Читать книгу: «Dansen på Frötjärn», страница 5
Och det hände en gång, när Barbro sjöng en visa om vårens blommor, att han gick ut på fältet och letade samman en handfull gullvivor. Han masade sig långsamt fram till dörren, bidade till dess att Barbro slutat sjunga och sträckte då det gula knippet på rak arm in genom dörröppningen.
Barbro tackade och fäste blommorna vid sin klädnad. Men bergmästaren blev helt förlägen, väl ej för blommornas skull utan därför att han spillt så mycken tid vid mjölkkammardörren. Han for till Hoby och stannade i skogarna mer än en vecka.
IV
Vivecka van Deen, dotter av bergsrådet van Deen på Falla och hans hustru Anna Rosenhane, gifte sig anno 1807 vid tjugu års ålder med capitainen greve Ulrich von Battwyhl, känd för sitt sneda ansikte och sin obegripliga enfald. Vad som förmådde mademoiselle van Deen till äktenskapet, var troligen den omständigheten, att greve Ulrich i henne såg ett orakel, vars råd ovillkorligen måste lydas. Och lilla Vivecka hyste en ödesdiger passion för att ombedd eller oombedd förmana och ställa till rätta.
Under trettio års tid ingicks icke ett äktenskap inom Raslinge, Hulinge och Stora Hammars socknar utan att grevinnan Vivecka först rådfrågats av oroliga föräldrar eller kärlekskranka ungdomar. Hon hade ett utomordentligt milt och oförståndigt och kärleksfullt hjärta och hennes råd gingo alltid i positiv riktning, så snart hon spårade minsta tecken till öm böjelse. Resonemangsäktenskap voro henne innerligen emot, likaså varje klokt hänsynstagande till materiella omständigheter. Hon övertalade fattigt gott folk att älska varandra. Och det påstods icke utan skäl, att den stora fattigdom som på fyrtio- och femtitalen lade Kroken och dess stränder under Rygells skräckvälde, till icke ringa del hade sin orsak i grevinnan Viveckas rådgivande verksamhet.
Efter stora branden på Falla anno 42 tog denna verksamhet ett brått slut. Den grevliga familjen råkade i en fattigdom, som på grund av ovana vid att tigga sig fram, så småningom blev nästan fantastisk. Var greven och grevinnan vistades åren 42 – 48 är okänt. Hösten 48 fann Rygell dem i ett ödestorp norr om Gårsnäs. Grevinnan var då fullständigt nedbruten, minnesslö och en smula enfaldig. Greven var visserligen också enfaldig men icke annorlunda än vad han från födseln varit, snarare då en smula mer rådig, sedan han nu blivit sin kära Viveckas stöd och förmyndare. Rygell erbjöd dem fri bostad i bottenvåningen på Falla, som bergmästaren återuppbyggt, därtill några andra förmåner. I gengäld lovade greven att vårda slottet och parken. Sonen Ludvig togs från det skäligen knappa nådebröd, han ätit hos släktingar, och gjordes till bruksbokhållare. Herrskapet på Falla levde således numera i omständigheter, som voro ungefär lika avlägsna från ödestorpets nöd som från den van Deenska härligheten. Greven matade höns, uträttade en del småsysslor, och bjöd vid högtidliga tillfällen ”sina smeder” på brännvin. Trots sina sju och sjuttio år var han utomordentligt rörlig, trippade på tå, huvudet tillbakakastat, det strida vita håret rakt till väders. Händerna höll han vanligen på ryggen under syrtuten, så att skörten putade och guppade värdigt som stjärten på en tupp. Hans stämma liknade tuppens i gäll styrka.
Grevinnan höll sig för jämnan i sin länstol, stilla som en sovande. Hon gav varken råd eller befallning. Hon skulle på gamla dagar ha varit en fullständigt onyttig människa, om hon icke förstått att bereda en alldeles förträfflig dryck, en holländsk pomeranslikör enligt grevens utsago men som i själva verket endast bestod av brännvin och pomeransskal jämte ytterligare två eller tre kryddor. Denna dryck skattades högt av herrarna kring Kroken.
