Читать книгу: «Dansen på Frötjärn», страница 6

V

Smeder och drängar vakade över Falla hela natten och hela morgonen. Bergmästaren vakade över Billman. Majoren förhöll sig fullkomligt lugn och stilla. Han såg sin olycka fullkomnad, det fattades honom ingenting. Men fram på förmiddagen begynte drängarna knota. De ville föra Billman till Bånga för att sedan i lugn och ro återvända var och en till sitt. De bultade på porten och hotade att krossa fönstren.

Allt detta buller och stoj väckte grevinnan Vivecka. I förstone trodde hon, att elden var lös, men likgiltig för allt här i världen hade hon ingen brådska att komma ur sängen. Så småningom kom hon på andra tankar. Hon erinrade sig dagens betydelse och trodde, att de sedvanliga hyllningarna tagit sin början. Bullret föreföll henne väl larmande, men Ulrich hade antytt att någonting stort var i görningen. En verklig triumf!

Grevinnan Vivecka längtade icke längre efter triumfer, hon längtade efter vila, en fullkomlig, tyst, ljuvlig vila. Men alltför länge hade hon varit slottsfru på Falla för att kunna stanna i sängen, när gäster från tre socknar stimmade utanför porten. Pliktkänslan förmådde mer än rädslan för elden. Hon makade sig sakta och varligt och med många suckar och stönanden ur sängen.

En timme senare trädde hon ut i den långa, välvda gång som i bottenvåningen leder tvärs genom huset från gavel till gavel. Grevinnan bar sin högtidsdräkt av grått, tjockt men här och var tämligen nött siden. Vissa ränder angåvo, att den förr i tiden garnerats av spetsar. Som grevinnans figur under de nio länstolsåren tilltagit betydligt i omfång, var kjolen tämligen kort, en brist som i någon mån utjämnades av ett tilltråcklat släp, vars siden var av en något ljusare och rätt obestämbar färg. Det gulvita håret låg i stora bucklor över tinningar och öron, en helt liten och mager fläta hade av förbiseende lämnats lös och hängde spikrakt ned över Maria Stuartskragen. I vänstra handen höll grevinnan en luktdosa utan svamp och lock och i den högra en lornjett med ett enda spräckt glas, vilket i och för sig icke hade någon betydelse, eftersom hon var mer än halvblind.

Stödjande sig mot väggen följde hon gången ut i förstugan. Här mötte hon sin man, sin son och Karl Hamrin. De hade nyss fört fruktlösa underhandlingar med de rusiga smederna, som alltjämt eggades av Sundin och Wendt till nya våldsdåd. Greven skyndade emot sin hustru och omfamnade henne gråtande. Hon missförstod hans rörelse.

– Ack kära Ulrich, sade hon, varför gråter du? Är det inte skönt för vart år som går?

Hon gick fram mot porten, greven höll henne tillbaka. Hon lyckades framställa det där barnsligt egensinniga och förväntansfulla leendet, som tillhör alla födelsedagar från vaggan till graven. Hon slog honom med lornjetten över fingrarna.

– Ånej, Ulrich, nu vill jag se, vad du har ställt till. Se så, se så – jag vill se.

Och hon drog ifrån regeln och steg ut på trappan. Den väldiga äreporten grönskade mitt framför henne och på alla sidor trängdes hopar av människor. Att det var svarta halvklädda smeder och druckna drängar, kunde hon icke se. Hon trodde att vännerna i Raslinge, Hulinge och Stora Hammar så mangrant församlats. Detta kärleksbevis väckte hennes ömma hjärta till nytt liv. Hon neg några gånger åt höger och vänster, men rörelsen blev henne övermäktig, hon brast i gråt. Och då hon icke hade någon näsduk eller solfjäder för att dölja sitt gamla av gråten förvridna ansikte, vände hon sig mot väggen och torkade sina tårar med klänningsärmen.

Smederna å sin sida, som, då porten öppnades, väntat sig majoren eller möjligen bergmästaren, blevo alldeles förbluffade över att möta hennes nåd. Och när grevinnan först ägnade dem sina nådigaste nigningar och sedan vände sig bort för att gråta, kände de sig skamsna och djupt nedslagna. De stodo där med hängande armar och sänkta blickar. Och där det ännu fanns en mössa på huvudet, drogs den skyndsamt av antingen genom ägarens försorg eller närmsta grannes.

