Читать книгу: «Den Gamles Minnen», страница 2

II

I QVARNEN

 
          Underlig är du till sinnes,
          Som ej visor höra gitter.
 

PEKKA

Sitter på en säck och sjunger

 
    Hvitt är golfvet, hvitt är taket,
    Qvarnens vägg af mjölet lyser;
    Icke herremans gemaket
    Vackrare tapeter hyser.
          Surra på
          Fort, min sten
          Låt det gå,
          Var ej sen!
 
 
    Säden nog till qvarnen hittar,
    Bäres dit af glada hjertan.
    Hungern ej i dörren tittar,
    Ej i glada sinnet smärtan.
          Surra på
          Fort, min sten
          Låt det gå,
          Var ej sen
 
 
    Svart är smeden, ful att skåda;
    Tång och slägga äro tunga.
    Lustigt är i qvarnen råda,
    Gladt att mala och att sjunga.
          Surra på
          Fort, min sten
          Låt det gå,
          Var ej sen
 
 
    Utaf vatten frodas grödan;
    Vatten skickar Gud åt qvarnen.
    Himlen sörjer nog för födan,
    Sörjer nog för bröd åt barnen.
          Surra på
          Fort, min sten
          Låt det gå,
          Var ej sen
 
 
    I mitt qvarnhjul tomten klänger,
    I mitt qvarnhjul är hans kammar;
    Lustigt han mitt qvarnhjul svänger,
    Fröjdar sig när mjölet dammar.
          Surra på
          Fort, min sten
          Låt det gå,
          Var ej sen
 
 
    Blir det söndag får din tunga,
    Dina trötta armar hvila,
    Får du lyss hur böljor sjunga,
    Lugn se på hur vattnen ila.
          Surra på
          Fort, min sten
          Låt det gå,
          Var ej sen
 

ERIK

 
    Ständigt också kan du sjunga,
    Alldrig sluta dina visor.
 

PEKKA

 
    Minsta fågel uti skogen,
    Minsta bölja uti bäcken
    Kan ju glädjas, kan ju sjunga.
    Icke lockas björn med vallhorn,
    Sorgen ej med glada sången —
    Klara ögon icke älska
    Mörker, icke svarta natten;
    Friska öron gerna lida
    Litet buller uti stugan —
    Underlig är du till sinnes,
    Som ej visor höra gitter.
    Trumpen man jag föga aktar;
    Dålig fågel tycks mig ugglan.
 
 
    Mycket har du dig förändrat
    Sedan sistförflutna sommar.
    Ingen var som du, att lätta
    Arbetsmödan med din tunga,
    Muntrast flög din hvassa skara,
    Främst du gick i långa raden
    Vid den glada skörde-talkkon,
    Ingen så som du förstod sig,
    Att om söndan lekar ordna.
    Icke var du sen vid gungan,
    Icke trög din fot i dansen,
    Ej din arm, att kasta trissa.
    Mycket har du dig förändrat
    Sedan sistförflutna sommar.
 

ERIK

 
    Har du sett hur hösten leker,
    Hur han blandar löf tillsamman,
    Blad af träd och blad af blommor?
    Och hur sen, af leken tröttad,
    Vild han strör dem öfver fälten,
    Att förtrampas och förvissna?
    Och hur vintern slutligt kommer,
    Breder kalla snön deröfver? —
    Många friska sommarkänslor,
    Många glada sommartankar
    Jaga smärtans kulna vindar,
    Faller sorgens snödok öfver —
    Vinter mellan nu och sommar;
    Mycket mellan mig och fordom!
 

PEKKA

 
    Bättre är i dag, än fordom;
    Bättre fem kopek, ja mindre,
    Äga i den vakna handen,
    Än om flygtig lycka drömma.
    Spökrädd man bakom sig ögnar,
    Räds för strå't, som sagta praslar,
    Då det reser sig i fjäten.
    Den, som skådar noga för sig,
    Stadigt, gladt går rätta vägen,
    Han behöfver icke frukta,
    Ej ha ögon bak i ryggen.
    Regn i dag, i morgon solsken;
    Regn har alltid den, som gråter.
 