Man får nämligen icke tro, att den grevliga familjen sedan den åter kommit till ett visst välstånd, saknade goda vänner och trogna grannar. Prästen i Raslinge, som en gång i tiden haft grevinnan att tacka för sitt skäligen magra pastorat, skrev alltjämt ett ode till hennes födelsedag och uppläste det under överdrivna vördnadsbetygelser. Grevinnans födelsedag var i själva verket de tre sjösocknarnas stora fest. Visserligen dansade man icke längre på Falla, men minnet av otaliga danser, och av otaliga kärleksmöten under den ömma grevinnans beskydd, begicks ännu med en viss pomp och ståt. Kvällen förut anlände från Herrlestorp, från Bånga, från Vassbro, Haddinge, Frösevi, Hilleborn hela lass av den första sommargrönskan, de första juniblommorna. Greven vågade icke bryta en kvist på Falla, det var därför nödvändigt, att grannarna kommo honom till hjälp. I junikvällens skymning gledo yppigt grönskande små holmar in mot Fallas brygga, där greven, resande sig på tåspetsarna och öppnande stora famnen ungefär som en kråkskrämma, hälsade dem med ett gällt:
– Tyst, mina vänner, tyst! Vivecka får ingenting ana.
Och grevinnan Vivecka anade ingenting. Hon satt i sin länstol, mild, sömnig, glömsk av allt. Varken smedernas druckna sorl eller gästernas kiv och skratt eller grevens gälla befallningar, när han från slottstrappan ledde arbetet, förmådde återkalla henne till en värld, som hon lämnat för länge sedan.
Det år, då Barbro Backe blev Krokens härskarinna och mejerska på Frötjärn, fick grevinnan Viveckas födelsedag en särskild betydelse tack vare tre omständigheter. Gumman fyllde sina sjuttio och det grevliga äktenskapet sina femtio. Den tredje omständigheten var den, att Rygell utfärdat ett ännu strängare förbud mot att skada eller ens rubba något, stort eller smått på Falla. Detta förbud var en skymf mot herr greven som städse vårdat park och slott exemplariskt, det var vidare en skymf mot samtliga herrarna kring Kroken, som någon gång när den förträffliga pomeransen led mot sitt slut råkat trampa i en eller annan rabatt eller bryta några värdelösa grenar. Skymfen svaldes emellertid och man kom endast överens om att bereda grevinnan en pompösare hyllning än någonsin förr.
Till det ändamålet hämtade herr greven med hjälp av sin son ur källarens djup tvenne ankare brännvin, avsedda för smederna. Vidare smög han sig så nätt in till den sovande Vivecka och lossade nyckelknippan från hennes förklädesband.
– Nu min käre Ludvig, sade han till sonen, skall vi bereda din kära mor ett nöje genom att välfägna hennes gäster. Du känner mamma, Ludvig, det är riktigt i hennes smak.
Och de båda grevarna dukade på marmorbordet under almarna, dukade upp vad huset och den stackars grevinnan förmådde, vilket icke var särdeles mycket. Några pepparnötter, några skorpor, en bit skinka, en ost och något mer. Desto präktigare var servisen, gammalt ostindiskt, ett van Deenskt arv, som tillfallit Battwhylarna efter branden. Vidare ett schatull av rosenträd och ebenholts försett med sex flata flaskor. Dessa flaskor buro olika inskrifter men innehöllo alla grevinnan Viveckas förträffliga pomerans. Greven återlämnade nyckelknippan till sin hustru klappade henne på axeln och sade:
– Det sker till din ära, min Vivecka. Det blir en triumf!
Vid åttatiden anlände herr Hugo Schager från Herrlestorp med en vagnslast drivhusblommor. En halvtimme senare började båtarna anlända, båtar från Stenby, från Frösevi, Haddinge, Vassbro, Bånga. Smederna lossade och släpade det gröna och blommiga bråtet upp på gårdsplanen. Humlor, getingar och bin församlades i stor myckenhet och fyllde luften med ilsket surr, hundarna skällde och greve Ludvig skrek:
– Pappa, var ska jag börja? Var ska jag sluta?
