Och han vågade ej säga detta åt modern. Han visste att hon skulle förakta som en svaghet, att han frågade efter sådant, som att vinna aktning hos andra. Men på samma gång ömkade Nils sig över modern, emedan han satte henne högre än allt annat på jorden, och emedan han visste, att det onda, som sades om dem, hårdast skulle drabba henne. I sådan vånda gick han och hade ingen, till vilken han kunde tala. Var natt vid tolvtiden plägade han vakna. Då steg han upp, klädde på sig, tände en lykta och gick ut i stallet för att giva hästarna foder och vatten. Detta var en sed hos dem bland bönderna, vilka voro måna om sina kreatur. Hans far hade alltid gjort så, och Nils hade lärt detta av honom. När han kom ut i stallet, tyckte han att Blacken såg på honom med så underliga ögon. Nils gick fram och strök hästen över mulen, och hästen lade sitt huvud mot husbondens arm. Nils tyckte sig höra, att han suckade. Då blev honom all den vånda, han gick i, övermäktig. Han såg sig omkring i stallet, där lågan från lyktan flammade över spiltorna och över djuren, där det blev så mörkt uppe under taket, och där gluggen till höskullen gapade ned som ett stort svart hål. Som han stod och såg på allt detta, tyckte han, att allt omkring honom var nytt, och att han aldrig sett det så. Det föreföll honom som ett underligt varsel om ont, att han själv stod där och var ensam med djuren i natten. Blacken strök pannan och manen mot hans arm, och ännu en gång tyckte husbonden, att hästen suckade. Då blev Nils rädd för sig själv och hela sitt liv, och emedan han var vek och hade lätt för att röras, brast han i gråt och grät länge med Blackens mule mot sin kind. När han gråtit ut, kände han sig lugnare, men hans ben vacklade under honom, som om han varit mycket trött. Suckande grep han efter lyktan, och när han kom över gården, släckte han den och tänkte gå in obemärkt för att slippa tala med modern.

Men hon hörde honom ändock och frågade, varför han varit så länge borta. Nils kröp ned i sin bädd, men ville ingenting svara. Med öppna ögon låg han stilla i sin säng och väntade i ångest, att modern skulle upprepa sin fråga.

Inga Persdotter låg också vaken, och för första gången i sitt liv kände hon sig rädd. I flere dagar hade hon sett, att Nils varit underlig. Och hon förstod också, varför han var sådan. Nu låg hon och teg, och raseriet mot hela världen växte inom henne. Det grämde henne, att hennes son icke var henne lik. Han bråddes på fadern, och hon fruktade, att han skulle glida henne ur händerna. Hon fruktade detta, därför att mörkret bredde sig tjockt omkring henne, och därför att hon då blev en annan, än när dagsljuset kom. Hon låg och tänkte på, om hon skulle tala till Nils. Men för första gången vågade hon det ej. Någonting växte fram ur mörkret, som hindrade henne, och som hon icke ville se. Därför låg hon med återhållen andedräkt tyst, till dess att hon hörde, att Nils somnat. Då andades hon ut och beslöt att handla, när det blev dager.

Den första dagen sade Inga Persdotter dock ingenting åt sin son, ej heller den andra eller den tredje. Först den fjärde dagen lät hon, vad hon tänkt, komma till hans vetskap. Det var i mitten av februari, och det var då den lätta snön låg vit över åkrarna, där så många släkten hade arbetat, vilka nu sovo under vintertäcket. Aftonlampan brann med svagt sken, och ljuset föll på Nils gestalt, där han satt vid det stora fällbordet med den nyss tömda tallriken framför sig. Hans händer vilade på bordet, och hans ansikte var tungsint och grubblande. Ljusskenet nådde icke Inga Persdotter, som stod i skuggan, sedan hon rett bädden i ordning, och oavvänt betraktade Nils, utan att han märkte det.

Tigande gick kvinnan fram till spisen och kastade några torra vedträn på de slocknande glöden.

»Kom hit och sätt dig här hos mig, Nils», sade hon.

Mannen spratt till, som om han vaknat ur sömnen. Men som kvinnan sagt honom, gjorde han.

Så sutto moder och son i vinterkvällen och sågo lågorna glida upp över vedträden och mötas i en lång fladdrande låga, som steg mot det mörka. Oljan i lampan var slut, och den började osa. Tyst reste sig Inga Persdotter och skruvade ned veken.

