Читать книгу: «Nästan borta», страница 2
”Stick inte om det inte är akut,” varnade Jess. ”Det blir så rörigt annars, och du förlorar massvis med pengar; man blir skyldig återbetalningar och sånt. Det fick mig nästan att inte vilja söka igen. Den här gången var jag väldigt försiktig. Om inte pappa hade betalat hade jag inte ens haft råd.”
Hon satte ned vinglaset.
”Ska vi gå till gaten? Vi sitter ganska långt bak i planet så vi borde gå på först.”
Spänningen från att äntligen kliva på planet distraherade Cassie från allt Jess hade berättat och när de väl hade hittat sina platser, styrde de in på andra samtalsämnen. När planet lyfte kände hon hur modet gjorde detsamma. Nu hade hon gjort det. Hon hade lämnat landet. Hon hade flytt från Zane och hon var luftburen, på väg mot en ny början i ett främmande land.
Det var först efter middagstid, när hon började tänka hårdare på uppdragets detaljer och Jess varningsord, som tvivlet kröp tillbaka till henne.
Varje familj kunde dock inte vara hemsk, tänkte hon.
Men om en specifik byrå var känd för att ta in besvärliga familjer? Tja, då var chanserna fler.
Cassie försökte att läsa lite men fann det svårt att koncentrera sig på orden framför dig. Hennes tankar virvlade och hon oroade sig över vad som låg framför henne.
Hon kastade en blick mot Jess. Efter att ha försäkrat sig om att hon var helt inne i filmen hon såg på, tog Cassie diskret fram burken från sin handväska och svalde en tablett med en klunk Diet Coke. Om hon inte kunde läsa kunde hon lika gärna sova. Hon släckte sin kabinlampa och lutade sig tillbaka i sätet.
*
Cassie var i sitt dragiga sovrum på husets övervåning, hopkurad under sängen med ryggen mot den kalla, sträva väggen.
Fylleskratt, dunsar och rop hördes nedifrån; rummel som vilken sekund som helst skulle bli våldsamt. Hennes öron stod på spets när de lyssnade efter ljudet av glas som krossades. Hon kände igen sin fars röst och hans senaste flickvän, Deena. Det verkade vara minst fyra andra personer där nere utöver dem, kanske fler.
Så hörde hon, över ropen, golvbrädornas knarrande under tunga fotsteg som rörde sig upp för trappan.
”Hallå, lilla vän,” viskade en djup röst som fick hennes tolvåriga kropp att rysa till i fasa. ”Är du där, lilltjejen?”
Hon blundade hårt och intalade sig själv att det bara var en dröm, att hon var trygg i sin säng och att främlingarna nere gjorde sig i ordning för att åka hem.
Dörren gnisslade till när den öppnades och i månskenet som läckte in i rummet såg hon en kraftig känga uppenbara sig.
Fötterna rörde sig tvärs över rummet.
”Hallå, lilltjejen.” Skrovligt viskande. ”Jag kom för att säga hej.”
Hon blundade igen, önskade att han inte skulle höra hennes snabba andetag.
Suset av täcket som drogs undan… följt av en förvånad grymtning när han såg kudden och rocken som låg uppstaplade där under.
”Ute på vift,” muttrade han. Hon antog att han iakttog de smutsiga, böljande gardinerna som vinden då och då tog i hand, bakom vilka ett stuprör erbjöd en vansklig flyktväg. Nästa gång skulle hon finna modet att faktiskt klättra ned för det; det kunde inte vara värre än att gömma sig här.
Kängorna försvann ur hennes synfält. Ett utbrott av musik kom från den nedre våningen, följt av en högljudd diskussion.
Hennes rum låg i tystnad.
Hon huttrade; om hon skulle spendera hela natten gömd, skulle hon behöva en filt. Bäst var att rycka åt sig den med en gång. Hon sköt sig ifrån väggen.
Men när hon slank ut en hand från under sängen, fångades den av en större, strävare hand.
”Så där är du!”
