Читать книгу: «Drakarnas Gryning », страница 10
KAPITEL FJORTON
Alec höll huvudet i händerna för att lindra värken medan vagnen fullpackad med pojkar bryskt skumpade vidare på landsvägen som den gjort hela natten. Guppen och dikena tycktes aldrig ta slut, och den enkla vagnen, med sin järnbur och sina trähjul, tycktes som gjord för att tillfoga största möjliga obekvämhet. Med varje gupp slogs Alecs huvud i trägolvet. Efter den första smällen hade han tänkt att det väl inte kunde fortsätta så länge, och att vägen väl måste ta slut snart.
Men timmarna hade gått, och vägen tycktes om möjligt bara bli värre. Han hade legat vaken hela natten, utan möjlighet att sova, dels på grund av stötarna och dels på grund av stanken av de andra pojkarna som armbågades och trängdes så att han hölls vaken. Hela natten hade vagnen stannat till i olika byar och plockat upp fler pojkar och tryckt ihop dem där i mörkret. Alec kände deras ögon på sig, ett helt hav av nedslagna ansikten som stirrade på honom och granskade och vägde honom med blickar fyllda av hat. Alla var äldre och förtvivlade, och på jakt efter en syndabock.
Alec trodde till en början att alla som kallats in mot sin vilja för att tjäna vid Flammorna, och alltså satt i samma båt, också skulle känna någon sorts solidaritet. Men han hade snart lärt sig att så inte var fallet. Var och en av pojkarna var sin egen ö, och när Alec överhuvudtaget haft någon form av utbyte med dem så var det fientligt. Det var råa ansikten, orakade och ärrade, med näsor som såg ut att ha brutits i alltför många slagsmål. Det började gå upp för honom att bland alla pojkar i vagnen så var det vissa som inte bara fyllt arton – vissa var äldre, mer brutna av livet, och de såg ut som tjuvar, våldtäktsmän och mördare som slängts in här med de andra och skickats för att vakta vid Flammorna.
Alec satt på det hårda trägolvet, inklämd och med känslan av att vara på resa till helvetet. Han var säker på att det inte kunde bli värre, men vagnen slutade inte att göra sina stopp, och till hans förvåning fortsatte de att packa in fler pojkar. När han först klivit in så hade det känts trångt och omöjligt att röra sig med ett dussintal pojkar i lasten, men nu, med det dubbla och ännu fler att vänta, kunde han knappt andas. Pojkarna som skyfflades in efter honom fick lov att stå. De försökte hålla sig fast i taket eller vad som helst annat, men snubblade och föll över varandra med varje gupp i vägen. Mer än en ilsken grabb knuffade tillbaka, och ständiga slagsmål med armbågar och knuffar fortsatte natten igenom. Alec såg häpen hur en av pojkarna bet av en annans öra. Den enda räddningen var att det var så trångt om plats att de inte ens kunde röra på axlarna och få till ett ordentligt slag, så slagsmålen slutade lika snart som de börjat, med dyra eder att fortsätta senare.
Alec hörde fågelkvitter och tittade rödögd upp och fick se det första gryningsljuset mellan järnstängerna. Han häpnade över att det hade blivit dag och att han överlevt den värsta natten i sitt liv.
När solen lyste upp i vagnen började han få en bättre bild av alla nya pojkar som kommit ombord. Han var yngst, med stor marginal – och verkade också mest harmlös. Det var ett vilt gäng av muskulösa, hetlevrade pojkar, alla ärrade och vissa med tatueringar. De såg ut som pojkar som samhället helst inte ville veta av. Alla var på sin vakt och bittra efter den långa natten, och Alec kände att vagnen var som en krutdurk som bara väntade på att explodera.
”Du ser för ung ut för att vara här”, hördes en mörk röst.
Alec tittade mot en pojke som satt skuldra mot skuldra med honom själv och var ett eller två år äldre. Alec förstod att det var mot honom som han suttit inklämd hela natten, en pojke med breda axlar och en bondes starka muskler och oskyldiga, ärliga ansikte. Ansiktet likande inte de andras, utan var öppet och vänligt, kanske till och med en aning naivt, och Alec anade att han här hittat en besläktad själ.
