Читать книгу: «Drakarnas Gryning », страница 9
Kyra såg honom försvinna, och när hon gjorde det kände hon hjärtat brista i bröstet. Hon hade offrat allt – sitt liv, sitt folks framtid för att rädda den där varelsen – och nu var han borta. Hade det varit helt meningslöst alltsammans? Hade det överhuvudtaget hänt?
Kyra vände sig om och såg de fem döda män som fortfarande låg kvar i snön, och Leo som var sårad vid hennes sida. Hon drog upp handen och kände hur det sved till på kinden och såg blodet – och då visste hon att allt verkligen hade hänt. Hon hade överlevt ett möte med en drake. Och hon hade dödat fem av Lordens män.
Livet skulle aldrig bli detsamma efter den här natten.
Kyra såg hästspåren som ledde in i skogen, och så mindes hon pojken som ridit bort för att varna de sina. Hon visste att det bara var en tidsfråga innan Lordens män var på väg mot hennes folk.
Kyra vände om och började springa genom skogen med Leo, fast besluten att hinna tillbaks till Volis och varna sin far och hela folket – om det nu inte redan var för sent.
KAPITEL TOLV
Vesuvius – kung över alla troll och storfurste av Marda – stod i den enorma underjordiska grottan, på en stenbalkong fyrtio meter upp, och blickade ner och inspekterade sin trollarmés arbete. Tusentals troll arbetade i den här enorma underjordsgrottan och högg i berget med hackor och hammare och slog loss bitar av sten och jord. Luften var fylld av ljuden av gruvdrift. En oändlig rad facklor hängde runt väggarna och golvet korsades av bäckar av flytande lava som kastade gnistor och lyste upp grottan med sin glöd och värmde denna plats där trollen flämtade och svettades i hettan.
Vesuvius log brett med sitt groteska, vanställda trollansikte, dubbelt så stort som en människas, med två huggtänder som stack ut som betar från gapet, och små, röda ögon som älskade att se folk lida. Han ville se sitt folk slita och arbeta hårdare än någonsin förr, för han visste att det bara var genom extremt slit som han kunde hoppas att uppnå vad hans förfäder aldrig lyckats med. Vesuvius var dubbelt så stor som ett vanligt troll, och tre gånger så stor som en människa, och han bestod helt och hållet av raseri och muskler. Han visste att han var annorlunda och att han kunde uppnå vad ingen klarat före honom. Han hade en plan som hans förfäder inte ens kunnat föreställa sig, en plan som skulle bringa ära åt hans folk i evigheter. Det skulle bli den väldigaste tunneln någonsin, en tunnel som skulle föra dem under Flammorna och hela vägen till Escalon – och med varje hammarslag blev nu tunneln lite längre.
Inte en enda gång, inte på århundraden hade hans folk listat ut hur de skulle få en större trupp förbi flammorna. Enskilda troll tog sig igenom här och var, men det var självmordsuppdrag där de flesta dog. Vad Vesuvius behövde var att få igenom en hel armé, alla på en gång, och krossa Escalon en gång för alla. Hans förfäder hade inte insett hur det skulle gå till, och de hade nöjt sig, resignerat till ett liv här i Mardas vildmarker. Men inte han. Vesuvius var visare än alla sina förfäder, och hårdare, mer beslutsam – och hänsynslösare. En dag när han grubblat på det hade han tänkt att om han nu inte kunde gå igenom Flammorna, och inte över dem, att det kanske var möjligt att gå under. Fångad av sin egen idé hade han genast satt planen i verket, och inte vilat sedan dess. Han hade kallat in tusentals av sina slavar och soldater för den mäktigaste skapelsen i trollens rike: en tunnel under Flammorna.
Vesuvius såg förnöjt hur en av hans slavdrivare piskade på en människoslav, en av dem som fångats västerut och nu satt fastkedjad med hundratals andra. Människan skrek till och föll, och piskades till döds. Vesuvius flinade till, nöjd när han såg att det fick de andra människorna att arbeta hårdare. Hans troll var nästan dubbelt så stora som människorna, och såg groteska ut i jämförelse, med svällande muskler och vanställda ansikten som utstrålade en osläckbar törst efter blod. Att hålla sig med människor, hade han kommit fram till, var ett bra sätt att se till att hans eget folk fick utlopp för sina aggressioner.