Han drog ut henne—hon höll fast i sängkarmen, kall metall som rev mot hennes handflata, och började skrika. Hennes skräckslagna skrik fyllde rummet, huset…
Och hon vaknade, svettig, skrikande, med Jess oroliga röst intill henne. ”Cassie, är du OK?”
Mardrömmens rankor lurade fortfarande i närheten, redo att slingra sig runt henne på nytt. Hon kände de råa såren på sina armar där sängkarmens ben hade klöst henne. Hon tryckte med fingrarna här och där men hittade med lättnad ingen brusten hud. Med ögonen vidöppna satte hon på den lilla lampan ovanför för att jaga bort mörkret.
”Det är lugnt. En mardröm, bara.”
”Vill du ha vatten? Eller te? Jag kan ropa hit flygvärdinnan.”
Cassie tänkte tacka nej men mindes sedan att hon borde ta sin medicin igen. När en tablett inte fungerade brukade oftast två göra susen.
”Lite vatten skulle sitta fint. Tack,” sa hon.
Hon väntade tills Jess inte såg på innan hon tog pillret.
Hon gjorde inga fler försök att sova.
Under planets landning bytte hon och Jess nummer och bara utifall att, skrev hon även ned namnet och adressen på familjen som Jess skulle jobba för. Cassie intalade sig själv att det var som en försäkring; förhoppningsvis var det så att om hon hade den, skulle hon inte behöva den. De lovade varandra att så fort de fick chansen skulle de tillsammans besöka Slottet i Versailles.
Under taxiresan till Charles de Gaulle-flygplatsen gav Jess ifrån sig ett exalterat skratt. Hon visade Cassie en selfie som hennes familj hade tagit åt henne medan de väntade. Det attraktiva paret med sina två barn stod med leenden på läpparna och en skylt med Jess namn i händerna.
Cassie fick däremot inget meddelande—Maureen hade bara sagt att de skulle möta henne på flygplatsen. Gångavståndet till passkontrollen kändes oändlig. Hon omgavs av konversationer på flera olika språk. Cassie koncentrerade sig på paret som gick framför henne i kön och insåg hur lite franska hon faktiskt förstod. Verkligheten var så annorlunda från lektionerna i skolan och de inspelade franskadialogerna. Hon kände sig plötsligt ängslig, ensam och sömnberövad. Hennes kläder stod också ut som svettiga och rynkiga i jämförelse med de elegant klädda franska resenärerna runtom henne.
Så fort hon fått tag på sina väskor skyndade hon sig till en toalett, bytte om till en fräsch tröja och fixade till håret. Hon kände sig fortfarande inte redo att möta sin familj och hon hade ingen aning om vem som väntade henne. Maureen hade sagt att huset var över en timmes bilfärd från flygplatsen, så förmodligen hade inte barnen följt med. Hon skulle inte hålla utkik efter någon större familj. Vilket leende ansikte som helst fick räcka.
Men i havet av människor som såg på henne fann hon inga bekanta blickar, trots att hon hade placerat väskan med ”Maureens au pairer” längst fram på väskvagnen. Hon gick långsamt från gaten till ankomsthallen och såg sig bekymrat omkring efter någon som skulle känna igen henne, vinka eller ropa efter henne.
Men alla verkade vänta på någon annan.
Hennes kalla händer tog tag hårt i vagnens handtag och hon sicksackade genom ankomsthallen, förgäves letande medan folkhavet successivt tunnades ut. Maureen hade aldrig sagt något om hur hon skulle göra om detta hände. Skulle hon ringa någon? Fungerade ens hennes telefon i Frankrike?
Just då hon tog ett sista desperat varv runt golvet så såg hon det.
”CASSANDRA VALE”
En liten skylt som hölls upp av en mörkhårig man i svart jacka och jeans.
Han stod mot väggen med blicken fäst på mobilskärmen, utan någon som helst tanke på att leta efter henne.
Hon gick tveksamt fram till honom.