Allt detta iakttog herr greven från sitt fönster. Hans rädsla förvandlades till stolt glädje. Vem kan också se Vivecka, tänkte han, utan att beundra och hylla henne? Han skyndade ut på trappan, slog armen kring sin hustrus liv och med handen behagfullt lyftad ropade han:

– Leve hennes nåd, mina vänner. Länge leve grevinnan Vivecka. Nå så hurra då, era tölpar!

Smederna hurrade. Och som avståndet mellan sorg, vrede och glädje är vida kortare för den rusige än för den nyktre, flammade glädjen plötsligt upp som en eldsvåda. Gubbar och pojkar togo varandra i famn och började dansa. De, som förut bevakat bakvägarna och fönstren, skyndade upp på gårdsplanen för att taga del i dansen, skrattet och hurraropen. Jublet ekade över Fallaviken och nådde väl ända till Raslinge kyrka. Greven njöt sin och Viveckas triumf. Bergmästaren begagnade tillfället att osedd komma till stallet, där häst och trilla väntade.

Men när han svängt nedför bruksbacken och kört ett stycke utmed stranden, blev han varse trenne båtar, som med tämligen stort mellanrum sinsemellan, roddes mot samma mål, Falla. Bergmästaren lät hästen stanna, han ville anteckna sig till minnes alla dem som i dag besökte Falla. Det skulle bliva nödvändigt att till tinget instämma ojäviga personer, som kunde vittna om förödelsen i parken.

Den första båten hörde prästgården till, kyrkoherden satt vid styret antagligen tuggande och omtuggande sitt ode till grevinnan. Den andra båten hörde Herrlestorp till. Bergmästaren urskilde rätt väl hennes nåds kantiga former och långnästa profil. Sonen Hugo satt vid årorna och i fören halvlågo två eller tre av döttrarna, till hälften dolda bakom väldiga, färgstarka och hjulformade buketter.

Den tredje båten kände bergmästaren varken till form eller färg. Han stirrade så länge och uppmärksamt på de tre personerna i båten, att ögat började svida och rinna. Han blundade. När han åter kunde se klart, igenkände han Lillgårds-Tilda. Hon låg på magen i fören och hennes huvud, betäckt med en blå och rödrutig schalett, reste sig som en gallionsbild. Magister Ekmarck skötte årorna hurtigt men något ojämnt. I aktern satt Barbro Backe.

Bergmästare Rygell ansåg det nu vara klokare att tills vidare uppskjuta besöket hos länsman. Han återvände till Falla, lämnade åkdonet på stallgården och begav sig ned till bryggan. Några karlar ställde sig i vägen för honom och gjorde hotande åtbörder. Han sköt dem åt sidan, varligt men med ett så hårt grepp i skuldrorna att de icke funno skäligt följa honom. Han lunkade ned till bryggan, ställde sig tätt intill äreporten, gömd i dess yviga grönska. Härifrån åhörde han prästens ode och kunde mycket väl se, om det så behagade honom, den stora omfamningen mellan hennes nåd från Herrlestorp och grevinnan. När de båda gummorna beredde sig att arm i arm vandra uppför lövgången, ropade unge greven:

– Här kommer ännu en båt. Den känner jag inte. Det sitter en bondjänta i fören.

– Om jag inte misstar mig, sade kyrkoherden, så är det magister Ekmarck som ror. Jag känner slarven på knyckarna.

Greve Ulrich sade:

– Vem det än må vara, kära Vivecka, så anser jag det mest passande, att du tar emot dem här.

Grevinnan suckade, hon var redan förfärligt trött. Emellertid lyckades hon ännu en gång trolla fram sitt festleende, korsade armarna över den framskjutande magen och bidade.

