Читать книгу: «Nästan borta», страница 4
KAPITEL SEX
Ett förfärat skrik från Ella drog ned Cassie på jorden igen. Hennes blick drogs till andra sidan vägen där hon till sin fasa såg att Marc hade klättrat igenom en öppning i staketet och matade grästuvor till en växande grupp håriga, gråa åsnor—fem så här långt—täckta av torkad lera. De sänkte öronen och nafsade på varandra runtom honom.
Ella skrek igen när en av åsnorna knuffade till Marc så att han föll på rygg.
”Kom ut därifrån!” ropade Cassie och rusade över vägen. Hon lutade sig genom staketet, grabbade tag i hans tröja och drog ut honom innan han hann bli nedtrampad. Hade ungen dödslängtan? Hans tröja var genomvåt och lortig och hon hade ingen extra med sig. Lyckligtvis sken fortfarande solen, men hon kunde se hur molnen hopade sig västerut.
När hon gav Marc hans choklad mulade han in hela kakan i munnen, fyllde båda kinderna. Han skrattade så att smulor sprutade över marken innan han sprang ikapp Antoinette.
Ella avvisade chokladen som hon erbjöds och började gråta högt.
Cassie tog upp henne i famnen igen.
”Vad är det? Är du inte hungrig?” frågade hon.
”Nej. Jag saknar Mama,” snyftade hon.
Cassie kramade om henne, kände Ellas kind värma sin egen.
”Förlåt, Ella. Förlåt. Jag hörde precis. Du måste sakna henne som attan.”
”Jag önskar Papa kunde säga vart hon åkte,” jämrade sig Ella.
”Men…” Cassie fann inga ord. Butiksbiträdet hade tydligt konstaterat att Diane Dubois var död. Varför trodde Ella något annat? ”Vad sa din Papa till dig?” frågade hon försiktigt.
”Han sa att hon åkte bort. Han ville inte säga vart. Han sa bara att hon stack. Varför stack hon? Jag vill att hon kommer tillbaka!” Ella tryckte huvudet mot Cassies axel och snörvlade sorgset.
Cassies tankar virvlade. Ella måste ha varit runt fem år när det hände och borde ha förstått vad ’död’ innebar. Det borde ha funnits chanser att sörja klart; en begravning. Eller inte.
Hon kunde knappt överväga alternativet. Att Pierre avsiktligen ljög till Ella om sin frus bortgång.
”Ella, var inte ledsen,” sa hon och strök Ellas axlar tröstande. ”Ibland måste människor åka bort och kan inte komma tillbaka.” Hon tänkte på Jacqui och undrade om hon någonsin skulle få reda på vad som hänt henne. Att inte veta var förfärligt. Döden, fastän tragisk, var åtminstone slutlig.
Cassie kunde bara föreställa sig våndan som Ella gick igenom i tron att hennes egen mor hade övergett henne utan ett ord. Inte undra på att hon hade mardrömmar. Hon kände sig tvungen att ta reda på sanningen, utifall det pågick något djupare. Att fråga Pierre var för avskräckande och hon vågade inte nämna det om inte han tog upp ämnet först. Kanske skulle de andra barnen berättade sina versioner om hon frågade vid rätt tillfälle. Det vore kanske den bästa startpunkten.
Antoinette och Marc väntade vid ett vägskäl. Äntligen såg Cassie skogen som låg framför dem. Antoinette hade underskattat avståndet; de måste ha gått åtminstone fem kilometer och handelsträdgården var den sista byggnaden de hade sett. Vägen blev till en smal stig med sprucken asfalt, inramad av oklippta buskar.
”Du och Ella kan ta den vägen,” sa Antoinette och pekade mot en igenväxt stig. ”Det är en genväg.”
Tacksam för en kortare sträcka begav sig Cassie ned för stigen, puttade undan buskaget.
Halvvägs igenom började huden på hennes armar att bränna så smärtsamt att hon tjöt till—hade hon stuckits av getingar? Hon såg ned och fann svullna utslag över hela armarna, där buskarnas löv hade snuddat vid henne. Då skrek Ella till.
”Mitt knä svider!”
Hennes hud svällde upp med nässelutslag, djupt röda i kontrast till hennes mjuka, bleka hy.