”Hej—Jag är Cassie. Är du…?” frågade hon, men orden dog på hennes tunga då hon insåg att hon inte hade någon aning om vem han kunde vara.
”Ja,” sa han med en tjock accent. ”Följ med mig.”
Hon var på väg att presentera sig mer utförligt, att uttala orden hon hade övat på om hur exalterad hon var att tas in av familjen, när hon såg det laminerade kortet på hans jacka. Han var taxichaufför; namnskylten hade flygplatsens logga.
Familjen hade inte kommit för att möta upp henne alls.
KAPITEL TRE
Paris stadsbild tornade upp sig framför Cassie. Höga lägenhetshus och dystra industrikvarter banade väg för natur och församhälle. Eftermiddagen var kall och grå med stunder av regn som spikar från himlen.
Hon sträckte på nacken för att se ut på vägskyltarna de passerade. De var på väg mot Saint Maur och för en sekund trodde hon att de hade nått sitt mål, när chauffören i stället svängde av och fortsatte resan längs en ny väg.
Regndropparna smattrade mot bilfönsterna och glaset kylde ned hennes kind. Hon ångrade att hon inte tog ut sin tjockjacka från resväskan. Dessutom höll hon på att dö av hunger—hon hade inte ätit någon frukost och det hade inte funnits tillfälle för lunch.
Efter drygt en halvtimme var de ute på landet, körde längs Marnesjön, där färgglada pråmar stack ut från den gråa omgivningen, och några få människor, omsvepta av regnjackor, promenerade under trädkronorna. En del grenar stod redan nakna medan andra var beklädda av rostfärgade löv.
”Det är kallt idag, eller hur?” observerade hon; ännu ett försök på en dialog med chauffören.
Hans enda svar var ett muttrad ”Oui”—men han slog åtminstone på värmen i bilen. Hennes huttrande avtog. Nedbäddad av värmen i baksätet lyckades hon sjunka ned i en orolig sömn medan den sista sträckan flög förbi.
Skarpa skall och tutande väckte henne. Föraren slingrade sig förbi en parkerad lastbil, svängde av motorvägen mot en smal väg, kantad av träd. Regnet hade avtagit och i kvällens matta ljus syntes tydligt hur vacker hösten var. Cassie stirrade ut genom fönstret, tog in åsynen av ett landskap på rullband och lappverket av åkrar och mörka skogar. De passerade en vingård vars symmetriska rader krympte bortom kullarnas kurvor.
Med sänkt fart tog chauffören dem genom en by. Bleka stenhus med rundade fönster och brant sluttande tak omgav vägen. Bortom husen såg hon öppna fält och en glimt av en å kantad av tårpilar. De for över en stenbro och hennes blick drogs vidare till en hög kyrkspira. Hon undrade hur gammal byggnaden kunde vara.
Cassie gissade att de äntligen började närma sig herrgården, kanske var de till och med redan i grannskapet. Hon ändrade sig tvärt när de sedan lämnade byn och tog sig längre in bland kullarna. Till slut var hon så borttappad att hon inte ens visste åt vilket håll kyrkan hade varit åt. Hon hade inte förväntat sig att herrgården skulle ligga så avlägset. Hon hörde GPS:en ge ifrån sig ett pip i samband med texten ”Signal avbruten” och hur chauffören frustade irriterat, tog upp sin telefon och kikade på kartan där i stället medan han körde.
Sedan kom en högersväng mellan två höga grindstolpar och Cassie satte sig rak i ryggen, blickade så långt fram hon kunde längs den utsträckta grusuppfarten. Framför dem stod den höga, eleganta herrgården, vars stenväggar markerades tydligt av solnedgången i bakgrunden.
Bildäcken knastrade mot stenstigen när bilen stannade utanför en hög och imponerande ingång. Cassie kände nerverna sticka henne som nålar. Huset var betydligt mycket större än vad hon hade förväntat sig. Det var som ett palats, toppat med långa skorstenar och utsmyckade torn. Hon räknade arton fönster i komplicerade stenmönster och detaljer på husets tvåvåningsframsida. Huset såg ut över en formenlig trädgård med felfritt trimmade häckar och stenbelagda gångstigar.
