Читать книгу: «Nästan borta», страница 3
KAPITEL FYRA
Statyn stod i dörröppningen till Cassies rum, inramad av mörker.
Dess livlösa ögon öppnades och munnen likaså, samtidigt som den rörde sig mot henne. Hårlinjen fylldes med sprickor när munnen log—sedan föll hela ansiktet isär. Marmorskärvor regnade ner och skramlade mot golvet.
”Nej,” viskade Cassie. Hon kunde inte röra sig. Hon var fast i sängen, armarna och benen var frysta trots paniken som sa åt henne att fly.
Statyn kom närmare henne och sträckte ut armarna med flisor flygande från dem. Den började skrika; ett högt, tunt ljud. Samtidigt såg hon vad som lurade bakom marmorfasaden.
Hennes systers ansikte. Kallt, grått, dött.
”Nej, nej, nej!” skrek Cassie. Hennes egna rop väckte henne.
Rummet var kolsvart; hon låg hopkurad till en darrande boll. Hon satte sig upp i panik och sträckte ut handen efter en lampknapp som inte fanns.
Hennes värsta mardröm… den hon hade försökt förtrycka var dag men som alltid lyckades nå henne om nätterna. Det var rädslan att Jacqui hade dött. Varför skulle hennes syster annars slutat höra av sig? Varför kom inga brev, inga samtal, inga ord över huvud taget, på flera år?
Skakig från kylan och rädslan insåg Cassie att det ljud hon trodde kom från fallande skärvor av sten egentligen var regnet, sjasad av vinden, trummande mot fönsterrutan. Utöver regnet hörde hon ett annat ljud. Ett av barnen skrek.
”Du kommer att höra barnen om de gråter eller ropar—var snäll och se till dem då.”
Cassie kände sig förvirrad och borttappad. Hon önskade att hon kunde slå på en sänglampa och ta några minuter att samla sig själv. Drömmen hade varit så verklig att hon fortfarande kände den, låst inom sig. Skriket måste dock ha börjat medan hon fortfarande sov. Det kunde till och med vara vad som hade orsakat hennes mardröm. Hon behövdes fort, så hon fick skynda sig.
Hon slängde av sig duntäcket och lade märke till att fönstret inte var riktigt stängt. Regnet hade nått in genom glipan och blött ned hela den nedre halvan av täcket. Hon klev ur sängen rakt in i mörkret och gick tvärs över rummet dit hon hoppades att hennes telefon skulle ligga.
En regnpöl på golvet hade gjort om trät till is. Hon halkade, tappade fotfästet helt och landade på ryggen med en smärtsam duns. Hennes huvud slogs mot sängkanten och hela hennes synfält exploderade med små stjärnor.
”Fan också,” viskade hon och tog sig långsamt upp på alla fyra, väntade på att smärtan och snurrandet i hennes huvud skulle försvinna.
Hon kröp över golvplankorna och kände efter mobilen i hopp om att den hade legat utom räckvidd för regnet. Lyckligtvis fann hon den halvan av rummet torr. Hon slog på mobilens ficklampa och tog sig upp på fötter igen. Hennes huvud dunkade och hennes tröja var genomvåt. Hon drog av sig den och slet åt sig det första plagget hon kunde hitta—ett par joggingbyxor och ett grått linne. Barfota skyndade hon sig ut ur rummet.
Hon lyste med mobillampan mot väggarna men det verkade inte finnas någon lampknapp i närheten. Varsamt följde hon vägglisten mot ljudet som kom från en av familjens sviter. Rummet närmast föräldrarnas var Ellas.
Cassie knackade försiktigt på och steg in.
Äntligen—ljus. Under taklampans sken såg hon en ensam säng nära fönstret, från vilken Ella hade sparkat ned sitt duntäcke. Hon skrek och jämrade sig i sömnen i ett försök att bekämpa demonerna i drömmen.
”Ella, vakna!”
Efter att ha puttat igen dörren skyndade sig Cassie till Ellas sängkant där hon satte sig ned och tog ett varsamt tag om flickans axlar. De var spända och ryste våldsamt. Hennes mörka hår var tovigt och hennes pyjamaströja var uppdragen och hoptrasslad. Hon hade sparkat av sig sitt blå täcke—hon frös säkert.
”Vakna, det är OK. Det är bara en mardröm.”