Cassie duckade för sent och en lövig kvist drog henne rakt över ansiktet. Med ens spred sig svidandet och hon utbrast av smärta.
Bakom sig hörde hon Antoinettes gälla, upphetsade skratt.
”Håll ansiktet mot min axel,” beordrade Cassie och höll armarna beskyddande om den unga flickan. Med ett djupt andetag vadade hon igenom buskaget och sköt förblindat undan de stickande löven tills de nådde en öppning i skogen.
Antoinette skrek av glädje och vek sig dubbel över en trädstam som låg längs marken. Marc gjorde detsamma, smittad av hennes munterhet. Ingendera verkade bry sig om Ellas upprörda tårar.
”Du visste att det fanns giftsumak där!” anklagade Cassie henne samtidigt som hon släppte ned Ella.
”Brännässlor,” rättade Antoinette och brast sedan ut i ännu en explosion av skratt. Det fanns ingenting vänligt i ljudet—det var ren skadeglädje. Hon visade sitt sanna jag som var fullständigt obarmhärtigt.
Cassies egen ilska överraskade henne. För ett ögonblick ville hon ingenting annat än att slå Antoinettes sluga, fnittrande ansikte så hårt hon kunde. Styrkan i hennes raseri skrämde henne. Hon gick fram och höjde handen innan hon återfann sinnet och genast sänkte den igen, i chock över vad hon nästan hade gjort.
Hon vände sig bort, öppnade ryggsäcken och grävde efter den enstaka vattenflaskan de hade tagit med. Hon gned kallt vatten över Ellas knä och sin egen hud i hopp om att det skulle lindra svidandet, men varje gång hon rörde svullnaderna verkade hon göra saken värre. Hon såg sig omkring efter en vattenkran eller fontän där hon kunde låta vattnet strila fritt över utslaget.
Det fanns dock ingenting. Skogen var inte den familjevänliga destinationen hon hade förväntat sig. Det fanns inga bänkar, inga anslagstavlor. Inga sopkorgar, kranar, fontäner. Inga riktiga stigar. Bara den uråldriga, mörka skogen med massiva bokträd, furor och granar som höjdes över tuvorna på marken.
”Vi måste gå hem nu,” sa hon.
”Nej,” protesterade Marc, ”Jag vill utforska.”
”Det här är ingen säker plats att utforska. Det finns inte ens en stig. Och det är för mörkt. Du borde ta på dig jackan innan du blir förkyld.”
”Ingen förkylning hinner ikapp mig!” Med ett busigt anlete pilade han iväg, sicksackade kvickt mellan träden.
”Helvete!” Cassie rusade efter honom. Hon bet ihop tänderna när kvistar och grenar rev hennes inflammerade armar. Han var mindre och snabbare än henne och hans skratt retade henne när han dök in under buskarna.
”Marc, kom tillbaka!” ropade hon.
Hennes ord verkade bara egga på honom. Hon följde envist efter honom, hoppades att han skulle bli trött eller helt enkelt ge upp.
Hon hann till slut ikapp honom när han stannade för att hämta andan och sparka på grankottar. Hon grep tag i hans arm innan han hann fly igen.
”Det är ingen lek. Ser du, det är en ravin där framme.” Marken vek sig brant nedåt och längre fram hördes ett vattendrag.
”Nu går vi tillbaka. Det är dags att vända hem.”
”Jag vill inte gå hem,” muttrade Marc och släpade fötterna efter sig bakom henne.
Inte jag heller, tänkte Cassie, och kände ett plötsligt medlidande.
När de kom tillbaka till skogsöppningen var Antoinette den enda där. Hon satt på sin hopvikta jacka och flätade håret över axeln.
”Var är din syster?” frågade Cassie.
Antoinette såg upp på henne, till synes obekymrad.
”Hon såg en fågel efter att du stack och ville kolla närmare på den. Jag vet inte vart hon gick.”
Cassie stirrade förfärat på Antoinette.
”Varför följde du inte med henne?”
”Du sa inte åt mig att göra det,” sa Antoinette med ett svalt leende.