ERIK

 
    Låg ett ringa stycke åker
    Vid ett fattigt torp i skogen.
    Våren kom och regn kom äfven,
    Men ej strå stack upp ur myllan.
    Sommarn kom och solsken också,
    Intet ax sitt hufvud höjde.
    Väl kan den på solsken hoppas,
    Som sin åker ren besådde,
    Som har qvar af fordna skördar.
 

PEKKA

 
    Tycks mig dock du fåvitskt klagar,
    Att skomakaren du liknar,
    Som slöt upp att prylen nyttja,
    Satt sig i en vrå, att sörja,
    Blott för det hans vackra arbet'
    Från förgängelsen ej sköntes,
    För hans möda blef förtrampad.
 

ERIK

 
    Tycks mig dock du fåvitskt talar,
    Att din qvicka tunga liknar
    Vattenhjulet bort i bäcken,
    Som af pojkar slöjdadt blifvit.
 

PEKKA

 
    Erik! malört är ditt hjerta
    För de gamla, trogna vänner,
    Sedan det blott honing blifvit,
    Endast sötma för en enda.
    Lyss engång till hvad jag säger,
    Hör engång uppå min visa.
 

Sjunger

 
    Vacker som en dag, glad och nitton år
    Är den flicka, som mig mest behagar,
    Och vill hon mig ha, om jag henne får,
    Står vårt bröllopp inom några dagar.
 
 
    Spelman uti byn skall min talman bli,
    Han en tunga lik sin stråke äger.
    Och till gården sen lustigt fara vi,
    Spelman går i stugan in och säger:
    Vackra flicka hör —
 

ERIK. Afbrytande

 
    Orätt gör du mig i sanning,
    Vrångvist dömmer du mitt hjerta,
    Om du tror, att gamla vänner
    Mindre nu än förr jag aktar.
    Sörja skulle jag ej eller,
    Vore gamla vänner trogne.
 

PEKKA

 
    Väl jag inser hvad du menar,
    Gissar lätt på hvad du tänker.
    Ej jag ser dig mera vandra
    Bort till Pavos rika hemman,
    Ej du mera syns i stugan
    Hos den vackra Annas fader.
    Lyckan har den gamle dårat,
    Medgång sinnelaget ändrat.
    Dock, hvad hjelper det att sörja!
    Tålamod är bästa trösten,
 

ERIK

 
    Bättre dock än mod, att tåla,
    Tycks mig mod att handla vara.
    Illa rådlöshet sig likar
    Med ett stolt och manligt sinne.
    Hvad jag tänkt vill jag dig säga,
    Hvad jag öfverlagt förtro dig.
    Tungt det legat mig på hjertat,
    Natt och dag mitt sinne ängslat. —
 
 
    Bort från barndomshem och vänner
    Måste Erik ögat vända,
    Måste trampa nya stigar,
    Andra träd och böljor skåda,
    Andra hyddor, andra menskor.
    Här är ingen ro att vänta,
    Ingen glädje, ingen lycka.
    Glädjens skatt en drake vaktar,
    Som med guldfylld hand vill smekas,
    Vill med silfverröst bevakas.
    O, hvad aktar han den arme,
    Vore äfven guld hans hjerta,
    Rent och klart som silfver sinnet
    Bort från barndomshem och vänner
    Måste arme Erik vandra.
 
 
    Ren i morgon vill jag vandra,
    Innan solen vakna hunnit,
    Medan hyddorna stå slutna,
    Medan menniskorna drömma,
    Drömma kanske ljuft om lycka.
    Men när dagen redan lyser
    Gladt kring skog och äng och vatten,
    Och hvart menskoöga blickar
    Åter gladt kring kära hyddan,
    Tag då helgdagströjan på dig,
    Gå till Pavos rika hemman,
    Träd i stugan in och helsa
    Ifrån mig till Pavos dotter.
    Säg, att lång är icke vägen
    Mellan qvarnen här och henne;
    Dock för mig är han den lägsta.
    Lång är resan genom verlden,
    Öfver hafvets vågor färden,
    Men ändå ej lång, som stigen
    Mellan qvarnen här och henne.
    Säg att Erik vandra måste
    Bort från barndomshem och vänner,
    Men att han i lust och sorger
    Uppå Gud och Anna litar.
    Denna ring, som mig min moder
    I sin sista timma skänkte,
    Skall du äfven henne gifva.
    Helsa, säg, att, liksom ringen,
    Är min trohet utan ända.
 