”De kommer ta mig!” grät Ella och kämpade sig ur Cassies grepp. ”De kommer, de väntar vid dörren!”
Cassie höll fast vid henne och fick upp henne i en sittande position. Hon puttade in en kudde bakom henne och rättade till tröjan. Ella skälvde av rädsla. Sättet hon hänvisade till ”dem” fick Cassie att undra om hon hade återkommande mardrömmar. Vad var det som hände i Ellas liv som kunde orsaka sådan livlig terror i hennes drömmar? Flickan var fullständigt traumatiserad och Cassie hade ingen aning om hur hon lättast lugnade ned henne. Hon hade svaga minnen av Jacqui som fäktade en kvast mot en garderob för att jaga bort påhittade monster. Men den terrorn bottnade i något verkligt. Mardrömmarna hade börjat efter att Cassie hade gömt sig i ett skåp under ett av deras pappas fulla utbrott.
Hon undrade om Ellas rädsla också hade rötter i något som hänt tidigare. Hon fick försöka klura ut det senare; just nu behövde hon övertala henne att demonerna var borta.
”Ingen kommer ta dig. Allt är okej. Titta, jag är här och lyset är på.”
Ellas ögon blev vidöppna. Fyllda med tårar stirrade de på Cassie en stund, innan hennes huvud vändes för att fokusera på något bakom henne.
Fortfarande uppjagad av sin egen mardröm och Ellas insisterande på att ”dem” fanns, såg sig Cassie omkring hastigt. Hennes hjärta tog språng när dörren slogs upp.
Margot stod vid tröskeln med händerna på höfterna. Hon hade på sig ett turkost silkesnattlinne och hennes blonda hår var knutet i en lös fläta. Hennes perfekta ansiktsdrag fördärvades endast av några kvarvarande mascarafläckar.
Raseri osade från henne och Cassie kände sig själv krympa.
”Vad tog dig så lång tid?” utbrast Margot. ”Ellas gråtande väckte oss, det har pågått i flera timmar! Vi var uppe sent och vi betalar dig inte för att störa vår sömn!”
Cassie stirrade på henne, förvirrad över det faktum att Ellas välmående verkade vara det sista Margot tänkte på.
”Förlåt,” sa hon. Ella klängde fast vid henne och höll henne från att ställa sig upp och riktigt se sin arbetsgivare i ögonen. ”Jag kom så snart jag hörde henne men lampan har gått i mitt sovrum, det var alldeles kolsvart, så det tog tid att—”
”Ja, det tog tid, och det här är din första varning! Pierre jobbar långa dagar och han blir arg när barnen väcker honom.”
”Men…” En våg av trotsighet förde frågan till Cassies läppar: ”Kunde inte du gå till Ella om du hörde henne gråta? Det är min första natt, jag visste inte hur jag hittade i mörkret. Jag gör det bättre nästa gång, det lovar jag, men jag menar, hon är ditt barn och hon hade en mardröm.”
Margot tog ett steg mot Cassie. Hennes ansikte stramade åt ännu mer. För ett ögonblick trodde Cassie att hon skulle erbjuda en barsk ursäkt, att de skulle mötas på mitten för en ansträngd vapenvila.
Det var inte vad som hände.
I stället flög Margots hand upp i luften och sedan tvärs över Cassies ansikte—hårt.
Cassie höll tillbaka ett skrik. Hon blinkade bort tårar medan Ellas gråt förvärrades. Hennes kind brände från slaget, bulan i bakhuvudet bultade hårdare och hennes hjärna förlorade nästan vettet vid insikten att hennes nya arbetsgivande var våldsam.
”Innan du anställdes fick köksflickan göra dina sysslor. Det kan hon göra igen. Vi har många anställda. Det här är din andra varning. Jag tolererar inte lathet, inte heller att tjänstefolk mopsar upp sig. En tredje varning innebär omedelbart avsked. Nu ser du till att ungen slutar gråta så att vi kan få lite sömn.”
Hon marscherade ut ur rummet och drämde igen dörren efter sig.
Frenetiskt drog Cassie Ella till sig och överväldigades av lättnad när barnets gråt dog ut.
”Det är okej,” viskade hon. ”Det gör ingenting, oroa dig inte. Nästa gång kommer jag in snabbare, jag kommer att hitta bättre. Vill du att jag sover här i natt? Vi kan lämna sänglampan på för säkerhets skull?”