Båten lade till tämligen ovarsamt. Magistern räckte Barbro handen, och hon steg i land. Greven närmade sig med framsträckt huvud och närsynt plirande ögon. Min nådiga, mumlade han, min nådiga, jag ber om ursäkt —

Barbro rodnade. Hon tyckte, att de båda gamla damerna betraktade henne bra ovänligt. Hon tyckte, att någon borde taga henne i famn och hälsa henne välkommen. Magistern, som såg hennes bryderi, ropade med hög röst:

– Herr greve! Fru grevinna! Detta är välborna fru Barbro Backe till Hilleborn, bergmästarns tredje hustru. Hon har kommit för att göra hennes nåd sin uppvaktning.

Barbro tog ett steg fram mot grevinnan, nöp i kjolen, lyfte den några tum från marken och neg mycket djup. Denna hälsning, som påminde om en hovnigning, var icke bruklig mellan damer av samma stånd. Fru Schager smålog med hoprynkad mun. Grevinnan besvarade emellertid hälsningen och mötte sin gäst på halva vägen. Barbro kysste hennes hand, och fru Schager log ännu syrligare. När grevinnan såg det unga huvudet ödmjukt böjt, greps hon ånyo av öm rörelse. Hon slog armarna kring Barbros hals, kysste hennes panna och grät med ögonen tryckta mot Barbros skuldra.

Fru Schager ansåg tiden vara inne att göra ett slut på dessa ömma scener. Hon tog grevinnan under armen och snarare släpade än förde henne uppför lövgången. Barbro följde, hon var tämligen förvirrad och visste icke att besvara herr grevens komplimanger. De stolta äreportarna och det vördnadsvärda slottet gjorde henne blyg och förlägen. Hon tänkte på den mossiga och förfallna stugan i Västergötland och fann, att hon varit bra djärv, som givit sig i lag med så förnämliga människor. Hon önskade att magistern eller Lillgårds-Tilda eller själva bergmästaren skulle komma henne till undsättning. Folket som alltjämt skrålade och dansade på gårdsplanen, skrämde henne. Hon snubblade över trappstegen. Albrecht Bourmaister, som gick vid hennes högra sida, tog henne om livet för att stödja. Han viskade:

– Jag hör att fru bergmästarinnan redan lagt Hilleborn till sitt namn. Är det inte väl tidigt?

Hon förstod honom icke. Magisterns presentation hade hon icke hört. Hon sade:

– Ja, bergmästarn har lovat mig Hilleborn.

Då släppte han så plötsligt sitt tag, att hon åter var nära att falla. Hon steg in i förstugan, hon följde alltjämt de båda långsamt framskridande damerna. Hon kom in i den mörka gången. Bländad av vattnets morgonsolsskimmer kunde hon i dunklet ingenting urskilja. Hållande händerna framför sig, gick hon efter fraset från grevinnans släp. Herrarna hade stannat i förstugan. Barbro befann sig ensam i gången som tycktes henne oändligt lång. En dörr öppnades tätt bredvid henne. Hon steg in i ett rum, som upplystes från tvenne fönster. En svartklädd herre trädde fram till henne och frågade, om hon kom från Hilleborn. Barbro jakade, kanske därför att hon icke uppfattat frågan eller därför att Hilleborn städse lekte henne i hågen. Den främmande sade:

– Han har återkommit till sans.

– Vem? frågade Barbro. Läkaren sade:

– Han ligger där. Mamsell får inte anstränga honom med något längre samtal. Jag tänker, att han kan flyttas till Hilleborn om några timmar. Jag går ut och tvättar mig.

På soffan mellan de båda fönstren låg Gert Bourmaister. Hans överkropp var naken, endast betäckt av ett lakan, som fått åtskilliga stora och små blodfläckar. Ansiktet var blekt.

Barbro kände genast igen honom. Hon rodnade häftigt men blev i nästa ögonblick lika blek som den sårade. Hon föll på knä vid soffan och började kyssa lakanet. Hon betraktade hans arm som hängde slappt ned över soffkanten, men hon vågade icke röra honom.

Plötsligt reste hon sig upp och böjde sig fram över honom.

– Se på mig, bad hon. Nej se mig in i ögonen.

Hon trodde, att om han såg henne djupt in i ögonen, skulle han där läsa förklaringen lika tydlig, självklar, ovedersäglig, som hon själv kände den.

Men han slöt ögonen och vred huvudet långsamt mot väggen.