Hur kunde hon relatera till familjen inuti som bodde i sådan prakt, när hon själv härstammade från raka motsatsen?
Hon insåg att föraren trummade otåligt med fingrarna på ratten—uppenbarligen skulle han inte hjälpa henne med väskorna. Hon klev kvickt ut ur bilen.
Den obarmhärtiga vinden kylde ned henne med detsamma och hon skyndade sig till bagageluckan, kånkade ut resväskan ur bilen, över gruset och in under verandans tak där hon kunde ta skydd och stänga jackan.
Det fanns ingen dörrklocka på den massiva trädörren, bara en tung portklapp i järn som kändes iskall i hennes hand. Ljudet från den var förvånansvärt högt och bara någon sekund senare hörde Cassie trippande fotsteg. Dörren öppnades och hon stod ansikte mot ansikte med ett mörkklätt hembiträde vars hår var snävt bakdraget i en hästsvans. Bakom henne skymtade Cassie en stor hall med yppiga väggbeklädnader och en magnifik trätrappa i slutet av rummet.
Hembiträdet slängde ett öga bakåt vid ljudet av en dörr som smälldes igen.
Omedelbart kände Cassie den familjära närvaron av ett bråk. Hon kände det som elektricitet genom luften. Som en annalkande storm. Det kom från hembiträdets nervösa hållning, från ljudet av dörren som smälldes och från avlägsna skrik som nådde en kaotisk klimax och sedan föll i tystnad. Hennes mage snörpte obekvämt ihop sig och hon kände en överväldigande lust att fly därifrån. Att springa efter taxichauffören och ropa tillbaka honom.
I stället behöll hon fötterna stadigt på plats och tvingade fram ett leende.
”Jag är Cassie, den nya au pairen. Familjen har väntat på mig, antar jag.”
”Idag?” Hembiträdet såg orolig ut. ”Vänta ett ögonblick.” När hon skyndade sig tillbaka in i huset hörde Cassie henne ropa, ”Monsieur Dubois, kan du komma med en gång?”
En minut senare stod en kraftig man med mörkt grånande hår i hallen. Hans ansikte var som åskan. När han såg Cassie i dörröppningen stannade han plötsligt upp.
”Är du redan här?” sa han. ”Min fästmö sa att du skulle komma i morgon, på morgonen.”
Han vände sig och gav den unga, blekblonda kvinnan bakom honom en ilsken blick. Hon bar en aftonklänning och hennes vackra ansiktsdrag var strama av spändhet.
”Ja, Pierre, jag skrev ut mejlet när jag var inne i stan. Byrån sa att flyget landade klockan fyra på morgonen.” Hon vände sig till ett ståtligt träbord och skyfflade undan en pappersvikt i venetianskt glas för att defensivt hugga åt sig ett dokument. ”Här. Ser du?”
Pierre ögnade pappret och suckade.
”Det står med det amerikanska P.M., alltså fyra på eftermiddagen. Inte A.M. Och chauffören du bokade kunde uppenbarligen skillnaden, så här är hon.” Han vände sig till Cassie och höll ut handen. ”Jag är Pierre Dubois. Det här är min fästmö, Margot.”
Han presenterade inte hembiträdet. I stället skällde Margot på henne att gå upp och göra i ordning rummet mittemot barnens sovrum. Husan skyndade iväg.
”Var är barnen? Sover de redan? De borde träffa Cassie,” sa Pierre.
Margot skakade på huvudet. ”De satt och åt.”
”Så sent? Sa jag inte åt dig att de måste äta tidigare på skolkvällar? Även om de har lov så borde de vara i säng redan och hålla uppe rutinen.”
Margot glodde på honom och ryckte argt på axlarna innan hon gick bort till dörren åt höger med stilettklackar som ekade mot golvplankorna.