”Ja, snälla, stanna. Du kan stoppa dem från att komma tillbaka,” viskade Ella. ”Och lämna lampan på. Jag tror inte de gillar det.”
Rummet var inrett i en diskret blå färg men sänglampan, med sin rosa lampskärm, stod ut från sin omgivning på ett tröstande sätt.
Cassie fortsatte att trösta Ella men kände samtidigt ett illamående som hotade att spilla över. Hon märkte hur hennes händer skakade. Värmen under täcket välkomnade henne när hon kröp ned, iskall över hela kroppen.
Hur kunde hon jobba kvar hos en person som verbalt och fysiskt misshandlade henne framför sina egna barn? Det var otänkbart, oförlåtligt, och det påminde alldeles för mycket om sådant som hon försökt förtränga. Det första hon skulle göra nästa morgon var att packa ihop och sticka därifrån.
Men… hon hade inte fått en enda lön än; hon var tvungen att vänta tills månadsskiftet innan hon hade några pengar att röra sig med. Det fanns inte en chans att hon skulle ha råd med en flygtaxi, för att inte tala om avgiften för flygbiljetten.
Sedan var det frågan om barnen.
Hur kunde hon lämna dem hos en sådan hejdlös kvinna? De behövde någon som brydde sig om dem—särskilt lilla Ella. Hon kunde inte sitta här och lova att allt skulle bli bra och sedan försvinna dagen därpå.
Med en obehaglig känsla i kroppen förstod Cassie att det inte fanns särskilt mycket till val. Hon kunde inte sticka i det här läget. Hon var finansiellt och etiskt tvungen att stanna.
Hon fick helt enkelt försöka att balansera på linan som Margots korta stubin satt upp, för att undvika att få sitt tredje och sista förmaning.
KAPITEL FEM
Cassie öppnade ögonen och stirrade med förvirring in i det obekanta taket. Det tog henne ett par ögonblick att orientera sig själv och förstå var hon var någonstans—i Ellas säng, med morgonljuset som skingrade gardinerna. Ella sov fortfarande, halvt begraven under täcket. Cassies bakhuvud dunkade när hon rörde på sig och smärtan påminde henne om allt som hänt under natten.
Hon satte sig snabbt upp med Margots ord i åtanke. Det svidande slaget. Varningen hon hade fått. Det stämde att hon borde ha sett till Ella direkt, men ingenting av det som hände efteråt var rättvist. När hon försökte att stå upp för sig själv hade hon bara straffats ytterligare. Hon kanske var tvungen att diskutera husreglerna med Duboisfamiljen denna morgon för att se till att situationen inte upprepades.
Varför hade inte hennes alarm tjutit ännu? Hon hade satt det på 6.30 i hopp om att vara punktlig till frukosten klockan sju.
Cassie plockade upp mobilen och överraskades av ett dött batteri. Att konstant söka efter täckning måste ha dränerat det snabbare än vanligt. Hon kröp försiktigt ur sängen, återvände till sitt rum, anslöt strömsladden och väntade ängsligt på att den skulle komma igång.
Hon svor under andan när hon såg att klockan nästan var 7.30. Hon hade försovit sig; det var dags att få upp alla ur sängarna så snabbt som möjligt.
Hon skyndade tillbaka till Ellas rum och drog gardinerna åt sidan.
”God morgon,” sa hon. ”Det är en vackert solig dag och frukosten väntar.”
Men Ella ville inte kliva upp. Hon måste ha kämpat sig tillbaka till sömns efter sin mardröm och vaknat på dåligt humör. Vresig och trött klamrade hon sig tårögt fast vid täcket när Cassie försökte dra bort det. Till slut mindes hon godiset hon hade med sig och tog till med mutor för att få henne ur sängen.
”Om du är klar inom fem minuter kan du få choklad.”
Till och med efter den taktiken kvarstod besväret. Ella vägrade att ta på sig kläderna som Cassie hade valt ut.
”Jag vill ha klänning idag,” insisterade hon.
”Men Ella, du kommer att frysa när du går ut.”
”Bryr mig inte. Jag vill ha klänning.”
Cassie lyckades till sist nå en kompromiss genom att leta fram den varmaste klänningen hon kunde hitta—en långärmad korderojklänning med höga strumpor och stövlar med fleece-innertyg. Ella satt på sängkanten med svingande ben och en darrande underläpp. Ett barn klart, två kvar.