Barbro lämnade Gert Bourmaister. Hon letade sig fram genom gången till förstugan men fann ingen människa. Hon steg då uppför trappan till övre våningen och kom in i en stor nästan omöblerad sal. Mitt på golvet stod bergmästaren och framför honom kommerserådet Bernt Bourmaister, en liten mager, kvickögd gubbe, som ständigt grinade och ständigt roade sig på andras bekostnad. Grevinnan och fru Schager hade tagit plats i en fönstersmyg. Tätt vid dörren stod Billman omgiven av sina vänner. Greven trippade av och an och pratade i ett utan att bliva hörd.

Kommerserådet skyndade fram till Barbro, tog hennes händer i sina och betraktade henne med en på en gång faderlig och lysten min.

– Detta är Barbro Backe. Jag känner den släkten på de briljanta ögonen. Mon dieu, min nådiga! Anledningen är sorglig men jag prisar mig bra lycklig att få kyssa en sådan hand —

Och nu, mina vänner, fortsatte han, vilja vi vädja till högre rätt. Min nådiga lilla har en förbålt sträng herre och man, vilket vi alla nogsamt känna. Saken är den, att stackars Billman, som står där, råkat i misshugg – ja i rent misshugg – skadskjuta min käre brorson Gert, som nu ligger någonstans mycket väl ompysslad och säkert utom all fara. Nåväl, min nådiga, bergmästarn vill partout inte låta nåd gå före rätt, han vill smida stackars Billman i järn och gud vet allt. Medgiv min nådiga, att det är för strängt —

Barbro frågade hastigt:

– Skall jag döma?

Utan att vänta på svar, sprang hon fram till Billman, sträckte sig på tå och slog honom med baksidan av handen över kinden.

– Seså, sade hon, nu är han straffad.

– Min gud, suckade kommerserådet, unna mig samma straff.

Barbro smålog.

– Å, jag slog honom hårt. Men nu kan det vara nog. Om jag inte misstar mig är herr Gert Bourmaister en fattig yngling utan särdeles stora egenskaper?

Kommerserådet sade:

– Han är en rätt vacker gosse, min nådiga, och dessutom min brorson. Några andra goda egenskaper känner jag inte hos Gert.

– Nåväl, sade Barbro, jag har själv varit fattig. Jag försäkrar er, att man betyder bra litet, när man är fattig. Nej inte ett smul. Låt därför saken falla, kära Rygell, och ro mig i stället hem. Och skulle han också vara en vacker gosse, som herr kommerserådet påstår, så finns det väl fler av den sorten.

– Ack, suckade grevinnan Vivecka, vars hjärta sårats av de grymma orden, så dömde man icke i min ungdom —

– Min nådiga grevinna, avbröt kommerserådet, så dömde redan drottningen av Saba, när hon vandrade den långa vägen till gamle Salomo. Just så. Och jag bjuder den unga drottningen av Frötjärn, av Kroken av hela det Rygellska riket min åttioåriga arm och mitt tjuguåriga hjärta.

Bergmästaren förekom honom, bjöd sin hustru armen och förde henne ned till bryggan. När båten kommit utom hörhåll, gjorde kommerserådet ännu en sirlig bugning utåt sjön, viftade med hatten och sade:

– Järngryta krossar lergryta. Bergmästarn är för visso av järn, men lilla Barbro Backe tyckes mig vara av härdat stål. Kanske kunna vi därav draga både nytta och nöje.

VI

Kommerserådet ställde nu till med följande upptåg.

På Hilleborn levde en ung flicka, som gemenligen kallades mamsell Majken. Hennes farsnamn, börd och födelseort äro okända. Hon var svart och ganska vacker, möjligen tillhörde hon någon tattarsläkt. Hon gällde för att vara husmamsell på gården, men tog i själva verket ringa del i sysslorna. Kommerserådet, som trots sin höga ålder var en ivrig beundrare av könet, visade för Majken den största tillgivenhet, och det påstods allmänt, att hon var hans älskarinna.

Han beslöt att använda henne till ett ypperligt skämt, som på en gång skulle förödmjuka Rygell och så split och misstankar mellan honom och Barbro Backe. Till det ändamålet lät han flickan iföra sig sin helgdagsdräkt, vidare hämtade han från staden en gammal jurist och ökänd brännvinsadvokat vid namn Rådberg, en ful och snuskig gubbe, som närmade sig sjuttiotalet. Rådberg utpyntades som en ung brudgum och gjorde i den stassen ett ännu mera avskräckande intryck. Slutligen utvalde han bland sina drängar en axelbred och ståtlig ung karl, honom klädde han i lumpor.

