Читать книгу: «Den Gamles Minnen», страница 3

 
    Full af oro blåsvart vinge,
    Slår en bugt, men kommer åter,
    Och på nytt hon börjar qvittra,
    Börjar så på taket sjunga:
    Flicka, skynda dig att bedja,
    Skynda, skynda! snart går solen
    Åter bak de mörka molnen;
    Snart är blåa himlen åter
    Bortskymd för ditt blåa öga!
 

IV

FRIERIET

 
          Rodnar flickan väl af glädje,
          Eller purpras hon af harm blott?
 
 
    Vintern kommen är, och Julen,
    Fridfull fest kring bygden firas.
    Glädje lifvar hela bygden,
    Festligt hvarje stuga lyser.
 
 
    Flitig gårdsvärd har ur skogen
    Släpat höga, vackra granar,
    Prydt dermed den rena tomten;
    Sina hästar har han putsat,
    Skrapat hullet så det glänser,
    Selen med sin granna loka
    Har han satt i ordning, släden
    Redo gjort till Julotts-färden.
    Lägger sysslor nu åsido,
    Dem han idkat året genom;
    Gömmer yxan under bänken,
    Hänger noten upp i loftet,
    Torkar svetten utur pannan,
    Tvättar sot och beck från handen,
    Tager helgdags-rocken på sig.
 
 
    Flitig gårdsvärdinna redan
    Skurat golf och bord och bänkar,
    Skurat alla käril hvita,
    Bryggt ett brunt och mustigt kornöl,
    Bakat tjocka rågbröds-kakor,
    Trinda bullar utaf hvete;
    Stökat raskt och glädtigt ordnat
    Allt i stuga, som i pörte,
    Uppå loft som ock i ladgård.
    Badstun har hon redan eldat,
    Nya qvastar lagt på lafven,
    Torkar svetten nu ur pannan,
    Tvättar sotet ifrån handen,
    Tager helgdags-kjorteln på sig.
 
 
    Uti rike Pavos stuga,
    Hemmansbondens stora stuga
    Lyste vänlig julebrasa,
    Brann en lustig eld på hällen.
    Uppå golfvet låg ett lager
    Utaf halm, så tjockt, att foten
    Rörde sig så tyst deröfver,
    Som en hartass öfver ängen.
    Hvita som ett månsken lyste
    Borden, bänkarne derinne.
    Sotad ås var öfverdragen,
    Alla väggarna betäckta
    Med en matta uti rutor,
    Med tapet så grann som någon,
    Konstigt flätad utaf pertor.
 
 
    Uti samspråk med sin granne
    Sitter Pavo framför elden,
    Armarna i kors på bröstet,
    Tobakspipan uti munnen,
    Pipan med det korta skaftet,
    Yllemössan öfver örat.
    Invid ugnen blygsamt lägrad,
    Sakta sjungande en julpsalm,
    Sitter ståtliga värdinnan.
    Vackra Anna, husets prydnad,
    Rike hemmansbondens stolthet,
    Sysslar tyst vid stugubordet.
 
 
    Nu på engång Pavo tystnar,
    Håller inne midt i talet,
    Skjuter mössan upp om örat,
    Tager pipan ifrån munnen,
    Lyss åt dörrn och sedan säger:
    Bjellror hör jag ute klinga,
    Hofvar stampa utåt vägen.
    Anna, gå och se i fenstret
    Hvilken gäst det är, som kommer!
 
 
    Anna går att se i fenstret,
    Höfviskt svarar hon sin fader:
    Komma ser jag utför backen,
    Utåt glitterströdda vägen
    Ilande en häst med släde,
    Och i släden tvenne karlar.
    Ståtligt hästen bär sitt hufvud,
    Kastar sina fötter hurtigt,
    Granma rankor har hans sele.
    Som en sidensvans är släden,
    Prydligt gjord och vackert målad.
    Nu de svänga upp på gården,
    Smälla hojtande med piskan,
    Musti rusar fram och skäller,
    Foglarna i gårdens rönnar
    Flykta rädda ifrån grenen,
    Lemna kärfven, som jag ditsatt.
    Det är Jussi, hemmanssonen,
    Och hans svåger hvilka komma.
 