Cassie andades tungt, försökte kontrollera vågen av ilska som kom tillbaka. Antoinette hade rätt. Hon borde inte ha övergett barnen utan att varna dem om att gå iväg.
”Åt vilket håll gick hon? Säg exakt var du såg henne sist.”
Antoinette pekade. ”Ditåt.”
”Jag går och letar efter henne.” Cassie kämpade med att hålla tonen lugn. ”Stanna här med Marc. Gå inte—inte—ifrån den här öppningen. Och låt inte din bror försvinna ur din syn. Förstått?”
Antoinette nickade frånvarande och kammade fingrarna genom håret. Cassie kunde bara hoppas att hon skulle göra som hon blivit tillsagd. Hon gick dit Antoinette hade pekat och höll händerna som en tratt runt munnen.
”Ella?” ropade hon så högt hon kunde. ”Ella?”
Hon väntade, hoppades att ett svar eller fotsteg skulle höras, men fick ingen respons. Allt hon hörde var det vaga rasslandet av löv som kittlades av vinden.
Kunde Ella ha kommit långt nog att inte höra henne ropa? Eller hade något hänt henne?
Panik övertog hennes kropp och hon började springa.
KAPITEL SJU
Cassie sprang djupare in i skogen, flög fram mellan träden. Hon skrek ut Ellas namn, bönade efter ett svar. Ella kunde vara var som helst; det fanns ingen markant stig för henne att följa. Skogen var mörk och kuslig, vinden tog hårdare tag och träden verkade dämpa hennes rop. Ella kunde ha fallit ned i en ravin eller snubblat och slagit i huvudet. Hon kunde ha kidnappats av en luffare. Vad som helst kunde ha hänt henne.
Cassie gled ned för mossiga backar och stapplade över trädrötter. Hennes ansikte revs upp på hundratals olika ställen och hennes hals var öm från allt skrikande.
Till slut stannade hon upp för att hämta andan. Svetten kändes kall och klibbig under vindens beröring. Vad skulle hon göra nu? Det började bli mörkt. Hon kunde inte ödsla mer tid åt att leta utan att sätta dem i fara allihop. Handelsträdgården var det närmaste stället med en telefon, om det fortfarande var öppet. Hon kunde stanna till där, berätta för butiksbiträdet vad som hade hänt och be om att få ringa polisen därifrån.
Det kändes som hundratals år passerade under tiden hon sökte sig tillbaka dit hon kommit från—och hundratals felvändningar. Hon bad att de andra satt kvar där hon hade lämnat dem. Och hon hoppades bortom allt hopp att Ella hade hittat tillbaka på egen hand.
När hon nådde skogsöppningen satt Antoinette och knöt ihop löv i en liten kedja medan Marc sov på en hop av deras jackor.
Ingen Ella.
Hon föreställde sig den stormande ilskan som skulle möta dem där hemma. Pierre skulle vara rimligt rasande. Margot skulle vara rent ut sagt grym. Ficklampor skulle skina upp natten när grannskapet tillsammans letade efter en liten flicka som var borttappad, skadad eller värre, helt på grund av Cassies oaktsamhet. Det var hennes fel och hennes nederlag.
Hemskheten i situationen överväldigade henne. Hon kollapsade mot ett träd och begravde ansiktet i händerna i ett desperat försök att kontrollera sina snyftningar.
Då sa Antoinette i en silverklar röst: ”Ella? Du kan komma fram nu!”
Cassie tittade upp och stirrade klentroget när Ella kravlade fram bakom en fallen trädstam och borstade löv från sin kjol.
”Vad…” Hennes röst var hes och skakig. ”Var var du?”
Ella log glatt.
”Antoinette sa att vi lekte kurragömma och att jag inte fick komma fram när du ropade, annars förlorade jag. Jag fryser nu—kan jag få min jacka?”
Chocken klubbade Cassie rakt i ansiktet. Hon hade aldrig trott att någon kunde komma på en sådan skadeglad idé.
Det var inte bara fräckheten, det var beräkningen i hennes handlingar som gav Cassie rysningar. Vad motiverade Antoinette att plåga henne och vad skulle få henne att sluta? Cassie kunde inte förvänta sig mycket till hjälp från föräldrarna. Att vara snäll hade inte fungerat och raseri var precis vad Antoinette ville få ur henne. Antoinette satt med alla kort och hon visste det.