På den tiden var det ännu sed i Bergslagen, att trolovade kort före eller kort efter första lysningen gjorde en rundresa bland grannar, släktingar och vänner dels för att mottaga lyckönskningar, dels för att göra sig påminda, så att det icke skulle felas gåvor och förning vid bröllopet. Det var också vanligt att en hoper ungt folk följde de trolovade från gård till gård för att dansa, sjunga eller eljest förlusta sig. Kommerserådet samlade ett dylikt följe, men i stället för ungdomar sökte han upp alla traktens gubbar och gummor, helst sådana, som hade ett anskrämligt yttre. Grannarna vid Kroken deltogo också i tåget, Hugo Schager, Anton Sundin, grevarna på Falla, Hamrin, bröderna Fielding och några fler.

En tidig junimorgon lämnade följet Hilleborn, instuvat i fem höskrindor, som drogos av oxar. Skrindorna voro präktigt utstyrda, mest dock med tistlar, törne, mollor, åkersenap, nässlor och annat ogräs. I första skrindan åkte brudparet, vackra Majken och den fule gubben Rådberg, vidare kommerserådet själv, gamle greven på Falla, som hade förbålt roligt, när han inte stack sig på nässlor och tistlar, Anton Sundin den tjocke, Abraham Lilja på Hviskingeholm som lockats med traktering och andra förmåner, två eller tre fattigstugubbar, lika många gummor och slutligen drängen, som höljts i lumpor. När de kommo ut ur skogen vid Frösevi manade Bourmaister de gamla att uppstämma någon vid dessa tillfällen övlig sång. Härtill hade de ingen lust, men Sundin och den gamle luvern Rådberg voro genast färdiga att sjunga visor av tvetydigt innehåll och med nog så grova refränger. Fattigstufolket skrämdes och ondgjorde sig över alla dessa hädelser och för att råda någon bot på eländet uppstämde de psalmen 462 ”Du som förhärdad gäckas – ” Och då syndarna icke läto sig tystas, fortsatte de med Lucidors ”O evighet! Din längd mig fast förskräcker, som början har men ändan aldrig räcker. O evighet! en tid förutan tid – ” Denna psalm räckte till början av Frötjärnsallén. Fattigstufolket tog då upp den nästa: ”Ho satans boning tänker på och de fördömdas pina – hans blod av fasa stelna må, hans kraft av ångst förtvina – ”

Jon i Losätra, den enögde rättaren, var den, som först varsnade tåget. Han skyndade upp till gårdskontoret och varskodde sin husbonde. Rygell, som i nära ett halvsekel trotsat tre socknars samfällda ovilja, blev nu så rädd, att han fullständigt tappade huvudet. Han förstod att skälmstycket på något sätt skulle drabba Barbro och genom Barbro honom själv. En människa, som länge känt sig osårbar, blir ytterligt feg, när hon plötsligt upptäcker en ömmande, oskyddad punkt. Rygell lunkade omkring som den gången på torget i Skara. Han rafsade till sig några dyrbara papper och lufsade ur rum i rum för att finna ett gömställe. Barbro, som hört oljudet från vägen, lämnade genast mjölkkammaren och kom honom till undsättning. Hon tog ifrån honom papperna, drog på honom helgdagsrocken och slog snuset från krås och väst. Hon bytte kjortel och hängde en vid vit silkesschal över skuldrorna. När skrindorna körde upp på gårdsplanen, stod Barbro Backe på trappan, neg och önskade välkommen.

Kommerserådet sade:

– Vi ha kommit för att visa fru bergmästarinnan ett nog så vackert brudpar. Kanske blir det en slant på tallriken för de unga eller åtminstone en hjärtlig lyckönskan.