När hon öppnade Marcs sovrumsdörr fylldes hon av lättnad vid åsynen av Marc som redan var vaken och ur säng. Klädd i röd pyjamas satt han på golvet och lekte med leksakssoldater, spridda överallt. Den stora leksakslådan i metall under hans säng stod öppen och var omgiven av leksaksbilar och bondgårdsdjur i plast. Cassie fick se sig för när hon klev över golvet för att inte trampa på någon av leksakerna.
”Hej, Marc. Ska vi gå och äta frukost? Vad vill du ha på dig?”
”Jag vill inte ha på mig nånting. Jag vill leka,” sa Marc.
”Du kan fortsätta leka efteråt, men inte nu. Vi är sena, så vi måste skynda oss.”
Marcs svar var en explosion av tårar.
”Snälla, gråt inte,” bad Cassie, medveten om de ovärderliga sekunderna som tickade förbi. Hans gråt bara eskalerade, som om det livnärde sig på hennes panik. Han totalvägrade att byta kläder—inte ens löftet om choklad fick honom att ändra sig. Till sist, helt slut på tålamod, tvingade Cassie på ett par tofflor på hans fötter, satte en leksoldat i hans ena hand, tog grepp om hans andra och övertalade honom att följa med ut.
När hon knackade på hos Antoinette fick hon inget svar. Rummet stod tomt, sängen var bäddad och ett rosa nattlinne låg vikt på kudden. Förhoppningsvis hade Antoinette begett sig till frukosten på eget bevåg.
Pierre och Margot satt redan i familjematsalen. Pierre hade på sig kostym och Margot var även hon propert klädd, med felfritt smink och hår som föll i lockar över hennes axlar. Hon höjde blicken när de kom in och Cassie kände hur hela ansiktet brände till. Hastigt hjälpte hon Ella upp i ena stolen.
”Förlåt, vi är lite sena,” ursäktade hon nervöst, som om hon redan förlorat ett viktigt slag. ”Antoinette var inte på sitt rum. Jag är inte säker på var hon är.”
”Hon har redan ätit klart. Hon övar piano.” Pierre gestikulerade mot musikrummet och hällde upp mer kaffe. ”Lyssna… Du kanske känner igen musiken—’Donauvalsen’.”
Svagt hördes ett skickligt återgivande av en melodi som mycket riktigt klingade bekant.
”Hon har talang,” erbjöd Margot, men den sura tonen i hennes kommentar passade inte orden. Cassie såg ängsligt på henne. Skulle hon säga något om det som hänt kvällen innan?
När Margot bara stirrade tillbaka i lugn tystnad började Cassie undra om hon mindes fel. Bakhuvudet var ömt och svullet från när hon halkade, men när hon rörde den vänstra sidan av sitt ansikte fanns där inget tecken på att hon blivit slagen. Eller var det kanske den högra kinden? Det skrämde henne att hon inte längre kunde minnas. Hon tryckte fingrarna mot den högra kinden men inte heller där fanns någon öm hud.
Cassie sa åt sig själv att sluta oroa sig över detaljerna. Efter att ha slagit i huvudet så hårt kunde hon inte minnas allt särskilt klart, det fanns till och med chans för hjärnskakning. Margot hade definitivt hotat henne, men Cassies yrsel kan ha fantiserat ihop själva slaget. Hon hade trots allt varit både utmattad, desorienterad och nyvaken från en mardröm.
Hennes tankar avbröts av Marc som krävde frukost. Cassie hällde upp ett glas apelsinjuice till båda barnen och serverade mat från frukostbrickorna. Ella insisterade att ta de allra sista bitarna ost och skinka, så Cassie själv fick nöja sig med en syltcroissant och några fruktbitar.
Margot drack sitt kaffe i stillhet och stirrade ut genom fönstret. Pierre bläddrade genom tidningen och åt en skiva rostat bröd. Var deras frukostar alltid så här tysta? Ingen av föräldrarna visade lust att interagera med henne, barnen, eller ens varandra. Var det för att hon var i trubbel?
Kanske kunde hon vara den som startade konversationen och redde ut saker och ting. Hon behövde be om ursäkt rent formellt för hur sent hon tagit sig till Ellas rum men samtidigt tyckte hon inte att hennes straff varit rimligt.
Cassie virkade noggrant samman orden i sitt huvud.