Nu var de på väg hem oförlåtligt sent utan att ha sagt till någon vart de skulle. Barnen var smutsiga, hungriga, törstiga och utmattade. Hon fruktade att Antoinette hade gjort mer än nog för att hon skulle få sparken.
En lång, kall och obekväm promenad tog dem tillbaka till herrgården. Ella insisterade på att bli buren hela vägen och Cassies armar var nära nog att ge upp när de väl nådde hem. Marc svansade efter, muttrande, för trött för att göra mer än kasta en sten då och då på fåglarna i häckarna. Inte ens Antoinette verkade få mycket glädje ur sin vinst utan lunkade trumpet på.
När Cassie knackade på porten flög den upp med en gång. Margot stod på andra sidan med ett ansikte rodnat av ilska.
”Pierre!” vrålade hon. ”Nu är de hemma.”
Cassie började darra när hon hörde de arga fotstegen.
”Var i herrans namn har ni varit?” brölade Pierre. ”Vad är det för ansvarslöshet?”
Cassie svalde hårt.
”Antoinette ville gå till skogen. Så vi tog en promenad.”
”Antoinette—vad? Hela dagen? Vad fan lät du henne göra det för och varför följde du inte dina instruktioner?”
”Vilka instruktioner?” Hon kände hur hon nästan kröp ihop under hans vrede—Cassie önskade inget annat än att springa och gömma sig, precis som hon hade gjort när hon var tio år gammal och hennes pappa fick ett av sina utbrott. När hon kikade över axeln såg hon att barnen kände likadant. Deras förskräckta ansikten gav henne modet hon behövde för att se Pierre i ögonen, trots hur mycket hennes knän skakade.
”Jag lämnade en lapp på din sovrumsdörr.” Med ansträngning lyckades han tala i normal ton. Han hade kanske också lagt märke till barnens reaktioner.
”Jag såg ingen lapp.” Cassies ögon smög mot Antoinette men hennes blick var neddragen och hennes axlar spända.
”Antoinette skulle vara med på ett pianoframträdande i Paris. En buss kom för att hämta henne klockan halv nio men då var ingen här. Marc hade dessutom fotbollsträning i stan vid tolv.”
En kall knut drogs åt i Cassies mage när hon insåg hur allvarliga konsekvenserna av hennes handlingar hade varit. Hon svek Pierre—och flera andra—på värsta möjliga sätt. Dagen skulle ha varit ett test för att se hur duktig hon var på att organisera barnens scheman. I stället drog de på en oplanerad utflykt mitt ute i ingenstans och missade viktiga evenemang. Om hon var Pierre skulle hon vara minst lika förbannad.
”Jag är så ledsen,” muttrade hon.
Hon vågade inte berätta för Pierre hur barnen hade lurat henne, även om han säkerligen misstänkte det. Om hon gjorde det skulle de kanske få ta smällen av hans vrede.
En gonggong ljöd från matsalen och Pierre såg ned på sin armbandsklocka.
”Vi tar det sen. Gör dem redo för middag nu. Snabbt, innan maten blir kall.”
Snabbt var lättare sagt än gjort. Det tog över en halvtimme—och fler tårar—innan Marc och Ella var rena och klädda i sina pyjamaskläder. Tack och lov skötte sig Antoinette perfekt och Cassie undrade om hon kände sig överväldigad av konsekvenserna hon hade orsakat. När det gällde Cassie själv, var hon närmare bortdomnad från vilken massiv katastrof dagen hade blivit. Hon var nästan dyngsur från att bada barnen men hade inte tid att ta en dusch. Hon drog på sig en torr tröja och såg hur blåsorna på hennes armar blossade upp igen.
De marscherade otröstligt ned till matsalen.
Pierre och Margot väntade i vardagsrummet bredvid matsalen. Margot sippade på ett glas vin medan Pierre hällde upp en grogg.
”Och till sist är vi redo att äta,” observerade Margot koncist.
Middagen bestod av en fiskgryta och Pierre insisterade att de två äldre barnen serverade sig själva men lät Cassie hjälpa Ella.