Men samtidigt var det en frustrerande syn. Oavsett hur många han förslavade och hur många av sina egna soldater han satte i arbete, och oavsett hur mycket han piskade dem eller torterade och dräpte sitt eget folk för att motivera dem så gick det alltför långsamt framåt. Berget var för hårt, jobbet för stort. I den här takten skulle tunneln aldrig bli färdig under hans livstid, och drömmen om att invadera Escalon förbli bara en dröm.
Naturligtvis hade de all plats de behövde här i Marda – men det var inte mer plats Vesuvius vill ha. Han ville döda, underkasta sig alla människor och ta vad som var deras, bara för nöjet. Han ville ha allt. Och han visste att om han någonsin skulle få det så behövdes mer drastiska åtgärder.
”Min herre och konung?”, hördes en röst.
Vesuvius vände sig om och såg flera av sina soldater, alla i trollens typiska gröna pansar som utsmyckats med vapnet över brösten, en rytande vildsvinsskalle med en hund i käftarna. Hans män sänkte sina huvuden av respekt och såg mot marken, som de lärt sig att göra i hans närhet.
Vesuvius såg att de höll en trollsoldat emellan sig, med rustningen i trasor och ansiktet täckt av jord och aska och fläckat av brännsår.
”Ni har tillåtelse att tala”, befallde han.
Långsamt lyfte de sina ansikten och såg honom i ögonen.
”Den här fångades inne i Marda, i Sydskogen”, sa en av dem. ”Han hade återvänt från andra sidan Flammorna.”
Vesuvius granskade den fångne soldaten och fylldes av äckel. Varje dag skickade han män västerut över Marda med uppdraget att ta sig igenom Flammorna och komma ut på andra sidan, i Escalon. Om de överlevde resan så var de beordrade att skapa så mycket skräck och förödelse bland människorna de kunde. Och om de överlevde det, så skulle de söka reda på de två tornen och stjäla Eldsvärdet, det legendomspunna vapen som sades hålla liv i Flammorna. De flesta troll återvände aldrig från resan – antingen dödades de när de försökte ta sig igenom Flammorna eller så förr eller senare av människorna i Escalon. Det var ett uppdrag utan återvändo: de var beordrade att aldrig återvända – om de inte kom med Eldsvärdet i hand.
Men emellanåt smög sig några av trollen tillbaka, oftast vanställda efter färden genom Flammorna, utan att ha lyckats med uppdraget och för att komma tillbaks till tryggheten i Marda. Vesuvius hade inget till övers för sådana troll, som han uppfattade som desertörer.
”Och vilka nyheter kommer du med från västern?”, frågade han. ”Fann du svärdet?”, tillade han, fastän han redan visste svaret.
Soldaten svalde och såg skräckslagen ut.
Han skakade långsamt på huvudet.
”Nej, herre och konung”, sa han med bruten röst.
Vesuvius rasade i det tysta.
”Så varför återvände du till Marda?”, fordrade han.
Trollet höll huvudet lågt.
”En trupp människor hade lagt sig i bakhåll”, sa han. ”Jag hade tur som lyckades undkomma och klara mig hit.”
”Men varför kom du tillbaks?”, fortsatte Vesuvius.
Soldaten såg sig nervöst och förbryllat på honom.
”För att mitt uppdrag var slutfört, min herre och konung.”
Vesuvius kokade av ilska.
”Ditt uppdrag var att finna svärdet – eller dö i försöket.”
”Men jag tog mig igenom Flammorna!”, bad han. ”Jag dödade mängder av människor! Och jag klarade mig tillbaks!”
”Men säg mig då”, sa Vesuvius vänligt och klev fram och lade en hand på trollets axel och gick långsamt med honom bort till balkongräcket. ”Trodde du verkligen att jag skulle låta dig leva när du kommit tillbaks?”
Plötsligt grep Vesuvius tag i trollets skjortrygg och klev fram och vräkte honom över kanten.
Soldaten flaxade så mycket som bojorna tillät på väg genom luften och skrek hela vägen ner. Alla arbetare därnere stannade till och såg hur han föll, och efter fyrtio meter i luften landade han med en klatsch i det hårda berget.
Arbetarna tittade upp mot Vesuvius, och han såg bistert ned på dem, väl medveten om att det här skulle bli en bra påminnelse för alla som svek honom.
