Читать книгу: «Folksångerna om Robin Hood», страница 2

Detta är en sannskyldig räddning af folkhjeltens ära, och genom en sådan uppfattning af sången är ock möjlighet gifven, att komma dess upprinnelse på spåren. Såsnart engång Robin Hood icke mera fattades såsom en simpel bandit, med mer eller mindre chevalereska tänkesätt, utan som en fosterlandshjelte, "hvilken folkets nationalkänsla i tiden sanktionerade till heros", och hvilken det derföre, äfven under kommande skiften, omgaf med förkärlek, måste sången hafva en historisk upprinnelse. Sir Walter Scott och M. Thierry hafva fixerat den i likhet med Mr Ritson och biskop Percy till Richard Lejonhjertas tid, och vi medge oss genast hafva omfattat deras åsigt, redan innan vi kände skälen för en annan, som något modifierade densamma. Man har svårt att icke öfvertygas, då M. Thierry är den öfvertygande, och svårt att icke se en sak så, som sir Walter Scott sett henne.

Denna M. Thierrys åsigt framkallade i Westminster Review för 1841 en artikel af obekant författare.⁸ Utan att vilja förändra den allmänna karakter, som den franska historieskrifvaren gifvit folksångens hjelte, skjuter denne honom längre framåt i tiden. Robin Hood är otvifvelaktigt, säger han, en kämpe för folkfriheten, som med sitt mod, sin fintlighet och styrkan af sitt anhang har sökt att värna de svagare emot de mäktigare, i en tid af inbördes strid och förtryck. Men det var icke under Richard Lejonhjertas, det var under Henrik III: s regering han utförde sina bragder, det var icke som Anglosaxare i kampen för den "gode kung Edwards lagar", det var som partigängare för Magna Charta och det Oxfordska parlamentet under Simon af Montforts fana han tillvann sig folkets bevågenhet, han var icke den siste förfäktaren af det anglosaxiska folkets nationella sjelfbestånd, han var en af de förste bland de demagoger, hvilka småningom ledt det engelska folket till frihet och tryggade rättigheter; men när folkpartiets sak gick under i slaget vid Evesham, drog han sig undan till Sherwood, derifrån han kommit, och fortsatte der striden på fribytarevis. Denna åsigt, till hvilken Mr Gutch i sitt anförda arbete obetingadt ansluter sig, är dock äldre än artikeln i Westminster Review. Den uttalas, äfven den, till först af en romanförfattare, dock icke en af första ordningen, nemligen Mr James, i Forest days. Åsigten stöder sig hufvudsakligen på Forduns ofvananförda uppgift. Den lägger dertill en antydning af denne krönikeskrifvares lärjunge och fortsättare, Bower, som i sina tillägg till Scotichronicon under året 1266 anför följande: "Nu lefde Robin Hood som fågelfri i snår och skogsdungar." Men vi hafva sett att Fordun är endast ett eko af folksången, och hans fortsättare har heller icke annat värde. I stället för att stöda sig på ett yttre historiskt bevis, såsom den sjelf vill tro, har denna åsigt i sjelfva verket icke annat än upptagit den äldsta hypotes som om folksångens hjelte uppställts, nemligen Forduns. Men den stöder sig äfven på en uppgift af folksången sjelf, och dertill den älsta och den förträffligaste af alla Robin Hood-ballader, A Lytell Geste of Robin Hood. Här förlägges verkeligen hjelten äfvenledes i beröring med en konung och alldeles på samma sätt, som i de af Mr Ritson anförda balladerna; och konungen heter här Edward. Det är nu Edward I, som i munkdrägt låter fånga sig af fribytarne, af dem undfägnas med sitt eget villebråd, och slutligen förmår dem att gifva sig i hans tjenst. Men denna uppgift, hvilken sednare af sången sjelf passas in på Richard Lejonhjerta, och af andre forskare på Edward II, och som likaväl kan passas in på hvilken konung Edward, Henrik eller Richard som helst, har ensam ingen bevisande kraft. Sägnen sjelf är utan tvifvel gammal, men namnet på konungen kan hafva tillkommit sednare. Måhända är det detta namn, hvilket bestämt Fordun till hans uppgift, liksom det bestämt författaren i Westminster Review att återupptaga den.