Barbro bad dem stiga upp i salen, där bergmästaren väntade. Kommerserådet lagade så, att Majken kom att gå mellan gubben Rådberg och drängen. Själv bjöd han värdinnan armen. När de gingo uppför trappan, frågade Bourmaister, om Barbro kunde gissa, vem av de båda som vore brudgummen. Barbro svarade:

– Att döma av åldern är det väl den där unge trashanken. Men att döma av stassen – och det håller jag för säkrare – är det den gamle sprätten.

Kommerserådet sade:

– Min nådiga tror då, att en ung kvinna mera ser till kläderna än till skinnet?

Barbro svarade:

– Det vet nog kommerserådet, att skinn kan köpas, både det som är slätt och fint och det som är skrynkligt. Det kan köpas likasåväl som granna kläder. Men vad en ung kvinna håller förmer, det är kärleken. Och jag menar, att den icke kan köpas om det så vore med livet. Det är en gåva, som Gud ger och som Gud tar. Välsignad vare Han.

Bourmaister märkte väl, att Barbro icke lät sig förbryllas. Han lade ut en ny snara, han sade:

– Min nådiga som är ung och vacker och därtill nygift kan säkert förklara texten för mig gamle. Vad är kärlek?

Svarade Barbro:

– Kärlek är försakelse.

Under det att kommerserådet grubblade över, hur han bäst skulle kunna fälla henne med hennes egna ord, trädde de och hela följet in i salen. På bordet hade Barbro låtit duka fram alla de förfriskningar, som äro vanliga vid ett dylikt tillfälle. Sockertårtor och mandelkonfekt, rhenskt vin att dricka brudparet till välgång och lycka. Bergmästaren skyndade att slå i glasen för att så fort som möjligt bli av med plågoandarna. Men kommerserådet höll honom tillbaka och sade:

– Vänta ett ögonblick, min bäste. Saken är ännu icke avgjord. Vi ha tvärtom kommit hit för att av bergmästarn eller ännu hellre av fru Barbro erhålla ett gott råd. Den här unga flickan, Majken, som jag av barmhärtighet upptagit i mitt hus och som betraktar mig nästan som en far eller åtminstone som en beprövad vän, har anförtrott mig sin brydsamma belägenhet. Hon har nämligen fått två giljare på halsen. Den ene är Rådberg, aktad jurist som var man vet och därtill smått förmögen. Den andre är den här drängen. Han äger platt ingenting förutom sin ungdom och till och med garderoben tycks vara skäligen bristfällig. Under sådana omständigheter har den kära Majken begärt mitt faderliga råd. Men jag erkänner, att jag trots min ålder och visdom inte ser fullt klart i saken. Skulle därför fru bergmästarinnan —

Barbro avbröt:

– Jag? Varför skulle just jag – ?

Kommerserådet böjde sig ned och kysste hennes klänningsärm.

– Därför att en person med min nådigas utseende säkerligen förstår kärleksaffärer bättre än någon annan. Kanske har också min nådiga själv eller en syster eller en väninna befunnit sig i liknande belägenhet —

Barbro bleknade. Hon korsade armarna under brösten och tryckte dem ganska hårt mot bröstkorgen för att döva smärtan, som ständigt gnagde. Hon sade:

– Det är icke svårt att råda. Om det är sant, som kommerserådet påstår, att den där gamle mannen har sin rikliga utkomst, så bör hon gifta sig med honom och låta drängen löpa. Han finner väl i sin tur en kvinnsperson tillräckligt förmögen för att kunna köpa honom en gård.

Bourmaister bugade sig.

– Återigen har min nådiga dömt vist som drottningen av Saba. Själve bergmästarn, som är vår tids Salomo, kunde icke klarare utlagt en oklar sak. Men för mig enfaldige tyckes dock utslaget stå i strid med en sats, som min nådiga nyss uttalade: Kärlek är försakelse. Jag misstänker nämligen, att mamsell Majken i själ och hjärta föredrar ynglingen framför gubben.