”Jag tog min brors plats”, svarade Alec kort, osäker på hur mycket han borde säga.
”Var han rädd?”, sa pojken frågande.
Alec skakade på huvudet.
”Halt”, rättade han.
Pojken nickade som om han förstått, och såg på Alec med ny respekt i ögonen.
De tystnade, och Alec såg närmare på pojken.
”Och du då?”, frågade Alec. ”Du ser inte heller ut att vara arton.”
”Sjutton”, sa pojken.
Alec såg frågande ut.
”Men vad gör du här då?”
”Jag anmälde mig som frivillig.”
Det kom som en chock för Alec.
”Frivillig? Men varför det?”
Pojken såg ner i golvet och ryckte på axlarna.
”Jag ville komma bort.”
”Ifrån vaddå?”, frågade Alec häpet.
Pojken blev tyst, och Alec såg ett mörkt moln passera hans ansikte. Alec tystnade själv och trodde inte att han skulle få något svar – men till sist mumlade pojken: ”Hemifrån.”
Alec såg sorgen i pojkens ansikte och förstod hur det låg till. Uppenbarligen stod saker verkligen illa till i den här killens hem, och från blåmärkena på hans armar och blandningen av sorg och ilska i minen så kunde han bara gissa vad det var.
”Det var trist”, svarade Alec.
Killen såg förvånat på honom, som om han inte förväntat sig medlidande i den här vagnen. Plötsligt sträckte killen fram en hand.
”Marco”, sa han.
”Alec.”
De skakade hand. Killens händer var dubbelt så stora som Alecs, och med ett så stadigt grepp att det gjorde ont i hans egna. Alec anade att han fått en kamrat i Marco, och det var en lättnad med tanke på havet av ansikten runtom.
”Jag förmodar att du är den ende som anmält dig frivillig”, sa Alec.
Marco såg sig omkring och ryckte på axlarna.
”Förmodligen har du rätt. De flesta här är antingen inkallade eller fångar.”
”Fångar?”, frågade Alec förvånat.
Marco nickade.
”Vaktposterna utgörs inte bara av inkallade, utan också av en hel del förbrytare.”
”Vem är det du kallar förbrytare, grabben?”, hördes en rå stämma.
De vände om båda två och fick se en av pojkarna, åldrad i förtid av ett hårt liv, så att han såg ut att vara i fyrtioårsåldern fastän han förmodligen inte var mer än tjugo, med koppärrig hy och små, lysande ögon. Han stod på huk och stirrade Marco i ögonen.
”Jag pratade inte med dig”, sa Marco med trots i rösten.
”Men nu gör du det”, väste killen, som uppenbarligen var ute efter bråk. ”Säg om det där. Du vågar inte kalla mig brottsling rätt upp i ansiktet?”
Marko blev röd i ansiktet och bet ihop käkarna och började själv ilskna till.
”Om det är så du vill ha det”, sa han.
Killen blev ursinnig, och Alec kunde inte annat än beundra Marco för hans mod. Killen kastade sig mot Marco och satte händerna runt halsen på honom och klämde till av alla krafter.
Det gick så snabbt, och Marco blev uppenbarligen tagen på sängen – och det fanns inte mycket manöverutrymme i den trånga buren. Marcos ögon stod ut ur hålorna och han fick ingen luft och lyckades inte få loss killens händer. Marco var större, men killen hade seniga händer, förmodligen härdade av åratal av mördande. Marco kunde inte lossa greppet.
”SLÅSS! SLÅSS”, skanderade de andra pojkarna.
Marco kämpade och böjde sig fram och skallade killen i näsan. Det krasade till och blod började forsa från killens kran.