Mot hvardera dessa tidsbestämningar, såväl M. Thierrys, som den sistanförda, kan man invända, att de motsägas af folksången sjelf. Man märker i ena fallet intet spår af denna fiendtliga sinnesstämning mellan stammarne, af detta nationalhat emot en fremmande konungamakt; i det andra fallet ser man icke att folkhjelten skulle deltagit i något annat krig, än det han sjelf utför i sina skogar, man hör ej talas om grefven af Montfort, ej heller röjer sig något hat emot ett konungskt parti.

M. Étienne, som i Revue des deux Mondes infört en förträfflig artikel, Littérature populaire de la Grande-Bretagne, hvilken i många afseenden tjenat oss till ledning, anför denna invändning emot antagligheten af den förra åsigten; men han underlåter att göra det emot antagligheten af den sednare, ehuru den utan tvifvel der haft mera giltighet och kraft. Folksången bibehåller den ena och glömmer under sitt lopp den andra erinringen, sannolikt allteftersom de vid hennes upprinnelse råkat antaga mer eller mindre anslående och liflig form. Under de tvenne seklerna från Richard Lejonhjerta till femtonde århundradet har han så mycket lättare kunnat glömma det gamla grollet mot Normanderne, som några Normander under större delen af denna tiderymd icke mera funnos till, och så mycket lättare förbise hatet emot normandiske konungen, som detta redan under Richard Lejonhjertas tid var temmeligen utplånadt. Deremot är det oförklarligt, ifall det så vore, att Robin Hood kämpat under Simon af Montfort, huru sången på hälften kortare tid hunnit förgäta alla erinringar, som kunde karakterisera denna tid, och det så mycket oförklarligare, som han då skulle tappat minnet af de vigtigaste händelser i fribytarens lif, icke af en blott sinnesstämning, såsom i det förra fallet.

Af föregående framställning ser man, att det visserligen icke är någon brist på gissningar och åsigter i afseende å Robin Hood. Alltsedan Ritsons tid har det gått denne man af folket ibland de lärde, såsom det går en nykomling i en salong; man gissar, man funderar, man forskar hvem han egentligen kan vara, hvad han gjort, hvar han lefvat och hvad som i all verlden kunnat införa honom i sällskapet. Han har bland de lärde i England uppträdt med samma deciderade succès, som kung Arthur och tableronden bland de lärde i Frankrike. Genom detta deras intresse har han för andra gången, i nittonde seklet, blifvit utsatt för en utvecklingsprocess, fastän i teorier och åsigter; liksom han från tolfte till sjuttonde seklet var föremålet för en sådan genom folkets intresse, men i sånger och sägner. Så har han nu ifrån att vara rätt och slätt en stråtröfvare, blifvit en munter och chevaleresk yeoman, och omsider en folkförare. Med detsamma har han blifvit allt yngre och yngre, ifrån att vara samtidig med idealet för det normandiska baronaget, har han blifvit samtidig med Edward I. Men detta är icke allt. Man har icke tröttnat att uppställa än flere hypoteser.