De, som nu med ivriga och skadeglada blickar betraktade Barbro, funno henne så blek, att deras skadeglädje byttes i fruktan och medömkan. Hon drog schalen tätare om skuldrorna, som skälvde i frossbrytningar. Pupillerna vidgades till det yttersta, så att ögonen glänste svarta som en nattfågels ögon. Det dröjde en stund innan hon svarade:

– Kommerserådet tar fel. Jag motsäger mig icke. Om flickan verkligen håller av den där unga personen, kan hon icke ålägga sig en bittrare försakelse än den att vara honom utan. Likväl – vill hon hellre taga den mindre försakelsen, vill hon hellre försaka ett rikligt bröd, vackra gåvor, varma mjuka kläder för att leva med sin vän i armod – gott, jag avråder henne icke. Men om så sker – låt oss då kasta sten på dörren när vi gå förbi deras ruckel. Möter vi dem på vägen, så låt oss skratta åt dem, låt oss håna dem, låt oss spotta på dem. Låt oss trampa ned deras gröda, låt oss så tistlar på deras åkerlapp. Låt oss slå dem i ansiktet, när de äntligen komma för att tigga bröd och kläder åt sina ungar. Tvi dem, som plocka sin lycka, där den växer. Ja, ja, ja! Må de njuta den. Men vi ska kasta dem i fattiggraven. Och det skall varken finnas trä eller sten över den lyckan.

När hon sagt detta, brast hon i gråt, och var det första och sista gången, som någon av Barbro Backes undersåtar såg sin härskarinna gråta. Kommerserådet fann, att han träffat rätt och ville nu med hycklat deltagande strö salt i såret. Men när han med faderligt öppnad famn nalkades Barbro, avspisades han med en skälmaktig nigning och ett ganska illparigt leende.

– Herr kommerserådet skall inte hysa någon oro därför att jag fällde en så sträng dom över vissa lättsinniga människor. Kommerserådets skyddsling hör säkerligen icke till dem. Jag slår vad om att hon tager den friaren, som är bäst klädd och hädd.

Vadet ingicks och vadsumman bestämdes på Barbros förslag till tre tusen riksdaler. Kommerserådet fann summan väl stor men ville för skam skull inte neka. Han skrev en revers ställd till innehavaren, Rygell skrev likaledes en revers och de båda papperen lades på bordet. Nu uppmanades Majken att göra sitt val, och den stackars flickan råkade ur ett låtsat rakt in i ett verkligt bryderi. Drängen hade i trots av hennes dåliga rykte friat upprepade gånger, och det var endast fruktan för husbonden, som förmått henne att vägra. Nu visste hon varken ut eller in. Gummorna dunkade henne i ryggen och bad henne tänka med förståndet. Gubben var visserligen ful, men drängen skulle nog med tiden bli ful han också. Barbro sade:

– Eftersom mamsell verkligen tvekar, så vill jag lägga ytterligare en vikt i vågskålen till min förmån. Om hon tar gubben och jag således vinner vadet, så lovar jag att lämna de båda reverserna åt den där unga personen. Mamsell kommer på så sätt att göra hans lycka.

Kommerserådet grinade illa, han var icke särdeles angelägen att förlora tre tusen riksdaler, helst tiderna voro onda. Han sade:

– Eftersom min nådiga icke aktar för rov att inverka på vadets utgång, så torde det också vara mig tillåtet. Jag lovar därför, att om jag vinner och Majken tar den där trashanken, så skall han bland Hilleborns torp få åt sig utvälja det bästa.

Barbro skrattade:

– Kommerserådet är mig för slug. Men tillåt nu, att jag i förtroende ger Majken ett råd, som jag vill viska henne i örat.

Bourmaister hade svårt att hålla god min och svarade vresigt, att han i så fall också hade rättighet att viska något till Majken. Han tog henne kring huvudet och passade därvid på att nypa henne rätt försvarligt i örat. Han tillsade henne på det strängaste att välja drängen. Det blev nu Barbros tur. Hon viskade rätt länge med flickan, som i förstone icke tycktes fatta, vad Barbro tillrådde. Men plötsligt sken hon upp, neg djupt för Barbro, och vändande sig till kommerserådet, sade hon:

– Det är väl inte för mycket begärt, att hans nåd tillåter mig att tala i enrum med mina friare?

Bourmaister nickade, han kunde icke avslå en så billig begäran. Majken tog sina båda friare med sig in i nästa rum. I salen avvaktades utslaget med spänd förväntan. Kommerserådet gjorde ett överslag av skäl och motskäl och fann, att han ovillkorligen borde vinna vadet. Flickans tycke och löftet om torpet kunde väl uppväga löftet om de sex tusen riksdaler, som drängen i vidrigt fall skulle få att trösta sig med.