”De måste lära sig vett och etikett vid en tidig ålder,” sa han och nyttjade resten av middagen att lära dem det rätta tillvägagångssättet.
”Lägg servetten i knät, Marc. Inte slänga på golvet. Armbågarna håller man in; Ella vill inte bli knuffad av dig när du äter.”
Grytan var fyllig och utsökt och Cassie var utsvulten men Pierres harang räckte för att vem som helst skulle tappa matlusten. Hon såg till att ta små, försiktiga tuggor och sneglade då och då på Margot för att försäkra sig om att hon skötte sig enligt den franska etiketten. Barnen var utmattade, oförmögna att förstå vad deras far sa. Cassie kunde inte låta bli att önska att Margot skulle säga till Pierre att det var ett dåligt tillfälle för sådana petiga detaljer.
Hon undrade om middagarna hade sett annorlunda ut när Diane var vid liv och hur mycket dynamiken hade skiftat efter att Margot kom. Cassies egen mamma hade hållit locket på konflikten på sitt eget tysta vis, men det fick utbrott så fort hon försvann. Kanske hade Diane haft en liknande roll.
”Lite vin?” Till hennes förvåning fyllde Pierre hennes glas med vitt vin innan hon kunde tacka nej. Även detta var nog fransk etikett.
Vinet var väldoftande och fruktigt och efter bara några små klunkar kände hon alkoholen i sitt blod. Det fyllde henne med en känsla av välbehag och en farlig avslappning. Hon satte snabbt ned glaset, väl medveten om att hon inte kunde riskera någon blunder.
”Ella, vad gör du?” frågade Pierre irriterat.
”Jag kliar knät,” förklarade Ella.
”Varför använder du en sked?”
”Mina naglar är för korta. Vi gick igenom brännässlor,” sa Ella stolt. ”Antoinette visade en genväg. Jag stack mig på knät. Cassie stack sig över hela ansiktet och armarna. Hon grät.”
Margot smällde ned vinglaset.
”Antoinette! Igen?”
Cassie blinkade till, förvånad att det var något hon hade gjort förut.
”Jag…” började Antoinette, men Margot var ohejdbar.
”Du är minsann en ond liten best. Det enda du gör är att röra till allting. Du tror att du är så listig, men du är bara en dum, elak och barnslig liten flicka.”
Antoinette bet sig i läppen. Margots ord satte sprickor i hennes svala, sansade skal.
”Det är inte hennes fel,” sa Cassie bestämt, innan hon ens hunnit överväga om det var smart att säga. Kanske hade alkoholen varit en dålig idé. ”Det måste vara svårt för henne att handskas med—” Hon avbröt sig själv med ens, på väg att nämna mammans död. Ella trodde dock på något helt annat och hon hade ingen aning om hur sanningen såg ut. Det var inte läge att fråga. ”Handskas med så mycket förändringar,” sa hon. ”I varje fall sa inte Antoinette åt mig att ta den vägen. Jag valde det själv. Ella och jag var trötta och det såg ut som en bra genväg.”
Hon vågade inte se på Antoinette medan hon pratade, utifall Margot skulle misstänka någon slags komplott, men hon lyckades fånga Ellas blick. Hon försökte förmedla något konspiratoriskt, få henne att förstå varför hon plötsligt tog hennes systers sida, och fick en diskret nickning till svar.
Cassie fruktade att hennes försvar skulle föra ut henne på ännu osäkrare marker men hon var tvungen att säga någonting. Trots allt visste hon hur det var att växa upp i en sprucken familj där krig hotade bryta ut vilken sekund som helst. Hon förstod hur viktigt det var att ha en äldre förebild att erbjuda skydd från stormarna. Hur hade hon klarat sig utan Jacquis styrka under de svåra tiderna? Antoinette hade ingen som stod upp för henne.
”Så du väljer att ta hennes sida?” fräste Margot. ”Lita på mig, det är något du lär ångra, precis som jag har gjort. Du känner henne inte som jag gör.” Hon pekade en rödmålad, manikyrerad fingertopp mot Antoinette, som började gråta. ”Hon är precis som sin—”
”Sluta nu!” röt Pierre. ”Jag tolererar inte bråk vid middagsbordet. Margot, nu håller du tyst, du har sagt tillräckligt.”