 
    Bugande i stugan träda
    Jussi nu och svågern Antti,
    Helsas utaf Pavo, värden,
    Och värdinnan gladt välkomna.
    Ölet bjudes gästen pröfva,
    Nödgas smaka mustig korndryck.
 
 
    Tager Antti så till ordet,
    Börjar sålunda att tala:
    Stor och präktig är din stuga,
    Fader Pavo, vördnadsvärde
    Godt det är härinne sitta,
    Att af lustig juleld värmas.
    Alldrig tröttnar man, att lyssna
    På ditt lärorika samtal,
    Uppå orden från din tunga.
    Bättre öl än ditt jag än ej
    Druckit uti Tavastkyro.
    Dock, ej blott att julen fira,
    Att framför din brasa sitta,
    Att med dig i samspråk roas,
    Och ditt sköna julöl smaka,
    Hafva vi till gården kommit,
    Hafva dig i dag vi gästat.
 
 
    Värdes lyssna till min talan,
    Öfverväga hvad jag säger:
    Här är Jussi, hemmanssonen,
    Myndige och raske mannen!
    Präktig gård och bördig åker
    Ärfde han utaf sin fader,
    Ståtligt skick och mannaseder
    Utaf far och mor derjemte.
    Vida kring skall man få söka,
    Vandra många mil förinnan
    Man en karl som Jussi finner.
    Ypperst kan jag honom kalla
    Af de unga män, som ännu
    Stött en plogbill uti marken,
    Tagit skära uti handen,
    Eller nånsin skött en yxa.
    Uti slöjde är han kunnig,
    Händig ock uti att smida.
    Åkrar äger han och ängar,
    Svedjeland och skog tillräckligt,
    Hästar ståtlige att skåda,
    Hjordar glänsande och feta;
    Penningar ej heller tryta.
 
 
    Ensamt lif ej längre lyster
    Raske ynglingen att föra.
    Öde synes honom stugan,
    Då han saknar en värdinna,
    Lifvet synes honom ängsligt
    Utan maka vid sin sida.
    Pavo, nu till dig han kommit,
    Myndige och raske mannen,
    Den besutne hemmanssonen,
    Att en maka åt sig söka,
    Att din vackra dotter Anna
    Till sin brud af dig begära —
    Har du lyssnat till min talan,
    Ofverlagt hvad nu jag yttrat?
 
 
    Men till Antti Pavo säger,
    Svarar gunstigt Jussis talman:
    Ej mig likar detta illa.
    Må han tala vid min dotter,
    Må han söka henne vinna.
 
 
    Gick nu Antti till värdinnan,
    Talte äfven der för Jussi.
    Hulda modren genast svarte:
    Fullgod friare du medför.
    Må han tala vid min dotter,
    Må han söka henne vinna.
 
 
    Anna sitter invid bordet
    Uppå bänken fram i stugan.
    Varma blefvo hennes kinder,
    Röda såsom sommarns smultron,
    Som ett vackert höstens lingon.
    Ögat slog hon ned mot golfvet,
    Sänkte blygsamt ögonlocken;
    Blott engång dem sakta höjer
    Och en blick på friarn kastar.
    Rodnar flickan väl af glädje,
    Eller purpras hon af harm blott?
    Icke var den blicken vänlig,
    Hvilken sökte hastigt Jussi,
    Gladt det ögonkastet icke,
    Hvarmed stolte friarn möttes.
 
 
    Käckt till Anna fram han stiger,
    Myndige och raske mannen,
    Den besutne hemmanssonen.
    Ståtlig man han var i sanning,
    Rik den nya helgdagsdrägten,
    Men i mörka anletsdragen
    Låg ett uttryck, hvilket nödde
    Jungfruns blickar, att sig sänka,
    Kinderna af harm att rodna.
 