Alla återvände snabbt till arbetet.
Vesuvius var fortfarande rasande och behövde hitta någon för att få utlopp för det. Han vände sig bort från balkongen och stegade ned för den vindlande trappa som huggits in i bergväggen, tätt åtföljd av sina män. Han ville se framstegen med egna ögon, på nära håll – och när han ändå var där nere tänkte han att han kunde hitta någon patetisk slav att slå till mos.
Vesuvius följde trappans vindlingar som huggits in i det svarta berget, våning efter våning, hela vägen till botten av den väldiga grottan. Det blev allt hetare ju längre ned han kom. Mängder av soldater följde honom i spåren när han klev fram över grottgolvet och sicksackade mellan lavabäckarna och alla horder av arbetare. Tusentals soldater och slavar avbröt sitt arbete och klev ur vägen för honom med respektfullt böjda huvuden när han gick förbi.
Det var hett där nere, och värmen kom inte bara från alla svettiga män, utan från lavan som flöt genom rummet och väggarna och gnistorna som flög ut från väggarna när männen högg till med hammare och hackor. Vesuvius marscherade fram genom den väldiga grottan, tills han kom till slut till tunnelns ingång. Han blev stående framför den och blickade in: tunneln var fyrtio meter bred och tjugo meter hög, och grävd så att den gradvis sluttade djupare och djupare under marken, och stor nog att rymma en hel armé när det väl blivit dags att gräva sig fram under Flammorna. En dag skulle de tränga in i Escalon, komma upp över ytan och ta tusentals människor till slavar. Han visste att det skulle bli den bästa dagen i hans liv.
Vesuvius marscherade fram, slet till sig en piska ur en av soldaternas händer, rätade på sig och började piska soldater till höger och vänster. De återgick genast till arbetet, högg in i berget med fördubblad hastighet och hamrade den hårda svarta stenen tills luften fylldes av damm. Och så kom han fram till människoslavarna, män och kvinnor som förts bort från Escalon och som de lyckats föra tillbaks. Det var den typ av uppdrag han gillade mest, uppdrag som inte gick ut på annat än att sätta skräck i västern. De flesta av människorna dog under resan, men tillräckligt många överlevde, även om de var brända och vanställda – och de fick nu arbeta livet ur sig i tunneln.
Det var på dem som Vesuvius siktade in sig. Han satte piskan i handen på en människa och pekade på en kvinna.
”Döda henne!”, befallde han.
Mannen stod där och darrade och skakade på huvudet.
Vesuvius slet då till sig piskan igen och började slå, om och om igen, tills mannen slutade göra motstånd. Död.
De andra återgick till sina arbeten och undvek hans blickar, samtidigt som Vesuvius kastade ifrån sig piskan och andades tungt och såg mot slutet av grottan. Det var som att stirra på sin dödsfiende. Det var något halvfärdigt över alltihop, ett jobb som aldrig tycktes bli klart. Det gick alldeles för långsamt.
”Min herre och konung”, hördes en röst bakom honom.
Vesuvius vände långsamt om och fick se flera soldater från Mantrat, elitsoldaterna bland hans troll, klädda i det svarta och gröna pansar som reserverades för de bästa av hans trupper. De stod där stolt, med hillebarderna intill sig. Det var de få troll som Vesuvius hade någon respekt för, och hans puls slog lite snabbare när han fick se dem. Det kunde bara betyda en sak: de kom med nyheter.
Vesuvius hade skickat Mantrat på uppdrag för flera månvarv sedan. Uppdraget hade varit att finna den jätte som höll till i Stora skogen och som påstods ha dödat tusentals troll. Drömmen var att fånga den där jätten och ta hit honom, och använda hans styrka till att färdigställa tunneln. Vesuvius hade sänt trupp efter trupp, men ingen hade kommit tillbaks. Alla hade hittats döda, dräpta av jätten.
Men när Vesuvius nu såg på sina män så bultade det snabbare av hopp i bröstet.
”Tala”, befallde han.
”Min herre och konung, vi har funnit jätten”, rapporterade en av dem. ”Vi har honom fast. Mannarna väntar på er befallning.”
Vesuvius grinade långsamt, belåten för första gången på så länge han kunde minnas. Han log allt bredare ju fastare planen tog form i hans sinne. Äntligen, insåg han, äntligen skulle det låta sig göras. Äntligen skulle han ha en chans att bryta igenom Flammorna.