För sju eller åtta år sedan samlade sig i nejden af den bygd, som en gång var vittne till Robin Hoods och hans fribytares muntra bedrifter, ett stort antal lärde till ett arkeologiskt meeting. Naturligtvis innehades ordförandestolen af någon högtförnäm man, det var denna gången hertigen af Newcastle. Hufvudsakliga anledningen till mötet var Robin Hood. Man hade gjort en betydande upptäckt, hvilken den lärda samlingen skulle sätta sig att begrunda. Den oförtrutne Mr Gutch, som något år tidigare utgifvit sitt ofta anförda arbete, hade förberedt handlingarna. Upptäckten var dock icke hans, den tillhörde Mr Joseph Hunter, som under sina gräfningar bland de gamla protokollerna i skattkammar-arkivet funnit ur Plantagenetska familjens hoprullade hushållsannotationer, att en Robin Hood varit hoftjenare, "porter of the chambre", hos Edward II, och i femton månader uppburit sina tre pence ur den kungliga kassan. Denna oväntade upptäckt hade bragt den lärde referenten från hans förra öfvertygelse till att antaga detta sednare datum. Det är nemligen fallet, att af alla regenter med namnet Edward endast den Andre veterligen besökt Sherwood, hvarföre intet kunde vara sannolikare, än att det just var han, den minst ridderlige af dem alla, som sången menade med sin konung Edward, hvilken i munkdrägt begaf sig till Sherwood, och efter en treflig samvaro förde fribytarehöfdingen till sitt hof, der denne, säger sången i märkvärdig endrägt med de kungliga hushållsrullorna, dröjde endast femton månader⁹. Mr Hunter har ett år sednare af sitt fynd gjort en intressant och lärd bok, hvilken vi icke varit i tillfälle att se. Skulle han der andraga, icke blott yttre tillfälligheter, utan ock inre ur sångerna hemtade bevis för att folksångens hjelte är den samme Robin Hood, som i allsköns lugn uppbar tre pence om dagen af konung Edward II, vore det i sanning rätt ledsamt; ty då vore det bestäldt med hela hans karakter som historisk person och folkförare. Icke kunde han då hafva varit med om slaget vid Evesham, såframt han ej gjorde sin hoftjenst vid ungefär åttatiofem år, än mindre hade han kunnat lefva "in better daies, in first Richards daies". Men M. Étienne, som användt hans monografi till sin uppsats, säger: "il faut vraiment que sa théorie soit bien impossible, pour que nous la rejetions malgré tant de vraisemblance." Det måtte då vara så, att skickelsen i form af en hofbetjent med tre pences lön, och som kanske af fåfänga tagit sig namnet Hood, velat med de lärde, isynnerhet Mr Gutch, drifva ett oskyldigt gyckel.

Dock, kanske finnes det en utväg, att åt forskningen rädda äfven denna åsigt om Robin Hood. Ehuruväl folksångens hjelte utan tvifvel är en man af Richard Lejonhjertas tidslynne, och sången i de dåvarande förhållandena tagit sin upprinnelse, är dermed icke sagdt att fribytarehöfdingen på denna tid bar namnet Robin Hood. Han kan godt hafva dåförtiden hetat Robert Loxley, efter det ställe i Yorkshire, nära Sheffield, hvilket folktraditionen anger som hans födelseort;¹⁰ han kan vidare hafva för sitt lefnadssätts skuld erhållit tillnamnet "O' the Wood", enligt den uråldriga engelska plägseden att af allehanda föremål göra bi- och öknamn, af hvilka namn sedan sammandragningsvis blifvit Robin Hood, eller Whood, såsom namnet ock stafvas. Men han kan lika godt på denna tiden hetat något annat, och emottagit det namn, hvarmed han i den slutligen upptecknade sången betecknas, af sagde hofbetjent, som före sin fredliga sysselsättning törhända varit en så välbekant och kanske ock på sitt sätt besjungen riddare af stigen, att han befanns värdig gifva namn åt den mest besjungna hjelte engelska folket egt. Men tyvärr vete vi af den ofvananförde titeln på latinska poemet om William Wallace, att Robin Hood redan 1304 var ett mångbesjunget namn på en fribytare, som kunde ställas sida vid sida med den skottske fosterlandshjelten; hvilket åter icke passar in på hofbetjenten.

Det borde dock icke synas så oförklarligt, att historien ej i sina manuskripter förvarat namnet Robin Hood. Mr Ritson har kunnat förklara sig denna förtegenhet endast som en illvilja hos Mathias Paris, Benedictus Abbas och andra munkar, hvilka skrefvo denna tidens krönika och, liksom till hämd för allt hvad han förbrutit sig mot det andeliga ståndet, utelemnade honom från sina berättelser. "L'histoire a ses injustices et ses vengeances", säger ock M. Étienne till förklaring deraf. Men ej ens krönikan kan hinna detaljera alla namn och händelser, som ingå i ett historiskt förhållande, allraminst ifall detta blott utgör en biomständighet i det stora hela. Hon lemnar dem åt lokaltraditionen att förvaras, och åtnöjer sig sjelf med att nämna det allmänna af saken. Så glömmer hon icke att upprepadt omnämna fribyteriet i England under de första århundradena efter eröfringen, tadlande och smädande ifall hon är normandisk, full af medkänsla om hon gått ur anglosaxisk penna; men ju mer det fortsatta motståndet i skogarne blef hopplöst, så att de fågelfrie, såsom i slutet af tolfte seklet, begynna glömma sin ursprungliga ställning och sin nationella uppgift samt upphöra att vara farliga för den normandiska styrelsen, inskränker hon sina meddelanden till att blott nämna deras tillvaro, öfverlemnande åt inbyggarne i nejden att bevara i minnet deras bedrifter och namn. Dessa lokaltraditioner uppsamlar sedan sången och bearbetar, tills de sammangå till en enhet af händelser, grupperade kring en och samma hufvudperson. Liksom ett komplement till krönikan, utgår han från samma allmänna tidsförhållande som i den finnes uppskrifvet.