”Antoinette?” ropade hon. ”Ella? Marc?”
Hon belönades med stamp och rop som ett åskväder.
En mörkhårig pojke rusade in i hallen med ena handen begravd i en dockas hår. Hack i häl var en yngre, knubbigare flicka vars kinder var dränkta av tårar.
”Ge tillbaka min Barbie!” ylade hon.
Pojken stannade tvärt när han såg de vuxna, svängde, och begav sig hastigt mot trappan. Mitt i språnget snuddade hans axel vid den bågformade kanten på en stor blåguldig vas.
Cassie slängde en hand över munnen i förfäran samtidigt som vasen vinglade på sin plint, störtade mot golvet och splittrades. Skärvor i färgglatt glas spillde ut över det mörka trägolvet.
Den chockade tystnaden bröts av Pierres rasande vrål.
”Marc! Ge Ella sin docka.”
Med släpande fötter och trutande mun tog sig Marc förbi spillrorna. Motvilligt gav han dockan till Pierre, som vidarebefordrade den till Ella. Hennes snyftningar upphörde när hon varsamt strök dockan över håret.
”Det där var en Durand-konstglasvas,” fräste Margot åt den unga pojken. ”Antik. Oersättlig. Har du ingen respekt för din fars ägodelar?”
En trumpen tystnad var det enda svaret.
”Var är Antoinette?” frågade Pierre med frustrerad ton.
Margot tittade uppåt och när Cassie följde hennes blick såg hon en slank, mörkhårig flicka längst upp i trappan—hon såg ut att vara den äldsta av de tre. Hon var elegant klädd, i en perfekt struken klänning, och stod förväntansfullt med en hand vilande på balustraden. Hon väntade tills hela familjen såg på henne innan hon höjde hakan och steg ned för trappan.
Stel från viljan att göra ett bra första intryck harklade sig Cassie och försökte sig på en vänlig hälsning.
”Hej på er, barn. Jag heter Cassie. Jag är så nöjd att vara här och glad att få se efter er.”
Ella log blygt till svar. Marc höll ögonen fastklistrade på golvet. Och Antoinette mötte henne med en blick som varade utmanande länge. Sedan, utan ett ord, vände hon sig bort.
”Om du ursäktar, Papa,” sa hon till Pierre. ”Jag har läxor att göra klart innan läggdags.”
”Givetvis,” sa Pierre och Antoinette svassade tillbaka upp för trappan.
Cassie kände ansiktet flamma upp genant från den uppenbara dissningen. Hon undrade om hon borde säga någonting, skämta till situationen eller försöka ursäkta Antoinettes fräckhet, men hon kunde inte nå de rätta orden.
Margot muttrade ilsket, ”Jag sa det till dig, Pierre. Tonårstrotsen har redan börjat.”
Cassie förstod att hon inte var den enda som Antoinette hade ignorerat.
”Hon gör åtminstone sina läxor, fastän ingen hjälper henne med dem,” argumenterade Pierre. ”Ella, Marc, ni kan väl presentera er ordentligt för Cassie?”
En kort tystnad rådde. Tydligen skulle inte presentationerna komma utan bråk. Men hon kunde kanske lätta stämningen med några frågor.
”Ja, Marc, jag vet ju vad du heter, men du kanske kan tala om hur gammal du är?” sa hon.
”Jag är åtta,” mumlade han.
Hennes blick flackade från honom till Pierre och tillbaka; det fanns en tydlig likhet mellan dem. Det trassliga håret, den skarpa hakan, de ljusblå ögonen. Till och med hur de rynkade pannan var lika. De andra barnen hade också de mörka dragen men Ella och Antoinettes ansikten såg mjukare ut.
”Och Ella, hur gammal är du?”
”Nästan sex,” informerade hon stolt. ”Jag fyller år dagen efter julafton.”
”Vilken bra dag att fylla år på. Jag hoppas att du får extra många presenter då.”
Ella log förvånat, som om det var en fördel hon inte hade övervägt än.