Greve Ulrich besteg slottstrappan för att därifrån leda arbetet. Hans plan var att resa tre äreportar, den ena vid trappan, den andra vid parkgrinden, den tredje vid bryggan. Och från port till port en välvd gång av löv och blommor.
På gårdsplanen rådde en utomordentlig förvirring. Mellan gästerna uppstod gräl och mellan gästerna och greven och mellan gästernas drängar och smederna på Falla. Bröderna Fielding, som fört två båtar lönnlöv från Vassbro, tålde inte se lönnlövet från Stenby. De vräkte undan böndernas kransar och skyndade att hänga upp sina egna. Den dödssjuke Karl Hamrin förde en hel endunge från Frösevi, han sade:
– Enar och granris är alltid vackert.
Men hans enar blevo utskrattade och vräkta över ända. Och nu kom Anton Sundin, grevinnan Viveckas systerson, bred och myndig, herre till det präktiga Haddinge, som han visserligen förlorat på spel, dryckjom och dryghet. Han förde en flottilj av fyra pråmar, och han kom uppför backen som en vandrande skog, följd av halvtjoget drängar, var och en med gungande, skälvande lindar över axlarna.
– Undan med krafset! skrek han. Här ska Sundins skog stå. Dunder och slagregn den som rör ett träd i min skog.
Nu grälade drängar och smeder. Och knappt var denna tvist bilagd förrän en ny uppstod. Jägmästar Wendt, som en gång i tiden varit trolovad med Karl Hamrins syster, kunde inte lida att se Frösevis enar försmådda. Han tog Stenbybönderna till hjälp och ställde upp enar i dubbla rader på ömse sidor om trappan. Falla blev då likt ett sorgehus, och det togs som dålig varsel. Men gubben Wendt slog på bösskolven och fräste, så att ingen dristade flytta Frösevi enar.
Hugo Schager, som ängsligt vaktade sina dyrbara drivhusblommor, ropade:
– Vad är meningen, go vänner? Har vi kommit hit för att gräla? Vad bergmästarn ska skratta åt oss, när han ser, att vi inte ens kunna resa en äreport åt grevinnan Vivecka!
– Han har rätt, sade Anton Sundin. En skall befalla och de andra lyda. Gör därför som jag säger!
Men greven sade:
– Min bäste, är jag inte herre här? Är det inte min stackars hustru? Är det inte mig, som bergmästarn förföljt i trettio års tid? Skulle jag inte veta, vad som passar?
Och smederna begynte ropa:
– Drängarna ska bort! Bort med dynggreparna!
Vartill drängarna genmälde:
– Svartnosar! Byxlösa!
De trängdes och gåvo varandra knuffar. Smederna voro flera till antalet, men, då de kommo direkt från valsverket, halvnakna och illa utrustade gentemot drängarna, som gingo i broddade storstövlar. Sundin var därför hågad att låta sitt folk slåss. Greven åter ansåg det nödvändigt att lugna sinnena. Ett brännvinsankare ställdes på gårdsplanen och överlämnades åt drängarna och Stenbyfolket. Smederna förständigades att tömma sitt ankare i bruksbacken.
Greven tog därpå schatullet i famn och förde sina gäster ned till gula paviljongen i parken. Här tömdes några glas och förlikning ingicks. Man beslöt att rätta sig efter grevens plan. Endräkt var nödvändig, om man skulle åstadkomma något, som kunde hedra grevinnan och förarga bergmästaren. Gubben Wendt drog fram ett par kortlekar ur stövelskaften. Natten var lång och ljus, äreportarna kunde resas på ett par timmar. Herrarna bänkade sig kring bordet.
Vid tiotiden anlände major Billman. Han kom i sällskap med Albrecht och Gert Bourmaister, kommerserådets son och brorson. Förödelsen på gårdsplanen, där löv och blommor kastade om varandra redan börjat vissna, roade dem. Billman grinade och sade:
– Vad detta är likt Raslingarna! Och vad det ska glädja vännen Rygell.
Han gick ned till paviljongen, och inkommen hälsade han icke utan vräkte sig tungt på en stol. Han satte en halvfylld flaska till munnen och tömde den. Han var stor och bred, rödbrusig och svartmuskig, hans skägg var strävt, grovt som tagel och pekade rätt ut.
