Читать книгу: «Folksångerna om Robin Hood», страница 6

III

Sådan är de äldre sångernas uppfattning och behandling af fribytarelifvet. Robin Hood är enligt dem en man af ädel karakter, högstämdt sinne och rena seder. Han intar en betydelsefull ställning af fiendtlighet emot de styrande, de mäktige och rike, af välgörenhet och beskydd emot de fattige och nödlidande. Han samlar sitt band till djerfva företag med sådan framgång, att det tycktes som ernade han göra sig till konung öfver hela nordlandet. Också lefver han som en kung i sina grönskande skogar, utan brist, utan sorger och motgångar, gladt förnötande tiden med jagt och muntra tidsfördrif.

I de sednare sångerna, hvilka i riklig mängd finnas bevarade från det följande seklet, har han undergått en väsendtlig omgestaltning. Robin Hood i the lityll Geste liknar sextonde århundradets folkhjelte ungefär lika mycket som den käcke odalmannen, hvilken med mannamod dragit sitt svärd i blodig härnad för sin frihet och sin rätt, liknar sig sjelf der han återkommen fredligt vandrar efter plogen, eller skämtsam deltar i landtliga lekar. Denna sin förändring rår han sjelf icke för. Han har blott troget följt folket åt i dess egen utveckling.

Den moderna samhällsutvecklingen har uppenbarligen ledt derhän, att massan af folket allt mer och mer aflägsnats från allt direkt deltagande i de politiska händelserna. Sedan svärdets aristokrati i medeltiden efterträdte af intelligensens aristokrati, har massan, som med sitt mod och sina vapen gaf yttersta utslaget i baronernes inbördes strider, försatts i en ställning, der den icke annat behöfver, än så godt den förstår gifva sitt ja eller nej åt dagens ordfäktande hjeltar, hvilka handla liksom i ett dunkelt fjärran inför dess ögon.

Fram till denna ställning hade engelska folket tagit ett betydligt steg under tiderymden, som förflutit från Henrik V till Elisabeth. Allt sedan det långvariga kriget mellan Rosorna kallades yeomannen och borgaren icke till vapen förr än efter halftannat århundrade, då det långa parlamentet manade det att dömma mellan sig och konungen. Inga inbördes strider upprörde under denna tiderymd dess passioner eller underhöllo den krigiska andan. Derförutom hade uppfinningen af krutet omgestaltat krigskonsten, förträngt det nationella vapnet samt bidragit att göra armeerna till skilda kaster, hvilka med folket stodo i ringa eller ingen gemenskap. I sådana leder fanns icke rum för yeomannen och hans långa båge, som ännu länge förblef hans stolthet och förnöjelse. Äfven frågorna i den inre statshushållningen rörde honom föga under Tudorska husets enväldiga styrelse. Folket hade öfverlemnat affärerna åt parlamentet, och äfven detta, när det någon gång sammankallades, ansåg sin uppgift vara att samtycka och underskrifva.

I denna aflägsenhet från de historiska händelserna upptages folkets sinne af det enskildta lifvets tilldragelser och känslor. Härmed försvinner ur dess sång såväl det stora i ämnet som det höga i tonen. Utom de gamla sägnerna hvilka fortsättas, och utom de hvilka öfverkomma från romantiken, utgöras de tillkomna ämnena för det mesta utaf lokaltraditioner af måhända allmänt menskligt intresse, men utan all historisk betydelse, af enkla tilldragelser inom familjelifvet, eller sluteligen af kärlekshistorier. Detta sistnämnda blir nu mera det öfvervägande ämnet, och med detsamma får lyriken öfvertaget, balladen uttränges af visan. Endast den vexande herrskarinnan af verldshafvet gaf sig tillkänna äfven i folksången, och i norden af England, på den blodade gränsen emot Skottland, der de ädla familjerna Douglas och Percy intill slutet af ifrågavarande århundrade fortforo med sin chevalereska envigeskamp, fortlefde ännu hjeltelifvet och hjeltesången, tills kampen lyktar med den ignobla handlingen, då Douglas förrådde den flyktande Percy, efter Northumberlands och Westmorelands resning för att befria den fångna Maria Stuart. Balladen The rising in the north om lord Percys nederlag och flykt, utgör de sista vemodiga slagen af den fordna heroiska folksången.