 
    Men när detta allt du säger,
    När du detta afsked bringar,
    Och du märker, att på kinden
    Röda rosen hastigt bleknar,
    Eller att sig barmen höjer,
    Och en suck ur hjertat pressas;
    Eller ock att utur ögats
    Blåa djup en tår sig tränger;
    Eller, om då tyst hon mottar
    Ringen, hennes hand ses darra,
    Säg då henne ifrån Erik,
    Från den arme Erik helsa,
    Att så säkert såsom våren,
    Jordens brudgum, återkommer,
    Att sin brud i famnen sluta,
    Kommer äfven Erik åter,
    Att på hennes kinder lifva
    Åter röda, vackra rosen,
    Att dess suck i glädje byta,
    Att ur ögat tåren torka,
    Att dess hand i egen trycka.
    Bed, att hon med glada tankar
    Alltid trogne Erik minnes,
    På sin trogne Erik tröstar.
    Bed – Men nej – Farväl! Du Pekka
    Redlig har din vänskap varit;
    Tungt det faller sig att skiljas.
    Dock, farväl! – Se här – dig ger jag
    Silfvertumlarn – tag den – göm den!
 

III

ANNA I LOFTET

 
– skådar svalans oro, Ville hennes vingar äga.
 
 
Ensam i det höga loftet,
 
 
    Helt allena med sin saknad,
    Sitter Pavos enda dotter,
    Rika Pavos vackra Anna.
    Stum hon sitter der på tröskeln.
    Handen sköter trägna nålen,
    Ögat hvilar öfver sömmen.
    Ser ej framåt, ej åt sidan.
    Tysta tankar bo i hjertat,
    Sakta suckar höja barmen.
    Regnet smattrar uppå taket,
    Hösten hviner uti knuten,
    Skakar aspens gula krona.
    Tungt det är i Norden lefva
    När den mulna hösten kommer,
    Med sin gråt och sina dimmor,
    Med sitt långa, långa mörker.
    Ingen molnfri fläck på himlen,
    Knappt en blomma uppå jorden
    Finner ögat hur det spejar.
    Saknad, längtan bo i sinnet;
    Tyst det skådar svalans oro,
    Ville hennes vingar äga,
    För att fly till södra landen,
    För att söka nya vårar,
    Andra blommor, andra himlar.
 
 
    Anna höjer milda ögat.
    Och en tår sig sakta löser
    Ur dess dunkelblåa sköte.
    Nålen stadnar, handen sjunker
    Ned till hvila uppå knäet.
    Vida flyga hennes tankar,
    Så hon talar till sitt hjerta:
 
 
    Sälla vind, som fri får fara
    Och min suck mot fjerran bär,
    Säkert, säkert kan du svara
    Hvar min arma Erik är!
 
 
    Har du kring den starke brusat,
    Har du värmt dig vid hans bröst,
    Har du i hans lockar susat,
    Har du lyssnat till hans röst?
 
 
    Kom då, kom och slut din vinge
    Mot mitt hjerta, kalla vän!
    Och min helsning sen du bringe
    Till den älskade igen.
 
 
    Säg, att sen från mig han farit,
    Sen han lemnat hemmets dal,
    Har mitt lif så ödsligt varit,
    Hjertat fullt af sorg och qval.
 
 
    Solens sken mig gläder föga,
    Skum är dagen i sitt lopp,
    Ty när sömnen flyr mitt öga,
    Fylles det af tårar opp.
 