Så sutto de där åter och sågo, hur lågorna fladdrade allt högre. De krökte sig som spetsiga ormtungor av eld, slingrade sig om varandra, sjönko ned i det blåa, vilket darrade kring de svartnade brändernas flamröda glöd, och bakom sig kastade de båda nedhukade gestalterna framför elden stora, brutna skuggor över golv, väggar och tak. Skuggorna voro orörliga som de sittande själva, och dock var det, som om skuggorna ägt liv, och de levande varit döda. Mycket länge sutto de båda så, och när till sist den ena skuggan började röra sig och stiga högre, så att hon skuggade över takets halva bredd, då begynte också Inga Persdotter att tala.

»Jag har tänkt på detta länge nu», sade hon, »ty den tid måste en gång komma, då du skall gifta dig. Du är tjugusex år fyllda, och du behöver en hustru, som sköter om gården och tar vara på ditt. Du kan få många, ty du är ung och ser bra ut, och gården är icke dålig. Du kan få en rik kvinna, om du endast vill. Och här behövs nya penningar i gården. Allting blir år för år dyrare, och ej heller arbetar folket längre så villigt som förr. Därför hade jag tänkt, att du skulle se dig om efter en hustru.»

Nils såg icke upp, när modern tystnade, och han rörde sig icke. Skuggan bakom honom förblev lika orörlig som förut. Han satt och grubblade över moderns ord, och han kunde icke förstå dem. Ehuru han eljest trodde henne i allt, kunde han dock icke nu tro, att modern på allvar önskade detta. En misstanke flög genom hans själ, att modern talat så endast för att frampressa bekännelsen om de hemliga tankar, vilka de sista dagarna plågat honom. Därför ville han känna sig för.

»Vad skulle det då bli av dig?» sade han.

När han sagt detta, undslapp honom en suck. Ty han förstod, att en hustru ensam kunde lyfta från hans skuldror den skam, som tryckte honom. Inga Persdotter hörde sucken och förstod den. Hon ryckte till, så att den mörka skuggan bakom henne rörde sig som i darrning. Men hon betvang sig och svarade:

»Jag får väl gå för mig själv, som jag alltid har gjort.»

Nils våndades, när han hörde modern tala så, och han greps av ångest och medlidande. Det var hans fel, tyckte han, alltsammans. För hans skull satt modern där som en förkastad, och han undrade över, hur hon så lätt kunde släppa honom ifrån sig. Det var nära, att han rest sig upp och sagt ord, som bundit honom för alltid. Men så kom svedan av skamkänslan över honom igen. Och i hans hjärta blev ett stort kallt rum, där han kände sig ensam och måste tänka endast på sig själv. Därinne kände han, att om han ville bli herre över sitt liv, måste han nu tiga. Det fanns en utväg för honom att komma lös från allt detta, som på ett par dagar blivit honom olika mot förr. Modern själv var den, som öppnade honom denna utväg. Han behövde icke ens handla själv i strid mot hennes vilja. Det visste han ju också, att han aldrig förmått. Men förhålla sig stilla och låta henne handla, som hon ville, det kunde han. Så hade han alltid gjort. Blott han så gjorde, skulle allt annat gå av sig själv. Nils höll andan, som hade han varit rädd, att det minsta ljud skulle förråda honom. Vad brydde det honom, vad modern önskade, när hon ingenting sade? Och som i sömnen genmälde han lågt och fogligt, som hade han givit efter utan att vilja det själv:

»Du gör väl med det, som du vill.»

Då började Inga Persdotter kasta fram planer och nämna namn. Ortens rikaste flickor nämnde hon, räknade över, vad var och en ägde eller hade att vänta i penningar och ägodelar, vägde deras arbetsamhet, duglighet, fägring och goda egenskaper i övrigt. Nils hörde stilla på, och det var honom, som om en ond dröm börjat vika från hans sinne, och hans domnade lemmar vridit sig under en dvallik sömn för att få makt över sig själva och äntligen kunna röra sig fritt.

»Vem vill du helst själv?» sade modern. »Du har väl en vilja.»

»Ingen», sade Nils. »Det gör mig detsamma. Välj du för mig.»

Han vågade icke svara annorlunda eller mera. Ty han fruktade, att vad han än sade, skulle hans röst kunna förråda honom. Och han förstod icke själv till fullo, varför han under moderns ord kände det, som om han blivit lättare till sinnes än förr under hela sitt liv.