Vid ofvannämnde arkeologiska möte uttalades äfven en åsigt, som söker med ett Alexanders-hugg lösa knuten. Alldenstund, så resonnerade Mr Halliwell, historien enständigt tiger i afseende å denna personlighet, som dock, ifall han verkeligen funnits till, enligt folksången bordt spela för stor roll, för att af historien kunna förbigås, så är han uppenbarligen från början till slut diktad, har aldrig existerat annorstädes än i folkets fantasi, är, såsom Mr Halliwell uttrycker sig, mytisk. Ehuru det icke anges, är denna mening blott en resumé af den Mr Tho. Wright i sitt tidigare utkomna arbete, "Essays on the Litterature, Superstitions, and History of England in the Middle Ages", uttalar som sin tanke i den svårlösta frågan. Men i så fall har referenten icke fullt framställt hans åsigt. Mr Wright, som utan tvifvel för närvarande är Englands yppersta litteraturhistoriker, kallar icke Robin Hoods personlighet mytisk, i den mening att han skulle sakna allt historiskt underlag; ty då återstode ju endast antagandet, att Robin Hood, i likhet med hobgoblins, pucks, elfvor, dvergar och dylikt, utgått från en naturåskådning, i hvilket fall sången om honom vore theopoetisk; – ty ett tredje ursprung gifves icke för folksången. Finnes ej först en åskådning antingen af menniskolifvet eller af naturen, uppstår ingen fantasiprodukt. Men Robin Hood-sången antyder på intet sätt ett ursprung från den sednare källan. Sedan derföre Mr Wright dragit Robin Hoods existens i tvifvelsmål, tillägger han: "det uppstår likväl nu en intressant fråga: hvem var då den person, som i dessa ballader bär namnet eller titeln af Robin Hood? – en fråga hvilken säkert icke tillåter en lätt lösning." Han insåg således, att, om ock icke en Robin Hood kunde vara originalet till hjeltebilden i folksången, måste der dock funnits någon. Om den individuelle skalden skapar intet ur sig sjelf, utan omskapar verkligheten, hvilken lefver i hans inre såsom hågkomster, måste folket än trognare reproducera sina hågkomster, alldenstund det är, då det engång slår sig på att vara historiskt, långt mera bundet af objektiviteten. Men hoppades den berömde forskaren, att man kunde påfinna någon annan faktisk, eller äfven någon historisk personlighet, hvilken i Robin Hoods ställe kunde insättas som original för bilden, så har han visserligen ställt uppgiften så, att den icke tillåter någon lösning alls. Endast så kan den lösas, att Robin Hood betraktas som en sammanfluten bild af lokala hågkomster, för hvilken ett verkligt fribytarlif legat till grund.

Genom denna skärskådning af de olika åsigterna om Robin Hoods historiska karakter hoppas vi hafva vunnit ett visst företräde, en viss bevågenhet hos läsaren för sednare delen af tolfte seklet. Vi begynna derföre vår framställning af Robin Hood-sångens utveckling med att tillse, i hvad mon den sammanflutna hjeltebilden i folksången påminner om sin upprinnelse ur tidsförhållandena i detta sekel. Vi använda dervid metoden som tidigare uppstälts, att ur sången uttaga de erinringar som hänvisa längst tillbaka, och se huruvida de passa in på den antagna tiden. Vi hoppas, genom en sådan sammanställning, vinna ett fotfäste i den historiska verkligheten, på samma gång som vi vinna ett slags urbild för sången, från hvilken det sedan, i de följande afdelningarna, blir lätt att spåra dess utveckling.