Marco försökte resa sig för att få bättre svängrum – men i samma stund trycktes han ner och hölls till golvet igen av en annan killes stövel. Och den första killen, med blodet fortfarande forsande från näsan, satte handen till höften och drog fram något blankt. Det blänkte till i det tidiga morgonljuset, och Alec insåg chockat att det var en dolk. Allt gick så fort att det inte fanns någon möjlighet för Marco att reagera.
Killen kastade sig fram, med siktet mot Marcos hjärta.
Alec reagerade. Han vräkte sig fram och grep tag med båda händer i killens handled och tryckte dem till golvet, vilket räddade Marco från det dödliga hugget, alldeles innan bladet träffade bröstet. Eggen snuddade ändå och skar upp Marcos skjorta, men utan att röra vid huden.
Alec och killen föll i golvet och brottades om kniven, samtidigt som Marco lyckades få tag i fotleden på sin angripare, som han vred till och bröt med ett krasande.
Alec kände killens flottiga händer över sitt ansikte, med naglar som rev och letade efter hans ögon. Han visste att han var tvungen att göra något illa kvickt, och släppte handen med dolken och snodde runt med en armbåge, som landade med ett tillfredställande kras på killens käkben.
Killen rullade av honom och föll med ansiktet före i golvet.
Alec andades tungt och ansiktet sved av rivsåren, men på något sätt lyckades han komma på fötter och ställa sig intill Marco, hopträngd bland de andra pojkarna. De stod sida vid sida och såg ned på angriparna som låg kvar på golvet utan att röra sig. Hjärtat slog våldsamt i bröstet på Alec, och när han stod där insåg han att han inte hade någon lust att sitta ner längre. Det gjorde honom alltför utsatt för angrepp ovanifrån. Hellre skulle han stå resten av vägen, oavsett hur lång den var.
Alec såg sig omkring och lade märke till alla fientliga ögon som stirrade på honom. Men den här gången såg han tillbaks istället för att vika undan. Om han skulle överleva i den här församlingen var det nödvändigt att visa prov på självförtroende. Efterhand såg de ut att ge honom en sista blick innan de tittade bort, med något som liknade respekt i ögonen.
Marco tittade ned och såg närmare på revan i skjortan, där dolken nästan trängt in i hans hjärta. Han såg med tacksam min på Alec.
”Du har just fått en vän för livet”, sa han uppriktigt.
Han grep tag i Alecs arm och klämde till. Det kändes bra. En vän: det var just vad han behövde.
KAPITEL FEMTON
Kyra öppnade långsamt ögonen, desorienterad och osäker på var hon egentligen befann sig. Hon tittade upp i ett takvalv av sten, såg skenet av facklor spela på väggarna och kände att hon låg i en säng bland luxuösa fällar. Hon begrep det inte – det sista hon mindes var att hon föll ihop i snön, säker på att hon skulle dö.
Hon lyfte på huvudet och såg sig omkring. Först förväntade hon sig att få se snö och skog åt alla håll, men till sin förvåning såg hon istället en mängd bekanta ansikten omkring sig – hennes far, hennes bröder Brandon, Braxton och Aidan, Anvin, Arthfael, Vidar och ett dussin andra av hennes fars bästa krigare. Hon var tillbaks i fortet, i sin egen kammare och säng, och alla såg på henne med oro i blickarna. Kyra kände ett tryck över armen och tittade dit och fick se Lyra, hovets helare med sina hasselbruna ögon och silvriga hår, som stod böjd över henne för att ta pulsen.
Till sist insåg Kyra att hon inte var i skogen längre, och öppnade ögonen helt. På något sätt hade hon kommit tillbaka. Hon hörde ett gnällande vid sängkanten och kände Leos nos i sin hand, och då förstod hon: han måste ha lett dem till henne.
”Vad hände?”, frågade hon, i ett förvirrat försök att få allt att gå ihop.
Alla i trängseln därinne såg otroligt lättade ut över se henne vaken och höra henne tala igen, och hennes far steg fram med både självförebråelse och lättnad i ansiktet och tog hennes hand. Aidan sprang fram och höll henne i andra handen, och hon log när hon såg sin lillebror vid sin sida.