Nils satt blott stilla och stirrade in i elden, där flammorna sjunkit ned, och glöden lågo stilla och halvbrustna med små blåa skälvningar över röda lossnande ytor. En kort ensam låga arbetade för att komma upp, sjönk tillbaka i sig själv och dog.

Inga Persdotters ögon voro även riktade mot elden. Men hennes blick var stel, som när människan stirrar in i sig själv. Den ena handen höll hon hårt knuten om sin vita, fasta arm. Hon tänkte som Nils, att en hustru i huset skulle rädda henne, icke från människors dom, vilken hon föraktade, men från en järnhård lag, som hon fruktade. Nils ville hon icke fråga om hans tankar. Hon föraktade sådant, ty hon förstod vad han tänkte ändå och ömkade honom. Trotsig och sluten satt hon där och såg hela sin levnad i ansiktet, obruten och stum.

Glöden lågo röda och falnade, och från golv, vägg och tak hade skuggorna försvunnit. Mörkret slöt sig om de båda, vilkas själar under mörkret och tystnaden kämpade sin första ordlösa strid.

V

Många dagar dröjde det ej, innan det blev bekant i byn, att Nils Tufvesson gick i giftastankar. Detta tystade dock icke, såsom de båda, vilka bodde där, var för sig hade trott, ryktena om den skändlighet, som bedrevs på Möllinge gård. Snarare fingo ryktena därav ökad styrka och spredos vidare. Det såg ut, som om tanken på ett giftermål för Nils givit aningarna vingar och fördubblat misstankarna. Förr hade det gällt en ohygglig sak, av vilken dock ingen mer än de, som den närmast angick, kunde få men. Nu blev det hela en angelägenhet, vilken rörde även andras väl och ve. Det blev fråga om hustrun, som skulle dragas in i detta. Det blev fråga om släkten, som skulle stå den skydda familjen nära. Ryktena om det onda, som skedde på Möllinge, kommo plötsligt att röra hela trakten, och en var, som hade en dotter, syster eller kvinnlig anhörig i giftasvuxen ålder, tyckte sig böra forska i detta för att få klarhet.

Därför fick talet om allt detta otillbörliga ny fart, medan Nils gick omkring på friarfötter. Det värsta i detta var just, att ingen fanns, som kunde säga sig veta något bestämt. Bland de besinningsfulla framhölls detta som något, vilket gjorde, att man måste gå försiktigt till väga och ej döma någon ohörd, ej göra en blott gissning till en avgjord sak. Men bland de övriga, som utgjorde flertalet, gick sagan som sanning, till dess att folk tröttnade att tala därom, och man blev ense, att sådant kunde dock ingen veta. Men fastän man till sist blev ense om detta, stannade dock alltid något kvar: det man verkligen visste om Inga Persdotter. Mycket nog var detta förut. Men under denna tid växte anklagelserna i styrka och mängd. De blevo så många och så svåra, att till sist ingen ville bliva i släkt med henne, och oviljan mot den hatade kvinnan blev så stark, att Nils, utan att veta det, vann därpå. Ju mer ont man talade om hans moder, ju mer gott talade man nämligen om Nils. Och till sist började Nils att själv förstå detta. Ty när han under våren fick nej från tre olika hus, där modern friat för honom till dottern, lät man honom öppet förstå, att det var icke honom avslaget gällde, utan modern.

Detta gjorde människor, emedan de trodde, att de på så sätt skulle liksom förmå Nils att hålla sig ifrån Inga Persdotter, vilken alla ansågo som hans onda ande. Beskedliga människor, som trodde sig handla klokt, läto honom veta detta. De läto honom veta, att alla fruktade hans mor, och att ingen kvinna ville komma i ett hem, där hon städse skulle gå som den härskande.

Nils tänkte länge över detta, och det grämde honom svårt. Åter tyckte han, att modern fick lida för hans skull. Och en vårdag, när solen stod blank på himmelen och lärkorna virrade högt upp och fyllde luften med kvitter, kom han emot Inga Persdotter, som stod i den öppna dörren utåt trädgården, och sade:

»Det är inte värt, att vi tänka på detta giftermålet längre. Det är bäst, att vi låta allting vara, som det är.»