”Jag vet att jag tog för lång tid på mig att se till Ella i natt. Jag hörde inte att hon grät men nästa gång ska jag lämna min sovrumsdörr öppen. Dock tycker jag inte att jag blev rättvist behandlad. Jag blev hotad och misshandlad och fick ta emot två varningar inom loppet av lika många minuter, så kan vi snälla etablera några grundregler tillsammans?”
Nej, det dög inte. Det var för framfusigt. Hon ville inte verka antagonistisk. Här krävdes en mjukare taktik, en som inte skulle göra Margot till hennes fiende.
”Är det inte en underbar morgon?”
Ja, det skulle vara en bra öppningsreplik och kunde inleda konversationen från en optimistisk ståndpunkt. Utifrån det kunde hon leda dem till det hon egentligen ville säga.
”Jag vet att jag tog för lång tid på mig att se till Ella i natt. Jag hörde inte att hon grät men nästa gång ska jag lämna min sovrumsdörr öppen. Hur som helst skulle jag vilja diskutera några husregler, angående hur vi behandlar varandra och när varningar är rimliga att ges, så att jag kan försäkra mig om att jag gör mitt bästa.”
Cassie harklade sig och lade ned gaffeln. En nervös knut tog upp utrymmet i hennes hals.
Men just när hon öppnade munnen för att prata vek Pierre ihop sin tidning och ställde sig tillsammans med Margot upp från stolarna.
”Ha en fin dag i dag, barn,” sa Pierre. De lämnade rummet.
Cassie glodde efter dem, konfunderad. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra nu. Hon hade blivit tillsagd att barnen skulle vara klara vid åtta—klara för vad?
Bäst var kanske att kila efter Pierre och fråga. Hon begav sig mot dörren men när hon sträckte sig efter dörrhandtaget, kolliderade hon nästan med en kvinna iklädd hembiträdsuniformen som kom tassande med ett fat mat i händerna.
”Ah—oj! Så där. Vilken räddning.” Hon fick nytt tag om brickan och puttade tillbaka assietten med skinka till sin plats. ”Du är den nya au pairen, eller hur? Jag är Marnie, huvudhushållaren.”
”Trevligt att träffas,” sa Cassie och insåg att detta var det första leendet hon hade sett hela dagen. Efter att ha presenterat sig tillade hon, ”Jag skulle precis gå och fråga Pierre vad barnen har att göra idag.”
”Försent. Han har åkt redan; de var på väg till bilen när jag mötte dem. Gav han dig inga instruktioner?”
”Nej. Ingenting.”
Marnie satte ned brickan och Cassie gav Marc mer ost innan hon unnade sig själv rostebröd, skinka och ett hårdkokt ägg. Ella vägrade äta maten på sin tallrik och puttade i stället runt den med gaffeln.
”Du kanske kan fråga barnen själva,” föreslog Marnie. ”Antoinette vet om det är något särskilt inbokat. Fast jag skulle föreslå att du väntar tills hon har spelat klart. Hon gillar inte att man avbryter hennes koncentration.”
Inbillade hon sig eller himlade Marnie med ögonen åt sina ord? Uppmuntrad undrade Cassie om hon hade hittat en vän. Hon behövde trots allt en allierad i det här huset.
Just nu fanns dock ingen tid att knyta vänskapsband. Marnie hade uppenbarligen något brådskande på gång; hon samlade ihop tomma fat och smutsiga tallrikar samtidigt som hon frågade Cassie om det var något problem med hennes rum. Cassie förklarade snabbt tillståndet och, efter att ha lovat att byta lakan och glödlampa innan lunchtid, försvann hushållerskan ut ur rummet.
Ljudet från pianot hade tystnat, så Cassie begav sig mot musikrummet bredvid hallen.
Antoinette höll precis på att stoppa undan notpapperna. Hon vände sig om och mötte Cassies blick när hon kom in. Antoinette var fint klädd i en kungsblå klänning. Hennes hår var uppsatt i en hästsvans och hennes skor glänste.
”Vad vacker du ser ut, Antoinette. Klänningen har en jättefin färg,” sa Cassie och hoppades att komplimangen kunde göra henne något omtyckt av den fientliga flickan. ”Har du något planerat idag? Några aktiviteter eller så?”
Antoinette tog ett ögonblicks fundering innan hon skakade på huvudet.
”Inget idag,” sa hon beslutsamt.
”Marc och Ella, då? Har de något inplanerat?”