Margot flög upp ur stolen som vältes med en hög duns.
”Säger du åt mig att hålla tyst? Då går jag. Men tro inte att jag inte har varnat dig. Du får det du förtjänar, Pierre.” Hon marscherade mot dörren och vände sig sedan om för att stirra ut Cassie med ohöljt hat.
”Ni får alla det ni förtjänar.”
KAPITEL ÅTTA
Cassie höll andan och lyssnade till Margots arga fotsteg som försvann genom korridoren. När hon sneglade runt bordet såg hon att hon inte var den enda i chock över kvinnans våldsamma utbrott. Marcs ögon var i tallrikstorlek och hans mun var snörpt. Ella sög på tummen. Antoinette rynkade pannan i knäpptyst ilska.
Med muttrade svordomar sköt Pierre bak sin stol.
”Jag tar hand om det,” sa han och stegade iväg mot dörren. ”Lägg barnen.”
Lättad att ha en tydlig uppgift ställde sig Cassie upp och såg sig omkring på tallrikarna och besticken på bordet. Skulle hon städa undan allt eller kunde hon be barnen om hjälp? Spänning hängde i luften, tjock som rök. Hon hoppades att en normal, vardaglig familjeaktivitet skulle späda ut den röken.
Antoinette såg var hennes blick låg.
”Låt det vara,” spottade hon ur sig. ”Nån kommer och städar sen.”
Cassie tvingade fram en vänlig ton och sa, ”Då så, då är det läggdags.”
”Jag vill inte sova,” protesterade Marc och gungade på stolen. När den tippade lite för långt bak tjöt han till i tillgjord skräck och grep tag i bordsduken. Cassie slängde sig till undsättning. Hon var snabb nog att hindra stolen från att ramla bakåt men för sen att ta emot de två glas och tallriken som Marc drog ned på golvet.
”Gå upp,” beordrade hon i ett försök att låta sträng, men hennes röst var hög och ostabil tack vare hennes utmattning.
”Jag vill gå ut,” sa Marc och satte fart mot dörren. Med minnet av hur han hade hunnit ifrån henne i skogen dök Cassie efter honom. Han hade redan låst upp ytterdörren när hon hann ikapp honom, men hon lyckades få grepp om honom och hindra att han smet ut. Hon såg deras spegelbild i det mörka glaset. Den unga pojken med sitt rebelliska hår och oursäktliga uttryck—och hon själv. Hennes fingrar höll hårt i hans axlar, hennes ögon var uppspärrade och oroliga och ansiktet var lakansvitt.
Att se sig själv i det oväntade ögonblicket fick henne att inse just till vilken grad hon hade misslyckats i sina uppgifter så här långt. En hel dag hade gått sedan hon kom hit och inte för en minut hade hon haft kontroll. Hon lurade sig själv om hon trodde något annat. Hennes förväntningar om att passa in med familjen och älskas, eller åtminstone gillas, av barnen, kunde inte bli mer orealistiskt. De hade inte en gnutta respekt för henne och hon hade ingen aning om hur hon skulle ändra på det.
”Läggdags,” upprepade hon tröttsamt. Hon höll sin hand på Marcs axel och drog nyckeln ur dörrlåset. Hon lade märke till en krok långt upp på väggen, sträckte sig och hängde nyckeln där. Sedan marscherade hon Marc upp för trappan utan att släppa. Ella följde med, tätt intill, medan Antoinette lunkade nedstämt bakom dem och smällde igen sin sovrumsdörr utan ens ett litet ”god natt.”
”Ska jag läsa en godnattsaga?” frågade hon Marc, men han skakade på huvudet. ”Okej. Ner i sängen med dig, då. Du kan gå upp tidigt i morgon och leka med soldaterna om du sover nu direkt.”
Det var den enda mutan hon kunde komma på och det verkade fungera—eller så var det bara utmattningen som till slut nådde ikapp pojken. Hur som helst, till hennes lättnad, gjorde han som hon bett honom. Hon drog upp täcket över hans kropp och märkte hur hennes händer skakade. Om han försökte smita en gång till visste hon att hon skulle nå sin brytpunkt och falla i gråt. Hon kände ingen säkerhet att han skulle stanna i sängen men just nu hade hon i alla fall gjort sitt jobb.