”Kyra”, sa hennes far med en röst full av medlidande. ”Du är hemma nu. Trygg.”
Kyra såg skuldkänslorna i hans ansikte, och plötsligt mindes hon alltsammans: grälet mellan dem kvällen innan. Hon insåg att han måste ha känt sig ansvarig. Trots allt var det hans ord som fått henne att ge sig av.
Kyra kände hur det sved till och skrek av smärtan när Lyra pressade en sval näsduk mot hennes kind. Den var doppad i någon sorts liniment som fick såret att bränna innan det svalnade.
”Liljevatten”, förklarade Lyra tröstande. ”Jag fick prova sex olika liniment innan jag hittade ett som kunde hela det där såret. Det är rena turen att det överhuvudtaget går att läka – infektionen var redan långt gången.”
Hennes far såg på hennes kind med en orolig blick i ögonen.
”Berätta vad som hänt”, sa han. ”Vem gjorde det där mot dig?”
Kyra reste sig på ena armbågen. Det snurrade runt i huvudet när hon gjorde det, och hon kände hur hon hade allas ögon på sig. Männen stod som fastnaglade och väntade tysta. Hon försökte minnas, få allt att gå ihop.
”Jag minns…”, började hon med hes röst. ”Stormen… Flammorna… Törnskogen.”
Hennes far rynkade pannan av oro.
Hon försökte komma ihåg.
”Jag ville se Flammorna med egna ögon”, sa hon. ”Och så… jag behövde söka skydd. Jag minns… Drömmarnas sjö… och så, en kvinna.”
”En kvinna?”, frågade han. ”I Törnskogen?”
”Hon var… uråldrig. Snön tycktes liksom inte röra vid henne.”
”En häxa”, flämtade Vidar.
”Sådana möten får man vid Vintermånen”, tillade Arthfael.
”Och vad sa hon?”, fordrade hennes far, på helspänn.
Kyra såg oron och förvirringen i alla ansikten, och hon beslöt sig för att hålla igen och inte säga något om profetian om hennes framtid. Hon försökte själv ta in alltsammans, och hon var rädd för att de skulle tro att hon blivit tokig om de fick höra.
”Jag… minns inte”, sa hon.
”Var det hon som gjorde det där mot dig?”, frågade hennes far och såg på kinden.
Kyra skakade på huvudet och svalde. Hon var torr i halsen, och Lyra kom fram och gav henne vatten ur en lägel. Hon drack ur den och insåg att hon var alldeles uttorkad.
”Jag hörde ett skri”, fortsatte hon. ”Det liknade inget jag hört förut.”
Hon satte sig upp och kände sig klarare, och plötsligt kom allt rusande tillbaks. Hon såg sin far i ögonen och undrade hur han skulle reagera.
”Det var en drakes skri”, sa hon kort och förberedde sig på deras reaktioner, osäker på om de överhuvudtaget skulle tro henne.
Flämtningar av tvivel hördes runt i rummet, och männen stod bara och gapade åt henne. Det blev helt tyst. Hon hade aldrig sett dem stå så bedövade.
Ingen sa något på vad som kändes som en evighet.
Till sist skakade hennes far på huvudet.
”Drakar har inte synts till i Escalon på tusen år”, sa han. ”Du måste ha hört något annat. Kanske var det öronen som spelade dig ett spratt.”
Men Thonos – gamle kungens filosof och historiker, som nu slagit sig ned i Volis – klev fram, med sitt långa, gråa skägg och stödd på käppen. Det var sällan han yttrade sig, och vid de tillfällen han gjorde det så lyssnade folk med stor respekt, som till en gömma av glömd kunskap och visdomar.
”Vid Vintermånen”, sa han med bruten röst, ”så är sådana saker möjliga.”
”Jag såg den”, envisades Kyra. ”Jag räddade den.”
”Räddade den?”, sa hennes far och tittade på henne som om hon tappat förståndet. ”Du räddade en drake?”