Vid denna allmänna rigtning förlorar äfven Robin Hood sin hjeltenatur. Folket förstår icke mera hans ursprungliga ställning; det beröfvar honom hans ädla uppgift att vara de betrycktes och de lägre klassernas vän och beskyddare. Han hjelper icke längre sqvirer som äro i brist, och befriar inga yeomän ur rättvisans händer. Han uppbär sin skatt af den ena som den andra, hvilken passerar Sherwood. Här en simpel krukmakare färdas vägen fram, stiger han med sitt muntra följe ut ur skogen, lägger hand på hans häst och säger: "I tre års tid, krukmakare, har du skojat längs denna väg, och icke haft den artigheten att betala mig tull." "Ringa nog är dens artighet, som hindrar en fattig man när han färdas sin väg fram", säger krukmakaren, och inpräglar denna lärdom hos fribytaren, genom att mörbulta honom med sin käpp; hvarefter de försonas, och Robin Hood tillbyter sig mannens drägt samt hans lass. Dermed beger han sig till Nottingham, försäljer varorna och behagar högeligen sheriffens fru med sina billiga priser. Hon inbjuder honom till middag, efter måltiden tillställes målskjutning, och under någon förevändning narrar Robin Hood sheriffen till Sherwood, der denne får dyrt betala de billiga priserna samt hemsändes med många helsningar och en hvit springare till present åt sin fru. En annan gång bedrifver han samma puts, förklädd till slagtare. Robin Hood känner numera intet värdigare sätt, att bekriga sin gamle fiende. Han har nedstigit till Little Johns ståndpunkt och antagit hans operationssätt. Endast en gång höjer sig sången till en värdigare handling, då han utrustar fribytarbandet att rädda den käcke Will Stoutly, som sheriffen fångat och är i beråd att hänga, oaktadt han ber som en nåd att med sina blotta händer få kämpa mot sheriffens män, för att sålunda få dö värdig sin mästare. Robin Hood svär att rädda honom eller dö med alla sina män. Hela skaran kläder sig i sin gröna drägt, men höfdingen är i skarlakan, och vid denna anblick utbrister sången:

 
Good lord! it was a gallant sight,
To see them all on a row,
With every man a good broad sword,
And eke a good yew bow.
 

Också flyr sheriffen vid första skymten af fribytarskaran, och sheriffens män tyckte detta vara ett godt föredöme.

Men endast sällan samlar sig bandet numera till sådana allmänna företag. Det vanliga är, att Robin Hood ensam beger sig ut på åfventyr, möter en kittelflickare, en garfvare, en slagskämpe till munk, en herde, en tiggare eller annat simpelt folk, och ger sig i färd med dem, hvaraf slutet blir att fribytaren erhåller hederligt stryk och måste gripa till sitt horn för att kalla sina männer till hjelp. Desse kunna då falla hela flocken öfver den ensamne vandraren, som nu i sin tur blir genompryglad. Detta är ignobla seder emot dem, då Little John på tremanhand med Will Skathelock och mjölnaresonen vågade sig i färd med öfvermunskänkens femtiotvå man. Öfverhufvud vankas det mycket prygel i dessa sånger. The qvarterstaff, en famnslång stör, som efter vissa reglor i slag, stöt och parad fördes med båda händerna, och som i de äldre sångerna alls icke framträder, spelar här nära på lika stor roll som bågen och svärdet. Med de ädlare intressena är all elevation, och med elevationen all chevaleresk anstrykning försvunnen ur fribytarelifvet. Synnerligen omhuldade och synnerligen manhaftiga äro tiggarene. Det är nästan som skulle bettlarlifvet omfattas med större förkärlek af sången än fribytarlifvet. Märkeligt är, att inom denna klass synes nu redan existerat ett slags brödraskap, utbredt öfver hela England, att döma af hvad som antydes i den sången, der Robin Hood för infallet att utsända Little John på äfventyr förklädd till tiggare. Hvar helst han kommer, blir han anförare för bettlarskarorna. Han råkar slutligen i handgemäng med en trupp af fyra, utaf hvilka en som varit halt i sju år i hast under hans väldiga slag erhöll snabba fötter, en annan som varit döfstum begynte ropa, och en tredje återfick sin syn. Bytet var icke mindre än trehundra pund. Ty tiggaren har merändels mycket guld i sina trasor. Han har ock gemenligen en så stark och förträfflig qvarterstaff i sin hand, att Robin Hood sjelf tvenne gånger dukar under för densamma. Se här det burleska idealet af desse nykomlingar inom Robin Hood-sången. Fribytaren var utgången som vanligt "sume pastime for to spy".