”Jag vill höra en saga.” Ella drog i hennes tröjärm. ”Kan du läsa för mig?”
”Självklart.” Cassie följde med henne till hennes sovrum och valde en bok från den tunna samlingen på hyllan. Ella hoppade i säng, gungade upp och ned på madrassen i extas, och Cassie undrade hur ofta hon hade fått höra godnattsagor tidigare. Det verkade inte vara en del av rutinen. I och för sig, tänkte Cassie, fanns det inte mycket till normal rutin någonstans i Ellas liv.
Hon läste den kortaste sagan hon kunde hitta, varpå Ella begärde en till. Orden flöt samman framför hennes ögon när hon nådde sluten på den andra sagan och stängde boken. När hon såg upp igen hade lyckligtvis Ella lugnats ned och var redan halvvägs i sömn.
Hon släckte lampan och stängde dörren. På väg ned för korridoren kikade hon in i Marcs rum så tyst hon kunde. Tack och lov var rummet fortfarande mörkt och tysta andetag hördes.
När hon öppnade Antoinettes dörr var lyset på. Antoinette satt upp i sängen och skrev i en rosa bok.
”Man knackar innan man kommer in,” skällde Antoinette. ”Det är regeln.”
”Förlåt. Jag lovar att göra så hädanefter,” ursäktade Cassie. Hon var rädd att Antoinette skulle eskalera den brutna regeln till ett helt argument men i stället vände hon ned blicken till sin bok, skrev ett par ord till och stängde den.
”Gör du klart dina läxor?” frågade Cassie, förvånad, eftersom Antoinette inte slog henne som en person som väntade med att göra klart saker i sista sekund. Hennes rum var fläckfritt. Kläderna hon hade tagit av sig tidigare var vikna i tvättkorgen och hennes skolväska, fint packad, stod under ett välorganiserat, vitt skrivbord.
Hon undrade om Antoinette kände att hennes liv saknade struktur och om hennes privata omgivning fick kompensera för det. Eller så var det helt enkelt så—eftersom den mörkhåriga lilla flickan hade varit tydlig med hur mycket hon hatade att ha en au pair—att hon ville bevisa hur lite hon behövde en barnvakt.
”Mina läxor är klara. Jag skrev i min dagbok,” sa Antoinette.
”Gör du det varje kväll?”
”Jag gör det när jag är arg.” Hon knäppte fast locket på sin penna.
”Jag är ledsen för det som hände i kväll,” sympatiserade Cassie. Det kändes som att gå på en frusen sjö som vilken sekund som helst kunde brista.
”Margot hatar mig och jag hatar henne,” sa Antoinette med darr i rösten.
”Nej, jag tror inte det,” protesterade Cassie, men Antoinette skakade på huvudet.
”Jo. Jag hatar henne. Jag önskar att hon dog. Hon har sagt sånt till mig förut. Det gör mig så arg att jag skulle kunna döda henne.”
Cassie stirrade på henne bestört.
Det var inte bara Antoinettes ord utan lugnet hon besatt när hon uttalade dem som skrämde henne. Hon hade ingen aning om hur man svarade på något sådant. Var det normalt för en tolvåring att ha sådana hämndlystna tankar? Antoinette behövde definitivt få hjälp med sin aggression av någon högre kvalificerad. En kurator, psykolog, eller till och med församlingspräst.
Men med tanke på avsaknaden av någon kompetent gissade Cassie att ansvaret låg på hennes egna axlar.
Hon gick igenom sina minnen, försökte komma ihåg vad hon hade sagt eller gjort när hon själv var i den åldern. Hur hon hade reagerat och hur hon hade känt när hennes egen situation spårade ur. Hade hon någonsin velat döda någon?
Hon mindes plötsligt en exflickvän som hennes pappa haft, Elaine, en blondin med långa, röda naglar och ett högljutt, gällt skratt. De hade hatat varandra vid första anblick. Under de sex månaderna som Elaine var på plats hade Cassie avskytt henne passionerat. Hon kunde inte minnas att hon ville se henne död, men absolut ”borta”.