”Nej. I morgon. Marc har fotbollsträning.” Antoinette fällde ned pianolocket.
”Tja, finns det något du skulle vilja göra?” Kanske genom att låta henne välja själv kunde de komma bättre överens.
”Vi skulle kunna ta en promenad i skogen. Det tycker vi alla om.”
”Var ligger skogen?”
”En och en halv kilometer bort, ungefär.” Den mörkhåriga flickan gestikulerade vagt. ”Vi kan gå direkt. Jag visar vägen. Jag måste bara byta kläder.”
Cassie hade antagit att skogen låg alldeles intill och förvånades över Antoinettes svar. Men en promenad bland träden—det lät trevligt, nyttigt. Cassie var säker på att det var något Pierre skulle tillåta.
*
Tjugo minuter senare var de redo att ge sig av. Cassie kikade in i varenda rum på väg ned för trappan med barnen i hopp om att skåda Marnie eller någon av de andra hushållerskorna, för att informera någon om vart de skulle.
Hon stötte inte på någon och hade ingen aning om var hon skulle börja leta. Antoinette var otålig och hoppade från fot till fot med extas, så Cassie beslutade att det var viktigare att bevara hennes goda humör, särskilt med tanke på att de inte skulle vara borta allt för länge. De begav sig ned för grusvägen med Antoinette i led.
Bakom en stor ek fick Cassie syn på en rad stall, fem stycken totalt—hon hade lagt märke till dem när hon kom fram dagen innan. Hon gick mot stallen för att få en närmare blick men fann att de stod tomma och mörka med öppna dörrar. Åkern bakom var obebodd; trägrinden som ramade in den var trasig på flera ställen och grinden dinglade från gångjärnen, omgiven av vildvuxet gräs.
”Har ni hästar här?” frågade hon Antoinette.
”Vi hade det för flera år sen, men inte på länge,” svarade hon. ”Ingen av oss rider längre.”
Cassie stod kvar en stund och stirrade in i de tomma stallen, som om hon hade svårt att ta in bombnedslaget.
Maureen hade gett henne felaktig och riktigt utdaterad information.
Hästarna hade varit en stor del av hennes beslut att komma hit. De var ett incitament. När hon hörde om dem lät hela stället bättre, mer tilltalande, livligare. Men de var borta sedan länge.
Under intervjun hade Maureen konstaterat att det fanns möjlighet för henne att lära sig att rida. Varför hade hon missuppfattat en sådan sak och vad mer kunde hon ha sagt som inte var sant?
”Kom nu!” Antoinette drog i hennes jackärm otåligt. ”Vi måste gå!”
När Cassie vände sig tillbaka mot vägen blev det tydligt att det inte fanns någon anledning för Maureen att ljuga. Resten av hennes beskrivning av huset och familjen hade stämt ganska bra och som byråägare kunde hon inte annat än föra vidare den fakta hon blivit tilldelad.
I så fall innebar det att det var Pierre som hade ljugit. Det, om något, var ännu mer oroväckande.
När de hade svängt bortåt och herrgården var utom synhåll saktade Antoinette ned, allt annat än för tidigt för Ella som länge hade klagat på att hennes skor skavde.
”Sluta gnälla,” sa Antoinette. ”Kom ihåg vad Papa säger: du bör inte klaga.”
Cassie plockade upp Ella och bar henne, kände hur hennes knubbiga vikt ökade för varje steg. Hon bar redan på ryggsäcken som var uppstoppad med allas jackor och de sista Euro-mynten som skramlade i hennes ficka.
Marc gjorde små glädjesprång framför dem, rev loss kvistar från buskarna och kastade dem över vägen som spjut. Cassie fick gång på gång påminna honom att hålla sig borta från asfalten. Han var så ouppmärksam att han lätt kunde skutta över till körfältet och mitt framför en bil.
”Jag är hungrig!” klagade Ella.
Irriterat mindes Cassie flickans orörda frukosttallrik.
”Det finns en kiosk runt hörnet,” sa Antoinette. ”De säljer dricka och snacks.” Hon verkade så ovanligt munter den här morgonen och Cassie hade ingen aning varför. Hon var dock bara glad att Antoinette verkade slappna av runt henne.