Han såg tillbaks på sin befälhavare, fylld av beslutsamhet och redo att göra vad som var nödvändigt.
”För mig till honom.”
KAPITEL TRETTON
Kyra stapplade genom snön. Den nådde henne till knäna nu där hon vandrade genom Törnskogen, stödd på staven i vad som utvecklat sig till en fullfjädrad snöstorm. Stormen rasade så våldsamt att den till och med blåste genom skogens tjocka grenar, med vindbyar som var så kraftiga att träden böjde sig. Snö och vind piskade henne i ansiktet och gjorde det svårt att se igen – och till och med att behålla fotfästet. Vinden blev allt starkare och hon fick använda alla krafter bara för att ta sig några steg.
Den blodröda månen var försvunnen sedan länge, som om den svalts av stormen, och nu fanns det inget ljus kvar att orientera sig med. Men det skulle ändå inte ha gått att se något. Det enda som fanns kvar att hålla sig i var Leo, som gick långsamt nu efter att han sårats. Hans närvaro var hennes enda tröst. Fötterna tycktes sjunka djupare för varje steg, och hon undrade om hon överhuvudtaget rörde sig framåt. Det var bråttom att hon kom hem till de sina och varnade dem, och det gjorde varje steg ännu mer frustrerande.
Kyra försökte titta upp, kisande mot vinden i hopp om att se något avlägset landmärke – vad som helst – för att se att hon gick åt rätt håll. Men hon hade helt tappat riktningen i en värld av vitt. Kinden brände där draken rivit henne och kändes som om den fattat eld. Hon drog upp handen och rörde såret och handen fläckades av blod, det enda som tycktes varmt i hela universum. Det bultade i kinden, som om hon infekterats av draken.
En ovanligt stark vindby slog henne bakåt, och hon insåg till sist att det inte var möjligt att fortsätta. De var tvungna att finna skydd. Hon var helt desperat att hinna till Volis före Lordens män, men hon visste att hon skulle dö om hon fortsatte så här. Den enda trösten var att inte heller Lordens män kunde anfalla i det här vädret – om väpnaren nu ens klarade sig hem överhuvudtaget.
Kyra såg sig omkring, den här gången för att finna skydd – men även det tycktes utsiktslöst. Hon såg inget annat än vitt omkring sig, och vinden ylade så högt att det var svårt att tänka. Kyra började få panik. Hon började få bilder av hur hon och Leo skulle hittas fastfrusna härute i snön, eller kanske inte hittas alls. Hon visste att om hon inte snart hittade skydd så skulle de vara döda till morgonen. Situationens allvar hade sakta gått upp för henne, och nu hade den blivit desperat. Av alla nätter att lämna Volis så hade hon valt den värsta.
Som om han känt på sig vad hon tänkte så började Leo gnälla, och plötsligt vände han om och sprang iväg. Han rusade bort till andra sidan av en glänta och började gräva vilt i snökullen.
Kyra såg nyfiket på medan Leo ylade, skrapade vilt och grävde sig djupare och djupare i snön, och hon undrade vad det var han hittat. Tills sist gav snön vika, och hon förvånades över att se att han grävt fram en liten grotta, urgröpt ur sidan av ett stort block. Hennes hjärta slog till av hopp, och hon skyndade fram och böjde sig ner och såg att ingången var precis tillräckligt stor för att ge dem skydd. Och dessutom, såg hon till sin stora glädje, så var den torr och skyddad från vinden.
Hon böjde sig ner och kysste honom på huvudet och han slickade henne tillbaks.
Hon satte sig på knä och kröp in i grottan med Leo vid sidan, och så snart hon kom in kände hon lättnad. Äntligen var det lugnt. Vindens ylande var dämpat, och för första gången på länge piskade den inte hennes ansikte. För första gången på länge var hon torr. Hon kunde andas ut igen.
Kyra kröp fram på tallbarren, djupare och djupare in i grottan för att se hur djupt den egentligen gick, och till sist kom hon till innerväggen. Hon satte sig och lutade sig mot den och tittade ut mot ingången. En och annan snöby letade sig in, men ingen nådde hela vägen fram till henne och grottan förblev huvudsakligen torr. För första gången på länge kunde hon slappna av.