Det kanske var samma sak. Antoinette kanske var mer rättfram, helt enkelt.
”Det Margot sa var inte rättvist över huvud taget,” höll Cassie med—för det hade det inte. ”Men folk säger saker i affekt som de inte menar.”
Givetvis slank även sanningar ut i affekt, men det tänkte hon inte gå in på.
”Åh jo, hon menade det,” försäkrade Antoinette. Hon fipplade med pennan, vred på locket med våldsamma rörelser. ”Och Papa tar alltid hennes sida nu för tiden. Han tänker bara på henne och aldrig på oss. Det var annorlunda när min mamma levde.”
Cassie nickade. Även detta kunde hon relatera till.
”Jag vet,” sa hon.
”Hur vet du?” Antoinette såg på henne nyfiket.
”Min mamma dog när jag var ung. Min pappa tog också hem nya flickvänner—eh, jag menar, en ny fästmö—till huset. Det orsakade massor av bråk och elaka ord. De ogillade mig och jag ogillade dem. Men som tur var hade jag en storasyster.” Cassie rättade sig hastigt igen: ”Jag har en storasyster. Jacqui. Hon stod upp för mig och skyddade mig när det blev bråk.”
Antoinette nickade överensstämmande. ”Du tog min sida i kväll. Ingen har nånsin gjort det förut. Tack för det…”
Hon stirrade på Cassie med stora, blå ögon och Cassie kände en knut i halsen vid den oväntade tacksamheten.
”Det är därför jag är här,” sa hon.
”Förlåt att jag sa åt dig att gå igenom brännässlorna.” Hon sneglade ned på Cassies utslag, fortfarande svullna och inflammerade över hennes händer.
”Det är lugnt. Jag förstår att det var menat på skämt.” Tårar hotade att fylla hennes ögon när sympatin tog över hennes kropp. Hon hade inte förväntat sig att Antoinette ens kunde släppa ned sina väggar. Hon förstod hur ensam hon säkert kände sig, hur sårbar. Det var förfärligt att föreställa sig de verbala övergrepp hon hade tagit emot från Margot tidigare, utan någon som skyddade henne—och med en far som avsiktligt tog avstånd.
Nu hade hon någon—Cassie stod vid hennes sida och var beredd att stötta henne oavsett vad som krävdes. Dagen hade inte varit en total katastrof om den kunde leda till att hon kom närmare detta komplexa, bekymrade barn.
”Försök att sova nu. Jag är säker på att allt blir bättre i morgon.”
”Hoppas det… God natt, Cassie.”
Cassie stängde dörren, snyftade till och torkade näsan mot sin tröjärm. Trötthet och ett virrvarr av känslor höll på att bryta ned henne. Hon skyndade sig genom korridoren, slet fram sin pyjamas och hoppade in i duschen.
Under den varma vattenstrålen lät hon till sist tårarna flöda.
*
Trots att det varma vattnet hade lindrat hennes känslor insåg Cassie snart att det samtidigt irriterade huden på hennes händer. Nässelutslagens klåda drev henne till vansinne. Hon skrubbade hårt med en handduk i ett försök att klia men resultatet var bara att klådan spreds.
Efter att hon kommit i säng fann hon att hon var alldeles för obekväm för att somna. Hennes ansikte, armar och händer dunkade och sved. Att klia var en temporär lindring men förvärrade situationen i längden.
Efter vad som kändes som timmar och timmar av att försöka tvinga sig till sömns erkände sig Cassie besegrad. Hon behövde något som hjälpte mot huden. Badrumsskåpet var fyllt med de mest grundläggande väsentligheterna, men hon hade sett ett större skåp i badrummet bortanför Ellas sovrum. Kanske fanns det något som hjälpte där.
Hon tassade försiktigt till badrummet och öppnade träskåpet, lättad vid åsynen av tuber och flaskor. Här måste det finnas något mot allergier, tänkte hon. Hon läste på etiketterna, besvärad av den svåra franskan och nervös att fel salva skulle göra saken ännu värre.
Kylbalsam. Hon kände igen färgen och doften trots att lappen var obekant. Detta skulle hjälpa.
Бесплатный фрагмент закончился.