 
He met a beggar on the way,
Who sturdily could gang;
He had a pike-staff in his hand
That was both stark and strang;
 
 
A clouted clock about him was,
That held him frae the cold,
The thinnest bit of it, J guess,
Was more than twentyfold.
 
 
He had three hats upon his head,
Together sticked fast,
He cared neither for wind nor wet,
In lands where'er he past.
 

Den hurtige gamle mannen besvarar högdraget fribytarens stormodiga ord, och då denne spänner sin båge, slår han den med sin staf ur hans hand och låter svärdet fara samma väg. Robin Hood faller afsvimmad och anträffas i denna belägenhet af tvenne hans män. Desse bege sig att förfölja tiggaren, hvars gestalt ännu skymtar fram öfver bergena, upphinna honom och bemäktiga sig hans staf. Då denne finner sig försvarslös, griper han till list och lockar de tvenne männerne med löftet om hundra pund, hvartill desse lyssna i hopp att sålunda kunna behålla penningarna för egen räkning, med hemlig föresats dock att ihjälslå den gamle för att tillfredsställa höfdingen. Men gubben, under det han fumlar med sina påsar, tar tillfället i akt att öfverhölja dem med mjöl,

 
Wherewith he blinded them so close,
A stime they could not see;
And then in heart he did rejoice,
And clap'd his lusty tree.
 
 
He thought if he had done them wrong,
In mealing of their cloaths,
For to strike off the meal again,
With his pyke-staff he goes.
 

Ett sådant plumpt och vulgärt lefverne föres nu i Sherwood. Folkhjeltarne hafva förlorat den finare sjelfkänsla, som förr inlade sans och reservation i deras munterhet, på samma gång de borttappat de ädlare syftemål, som gåfvo en högre mening åt skämtet. Munterheten, the merriment, har öfvergått till hejdlösa utbrott af en inneboende lustig disposition, jollity, och härmed är naturhumorn i sången sjunken till en burlesk komik. Om vi redan i de förra sångerna måste kalla folkdiktningens humor ett af naturkänslan bundet skämtande, oaktadt den sjelfkänsla och besinning som då ledde henne, måste vi här säga att hon helt och hållet förlorar sig i den oförädlade naturlusten. Robin Hood-sången är numera öfverfull af de tokroligaste bilder och upptåg. Än ser man fribytarne i aftonskymningen dansande och trallande kring ett träd, vid hvars stam de upptändt eld för att rosta ett slaget villebråd, än hafva de tillfångatagit någon vördig prelat, hvilken de tvinga att i sina ridstöflar deltaga i dansen, eller att fastbunden vid trädet läsa en mässa för dem. En annan gång, då fribytaren ger sig till att förena en olycklig älskande, Allin-a-Dale, med hans käresta, som biskopen just står i begrepp att viga vid en gammal rik riddare, uppträder Little John i koret, iklädd biskopens kåpa, och förelyser paret, och på det att tre gånger icke skulle vara för litet, upprepar han under församlingens hjertliga skratt, sju gånger den öfliga frågan.