Hon hoppades att butiken skulle sälja billiga armbandsur; utan sin mobil hade hon inget sätt att veta vad klockan var. Det visade sig dock vara en handelsträdgård, fylld med fröplantor, småträd och gödningsmedel. Kiosken vid kassan sålde bara läsk och snacks—den gamla kassören som satt på en barstol bredvid en gasvärmare förklarade att det var allt som fanns. Priserna var orimligt höga och hon kände hur stressen tog över när hon räknade sin magra budget och köpte choklad och juice till vartdera barnet.
Samtidigt som hon betalade, rusade de tre barnen över vägen för att se närmare på en åsna. Cassie ropade efter dem att komma tillbaka men blev ignorerad.
Den gråhåriga mannen ryckte på axlarna och sa med sympati: ”Barn förblir barn. De ser bekanta ut… Bor ni i närheten?”
”Ja, det gör vi. De är Dubois barn. Jag är deras nya au pair. Det är min första dag på jobbet,” förklarade Cassie.
Hon hade hoppats på en grannes bekantskap men i stället vidgades butiksbiträdets ögon oroligt.
”Den familjen? Jobbar du för dem?”
”Ja.” Cassies rädslor susade tillbaka. ”Vadå då? Känner du dem?”
Han nickade.
”Vi känner alla till dem här. Och Diane, Pierres fru, brukade köpa växter från mig ibland.”
Han såg hennes förbryllade uttryck.
”Barnens mamma,” fortsatte han. ”Hon gick bort förra året.”
Cassie stirrade på honom med tankar som flög i en virvelvind. Hon kunde inte tro vad hon precis hört.
Barnens mamma hade dött—för inte mindre än ett år sedan. Varför hade ingen nämnt det? Inte ens Maureen hade sagt något. Cassie hade tagit för givet att Margot var deras mamma men förstod nu sin naivitet; Margot var alldeles för ung för att vara mamma till en tolvåring.
Detta var en familj som nyligen gått igenom en stor förlust, slitits isär av en tragedi. Maureen borde ha förvarnat henne om det.
Men Maureen hade inte vetat om att hästarna var borta, eftersom ingen hade sagt det till henne. Med ett hugg av rädsla undrade Cassie om Maureen inte heller var varse om detta.
Vad hade hänt Diane? Hur hade hennes bortgång påverkat Pierre, barnen, familjedynamiken? Hur kände de angående hur snabbt Maureen hade flyttat in? Inte konstigt att spänningen var så påtaglig, spänstig som en vajer, i varenda interaktion som pågick inom husets väggar.
”Det—det var verkligen synd,” stammade hon när hon insåg hur noggrant butiksbiträdet iakttog henne. ”Jag visste inte att det var sån kort tid sedan hon dog. Jag antar att de alla blev ganska hårt påverkade.”
Med en djup rynka i pannan gav butiksbiträdet henne växeln. Hon lade den ynka penningen i fickan.
”Du känner till familjehistorien, förmodar jag.”
”Jag vet inte jättemycket faktiskt. Jag skulle uppskatta det om du ville berätta lite.” Cassie lutade sig oroligt över kassabänken.
Han skakade på huvudet.
”Det är inte upp till mig att avslöja sånt. Du jobbar för familjen.”
Vad spelar det för roll? tänkte Cassie. Hon kände en nagel tränga in i ett annat fingers nagelband och insåg att hon återigen var tillbaka till sin stressvana. Tja, stressad kände hon sig definitivt. Det den gamla mannen hade berättat var oroväckande nog men att han vägrade elaborera gjorde saken ännu värre. Om hon var ärlig med honom kanske han kunde öppna upp sig mer.
”Jag förstår inte situationen där alls. Jag blir rädd att jag har fått vatten över huvudet. För att vara ärlig var det aldrig ens nån som berättade att Diane hade dött. Jag vet inte hur det hände eller hur saker och ting var innan. Om jag fick en tydligare bild skulle det nog hjälpa.”
Han nickade, såg mer förstående ut, men sedan ringde telefonen i rummet bakom och hon visste att chansen var förbi. Han gick ut för att svara och stängde dörren bakom sig.
Besviket vände sig Cassie från disken, drog väskan över axeln och kände hur mycket tyngre den var än tidigare. Det var dock kanske uppenbarelsen hon fått från butiksbiträdet som tyngde ned henne. När hon lämnade butiken undrade hon om hon skulle få chansen att återvända och prata med honom i enrum. Vad det än var för hemligheter han bar på gällande Duboisfamiljen, var hon i desperat behov att blottlägga dem.