Naturligtvis användes härvid främst de äldsta sångerna, såsom de, hvilka mest bibehållit af det ursprungliga. Robin Hood-sången sönderfaller nemligen i tvenne väsendtligt olika cykler: en från femtonde, och en från sextonde samt sjuttonde seklerna. Den förra utgöres af trenne sånger, bland hvilka A Lytill Geste of Robin Hood intager främsta rummet. Dock befinnes det, att äfven den sednare cykeln innehåller ett och annat ursprungligt drag, som icke ingår i hvad man från femtonde århundradet har öfrigt.

I

De svårigheter, som ofelbart skola möta oss i denna framställning, bero på ett rigtigt uppskattande af förhållandena inom samhället. Vid bristen på belysning af de lägre klassernas ställning, tillstånd och tänkesätt under sednare hälften af tolfte seklet, måste man akta sig att konstruera de få fakta, som erbjudas, efter en förutfattad opinion, eller äfven efter sitt behof. Derförutom lemnas lätteligen i sådant fall åt Imaginationen ett spelrum, som endast då icke är vådligt, när den ledes af ett skarpsynt snille. Också erna vi öfverlemna ledningen åt M. Thierry, endast med tillägg af de få bidrag engelske historieskrifvarne Lingard och Sharon Turner kunna lemna till kompletterande af l'Histoire de la Conquête de l'Angleterre.

De blodiga och bittra minnen genom eröfringen intryckts i anglosaxiska folkets sinne voro i sanning icke egnade att lätteligen utplånas. Det lider intet tvifvel, att ju ättlingarne i andra och tredje led ännu skulle bibehålla i godt minne den stora olycka, som öfvergick deras förfäder, då de fremmande slägterna inkommo i landet, misshandlade dem, förträngde dem från gods och grund, samt beröfvade dem alla politiska rättigheter; helst ett fremmande språk, ett kränkande förakt och dagligen fortgående orättvisor från de mägtiges sida kraftigt hjelpte traditionen att hålla minnet friskt. Detta minne i förening med den nationella olikheten, som fortlefde i blodet, i känslorna, i tänkesätt, seder och bruk, måste genom århundraden hålla ett svalg öppet mellan de tvenne folkstammarne, hvilka i eröfringen tvungits att bo med hvarandra, på samma jord och i samma samhälle.

Men å andra sidan får man heller icke förbise, att frånvaron af all politisk verksamhet, betydelselösheten inom samhället, armodet och hopplösheten under mer än ett sekel måste inverkat till att desorganisera den underkufvade nationen. Sedan försöken att återtaga hvad den förlorat ohjelpeligen strandat, och dermed allt hopp, all tanke på en återeröfring vikit, begynte äfven det nationella medvetandet om, hvilka rättigheter henne frånröfvats, förlamas och slutligen bortdö. Vanan och tiden, dessa ofelbara läkare för alla sår och smärtor, nationers som individers, hade småningom lärt det anglosaxiska folket, att sjelft anse sig som en samhällsklass, en nation, bestående blott af borgerskap och allmoge, för hvilken det var en ohjelpelig och fast ordning, att den lefde i förtryck och armod, medan den herrskande folkstammen var rik och mäktig. Härmed hade en väsendtlig förändring i de bägge stammarnes inbördes ställning inträdt. Söndringen var icke mera blott en nationel, utan lika mycket en social, nationalhatet var förblandadt med och stod i begrepp att vika för fiendskapen mellan rikedom och fattigdom, mellan de herrskande och de beherrskade. Om Anglosaxaren ännu beväpnade sig emot Normanden, skedde det icke mera för att förjaga inkräktaren, utan för att tvinga honom till billighet och mensklighet. Då Thomas Becket i spetsen för munkar och lägre prester reste sig emot konungen, baronerne och det högre kleresiet, gick den nationella rörelsen endast ut på att i kyrkans sjelfständighet och oberoende försvara Anglosaxarnes sista tillflyktsort undan förtrycket i samhället;¹¹ och då Guillaume longue-barbe under sednare åren af Richard I: s regering reste sig med Londons borgerskap, var hans afsigt blott den, att erhålla en jemnare fördelning af utskylderna. Hvardera offrade lifvet för sina afsigter, och kring hvarderas minne gjöt det anglosaxiska folket, enligt sin fromma vana, glansen af ett martyrskap; man vallfärdade till deras grafvar, man samlade stoftet som dränkts af deras blod, och man firade sorgefester till deras åminnelse. Men det var en annan, en ny känsla som häri gaf sig luft, än den sorg och förtviflan, som i början på århundradet samlade skaror af vallfärdande kring Eghelwins, Waltheofs, Wulfstans och de andre under eröfringen fallne patrioternes grafvar. Egde man blott de sånger folket under denna period diktade, skulle helt visst de bittra minnena af nationens olycka framträda både i sångens stämning och i uttryckena. Men hvilka nationella ämnen skulle den från denna tid kunnat upptaga, då folket upphört att känna sig som en nation och att uppträda i sjelfständiga nationella handlingar? William med långa skägget var en hjelte, värdig att blifva föremålet för dikt och sång. Hans resliga gestalt, hans oförfärade mod, hans djerfva tal till Londons magistrat, och slutligen hans manhaftiga försvar af kyrktornet dit han tagit sin tillflykt, och hans sorgliga ändalykt var ett rikt ämne för folksången; liksom det intresse han förfäktade var ett folkintresse och väl egnadt att väcka sångens gåfva hos de arme och förtryckte. Men för en anglosaxisk nationalsång var detta icke något stoff, det innebar hvarken hämd för de gamla oförrätterna eller förhoppningar om en nationel framtid.

