Читать книгу: «Den Gamles Minnen», страница 4

 
    Och Anna bed, att hon sin håg
    Ifrån en brottsling vänder.
    Den arme sade icke mer,
    Men föll uppå sin halmbädd ner."
 
 
    "Han föll uppå sin halmbädd ner —
    Nej – Så kan det ej vara.
    En lögn det är. Ja, ja! jag ser,
    Du vill mig plåga bara.
    Var det din helsning? – Niding gå!
    Och Gud dig sen förlåta må!"
 
 
    "Du tror mig ej. Nå väl, se här!
    Behöfver jag väl svära?
    Till Anna sad' han detta bär,
    Jag det mer ej bära.
    Är detta ej en underpant,
    Att hesa korpen sjungit sannt?"
 
 
    Sin seger nu den onde vann.
    En hemsk, förfärlig låga
    I Jussis vilda öga brann
    Vid denna lömska fråga.
    Ännu sitt offer med en blick
    Han mätte hånande och gick.
 
 
    Men hvit som snö blef Annas kind.
    Mot himlen ögat stirrar,
    Och håret flyger ut för vind,
    Dess fot bland snåren irrar,
    Och törnen stinga den. Sitt qval
    Hon gick och gret i skog och dal.
 

VI

PÅ KORSVÄGEN

 
           Om mörka runor äga någon kraft,
           Och dolda makter kunna lockas fram,
           Då är det tid för älsklingen att skynda.
 

JUSSI:

 
    Hvad gör väl Sandala, som icke kommer!
    Det måste nu dock vara omkring midnatt,
    Och längre har jag, tag mig – Hu, så kallt!
    Jag frusen blir, att längre sitta här.
    Ej engång tallen i sin tjocka tröja
    Af bark tycks kunna trotsa denna nordan,
    Som tjuter här i skogen lik en ulf.
    Hvarenda buske hukar rädd sig ner,
    Och alla grenar hacka mot hvarandra,
    Som hade hvarje träd fått skälfvosoten.
    Och molnen ryka om hvarann deroppe
    Som dufvans fjädrar under hökens näf.
 
 
    En ruskig natt! Der lyser månen fram
    Imellan svarta skyar, som i grafven
    En flik utaf en svepduk, hvilken hemskt
    Bland mörka, multnande ruiner blänker.
    Här kommer man just ej på glada tankar,
    I synnerhet då ugglans hesa skrän
    Man hör, och korpen skriker som om någon
    Af skogens rå på strupen knifven hölle,
    Att honom slagta till sin middnattsmåltid.
    – De säga den är rädd, som ondt har gjort,
    Men att den fromme ingen fara fruktar.
    Nu kan jag icke neka till, att hemskt
    Det faller sig att sitta här allena;
    Och derför är jag säkert icke from.
    Men rår jag för, att ej jag skapad blifvit
    Till from? – Jag alltid hellre lystnat till
    Det muntra skrålet i ett lustigt lag,
    Än till den trumpne prestens litania.
 

En gammal torr tall blåser öfverända

 
    Ah! hvad var det? – Hu! – Fader vår, – som äst —
    Som äst i himlom – Hur! jag glömt det andra.
    Jag skall mig lära det. En sådan natt
    Är godt att kunna några fromma böner.
 
 
    Dock nej, jag tänka vill på något annat.
    Jag är väl icke någon gammal kärng,
    Som tand- och vettlös jemrar sig på ugnen.
    Jag Jussi är, som tallen stark, och slug
    Som björn och hund och smidig tillsamman.
 
 
    I armen äger Jussi kraft och merg,
    Uti sitt hufvud nog förstånd tillräckligt,
    I hjernans kammar nog af kloka rådslag,
    I läderpungen hvita pengar ock.
    Det är just det, som hjelper fram sin man
    Ett enda fattas mig, och detta enda
    Är Pavos dotter, är den vackra Anna.
    Förgäfves jag om hennes hjerta bad,
    Förgäfves bjöd jag henne rika skänker;
    Hon ville icke blifva Jussis brud.
    Ej fadrens myndighet, ej modrens böner,
    Ej hot, ej löften hennes sinne böja.
    En mjölnardräng till detta skulden är,
    I vägen Erik, mjölsäckbärarn, står mig —
    Dock är det nu för Erik tid att skynda,
    För sjelfva mjölnarn att sig skynda tid,
    Att ej för sent till qvarnen han må komma.
    – Det var en lustig dikt jag smorde hop,
    En vacker runa, som jag smed tillsamman
    För ömma dufvan om dess flydde älskling.
    Jag vet ej hur den runan jag fann opp,
    Men god hon var som någon trolldomsruna.
    Dock skulle hon mig tjent till ingenting,
    Om ej jag ägt det lilla gyllne smycket,
    Om ej jag ägt den falska underpanten.
    Men om nu Sandala förstår sin konst,
    Om ej förgäfves han med trolldom umgås,
    Om mörka runor äga någon kraft,
    Och dolda makter kunna lockas fram,
    Då är det tid för älsklingen att skynda,
    För sjelfva mjölnarn att sig skynda tid,
    Att ej för sent till qvarnen han må komma.
 