”Antoinette är äldst av oss. Hon är tolv,” sa hon.
Pierre klappade ihop händerna. ”Jahapp, då är det läggdags. Margot, visar du Cassie runt huset efter att du har bäddat ner dem? Hon lär behöva veta hur man hittar. Gör det fort. Vi måste åka vid sju.”
”Jag måste fortfarande göra mig i ordning,” svarade Margot med iskall ton. ”Du kan väl lägga barnen och kalla på butlern att städa upp här. Jag visar Cassie runt.”
Pierre drog ett irriterat andetag, såg upp på Cassie och tryckte ihop läpparna. Hon antog att hennes närvaro fick honom att svälja sina ord.
”Upp och i säng,” sa han. De två barnen följde honom motvilligt upp för trappan. Cassie gladdes åt att se Ella vinka åt henne innan hon försvann upp.
”Följ med mig, Cassie,” beordrade Margot.
Cassie följde Margot genom dörren till vänster och befann sig sedan i ett formellt sällskapsrum, med enastående praktpjäser till möbler och gobeläng längs väggarna. Det var en öppen och kall sal; i den massiva öppenspisen brann ingen eld.
”Sällskapsrummet används sällan och barnen är inte tillåtna här inne. Huvudmatsalen ligger bredvid och samma sak gäller där.”
Cassie undrade hur ofta det gigantiska mahognybordet användes—det såg orört ut och hon räknade sexton höga stolar runtom det. Ytterligare tre vaser—lika den som Marc tidigare haft sönder—stod på den mörkpolerade skänken bredvid. Hon kunde inte föreställa sig lyckliga middagskonversationer flöda i ett sådant spartanskt och tyst utrymme.
Hur kändes det att växa upp i ett sådant hus, där hela salar var förbjudna att tillträda för att möblemanget var för vackert att riskera skadas? Hon gissade att ett barn i ett sådant hem kände sig mindre värd än möblerna.
”Vi kallar detta för Blå Rummet.” Det var ett mindre samlingsrum med marinblå tapeter och stora fönsterdörrar. Cassie antog att de ledde ut till en uteplats eller innergård men med mörkret som hade lagt sig där ute, såg hon inte annat i glaset än lampornas reflektion. Hon kunde inte hjälpa att önska att huset hade starkare glödlampor—alla rum verkade dystra, med skuggor som ständigt smög i hörnen.
En skulptur fångade hennes blick… Marmorstatyns ställ var trasigt, så den låg ensam med ansiktet uppåtvänt på bordet. Ansiktsdragen såg tomma och orörliga ut, som om det var ett stenlager över en död persons ansikte. Kroppsdelarna var tjocka och krasst karvade. Cassie ryste och vände bort blicken.
”Det där är en av våra mest ovärderliga objekt,” informerade Margot. ”Marc knuffade omkull den förra vecka. Vi får den reparerad snart.”
Cassie tänkte på pojkens destruktiva energi och sättet på vilket han stötte in axeln i vasen tidigare. Hade det verkligen varit en olycka? Eller fanns det en undermedveten lust att krossa glaset, att få uppmärksamhet i en värld där ägodelar värderades högst?
Margot ledde henne tillbaka dit de hade kommit från. ”Rummen ditåt hålls låsta. Köket är åt det här hållet, till höger, och bortanför ligger betjänternas rum. Till höger finns ett litet vardagsrum och en matsal för bara familjen.”
På väg tillbaka passerade de en gråklädd butler som bar på en kvast, en sopskyffel och en borste. Han klev åt sidan för dem men Margot uppmärksammade honom inte alls.
Den västra vingen var en spegelbild av den högra. Enorma, mörka rum med utomordentliga möbler och konstverk. Tysta och tomma. Cassie rös till igen och längtade efter mysigt upplysta rum eller det familjära ljudet av en TV, om sådana saker ens existerade i det här huset. Hon följde Margot upp för den magnifika trappuppgången till andra våningen.