Öfverhufvud egde folket under denna period föga väckelser till en berättande heroisk diktning. Det handlade för egen räkning intet, dess lif var blott ett lidande. Det egde intet ord med i rådskammaren, vid lagarnes stiftande, och vid domstolarne, och i krigena spilde det sitt blod intresselöst, likgiltigt om det skedde för den gamle konung Henrik emot hans söner, emot denne för grefven af Leicester, för Richard emot grefven af Mortaigne, eller tvertom. Än mindre var den tid kommen, att de ädla familjernas inbördes strider, deras lefverne och öden, skulle kunnat väcka i folkets bröst den medkänsla, som värmer sinnet till sång. Endast ett fenomen ur lifvet fanns, som på engång stod i samband med det förflutna och innehöll intressen ur folkets ställning för det närvarande, som dertill var händelserikt, fullt af faror och mödor, men äfven fullt af oberoendets njutningar och af lockelser för ett betryckt, efter friheten längtande folks fantasi. Detta ämne var fribytarlifvet i skogarne.

Man kan säga att den fågelfries, stigmannens, brottslingens lif och verksamhet utgör folklifvets romantik. Hans oppositionella ställning i samhället, hans absoluta oberoende, kontrasten i hans lefnadssätt emot det alldagliga, lugna och jemna lefvernet omkring honom, de djupare passioner som framträda i hans handlingar, den skarpare motsatsen mellan ädla motiver parade med laglösa bedrifter, allt detta, som ger hans karakter större intresse och större åskådlighet, och hvari han är befryndad med riddareromantikens hjeltar, gör honom till den företrädesvis poetiska figuren i folksången. Alla nationers folkdiktning erbjuder bevis härpå. Inga namn äro mera omhuldade af den skottska än röfvarclanerne Armstrong och Elliott, och på samma sätt känner sig den engelska ingenstädes mera hemmastadd, än med fribytarne i Sherwood. Den anglosaxiske jordbrukaren, som plöjde marken och bergade skördarne åt en hårdhjertad och öfvermodig baron, och borgaren, som med sina händers konstflit samlade rikedomar till rof åt herrskarene, och krigaren, hvilken utan ära och belöning spilde sitt blod som lumpen fotknekt i deras armeer, alla kunde de i stråtröfvarens lif skåda idealet af lycklig belägenhet, ett Schlaraffenland, der man var fri och oberoende, der konungens rådjur voro ens rika hjordar och, framförallt, der man till ett dagligt nöje fick slå förtryckarne och lefva godt af deras orättfångna skatter. Ifrån denna tid förlorade ordet outlaw all förhatlig betydelse af fredsstörare: det blef nästan liktydigt med frihetshjelte, ty folket såg ock i fribytarne den enda återstoden af Anglosaxarnes stam, som ännu icke böjt nacken under oket, och som trampade de fordna hjeltarnes stigar.