En uggla flyger skrikande öfver hans hufvud

 
    Fördömda nattskrän! Hade jag er alla
    Uti en säck, jag skulle dränka er,
    Att alldrig mera edra hesa läten
    I skugguppfyllda natten skulle ljuda,
    Att alldrig mer i klyftors svarta hål
    J skullen ondt med eder liksång båda.
 

En skarp, uthållande hvissling ljuder genom skogen

 
    Aha nu kommer Sandala. Han lockar
    På gastarna i djupet utaf mon.
    Nu gäller det att äga mod i bröstet,
    I kapp med sjelfva ödet kunna le.
    —
    Du länge låtit vänta pä dig, gubbe.
    Låt se, att ej förgäfves nu jag väntat.
 

SANDALA:

 
    Förgäfves årtan ej i träsket skriker,
    Det vet nog den, som lyssnar klok derpå,
    Som klok förstår, att tyda siarsång.
    Ännu i ogjordt väder ej jag sjungit —
    En präktig natt! Hvems sporrar tror du väl,
    Att vildsint stormhingst nu får blöda för
    Att dimmgrå ishof nu i sidan känner?
 

JUSSI:

 
    Ditt öga brinner i din skalle, gubbe,
    Som tomtens nattbloss uti gyttjigt kärr,
    När så du talar grinande om stormen,
    När så du spörjer om den vilde ryttarn.
    Om ensam främling mötte nu dig här,
    Han skulle korsa sig med fromma böner,
    Och vika rysande ett steg åt sidan.
 

SANDALA:

 
    Nå väl! till verket låt oss skrida. Har du ren
    Besöket gjort i dödmans svarta stuga,
    I middnatts-dansarns mörka kalla pörte?
 

JUSSI:

 
Ja – Hu, så kallt det blåser!
 

SANDALA:

 
                                   Fann du ock
    Hvad der du sökte? Uppå venstra handen
    Den första leden utaf tredje fingret?
 

JUSSI:

 
Ja
 

SANDALA:

 
På ditt bröst du den nu också bär?
 

JUSSI:

 
Ja!
 

SANDALA:

 
    Det är bra. Är bössan laddad och
    Med hagel stöpte utaf bly, som setat
    I kyrkofenster vända emot norr,
    I fenster, der sig norrskensflammor speglat,
    Mot hvilka snö från lappens fjällar yrt?
 

JUSSI:

 
    Min bössa laddad är med sådna hagel,
    Med nattstöpt bly från Tavastkyro kyrka.
 

SANDALA:

 
    Så följ mig då framåt på stigen här,
    Dit fram der utaf annan väg han korsas —
    Var tyst! – Sju steg och ett, och åter ett. Här just
    Har ormen slingrat öfver öde stigen,
    Sin trollkrets dragit omkring skurna vägar.
    Vänd ryggen norrut, gå med häln förut,
    Och vänd ditt öga stadigt ned mot jorden —
    Se så. Vik dädan ej! Var still, var tyst!
    Och rör ej arm, rör icke minsta finger,
    Om också nordan biter i din kind,
    Om stormen äfven sliter dig i håret.
    Nu vill den gamle laga sig att sjunga,
    Att runor qväda under storm och natt.
 

Han går nio kvarf omkring korsvägen under en mängd besynnerliga åtbörder. Slutligen stadnar han i ett tillstånd likasom af förvirring midt på korsvägen, slår sig trenne gånger för pannan och börjar med en halft sjungande, genomgripande stämma:

 
    Onda låga, eld från jorden,
    Utur flintsten sprungna flamma!
    Du, som brinner uti hjertat,
    Sjuder fräsande i sinnet,
    Kokar porlande i lefvern;
    Olycksdigra hexegåfva,
    Skänk af mörkrets leda fränka,
    Emot dig min runa rigtas,
    Emot dig jag trollsång qväder.
    Såsom vårens vattuflöden,
    Som ur höstmoln strida skuren
    Skall min tungas sång sig störta,
    Skola mina ord sig hafva
    Öfver dig, du jordens låga,
    Att ditt lif, det onda släcka,
    Att din minsta gnista qväfva.
 
 
    Väl jag vet hvar du dig gömmer,
    Hvar du slug dig undansticker.
    Skarpa äro siarns ögon,
    Kunna skära svarta mörkret
    Liksom ädelstenen glaset,
    Kunna tränga genom berget
    Liksom blixtens svärd det hvassa,
    Nog jag vet hvar nu du vistas,
    Känner väl din gömda bostad.
    I den vackra Annas hjerta
    Sitter, onde, du och frossar,
    Sjunger visor lik en rusig,
    Lik en dryckeskämpe sorlar
    I den sköna flickans sinne.
 