 
    Saknad synes allt mig tyda,
    Allt, som förr mig glädje gaf,
    Och hvar blomma tycks mig pryda
    Blott en tidigt bäddad graf.
 
 
    Lik en dufva, öfvergifwen
    I sitt tysta, tysta bo,
    Är den stackars Anna blifven,
    Får ej hvila får ej ro;
 
 
    Spejar genom lundens galler
    Om hon ej får se sin vän,
    Bäfvar för hvart löf, som faller,
    Räds när allt är tyst igen.
 
 
    Glädjens stråle ler, men viker
    Snart för sorgens skuggor bort,
    Hoppet vinkar, ack! men sviker
    Hjertat åter innan kort.
 
 
    Sälla vind, som fri får fara,
    Och min suck mot fjerran bär,
    Säkert, säkert kan du svara
    Hvar min arme Erik är!
 
 
    Flyg dit bort, och när du sänker
    Vingen i den godes famn,
    Lyss, o lyss på hvad han tänker,
    Om han hviskar Annas namn!
 
 
    Kanske när du kommer åter
    Hit till Norden, kalla vän!
    Och får se hur Anna gråter,
    Säger du mig det igen.
 
 
    Så hon sjunger för sitt hjerta,
    Talar så med kalla vinden —
    Men den kalla vinden tager
    Några droppar utaf regnet,
    Klara, svala vattenperlor,
    Och dem gjuter öfver ögat,
    Stänker dem på bleka kinden,
    Att de icke så må brännas
    Utaf smärtans heta tårar;
    Och den kalla vinden rifver
    Bort ett stycke utaf molnen,
    Att den varma solens strålar
    Måtte spegla sig i ögat,
    Torka tårarna af kinden;
    Skyndar sedan bort till skogen,
    Ilar hastigt öfver ängen.
    Men på ängen stod en blomma,
    Och förtrampad nu hon suckar,
    Talar döende till vinden:
    O, hvi såg du icke för dig!
    Hvarför har din fot så brådt om,
    Hvarför skulle du mig döda.
    Men den kalla vinden svarar,
    Ropar hastigt uti flygten:
    Klaga icke lilla blomma!
    Kärlek har min fot bevingat,
    Kärlek, kärlek har dig dödat. —
 
 
    Mildt en vänlig blick från solen
    Smyger sig i mörka loftet,
    Skimrar såsom guld derinne.
    Anna reser sig från tröskeln,
    Ler en gång mot vackra strålen,
    Följer honom in i loftet.
    Till sin kista fram hon träder,
    Kistan, hvilken troget gömmer
    Hennes vackra heldagskläder,
    Gömmer mycket, hvilket hoppet
    Uti tysthet lofvat bruden,
    Mycket, mycket, hvilket minnet,
    Ömma minnet skänkt den sorgsna.
    Locket öppnar hon och tager
    Fram ur kistans kända gömmor
    Bästa smycket, som der finnes,
    Allradyraste klenoden
    Tager ringen fram, den Erik
    Vid sitt afsked henne sände.
 
 
    Skön hon var, den goda flickan,
    När hon stod på knä vid kistan
    Med tillhopaknäppta händer,
    Tätt mot bröstet slutna händer;
    När ur rena hjertat stego,
    Öfver varma läppar flögo
    Bönens ord med helig ifver.
 
 
    Skön är kärlek, när han hvilar
    Ömt till trogna hjertat sluten,
    Kysst af friska purpurläppar;
    Skön han är, då stum på grafven,
    Famnande det dystra korset,
    Minnesblommarna han fuktar,
    Sköljer bleknad kind med tårar;
    Skönast dock när han i bönen
    Jordens vällustkänsla glömmer,
    Öfver jordens smärta segrar,
    Och på rena dufvovingar
    Mot sitt ursprung glad sig höjer.
 
 
    Invid takets rand en svala,
    Liten vacker svala sitter,
    Qvittrar uti solens strålar,
    Gläds att värma lilla bröstet;
    Tystnar dock ibland och lyftar