– Jag är ledsen, sade han. Tvi vad jag är ledsen. Min flicka tjänar piga på Frötjärn.
Greven sade:
– Kära bror skulle inte använda så chockerande uttryck. Kan det var ett nöje att kalla sin dotter piga?
– Jag har varit borta två månader, fortsatte majoren. Jag har besökt åtta av mina käraste vänner och alla åtta uppsade vänskapen. I morse kom jag hem. Jag red förbi Frötjärn. Då fick jag se en piga, som bar ett ämbar skulor till svinhuset. Hon hade en kort grå kjol och den höll hon upp med näven, som pigor bruka. Den där är välgjord, tänkte jag. Alldeles som man tänker om pigor. Jag red tvärs över havren för att se på henne. Det var Brita. Det var Brita Billman.
Herrarna vid spelbordet låtsades icke höra. Majoren fortsatte:
– Då red jag till Hilleborn. Det vet ni, att jag ber hellre fan om hjälp än den apan. Men jag red till Hilleborn. Hör nu på Raslingar! Det är likadant i Hulinge. Det finns inte pengar på Hilleborn. Gubben tror jag inte, men sonen tror jag eftersom han är knekt. Inga pengar. Han är fast som vi. Han har skulder som vi. Han är gjord efter samma beläte. I morgon säljer jag Bånga.
Det blev oro vid bordet. Herrarna fällde korten och betraktade varandra med häpna, förskräckta blickar. Här och var glittrade ett stänk av skadeglädje, men förskräckelsen var större. Slut även på Hilleborn? Skulle Rygells rike ökas med ännu en provins? Fattiglapparna kring Kroken förlora sitt sista skydd?
Majoren fortsatte:
– Bjud er nu åt Rygell med hull och hår, med döttrar, hustrur och fänad. Så kvittar han mot skuld. Sen är det slut. Vad tar han nu ifrån mig? Jag äger inte en stol, inte ett bord, jag äger inte de här trasiga sulorna. Jag äger inte så mycket, att jag kan köpa fem alnar svart tyg åt Brita Billman. Ä! Vad gör det mig, när hon i alla fall håller kjolen i näven som en piga. Men i morgon säljer jag Bånga. Kvittar mot skuld, och får inte ett rundstycke. Slut. Adjö. Vart går jag sen?
I sin stora enfald var greven genast redo att bjuda honom en fristad på Falla. Majoren tog honom i famn och kramade, så att gubben kippade efter andan.
– Du hjärtans stolle. Vill du bli vräkt? Ska jag bo på Falla? Var då? I källaren? Men du är en hjärtans kar och nu ska jag hjälpa dig att resa en äreport åt grevinnan.
Han sprang tvärs över rummet och sparkade upp dörren. – Holla! ropade han. Smeder och drängar, ohoj! Brännvin! Brännvin!
Och han behövde icke ropa länge förrän de kommo, drängarna tungt stegande i stövlarna, smederna tassande barfota, svarta, brända av eld och dricka. Majoren ordnade dem i två led ansikte mot ansikte. Han sade till greven:
– Hämta mera brännvin. Gör som jag säger Ulrich. Hämta ett ankare och ställ vid grinden. Nu ska vi visa, att grevinnan Vivecka är det förnämsta fruntimret vid Kroken. Den äreporten du har tänkt dig, kan passa för Brita Billman, som tjänar piga på Frötjärn. Mer brännvin!
Till herrarna vid spelbordet sade han:
– Såna stackare, mina vänner! Har ni sprungit hos gumman i trettio år, ätit hennes mat och druckit hennes vin och vill nu löva med löv, som redan vissnat? Finns det inte friskt löv på Falla? Men därför att Rygell sagt nej, vågar ni inte bryta en gren, inte en kvist, inte en kotte. Så ska ni också lämna gummans pomerans i fred, struntar!
Han tog schatullet och gick ut till smederna. Han kommenderade: Upp med käften! Han gick hela raden utefter och hällde en duktig slurk i var strupe.