Nu såg alla på henne som om hon blivit galen.
”Det är såret”, sa Vidar. ”Det har drabbat hennes förstånd.”
Kyra rodnade och ville desperat att de skulle tro henne.
”Det har inte gjort något med mitt förstånd”, sa hon bestämt. ”Jag ljuger inte!”
Hon såg desperat i deras ansikten.
”När har jag någonsin ljugit för någon av er?”, fordrade hon.
Alla såg tvekande på henne.
”Ge flickan en chans”, sa Vidar. ”Låt henne berätta.”
Hennes far nickade åt henne.
”Fortsätt”, uppmanade han.
Kyra slickade sig om läpparna och satte sig upp.
”Draken var skadad”, svarade hon. ”Lordens män hade omringat den. De skulle döda den. Jag kunde inte låta den dö – inte på det sättet.”
”Så vad gjorde du?”, frågade Anvin, som lät mindre skeptisk än de andra.
”Jag dödade dem”, sa hon med ihålig röst och blicken rakt fram, och såg allt framför sig igen. Hon insåg hur galet det lät. Hon kunde knappt tro det själv. ”Jag dödade allihop.”
Tystnaden föll över rummet igen, ännu djupare den här gången.
”Jag vet att ni inte kommer att tro mig”, fortsatte hon till sist.
Hennes far harklade sig och kramade hennes hand.
”Kyra”, sa han allvarligt. ”Vi fann fem döda män i närheten av dig – Lordens män. Om det du säger är sant, inser du hur allvarligt det är? Förstår du vad du har gjort?”
”Jag hade inget val far”, sa hon. ”Vår ätts sigill – vi får inte lämna ett skadat djur att dö.”
”En drake är inget djur!”, sa han ilsket. ”En drake är…”
Men han tystnade mitt i meningen och stirrade ut i tomma luften, uppenbarligen osäker på vad han skulle säga.
”Men om Lordens män är döda allihop”, inflikade Arthfael och bröt tystnaden medan han gned sig i skägget, ”då spelar det ju ingen roll? Vem kan då veta att det var flickan som dräpte dem? Hur kan då spåret leda tillbaks till oss?”
Kyra kände en klump i magen, men visste att hon var tvungen att berätta hela sanningen.
”Det var en till”, fortsatte hon motvilligt. ”En väpnare. En pojke. Han såg alltihop. Och han flydde, till häst.”
De såg på henne med allvarliga miner.
Maltren klev fram och blängde mot henne.
”Och varför lät du just honom leva då?”, fordrade han.
”Det var bara en pojke”, sa hon. ”Obeväpnad. Och han red iväg med ryggen mot mig. Skulle jag ha satt en pil i ryggen på honom?”
”Jag tvivlar på att du satte en pil i en enda av dem”, snäste Maltren. ”Men om du nu gjorde det, var det verkligen värt att låta pojken leva och lämna oss andra att dö?”
”Ingen har lämnat oss att dö”, sa hennes far med skärpa till Maltren, till hennes försvar.
”Har hon inte?”, frågade han. ”Om hon nu verkligen talar sanning så är Lordens män döda, och Volis bär skulden. De har ett vittne, och det är slut med oss allihop.”
”Det här är verkligen dåliga nyheter”, sa hennes far, och lät som om han var miljoner år gammal.
”Jag är ledsen, far”, sa hon. ”Jag menade inte att ställa till det för er.”
”Menade inte?”, sa Maltren. ”Nä, du råkade bara ta död på fem av Lordens män. Och till vilken nytta?”
”Det sa jag ju”, sa hon. ”För att rädda draken.”
”För att rädda den inbillade draken”, hånskrattade Maltren. ”Det gör det ju verkligen värt det. Om den verkligen hade funnits så skulle den ju ha slitit dig i stycken.”
”Den slet mig inte i stycken”, svarade hon.
”Inga fler dumheter om någon drake nu”, sa hennes far med irritation i rösten. ”Berätta sanningen nu. Vi är alla män i det här rummet. Berätta, vad som än hänt. Vi kommer inte att döma dig.”