 
    Prisande den goda flickan,
    Högt berömmande den blyga,
    Ställer nu han fram sin önskan,
    Söker nu att jungfrun vinna.
    Glömmer heller ej att säga,
    Hvilken glädje henne väntar,
    Hvilken sällhet, hvilken lycka
    Som värdinna på hans hemman —
    Skänker breder han på bordet,
    Radar bänken full med gåfvor,
    Att de måtte lysa präktigt
    I den vackra Annas ögon.
 
 
    Men den vaekra Anna höjer
    Blicken ifrån golfvet åter.
    Harmens eld i ögat brinner,
    Gör det unga hjertat modigt.
    Med sin hand hon stöter från sig
    Friarns rika, granna skänker,
    Skjuter undan Jussis gåfvor,
    Och till svar hon detta yttrar:
 
 
    Alldrig vinnas kan mitt hjerta
    Utaf stolta ord och smicker,
    Kan ej heller nånsin köpas
    Med en hop af granna skänker.
    Anna är för stolt att säljas,
    Och för klok också att fångas.
    Icke vill din brud jag blifva,
    Icke bli din lifstidsmaka
 
 
    Så hon svarar stolte friarn,
    Den utaf förvåning stumme,
    Utaf säradt högmod vrede;
    Lemnar derpå skyndsamt stugan.
 

V

HELSNINGEN

 
          Är detta ej en underpant,
          Att hesa korpen sjungit sannt?
 
 
    Hon gick och sjöng i skog och dal,
    Ty kommen ren var våren,
    Och soln försmälte hjertats qval,
    Och torkade bort tåren,
    På idel blommor vinden sprang,
    Af idel glädje rymden klang.
 
 
    Hon satte sig vid källans rand
    I skogen på en tufva,
    En krans af vackra blommor band,
    Och tänkte tankar ljufva.
    Men bäst hon såg hvar svalan flög,
    En tår på kinden ned sig smög.
 
 
    Men tåren föll på hennes krans,
    Och blef af blommor sluten;
    Det skadar icke blommans glans,
    Från rosor är han fluten.
    På hufvudet hon kransen tog,
    Och såg i källan ned och log.
 
 
    Men kinden blef så varm och röd,
    Som stjernan ögat lyste
    Och tolkade den ljufva glöd,
    Som hennes hjerta hyste,
    Hon tog en dryck ur källan sval,
    Och gick och sjöng i skog och dal.
 
 
    Men lärkan qvittrar, göken gal,
    I lunden vinden susar,
    Och mellan blommor, björk och al
    Den muntra bäcken brusar.
    Hon går så glad i skog och dal,
    Bland bäckar, blommor, björk och al.
 
 
    "Du gök: O säg mig om i år
    Jag får på bröllopp dansa,
    Om jag min älsklings hufvud får
    Med dessa blommor kransa?"
    Och mycket frågte, sjöng hon än
    Om bröllopskrans och älskad vän.
 
 
    Då susar det i skogsfruns hår,
    Då prassla alens qvistar,
    Och busken uti lundens snår
    Sin dagg från bladen ristar.
    Der kommer smygande en man;
    Som hösten sträf och mörk är han.
 
 
    Som rosen bleks när höstens vind
    Omkring dess krona klagar,
    Så från den glada flickans kind
    Hans åsyn färgen jagar.
    Det blef så tungt. Mot jorden ner
    Hon blickade och sjöng ej mer.
 
 
    "Du Pavos dotter, lundens vän!
    Godmorgon jag dig säger.
    Blif icke rädd för mig fastän
    Jag guldgult hår ej äger.
    Fast du försmår med stolthet mig,
    Så älskar jag dock ständigt dig."
 
 
    "O, låt mig gå dit hem igen!
    O, låt din kärlek fara!
    Ty alldrig kan jag bli' din vän. —
    Här är mig tungt att vara.
    Ett åskmoln der i vester står;
    Jag är så rädd när åskan går!"
 