Leo kröp fram intill henne och gosade huvudet in i hennes knä, och hon kramade honom mot sig och lutade sig mot stenväggen. Hon darrade och försökte hålla sig varm, borstade snön av sina pälsar och hans för att få dem att torka. Och så tittade hon närmare på hans sår. Lyckligtvis var det inte djupt.
Kyra använde snön till att torka rent såret, och han gnällde till när hon rörde vid det.
”Shhh”, viskade hon.
Hon satte handen i fickan och gav honom det sista av det torkade köttet, som han åt girigt.
Hon lutade sig tillbaks och satt där och lyssnade på den ylande vinden och såg snön börja samlas igen och hindra utsikten. Det kändes som världens undergång där ute. Hon försökte sluta ögonen, dödstrött, frusen och i desperat behov av sömn. Men rivsåret på kinden bultade och höll henne vaken.
Till sist blev ögonen tunga och slöt sig. Tallbarren på golvet kändes märkligt bekväma, och kroppen sjönk ihop mot stenen, och mot sin vilja gav hon upp och somnade.
*
Kyra flög på drakens rygg. Hon höll sig fast för glatta livet och flög snabbare än hon trott varit möjligt, och den skriade och flaxade med väldiga vingar som sträckte sig allt vidare inför hennes ögon, som om de snart skulle omsluta världen.
Hon tittade ner och det vände sig i magen på henne när hon såg Volis runda kullar, långt, långt där nere. Hon hade aldrig sett dem från den här vinkeln, från så högt upp. De flög fram över grönskade landsbygd med mjuka kullar, skogsområden, brusande floder och bördiga vingårdar. Det var ett välbekant landskap, och snart kände hon igen sin fars fort, stort och oregelbundet med de gamla stenmurarna i terrängen och fullt av får på bete i närheten.
Men när draken dök närmare marken kände Kyra att någonting var fel. Hon såg rök som steg – inte skorstensrök, utan tjock, svart rök. När hon tittade närmare såg hon att det var fortet som brann och dränktes av flammor. Hon såg här en av Lordens män vid horisonten. De hade omringat fortet och satt det i brand, och när hon hörde skriken förstod hon att det var alla hon kände och älskade i världen som slaktades.
”NEJ!”, försökte hon skrika, men orden satte sig i halsen och ville inte komma ut.
Draken vred sin hals, helt runt så att den såg med sina ögon i hennes – och Kyra förvånades över att se att det var samma drake som den hon räddat, som nu såg med sina genomträngande gula ögon i hennes. Theos.
Du räddade mig, hörde hon i sitt inre. Nu ska jag rädda dig. Vi är ett nu, Kyra. Vi är ett.
Plötsligt gjorde Theos en tvär sväng, och Kyra tappade fästet och föll.
Hon skrek och föll genom luften, allt snabbare mot marken.
”NEJ!”, skrek hon.
Kyra satte sig tvärt upp i mörkret, osäker på var hon egentligen var någonstans. Hon andades tungt och såg sig omkring, tills hon till sist kom ihåg. Hon var i grottan.
Leo gnällde vid sidan av henne. Han hade huvudet i hennes knä och slickade hennes hand. Det var fortfarande mörkt därute, och ännu rasade stormen, och vinden ylade och snön lade sig allt tjockare. Bultandet i kinden hade blivit värre, och hon drog upp handen och såg sedan på fingrarna. Färskt blod. Hon undrade om det aldrig skulle sluta blöda.
”Kyra”, ropade en egendomlig röst, nästan som en viskning.
Kyra undrade chockat vem som fanns här i grottan med henne och blickade ut i mörkret. Hon tittade upp och såg en främmande gestalt stå böjd över henne. Han bar en lång, svart kåpa och höll en stav i handen. Det såg ut som en äldre man, med vita lockar som trängde fram under huvan. Hans stav glödde och fyllde grottan med ett mjukt ljus.
”Vem är du?”, frågade hon och satte sig upp, på sin vakt. ”Hur kom du hit?”
Han tog ett steg fram, och hon ville se hans ansikte, men han var fortfarande dold i skuggan.
”Vad är det du söker?”, frågade han, med en urgammal röst som på något sätt fick henne att slappna av.
Hon tänkte efter och försökte förstå.
”Jag söker frihet”, sa hon. ”Frihet att bli en krigare.”
Långsamt skakade han på huvudet.