– Så, pojkar. Rättning. Var har ni yxorna? En yxa eller såg per man. Giv akt. Nu springer ni efter yxorna, pojkar. Helt om marsch. Språngmarsch. Språng! Marsch! För knäveln rör på skankerna ludna bestar.
Men en av smederna ville inte springa. Det var en ung karl, som inte kände vanorna. När kamraterna med fladdrande skjortor rusade sicksack mellan träden, gick han helt lugnt uppför gången och stannade ett ögonblick för att riva sig på benet. Då föll majoren över honom med hela sin tyngd, skakade honom och släpade honom tillbaka till paviljongen.
– Du ska springa.
Smeden svarade:
– Inte lyder jag dig, om du inte är som folk.
Majoren lade sin näve över pojkens nacke och sade tämligen lugnt och lågmält:
– Ska jag vara som folk? Du är tokig. Vad heter du?
Han hette Karl-August.
– Det är fint, sade majoren. Det är kungligt. Karl-August, vill du gifta dig med Brita Billman, som tjänar piga på Frötjärn?
Smeden svarade:
– Det beror väl på. Jag är ny i orten, så jag känner inte pigorna.
Majoren rev upp västen och drog fram sin revolver, som han bar i hölster vid svångremmen. Han behöll sedermera revolvern i hand hela natten och använde den som kommandostav.
Till smeden sade han:
– Nu räknar jag till tre. Sen skjuter jag dig.
Och han räknade: Ett —
Smeden såg honom rakt in i ögonen.
– Ja, du är galen nog till det, du.
Och han satte av, kastande som en hare mellan träden.
Under fyra timmar gick förödelsen över Fallas park. Sågarna gnisslade, yxorna sjöngo. Ett trettiotal träd och buskar fälldes, ännu fler avskalades. Alla trädgårdsmöbler av träd jämte en god del av staketet sönderhöggs till ved. Klockan tolv voro äreportar och lövgångar resta, så lummiga och rika, att de kunnat anstå ett furstligt bröllop.
– Vilken triumf, ropade greven. Vilken triumf för Vivecka och för oss alla!
Greve Ludvig sade:
– Kära pappa, bara vi inte bli vräkta —
Men gamle grevens klena förstånd var nu alldeles omtöcknat. Han omfamnade Billman och grät av tacksamhet och glädje. Det tycktes honom, att vännen återerövrat Falla och insatt honom och Vivecka i alla deras rättigheter. Han trodde, att de stora festernas och överflödets tid åter var inne.
Han förde sina gäster fram till bordet.
– Kom, mina vänner, låt oss äta och dricka.
När han nu såg den skrala anrättningen, blev han förlägen. Och för att trösta sig och sina gäster började han tala om den dyrbara servisen, vars make varken fanns på Hilleborn eller Frötjärn.
Billman lyfte då sin tallrik över huvudet och krossade den mot bordskanten.
– Rygell! skrek han. Är det inte bättre att krossa var tallrik? Vi dumma raslingar! Hade vi bränt våra gårdar, kalhuggit våra skogar, lagt våra åkrar för fäfot! Nu är det hans.
Wendt sade:
– Bättre att det är hans. Han förstör ingenting.
Billman böjde sig ned över honom och viskade:
– Bättre? Var det bättre att han tog Malin Hamrin ifrån dig? Var det bättre att han pinade ihjäl henne? Är det bättre att han lockat Brita till Frötjärn?
Albrecht Bourmaister sade:
– Jag tror att Billman konspirerar. Vad har han för ont i sinnet?
Billman svarade:
– Inte värre än vad jag själv lidit och andra med mig. Aldrig hade jag trott, att en hel socken skulle låta sig ätas av en enda varg.
Mitt på gården hade han lagt upp ett väldigt bål. Han gick nu fram till bålet, lade en risknippa på vindsidan och tände. Lågan svepte raskt in i bålet och steg med mycken kraft. Smeder och drängar som sovo i klungor här och var på planen och i parken, skreko högt i sömnen, vaknade och begynte stimma och springa runt bålet. Billman sade:
– Syns den här elden från Hoby? Lägg mera på, pojkar, tag av stängslet och bänkarna i parken.