 
    "Ej några moln i vester stå.
    Var icke rädd min dufva!
    På himlen endast skyar gå
    Som dina tankar ljufva.
    Är du så stolt, att du ej har
    Till mitt godmorgon något svar"
 
 
    "En morgon god du önskar mig,
    Och kom min frid att störa.
    O, att farväl, farväl af dig
    Mitt hjerta finge höra
    Ty ditt godmorgon är godnatt
    För all min fröjd, för allting gladt."
 
 
    "Du Pavos dotter, vred ej var!
    Din harm en stund betvinga.
    Jag kommer sunnan från och har
    En helsning att dig bringa.
    Var still min dufva; lyss engång.
    Till Jussis hesa korpasång."
 
 
    "Och är din helsning korpaskrån,
    Så håll din bittra tunga,
    Och gå i djupa skogen hän,
    Att den för klippor sjunga.
    Farväl, farväl! Ej korpens röst
    Ett genljud har i dufvans bröst."
 
 
    "Du vackra Anna, vred ej var.
    Din stolta harm betvinga.
    En helsning jag från Erik har,
    Att till din saknad bringa;
    En helsning innerlig och varm
    Som hjertat i din egen barm."
 
 
    "Är hvad du säger sanning ock?
    Säg, är det ej en saga? —
    Så grym kan du ej vara dock,
    Att vilja mig bedraga —
    O säg; o säg hvad sade han,
    Hvad gjorde han, när kommer han?"
 
 
    "Af mig rätt mycket på engång
    Med ifrig hast du frågar.
    Till Jussis hesa korpasång
    Du såleds lyssna vågar.
    Och såleds äger korpens röst
    Ett återljud i dufvans bröst."
 
 
    "Jag visste väl, det skulle bo
    Blott svek uti ditt hjerta.
    Hur kunde ock af dig jag tro
    En tröst uti min smärta?
    Ditt sinnelag jag borde kännt.
    Med dig han ingen helsning sändt."
 
 
    "Med mig han har sin helsning sändt;
    Du icke må bedröfvas!
    Fast mig han ofta ryggen vändt;
    I nöden vänner pröfvas.
    Så stolt som förr är han ej nu,
    Ej mer så stolt i blick som du."
 
 
    "O, dröj ej längre, säg mig fort
    Den helsning, som han sänder.
    Hvad har han uppå hafvet gjort,
    Och hvad i fjerran länder?
    Är ej hans kärlek, ej hans håg
    Till hemmet vänd från stormig våg?"
 
 
    "Från hafvet Erik kommen var,
    Ifrån den vreda vågen;
    Men tungt han på sitt hufvud bar,
    Och syntes mörk i hågen.
    Jag mötte honom invid strand,
    Och stum han tog min sträckta hand."
 
 
    "Då nästa gång jag honom såg,
    – Hvi skulle jag det skåda? —
    Uppå en bädd af halm han låg
    Förtärd och blek. Om båda
    Hans fötter sig en jernbult slöt,
    En jernlänk kring hans hand sig knöt."
 
 
    "Det är ej sannt. Vik hädan bof!
    Din andedrägt mig bränner.
    Hur fann du opp en lögn så grof?
    En Gud du icke känner.
    Ett brott ej fläckat Eriks hand,
    Han tynges ej af jern och band."
 
 
    "Så stolt som förr var han ej nu;
    Han drog mig till sin sida.
    Han suckade och sade: Hu!
    Mitt bröst, mitt hjerta svida.
    Han tog min hand och bad: Ack hör!
    Min helsning hem till Anna för."
 
 
    "Jag pröfvat hafvet, trodde der
    Mig guld och lycka finna,
    Men lika arm som förr jag är,
    Ej guld jag kunnat vinna.
    Jag klappa skall på hemmets dörr
    Med samma toma hand som förr!"
 
 
    "Den tanken låg mig tungt uppå,
    Jag kunde den ej lida.
    Jag ville röfva lyckan då.
    Nu får jag här förbida
    Tills domen skiftar straffet ut,
    Och lifvets bästa del är slut."
 
 
    "Med dig jag trött af lif och våg
    Dit hem min helsning sänder,