När han sade detta, tänkte Nils ej längre på, att modern var den, vilken först drivit honom till giftermålet. Det föreföll honom i stället, som om dessa ord skulle göra modern glädje, och att hon borde förstå honom. Detta sista gjorde hon också, mer än vad Nils velat. Ty hon utbrast genast:

»Du tror, att jag låter bekomma mig, av vad alla dessa prata. Jag förbannar dem, gör jag, och jag spottar på dem. Som djävlar ha alla varit mot mig, sedan jag här satte min fot. Men de röra mig icke. Deras tal kan ingen skada, och vad intet öga sett, det vet heller ingen.»

Nej, förstod honom gjorde Inga Persdotter, och Nils behövde aldrig fråga henne, om hon visste, varför ingen kvinna ville bli hans hustru. Men Inga Persdotter var sådan, att om hon prövat sätta en sak igenom, och någon motarbetade hennes önskan, då reste sig hennes vilja i trots, och då blev, även det hon innerst icke önskade, till ett mål, som hon måste nå, om också allt inom henne skulle brista. Varför hon ville det, visste hon då icke längre. Hon visste blott, att hon ville, och hon, den eljest klarsynta, blev blind, och vad hon strävade att vinna blev till ofärd. Därför fortsatte hon, då Nils stod stum och ej kunde svara henne:

»En hustru ska du ha, om jag också ska söka henne i månen. Hon ska vara vacker och rik, arbeta ska hon kunna, och det ska hon också få. Ty jag behöver inte gå hela mitt liv och släpa ut mig. De känner inte mig, alla de, som prata, och inte du heller, kommer det mig för.»

Hon teg en stund, och hennes ögon blinkade mot solen.

»Ser du oxen där?» sade hon och pekade ut på åkern. »Drängen kör honom, och oxen är två gånger starkare än han. Varför låter han köra sig? Därför att han låtit sig tämja och inte förstår bättre. Jag förstår bättre, och jag låter inte köra mig, dit jag inte vill. Men köra andra kan jag. Och det ska jag också göra – för din skull, efter du inte förstår den konsten själv.»

Så talade Inga Persdotter, och spänstig och späd gick hon förbi sonen och ut på åkern, emedan hon sett, att drängen ej satte plogen nog djupt.

Men inom sig tänkte hon något, som hon ej sade. Inom sig led hon av en marterande fruktan, vilken pratet och avslaget väckt. Allt syntes henne omöjligt, om ej Nils fick en hustru. I mörkret kom rädslan över henne, så att hon icke kunde tänka som förr, rädslan, att en gång upptäckten skulle komma. På sista tiden hade Inga Persdotter börjat ligga vaken om nätterna. Det var avslaget på sonens giftermålsanbud, och allt vad därmed stod i samband, som höll henne vaken. När hon låg så, tyckte hon sig kunna höra hela socknens män och kvinnor tissla och tassla om henne, och hon visste alltför väl, varom de talade. Då kunde hon se, hur de alla en dag liksom skulle få rätt emot henne. Hon tyckte, att alla tjöto som vargar, vilka fångat ett byte. Och bytet var hon själv. Hon tänkte på domstolen, och hon tänkte på fängelset. Onda ord fruktade hon ej, rättvisa domar ej heller. Men kroppens plågor fruktade hon, ensamheten, visste hon, var full av fasor, och tanken på ensamhet i mörker gjorde henne vanvettig. Dessa tankar stodo som spöken kring hennes bädd och det var andra människors handlingar och ord, vilka manat dem fram.

Men när hon talat vid Nils, sken solen. Och då var Inga Persdotter modig. Blott inför det, som ingen kunde se, blev hon liten och rädd.

VI

Tre mil söder om Möllinge ligger Kvarnbo. Det är en rik bygd, och där bo många välhavande bönder. Där bodde ock en man, som hette Hans Niklasson. Han var liten till växten och mager, hade rött hår och ett fräknigt ansikte, där skägget endast växte under hakan. Hans ögon voro kvicka, gråa och glada, och hans mun lyste muntert, satt som ett tvärstreck över den korta hakan.