Hugo Schager, bröderna Fielding och Stenbybönderna hade i tid dragit sig ur leken och begivit sig hem. De kvarvarande slogo sig ned på lämpligt avstånd från elden. Smederna flyttade sitt brännvinsankare och lägrade i närheten. Majoren strövade fram och tillbaka, hans breda svarta skugga dansade på Fallas vita mur. Plötsligt sprang han bort till bordet, tog tre tallrikar och ställde upp dem mot tre trädstammar.
– Nu, sade han, ska vi se, om jag kan sikta i det här eldskenet. Det påstås, att min salig stamfar var den säkraste andskytten vid Kroken. Särskilt styv om nätterna. Han var nämligen tjuvskytt till yrket, gubben —
Han siktade och träffade tallrik efter tallrik. Greven mumlade halvsovande:
– Vilken triumf för Vivecka.
Gert Bourmaister sade:
– Låt nu vara, Billman, eller tag ett annat mål —
Billman svarade:
– Jag får väl göra dig till viljes. Maka åt er bröder och giv mig plats. Jag sitter för sista gången i laget.
– Sista? Sista? mumlade greven. Var nu inte ledsen. Drick, drick! Pomeransen är god —
Och Hamrin sade:
– Nej var inte ledsen. Se på mig, som är dödsdömd både av doktorer och klokt folk. Jag är inte ledsen. Jag dricker. Sommaren är varm och skön. Det doftar så gott. Det är så mjukt på marken. Varför skulle jag leva, när det blir vinter?
Billman förhöll sig nu tämligen lugn. Ingen anade, vad han hade i sinnet. Mer än en timme blev han sittande bland vännerna och deltog om också fåordigt i deras samtal och skämt. Ibland lyfte han sig upp på händerna, sträckte på halsen och stirrade ned i parken. Gert Bourmaister, som satt ytterst i kretsen, frågade:
– Vad ser du efter? Kommer det någon?
Men han låtsades icke höra utan kastade sig åter in i samtalet. Först när elden började slockna och dagen nalkades med röda flammor och glittrande vita moln, blev han åter orolig.
Och plötsligt sade han:
– Nu gitter jag inte vänta längre.
Någon frågade:
– Vad väntar du på?
– Min stamfar tjuvskytten, sade han, brukade tända en eld i skogen för att locka sina ovänner till sig. Ser du någon i parken, Gert?
Gert svarade:
– Någonting ser jag, som rör sig. Jag tror, att det är en gubbe —
– Hans ovänner, fortsatte Billman och reste sig från sin plats. Hans ovänner ville ogärna möta honom, den hedersgubben. Men han lockade dem till sig i skogen. Nu ser jag också, att det är en gubbe. Vem kan det vara? Å, en sån fuling!
Sundin sade:
– Det anar mig, att Billman väntar storfrämmande. Låt oss se efter.
De reste sig och gingo nedför sandplanen, stannade vid stängslet. – Vem är det? frågade greven, som såg illa. Han klev över det till hälften nedbrutna staketet och tog några steg in i parken. Plötsligt vände han helt om, slog ut med armarna, spretade med fingrarna. Han viskade hest och gällt:
– Det är bergmästarn! För tusan, mina herrar, hjälp mig då. Vad vill han här? Är han drucken?
Han lyfte än det ena benet än det andra men kom icke ur fläcken. Han nöp i byxorna, ordnade västen, slätade ut syrtuten. Och under tiden närmade sig bergmästaren. Han gick med krokiga knän och starkt framåtböjd lik en bonde som lukar jorden. Då och då rafsade han till sig en avbruten kvist, en nedtrampad blomma, vände den mellan fingrarna och tycktes ganska villrådig. Hunnen fram till äreporten rätade han på sig och upptäckte nu sina åskådare. Han drog sävligt av sig hatten och gjorde en bugning, som herrarna skyndsamt och artigt besvarade. Greven stammade:
– Min käre! Min bäste! Herr Rygell, var välkommen!
Bergmästaren tog några steg baklänges, satte handen som en kikare för ögat och betraktade ståten. Därpå vände han sig till herrarna, som alltjämt stodo kvar vid staketet.