”Gästvingen.” Tre fläckfria rum med himmelssängar separerades av två rymliga finrum. Sovrummen var propra och formella som hotellrum och sängkläderna såg ut som om de hade blivit strukna platt mot madrassen.
”Och familjevingen.”
Cassie ryckte upp sig, glad att äntligen få se den del av huset där folk faktiskt levde.
”Barnkammaren.”
Till hennes förvirring var detta ännu ett tomt rum, endast inrett med en hög spjälsäng.
”Och här inne är barnens sovrum. Vår svit är i slutet av korridoren, runt hörnet.”
Tre stängda dörrar på rad. Margots röst sjönk och Cassie antog att hon inte ville kolla till barnen—inte ens säga god natt.
”Här är Antoinettes sovrum, här är Marcs. Det närmast vårt är Ellas. Ditt ligger mittemot Antoinettes.”
Dörren stod öppen och två husor var upptagna med att bädda sängen. Rummet var enormt och iskallt. Inrett med två rokokofåtöljer, ett bord och en stor trägarderob. Tunga, röda gardiner täckte fönstret. Hennes resväska hade ställts vid fotändan av sängen.
”Du kommer att höra barnen om de gråter eller ropar—var snäll och se till dem då. I morgon måste de kläs på och vara redo vid åtta på morgonen. De kommer att vara utomhus, så se till att välja ut varma kläder.”
”Det ska jag, men…” Cassie samlade sitt mod. ”Skulle jag kunna få något att äta? Jag har inte ätit sedan middagen på planet igår kväll.”
Margot stirrade förvirrat på henne och skakade sedan på huvudet.
”Barnen åt tidigt för att vi ska ut. Köket är stängt nu. Frukost serveras från och med klockan sju. Du kan väl vänta till dess?”
”Jag—Jag antar det.” Hon kände sig illamående hungrig—det förbjudna godiset i hennes väska, som var tänkt åt barnen, blev plötsligt oemotståndligt.
”Jag måste också mejla byrån och bekräfta att jag kommit fram. Skulle jag kunna få Wi-Fi-lösenordet? Min mobil får ingen signal här.”
Margot glodde nu blankt på henne. ”Vi har inte Wi-Fi och det finns ingen täckning här. Bara fast telefon på Pierres kontor. Om du ska skicka mejl måste du åka in i stan.”
Utan att vänta på Cassies svar vände hon sig om och begav sig mot mastersviten.
Hembiträdena hade försvunnit. Cassie var ensam i ett kyligt men fläckfritt tillstånd.
Hon stängde dörren.
Hon hade aldrig tänkt att hon kunde få en sådan hemlängtan, men i den stunden längtade hon efter en vänlig röst, en brusande TV, slamret från ett kylskåp. Tallrikar i diskhon, leksaker på golvet, YouTube-videos från någons mobil. Det glada kaos som fanns hos en vanlig familj—livet hon hade förväntat sig att få ta del av.
I stället kände hon hur hon redan dragits in i en bitter och komplicerad konflikt. Hon kunde aldrig hoppas på att bli vän snabbt med dessa barn—inte med den familjedynamik hon hade iakttagit hittills. Det här stället var ett slagfält—och trots att hon kanske kunde finna en allierad i den unga Ella, fruktade hon att hon redan funnit en fiende i Antoinette.
Taklampan som tidigare hade blinkat till då och då, lade nu av helt. Cassie famlade efter sin ryggsäck och sin mobiltelefon för att packa ur så gott det gick under mobilens sken, innan hon satte den på laddning i det enda uttaget hon kunde hitta, på andra sidan rummet, och stapplade tillbaka till sängen.
Frusen, ängslig och hungrig kröp hon ned under det kyliga täcket och drog upp det hela vägen till hakan. Hon hade förväntat sig en mer hoppfull och positiv känsla efter att ha mött familjen men i stället låg hon där med tvivel. Tvivel över hur hon skulle handskas med dem—och ångest över hur dagen därpå skulle se ut.