M. Étienne är dock för sträng emot denna glädtiga folkpoesi, och M. Villemain i sin Tableau de la Littérature du Moyen Age har alls icke förstått densamma. Måhända har en fransman icke nog sympati för det sunda hjertliga skrattet, hvari icke finnes mycket af förstånd och qvickhet, men destomer af godhjertad rolighet. Måhända anslås icke heller hans känsla synnerligen af den öfversvällande naturlust, hvilken mäktigare än tillförene nu frambryter i sången, och hvilken icke sällan just är den, som sätter de besatta infallen i fribytarnes sinnen.

 
In summer time, when leaves grow green,
And flowers are fresh and gay,
Robin Hood and his merry men
They were disposed to play.
 

Gripne af naturens friska krafter "some would leape, and some would runne, and some would use artillery". Det är som hörde man deras jubelrop och klingande skratt i den daggiga sommarmorgonen, blandadt med bågors klang och hornskall vid jagten, då

 
Will Scadlòcke he kild a bucke,
And Much he kild a doe;
And Little John kild a hart of Greece
Five hundreth foot him fro,
 

en bedrift, som så behagade höfdingen att han utropade: "Gud välsigne, John, ditt trygga hjerta: om jag än sökte på hundrade mil, funne jag icke din like." Robin Hood står uppenbarligen här i beråd att öfvergå till den sinnebild för vårens behag och nöjen, vi funno honom ännu i dag utgöra uti det engelska landtlifvet. Han är nu i än högre grad en skogens son, hvars lefnadssätt och lynne väl bevisar, "att han ej är född i smyckadt gemak eller festlig sal, utan bland liljeblomstren i en grönskande lund."

För inflytandet af denna naturlust måste icke sällan äfven sångaren sjelf gifva vika. Stundom stadnar han i sin berättelse, för att gifva luft åt sitt deltagande i det lustiga lifvet, han utropar: "what a singing and dancing was in the green wood", och mellan verserna bryter han ut i ett jublande: "with a hey down, down, and a down!" Dessa symptomer, jemte det ökade rimmet, som nu inskjutes äfven midt i versraden, antyda att balladerna om Robin Hood äro stadda i en utveckling, der det episka allt mer försvinner, tills de förlora sig i helt och hållet lyriska visor, sådana som the Furry-day-song och andra utgjutelser af folkets känsla.