– Hur tycker herrarna, att här ser ut? Man kan tro att en svinhjord gått fram här och bökat. Likvisst måste det ha varit bra stora svin.
Greven sade:
– Betänk då min bäste, att det är Viveckas födelsedag. Hon fyller sjuttio år. Det ska glädja henne att se bergmästarn. Stig då på min bäste, stig på!
Bergmästaren sade:
– Tackar som bjuder. Eljest är jag kommen att säga upp greven till fardag. Vad förstörelsen beträffar, får jag väl kräva ersättning vid domstol.
Han steg upp på gårdsplanen och närmade sig bålet. Billman stod ensam kvar vid de rykande bränderna. Då bergmästaren kommit på några stegs avstånd, höjde han revolvern och sade:
– Inte närmre, Rygell, inte närmre.
Rygell låtsades varken se eller höra men vände tämligen hastigt. Han blev varse de krossade tallrikarna. Han tog en korg, som stod under marmorbordet och började plocka upp skärvorna.
Albrecht Bourmaister sade:
– Lugna dig, Battwhyl. Han tör hitta så pass värde i lumpen, han plockar, att det ersätter, vad du förstört.
Han tog Gert under armen och gick bort till marmorbordet. Sundin, Wendt och Hamrin hade dragit sig längre ned i parken, greven hade gömt sig i lövgången för att få gråta i fred med sin son.
Nu sade Billman:
– Varför hotar du oss, Rygell? Låt lumpen vara och res på dig. Allt, vad du äger, har du plockat på våra sopbackar. Låt lumpen vara, säger jag dig.
Han vände sig till Bourmaistrarna.
– Mina herrar, sade han, gå åt sidan. Jag vill tala med Rygell. Jag vill se om det finns bot för girighet.
Avståndet mellan Billman och Rygell var nu vid pass tjugufem eller trettio fot. Majoren lyfte revolvern och sade:
– Stå genast upp. Eljest skjuter jag dig. Du vet, att jag skjuter.
Rygell rörde sig långsamt, framåtböjd, nedhukad så att de långa grå skäggtofsarna släpade på marken. Han plockade skärva efter skärva och underlät icke att syna och passa ihop deras kanter, innan han stoppade dem i korgen. Han tycktes alltjämt varken se eller höra Billman, men när första skottet brann av, kastade han sig med otrolig vighet baklänges och undgick kulan. Gert Bourmaister skyndade till hans bistånd, böjde sig ned för att stödja hans huvud.
Billman ropade:
– Undan, Bourmaister! Nu får han nåden!
Bourmaister kastade sig då fram över Rygell. Kulan träffade honom under skulderbladet. Han gjorde ett försök att resa sig men föll på sidan över Rygells bröst och förlorade sansen.
Billman bar honom in i slottet. Rygell reste sig hastigt och utan hjälp. Han var fullkomligt oskadad. Han sade till herrarna:
– Jag reser efter länsman. Om herrarna låter Billman fly, så blir ni delaktiga i mordförsök och kanske dråp. Kom det ihåg.
Albrecht Bourmaister svarade:
– Hämta hellre en läkare. Bergmästarn har ju intet ont vederfarits.
Men bergmästaren fann det viktigare att hämta länsman. Då uppstod bland smederna en rörelse, som till sin upphovsman hade smeden Karl-August, densamme som Billman förmått att springa. De trängde sig rusiga och ursinniga kring bergmästaren och hotade honom till livet, om han gjorde sak mot Billman. Haddinge drängar, måhända hetsade av sin husbonde, förenade sig med smederna. Rygell slog ikull två av de närmast stående. Säkerligen hade han blivit ihjälslagen om icke Albrecht Bourmaister och Wendt med våld släpat honom in i slottet. Falla belägrades hela natten av smederna. Ingen släpptes ut, som kunde misstänkas vilja gå Rygells ärenden. Endast Karl Hamrin fick fri passage för att hämta läkare. Likaså Anton Sundin, som i smyg vältrade ut till de belägrande ännu ett ankare brännvin.