Han for ofta runt i bygderna, och vad han levde av, visste ingen. Han påstod, att han ägde ett hus, samt att till det huset hörde en täppa, och han brukade tala därom, när brännvinsflaskan kom på bordet, och han bjöd flickorna giftermål. Hans Niklasson var gammal ungkarl, sade han, lös och ledig till äktenskap, och när han druckit, ville han gifta sig, med vem som ville hava honom. Men varken av huset eller täppan kunde han leva, det sade alla, som besökt Hans, något hantverk idkade han icke heller, och det han förtjänade på att byta klockor, räckte väl icke heller stort. Och emedan alla visste, att han aldrig skulle gifta sig, fick Hans spenamnet Hans ungkarl. Därför togo också flickorna aldrig hans giftermålsanbud på fullt allvar, utan de nojsade med honom och svuro honom trohet på lek, och om en flicka var mycket munter och ville gäckas med andra, kunde det hända, att hon lät Hans Niklasson kyssa sig. Ty så litet skadade ingen, och med Hans kunde en flicka utan fara tillåta sig sådant.

Men kom Hans Niklasson till en gård och på fullt nykter kaluv gjorde en flicka giftermålsförslag för någon annans räkning, då kan det nog hända, att man lyssnade till honom med mera allvar. Många voro de män och kvinnor, som Hans fört samman inför altaret, och många voro de män, vilka själva saknade talegåvan, men fått hjälp av honom. Själv plägade Hans säga, att han i det fallet gjort mer än någon präst sedan Adams tid. Ty talegåva det hade Hans Niklasson, och att gå folk tillhanda som mellanman, vare sig det gäller kärlek eller andra affärer, där gods kan vinnas, det är nog ett yrke, som föder sin man.

Knappt hade Inga Persdotter fått det tredje avslaget för sin son, förrän Hans Niklasson en dag som av en händelse kom inkörande på Möllinge gård. Knappt hade han kommit in i stugan, förrän han lockade fram brännvinsflaskan, och knappt hade brännvinsflaskan kommit fram, förrän Hans slog Nils på knäna och frågade, om han inte tänkte gifta sig.

Nils såg betänksam ut och svarade varken ja eller nej. Men Hans ungkarl satt där med glaset framför sig och en slocknad cigarrstump mellan tummen och pekfingret. Så slog han näven i bordet och ropade, så det sang i rummet:

»Nämndemans Elin i Kvarnbo, det vore en flicka för dig, Nils!»

Inga Persdotter kom fram från spisen, när hon hörde namnet. Hon kände det väl och visste, att det betydde både gods och heder. Men Nils blev röd, när modern kom, och såg trumpen ned.

Hans ungkarl märkte nog, att Inga Persdotter lyssnade på hans ord, men han låtsade om ingenting, utan fortsatte att tala, som om han talat endast till Nils. Han berättade om Elins far och mor, hennes syskon och hela hennes släkt, beskrev hennes ögon och hår, växt, hy och sinnelag, men mest uppehöll han sig vid, hur arbetsam och duktig hon var, och hur mycket hon en gång skulle få i arv efter fadern.

Då steg Inga Persdotter fram, såg stint på Hans Niklasson och sade:

»Far du med prat nu Hans, eller menar du något?»

Hans ungkarl svor vid sin själs salighet på, att han menade allvar. Då ville Inga Persdotter, att han skulle svära vid något bättre. Ty hon blev vid lynne av hans ord, och då tyckte även hon om att gyckla.

»Jag skall väl svära vid din själ då», menade Hans ungkarl.

Men då blev Inga Persdotter mörk, och Hans, som genast såg, när det var ugglor i mossen, vände skämtet i allvar och svor som hon ville.

»Så visst jag här lever, och Gud vill», sade han.

Då lät Inga Persdotter sig nöja, och när en stund gått, sade hon:

»Gör du det, Hans, skall du inte ha gjort det för intet.»

Och när Hans ungkarl gick, stack han mellan västfodret en sedel, vilken han fått som handpenning.

Nils hade hela tiden ingenting sagt. Men när Hans ungkarl var utanför dörren, såg han upp på modern, som om han velat säga något, men reste sig i stället och gick långsamt ut.

All luften var full av lärkornas kvitter. De syntes icke för solens strålar, som brände mot nedgången. Men de hördes som ett surr av jubel och klang, från jorden ångade det varmt, och ur trädens knoppar brusto de första blekgröna bladen. Nils gick genom trädgården ända fram till staketet. Där ställde han sig tyst och stirrade länge mot solen. Genom rutan följde Inga Persdotter honom med ögonen, och när hon såg honom stå där så orörlig, som om han stelnat, blev hennes ansikte mörkt.