”Du glömmer något”, sa han. ”Det viktigaste av allt. Vad är det du söker?”
Kyra såg frågande tillbaks.
Slutligen tog han ännu ett steg närmare.
”Du söker ditt öde.”
Kyra undrade över hans ord.
”Och mer än så”, sa han. ”Du söker svaret på vem du är.”
Han tog ytterligare ett steg framåt, och stod så nära nu, men fortfarande dold av skuggan.
”Vem är du, Kyra?”, frågade han.
Hon såg uttryckslöst på honom och ville svara, men i det ögonblicket hade hon ingen aning. Hon var inte säker på någonting längre.
”Vem är du?”, frågade hon bestämt, med en röst så hög att den ekade mot väggarna och gjorde ont i öronen.
Kyra höll en hand framför ansiktet till försvar när han närmade sig.
När hon öppnade ögonen igen chockades hon av att upptäcka att han inte längre var där. Hon förstod inte vad som höll på att hända. Långsamt sänkte hon händerna, och när hon gjorde det så insåg hon att hon den är gången var fullt vaken.
Skarp sol sken in i grottan och reflekterades i snön och i väggarna och bländade henne. Hon kisade desorienterat och försökte ta sig samman. Den ylande vinden hade lagt sig och snöyran var borta. Istället, bortom den snödriva som delvis blockerade ingången till grottan, syntes en värld med kristallblå himmel och fåglar som sjöng. Det var som om världen fötts på nytt.
Kyra kunde knappt tro det. Hon hade överlevt den långa natten.
Leo nafsade försiktigt i hennes byxben och knuffade otåligt på henne.
Kyra ställde sig förvirrat upp, och när hon gjorde det stapplade hon till av smärtan. Inte nog med att kroppen värkte efter striden och smällarna hon fått. Ännu värre var det med kinden, som brände som om den fattat eld. Hon mindes drakklon och drog upp handen och kände efter. Det hade bara varit en skråma, men ändå var det fortfarande fuktigt och skrovligt av levrat blod.
Hon kände sig yr när hon ställde sig, och hon visste inte om det var av utmattning, hunger eller rispan från draken. Hon gick på ostadiga ben efter Leo, som otåligt ledde vägen ut ur grottan och in i dagen genom att krafsa i snön för att vidga ingången. Kyra kände knappt igen sig. Hon hukade sig och klev ut, och när hon reste sig igen var hon omgiven av en värld av bländande vitt. Hon satte händerna för ögonen och huvudet sprängde vid synen. Det hade blivit betydligt varmare, vinden hade lagt sig och fåglarna kvittrade i gläntan. Hon hörde en duns, och vände sig och såg en stor snöklump som gled från en tallgren och föll i marken. Hon tittade ned och såg att hon stod i snön upp till knäna.
Leo tog ledningen och hoppade fram genom snön, tillbaks i riktning mot Volis antog hon. Hon följde efter och kämpade för att hinna med.
Men hon märkte att hon fick kämpa för varje steg. Hon slickade sig om läpparna och kände sig allt mer yr i huvudet. Blodet bultade i kinden och hon började undra om det var infekterat. Hon kände att hon höll på att förändras. Det gick inte att förklara, men det kändes som om det var drakens blod som slog i hennes ådror.
”Kyra!”
Det hördes ett rop, så avlägset att det lät som om det kom från en annan värld. Det åtföljdes av andra röster som ropade hennes namn, dämpade av snön och tallarna. Det tog henne en lång stund att inse vad det var och känna igen rösterna: hennes fars män. De var här, och de sökte efter henne.
Hon kände en våg av lättnad.
”Här borta!”, försökte hon ropa, men hon märkte att det inte kom som mer än en viskning. I det ögonblicket insåg hon hur svag hon blivit. Det där såret gjorde något med henne. Något som hon inte kunde förstå.
Plötsligt vek sig knäna under hennes tyngd, och hon kände hur hon hjälplöst föll framstupa i snön.
Leo gnällde till och sprang sedan bort mot de avlägsna rösterna.
Hon ville ropa efter honom, ropa efter dem allesammans, men hon var för kraftlös nu. Hon låg kvar i den djupa snön och tittade upp i allt det vita, mot den bländande vintersolen. Och så slöt hon ögonen och bars bort av en sömn som inte längre gick att motstå.