Den anglosaxiske fribytaren räknade i sjelfva verket gamla och ädla anor. Han var en partigängare från frihetsstriden, som öfverlefvat striden och äfven öfverlefvat alla förhoppningar. Sedan nationalarmén i norden blifvit slagen, York för andra gången intaget och Northumberland förhärjadt till en ödemark, skingrade sig qvarlefvorna af anglosaxiska hären uti skogarne och bildade sig till band, hvilka dageligen tillväxte genom enskildte flyktingar och hela familjer, som dit räddade sig undan härjningarna. Skarorna anfördes af de ädlingar, som öfverlefvat den förbittrade stridens skiften, och icke underkastat sig att emottaga eröfrarenes nåd. Från sina otillgängliga skogar gjorde de ströftåg och utfall, så att mången baron plötsligen under nattens lugn fann sitt slott omringadt af hämdlystna infödingar, stormadt, plundradt och ödelagdt.

Ett sådant sätt att föra krig, var gammal sed hos Anglosaxarne; då de icke mera förmådde värna hus och hem emot inbrytande fiender, drogo de sig till skogarne, hvilka fordomtid betäckte en betydlig del af Englands jord. Så fyllde sig vid tiden för Danskarnes öfvervälde den sumpiga skogstrakt, som sträckte sig öfver mer än hundra engelska mil af provinserna Cambridge, Huntingdon, Northampton och Lincoln, med flyende män, qvinnor och barn, hvilka medförde sitt husgeråd och sina boskapshjordar; så känner man ock att Alfred den store, då hans land öfversvämmades af nordiska vikingaskaror under Ragnar Lodbroks söner, dolde sig på en halfö i Devonshires kärr och derifrån begynte ett partigängarkrig, tills han fann sig stark nog att slå fienden och underkufva honom. Tillfölje af de täta ofriderna fortsatte sig detta vildmannalif, och skogarne voro ständigt tillhåll för fribytarskaror, hvilka flere anglosaxiske konungar genom stränga lagar förgäfves sökte utrota. Ymnigt villebråd, såsom rådjur, vildsvin, harar och massor af skogsfågel, gjorde lifvet lätt, och de djupa obygderna gjorde det tryggadt. Af sådana skogar, utaf hvilka nu väl knappast mer än några välvårdade jagtparker torde återstå, funnos vid eröfringen, utom tallösa mindre, fyra stora trakter, Sealwudu mellan Sommerset och Wilt, Cotteswudu i Glocestershire, Englewudu eller Inglewudu (korrump. Inglishwudir) mellan Carlisle och Penrith samt Scyrewudu i Nottinghamshire.

Vid eröfringen blefvo hufvudsakligen de tvenne sednare fruktansvärda för inkräktarne. Knapt hade bergstopparne i Durham och kärren i Westmoreland blifvit beklädda med normandiska fästen samt landet norr om Tee underlagts en normandisk styresman, innan Osulf, son af Edulf, i spetsen för skaror af vildmän – silvatici, som de af kronisterne kallas – frambröt från Englewood, öfverföll samt mördade grefven och månge af hans män. Samtidigt herrskade Sweyn Siggs son i skogsbygderna vid östra kusten. Sin största betydenhet erhöll dock det "lilla kriget" under Herewards ledning i det befästade lägret på Ely. Till de ofvannämnde sumptrakterne mellan Cambridge och Wush-viken, hvilka liknade en sjö, här och der öfversådd med öar af fastare mark, hade massor af flyktingar samlat sig, jemte det flere kyrkor och kloster ditsändt sina rikedomar undan förödelsen. Till anförare valde den samlade hären Hereward, hvilken, liksom engång Alfred den store, nu begynte ifrån sina säkra förskansningar träda i öppen kamp med fienden. Men det oblida ödet, som tillförene användt tvedrägt och afund att förderfva det åt undergången vigda folket, använde här äfven förräderiet. Inom förskansningarna låg ett gammalt kloster, hvars munkar icke mäktade fördraga den knappa tillgången på lifsmedel och hoppades, genom att förråda patrioterne, köpa Wilhelm Eröfrarens bevågenhet. Denne, som förgäfvce i tvenne månader med hela sin styrka sökt genombryta förhuggningarna, fördes på en omväg öfver kärret, inbröt i lägret samt nedgjorde, tillfångatog eller förskingrade den sista arméstyrka, som kunde ingifva anglosaxiska folket någon förhoppning om befrielse.