Inom sig fick hon lust att gråta.
”Det har jag redan gjort”, sa hon.
”Jag tror henne”, sa Aidan och ställd sig vid hennes sida, och det var hon tacksam för.
Men när hon såg ut över havet av ansikten som vändes mot henne var det tydligt att det inte var någon annan som gjorde det.
Det blev tyst igen.
”Det är omöjligt, Kyra”, sa hennes far till sist försiktigt.
”Det är det inte”, hördes plötsligt en mörk röst.
Alla vände sig om när dörren till kammaren slogs upp och ett par av faderns män marscherade in och borstade snön av sina pälsar. Mannen som talat var fortfarande röd i ansiktet av kylan, och han såg imponerat på Kyra.
”Vi såg spår”, sa han. ”Vid floden. I närheten av kropparna. Spår som var alldeles för stora för att tillhöra något annat som rör sig på jorden. Det var drakspår.”
Männen tittade på Kyra igen, tveksamma om vad de skulle tro.
”Och var är då den där draken?”, frågade Maltren.
”Spåren ledde till floden”, sa mannen.
”Den kunde inte flyga”, sa Kyra. ”Den var skadad, som jag sa. Den rullade ner i forsen, och så såg jag den inte mer.”
Det blev tyst en lång stund igen, och nu var de tydligt att de trodde på hennes berättelse. De såg häpna på henne.
”Du menar alltså att du såg den här draken?”, frågade hennes far.
Hon nickade.
”Jag stod så nära intill den som jag gör just nu till dig”, svarade hon.
”Och hur överlevde du det?”, frågade han.
Hon svalde hårt, osäker på vad hon skulle säga.
”Det var så jag fick det här såret”, sa hon och rörde vid kinden.
Alla såg kinden i ett nytt ljus nu.
Kyra drog fingret längs såret och förstod att det skulle bli ett ärr, att det skulle ändra hennes utseende för alltid. Men av någon anledning brydde hon sig inte.
”Men jag tror inte att den ville skada mig”, fortsatte hon.
De stirrade på henne som om hon tappat förståndet. Hon ville förklara för dem att hon fått någon sorts kontakt med varelsen, men trodde inte att de skulle förstå.
Alla stirrade på henne. De var vuxna karlar men stod som bedövade. Till sist frågade hennes far:
”Varför riskerade du ditt liv för att rädda en drake? Varför försätta oss alla i fara?”
Det var en bra fråga, och en som Kyra inte hade något riktigt svar på. Hon önskade att hon haft det. Men hon kunde inte sätta ord på de känslorna, på känslan av öde när hon närmat sig draken – och hon trodde inte att någon av dessa män skulle förstå. Men hon visste att hon försatt dem alla i fara, och det kändes fruktansvärt.
Allt hon kunde göra var att hänga med huvudet och säga: ”Förlåt far.”
”Det är omöjligt”, sa Maltren upphetsat. ”Det är omöjligt att möta en drake och överleva.”
”Om inte”, sa Anvin, först med en märklig blick mot Kyra och sedan vänd mot hennes far. ”Om det inte är så att din dotter är–”
Hennes far gav honom en snabb blick, och Anvin tystnade tvärt.
Kyra såg fram och tillbaka mellan de båda männen och undrade vad det var Anvin tänkt säga.
”Om det inte är så att jag är vaddå?”, fordrade Kyra.
Men Anvin tittade bort och sa inget mer. Faktum var att det blev tyst i hela rummet, och när hon såg sig omkring på alla ansikten insåg hon att alla undvek hennes blick, som om de delade någon sorts hemlighet om henne.
Plötsligt reste sig hennes far från sängen och släppte greppet om handen hennes. Han ställde sig upp på ett sätt som gjorde det klart att mötet var över.
”Du måste vila nu”, sa han. Och så vände han sig med allvar mot sina män. ”En armé är på väg”, sa han med befallande röst. ”Vi måste göra oss redo.”