 
    Dädan jag nu dig besvärjer
    Manar dig och dig förvisar!
 
 
    Ned i jordens mörka sköte,
    Till de döda menskors hemvist,
    Till de hädangångnes boning,
    Maskars skjul och ödlors hålor,
    Djupast ned jag dig besvärjer.
    In i bergets hårda brösthvalf,
    In i klippans flintstens-hjerta
    Jag dig manar och förvisar.
 
 
    Är i flickans eget hjerta,
    Uti Annas barm du fostrad,
    Uppfödd der af hennes tårar,
    Vaggad utaf hennes glädje,
    Smekt till ro af hennes tankar;
 
 
    Red dig då, att dädan fara,
    Att dig genast bort begifva.
    Höj dig på en suck ur bröstet,
    Halka lätt ut efter tungan,
    Flyg uppå ett ord från läppen,
    Far med draget bort i spisen,
    Opp med röken genom skorsten,
    Bort med vinden långt till fjällen,
    Ut på hafvets stora yta!
 
 
    Men om du från annat hjerta
    Kommit såsom julen kommer,
    Lik den snabbe, fjäderprydda,
    Och igenom runda barmen
    Trängt dig djupast in i skötet;
    Red dig då, att bort dig packa,
    Att ur flickans hjerta rymma.
    Följ en hostning upp ur bröstet,
    Stadna icke qvar i munnen,
    Och fördröj dig ej på läppen,
    Far med spotten ned på backen,
    Att du må förtrampad blifva,
    Uti mullen söndersmulas!
 
 
    Nu är tid för dig att vika,
    Nu är stunden till att fortgå,
    Ögonblicket till att lemna
    Goda flickans varma sköte,
    Vackra Annas ömma hjerta
 

Han upphör och sitter ett ögonblick fullkomligt tyst. Derpå ger han till en gäll och skärande hvissling.

 
    Se så! nu kan du röra på dig Jussi,
    Och nu kan stolte hemmanssonen glädjas,
    Uti sitt hjerta vara trygg igen,
    Ty ingen nu i vägen honom står,
    Om han vill vackra jungfruns hjerta vinna,
    Om han vill äga Anna till sin brud.
 

JUSSI:

 
    En präktig runa har du sjungit, gubbe!
    Af goda trollord kraften jag förnummit.
    Det brusade i luften, när du sjöng,
    Som forsen brusar emot ruskigt väder,
    Som vattnet bullrar emot kulna dagar;
    Det hven och pep i skogen, då du qvad,
    Som hårda fjällsnön under lappens akkia,
    Som Pohjas snöfält under stormens skidor.
    Och dina ord, de sprakade som eld,
    Då den i näfverpelsad björkskog fattar,
    Då röda lågor slåss i vresig enskog.
 

SANDALA:

Han har under tiden ur en medförd påse framtagit en dufva, som han nu fastbinder vid stammen af ett träd.

 
    Var redo nu. På Anna, jungfrun tänk!
    Se efter låset på din bössa Jussi!
 
 
    Att ej hon klickar. – Så! – Nu ställ dig här
    Ännu ett steg tillbaka – Sigta väl!
    Så! – Skjut —
    – Du träffat har. Se, bloden
    De hvita fjädrarna med purpur färgat,
    Med röda strimmor tecknat dufvans bröst!
 

Han löser åter dufvan från trädet

 
    Hvassa stål i bröstet inträng.
    Blanka knif i skötet sänk dig
    På den hvita lyckofogeln,
    Utaf ung förtrollad dufva!
    Lilla hjerta, dig jag söker,
    Dig du varma, purpurröda,
    Dit jag manat, dit jag lockat,
    Dit jag qvädande besvurit
    Sluga, vackra jungfruns kärlek.
 
 
          Han räcker det uttagn
          dufvohjertat åt Jussi,
 
 
    Ät det varma dufvohjertat,
    Svälj med hast den purpurröda,
    Lilla, lyckosamma biten,
    Smaka på den ljufva maten,
    Njut af unga jungfruns kärlek!
    Icke mera nu den stolta
    Skall förkasta Jussis hyllning,
    Ej hans kärlek mer förakta;
    Hemmanssonens rika skänker
 
 
    Icke nu så spotskt förskjuta.
    Handen skall hon honom räcka,
    Ögat mildt mot honom vända,
    Låta sig af honom famnas.
    Gladt sitt hår skall jungfrun fläta,
    Kamma sina gyllne lockar;
    Glad sin bästa kjortel taga,
    Fästa kringom runda höften;
    Omkring halsen perlor binda,
    Hölja silkesduk kring barmen,
    Ringar sätta uppå fingren,
    Uti örat gyllne smycken,
    För att friaren behaga,
    För att Jussis kärlek vinna.
 
 
    Långt det icke är till julen.
    Då skall vackra Anna stiga
    Uti hemmanssonens släde,
    Unga bruden Jussi följa,
    Bli värdinna uppå gården!