Med detta företag upphörde partigängarkriget att hafva betydelsen af en kamp för nationens sjelfbestånd, och öfvergick allt mer till fribyteri. Hereward är på engång den siste fosterlandsförsvararen och den förste fribytaren. Genom sin kännedom af lokalen lyckades han, jemte några få följeslagare, dolde i bottnet på en fiskares båt, att smyga förbi Normandernes utposter. Då han fann desse endast svagt bevakade, framsprang han ur sitt gömställe och nedhögg flere fiender, hvarefter han försvann i de angränsande skogarne. Der fortsatte han, outtröttlig i sitt hat, att göra Normanderne stort afbräck, läggande sig i bakhåll för deras transporter och öfverrumplande deras slott, så att ännu hundrade år sednare den sägen var gängse bland segrarne, att om fyra sådane som han hade funnits, skulle de aldrig lyckats eröfra England. Omsider skall han, så förtäljer en normandisk krönika från medlet af tolfte århundradet, intagen af kärlek till en rik anglosaxisk qvinna, af henne blifvit förmådd att söka fred och förlikning med konungen, men, oaktadt den kungliga lejden, blifvit oförmodadt öfverfallen på sin gård, samt, efter att hafva nedgjort fem af nidingarne, fallit genomstungen af de öfriges lansar.

Ifrån denna tid upphör historien att lemna närmare underrättelser om de särskildta bandenas företag och deras anförares bedrifter. Endast i förbigående stadnar den normandiska krönikeskrifvaren, för att i smädande ordalag påpeka denna infödingarnes medfödda brottslighet – "innata indigenis crapula" – , i det han förtäljer att dageligen en mängd stölder och mord begingos af männer, hvilka genom stråtröfveri samlade sig skändliga egodelar – "inhonestas opes latrocinio sibi contrahentes." Äfven den anglosaxiske annalisten vänder sina blickar åt andra håll. Liksom nationen sjelf hoppas han intet mera, han fogar sig i försynens skickelse såsom i en bestående ordning, men kan dock understundom icke tillbakahålla ett utbrott af medkänsla for desse skogens fria söner, hvilka kämpade, om ej för annat, så för att störa inkräktarne i besittningen af deras byten och hämnas deras fallne fränder och landsmän – "pro amissis patrum praediis et occisis parentibus et compatriotis." De rekryterades fortfarande af dem, hvilka icke förmådde uthärda det olideliga förtrycket inom samhället, och krönikornas berättelser, att landtfolket öfvergåfvo sina boningar och med all sin egendom drogo inåt skogarne, upprepa sig så ofta, att det väl må tyckas som skulle ingen qvarstadnat för att odla jorden. "Hvarhelst konungen framfar, berättas, bland mycket annat, om såväl William Rufus som Henrik Beauclere, begynte hans följe plundra det elända folket, och var dervid mycket brännande och mandråp, så att enhvar som kunde drog sig med hvad han egde till djupet af skogarne och ödemarkerne", och under Stefans regering, då stråtröfveriet tyckes hafva blifvit den allmänna ordningen, säger Anglosaxon Chronicle¹² om adelns våldsbragder: "der två eller tre af dem kommo till en by flydde hela byskapet framför dem, som om de varit röfvare." Vid ett sådant samhällstillstånd kan det heller icke förundra, att Ralph Basset, som var konung Henriks stor-justitiarie, vid ett witena-gemot i Leicestershire på en enda dag lät upphänga fyratiofyra fribytare och utstinga ögonen på sex andre: hvartill visserligen krönikan tillägger: "Många sannfärdiga män sade att flere bland dem ledo med stor orätt, men den allsmägtige Guden, som skådar allt, ser ock att detta folket är förtryckt med all orättfärdighet; först beröfvar man dem deras egodelar och sedan ihjälslår man dem".¹³