– Min nådiga, sade han till Barbro, skall säkerligen bli övertygad om, att unga kvinnor i allmänhet icke äga ett så klart och skarpt förstånd som fru Barbro Backe. Nej, de styras av sina ömma känslor. Det är på min ära skinnet och inte kläderna, som ge utslaget. I den leken kan trashanken för en gångs skull ha större chanser än sprätten.

Barbro smålog och menade, att han nog kunde ha rätt. I detsamma öppnades dörren och Majken och hennes tillbedjare inträdde i salen. Majken densamma som nyss men tillbedjarna ganska förändrade. Drängen tycktes ännu ståtligare, gubben ännu eländigare. Majken hade helt enkelt förmått dem att byta kläder. Hon gick fram till kommerserådet, och ehuru hon synbarligen var ganska rädd, lyckades hon likväl framstamma Barbros läxa:

– Som Johan numera innehar ett gott torp och dessutom äger sex tusen riksdaler, bör han väl vara klädd därefter. Och som herr kommerserådet förlorat processen, bör väl hans jurist vara klädd därefter. Därför tar jag den här välklädde drängen och gör därmed husbond till viljes, eftersom han nöp mig i örat och sa att jag skulle. Och fru Barbro gör jag också till nöjes, eftersom hon vinner vadet.

Kommerserådet betänkte sig ett ögonblick. Därpå svängde han om på klacken, vände sig till Barbro och sade:

– Jag erkänner mig besegrad. Jag avstår godvilligt från torpet, från pengarna ja, till och med från dig min kära Majken. Men efter ett sådant nederlag anhåller jag att fru Barbro måtte styrka mig med en måltid och att till festen inbjudes alla mina vänner härifrån till Falla.

Hans sista förhoppning var nu den, att Rygell, vars motvilja mot alla fester, allt stoj och fåfänglighet var väl bekant, skulle vägra och att därav en tvist skulle uppstå mellan honom och Barbro. Men även denna förhoppning slog slint. Bergmästaren tyckte sig ha undsluppit den elake gubbens anslag för gott pris och detta tack vare Barbro. Han gav henne fria händer.

Magister Ekmarck red runt Kroken och bådade folk till festen på Frötjärn. Han red från Frötjärn till Stenby, från Stenby till Raslinge prästgård, från Raslinge till Herrlestorp, från Herrlestorp till Falla, från Falla till Bånga, från Bånga till Vassbro, från Vassbro till Haddinge, från Haddinge till Frösevi, från Frösevi till Hilleborn, från Hilleborn till Frötjärn. Och så snällt löpte hans tunga och så ivrigt lovprisade han Barbro Backes skönhet och förstånd att han ingenstädes fick nej. Under hela sommaren eller så länge Barbro Backe levde, förblev han hennes trogne tjänare och utomordentliga sändebud.

Men när den första festen på Frötjärn snart följdes av en andra, en tredje, en fjärde, när folket kring Kroken tycktes vilja göra Frötjärn till platsen för ett enda oavbrutet sommargille, upptog magistern Barbros tanke att resa en klockstapel på hällen nere vid sjön. Här staplade han först upp ett väldigt stenkummel, varav man än i dag kan se spåren, och byggde på kumlet en liten klockstapel just lik den, som står bredvid Raslinge kyrka. Bergmästaren lät gjuta en liten klocka med mycket silver i malmen. Dess ton var ganska spröd, men hördes vida. När nu Barbro slutat sitt dagsverke – så länge krafterna stodo henne bi arbetade hon nämligen i mjölkkammaren – klättrade magistern upp i klockstapeln och ringde samman. Eho, som då hörde klockan, visste sig kallad till Frötjärn. Och det hände som oftast att många giggar stodo förspända, att många ekor lurade i vassen med lyftade åror och att många drängar och pigor stodo med hand bak örat för att vid första klämtning styra kosan mot Frötjärn.

Hur allt detta behagade bergmästare Rygell är okänt. Men det sägs, att han liknade en människa, som knappast märker sin vantrevnad eller sin olycka – därför att han bidar en större.