Utom naturkänslan finnes äfven ett annat inbrytande element, som upplöser det allvarliga uti fribytarlifvet och öppnar vida vägar för känslan, att strömma in i sjelfva det episka ämnet. Vi funno tillförene fribytarlifvet fullkomligt fremmande för all erotik. Robin Hood bar en hög och ädel vördnad för qvinnan, åt hvars ideal han i den Heliga Modren egnade en uteslutande dyrkan. Men i fribytarnes sällskap funnos inga qvinnor, och kärleken uppträdde ej under någon form såsom motiv i dikten. Redan i balladen Robin Hood and the Potter öfverraskas man derföre af en helt ny och fremmande känsla vid fribytarens galanta beteende emot sheriffens hustru. Uti Robin Hood and Allin a Dole, som är den vackraste sången i hela cykeln, herrskar den erotiska stämningen på det för folksången egendomliga, barnsligt naiva sättet. Allin-a-Dale vandrar genom Sherwood, djupt bedröfvad vid förlusten af sin käresta och suckande vid hvarje steg "alack, and well a day", han har icke annat guld att gifva fribytarne än sin förlofningering, hans stackars hjerta är i grund förkrossadt. Efter den lustiga vigseln åtföljer det nygifta paret fribytarskaran, som i den sångkunnige Allin erhåller sin minstrel, och i hans "finikin lass" den första tärnan i Sherwood. Men snart snärjes äfven fribytaren sjelf i kärlekens garn. Än är det garfvarens dotter i Barnesdale, som fängslar hjelten och följer honom till Sherwood, der han bekämpar och nedgör hennes förföljande bröder.³⁸ Än anträffar han i Sherwood herdedrottningen Clorinda, i grön sammetsdrägt, med båge och pilkoger, samt sammanviges med henne af presten i Dubbridge, hvaraf man finner att Robin Hood redan gjort sitt inträde i förnämare kretsar, bland den italienska herdepoesins skapelser; också är han nu sjelf son till en sqvire. En annan gång kommer en djupt bedröfvad "fair damsel" till Sherwood, förtäljande att prinsen af Arragonien med en stor här och tvenne jättar belägrar London och skall erhålla konungens dotter, såframt ej till viss dag trenne riddare inställa sig att besegra den horrible prinsen och jättarne. Och hvem hade väntat sig, att Robin Hood, Little John och Will Scadlock, de fordne yemen of the forrest, afläggande sin gröna drägt, skulle ikläda sig äfventyret att med hjelm och lans befria en prinsessa från en ovärdig prins och tvenne jättar? Naturligtvis tillfaller hon någon af befriarne, och naturligtvis väljer hon Will Scadlock, som i sjelfva verket är son till lord Maxfield, ehuru han ock är nevö åt Robin, hvilken således icke heller kan vara af så alltför dålig börd. Så äro nu folkhjeltarne introducerade i romanens verld. Sir Walter Scott³⁹ har bevarat en ballad med titel Rose the red and white lily, der tvenne ädla damer fly undan sin styfmoders tyranni, och den ena tar sin tillflykt till en fågelfri man i Barnesdale, hvilken är ingen annan än Robin Hood, såsom bevisar sig, utom af mycket annat, deraf att i en annan likartad skottsk ballad detta uttryckligen uppgifves om tvenne konungadöttrar, af hvilka den ena blir gift med Robin Hood, den andra med Little John.

Så långt har kärleken vilsefört folkhjeltarne från deras ursprungliga karakter. Tydligen äro dessa kärleksäfventyr till en början icke folkets verk, ty de grunda sig alla på förutsättningen om Robin Hoods ädla börd, och måhända äro balladerna om desamma verk af någon nobel minstrel, som roat sig med att dikta i folkets tonart. Annat är deremot förhållandet med maid Marian, hon är gifven honom af folket sjelft till att förljufva hans ensliga lif, ehuru äfven hon till sin upprinnelse sannolikt icke är engelska folkets skapelse. Man känner att redan år 1392 skolgossarne i Angers årligen plägade uppföra ett herdespel Robinet et Marion, hvilket är det tidigaste prof på scenisk konst hos Fransmännen.⁴⁰ Denne Robinet är icke vår hjelte, ty om man ock antoge att hans rykte till denna tid hunnit sprida sig till Frankrike, finnes dock i hans hemland intet spår att han redan då skulle antagit någonslags idyllisk herdekarakter. Sannolikt är detta ett ursprungligen fransyskt ämne, hvilket tidigt öfverkommit till England och för namnlikhetens skuld sammanförts med Robin Hood-ämnet, då detta begynte förfalla. I Henrik VIII: s tid var det ett högeligen älskadt majspel bland folket, och utvidgades genom upptagande af Little Johns karakter och åtskilliga tilldragelser ur fribytaresångerna. I detta skick har Robin och hans maid Marian, efter hvad vi sett, intill våra dagar hållit sig uppe på folktheatern i majspelen och morrisdanserna, såsom hufvudgrupp och kärna för en mängd andra vexlande figurer. Å sin sida upptog folksången från folktheatern maid Marian såsom föremål för sin erotiska känsla, hennes theaterkrona och långa slöja samt brokiga klädning utbyttes emot fribytarens plymagerade hatt och gröna drägt – ty liksom till en motsats deraf, att hennes karakter på scenen merändels återgafs af en gosse, kostymerar sången henne alltid i manlig drägt – och slutligen, då äfven folket funnit smak i att ingjuta högadeligt blod i den fordne folkhjeltens ådror, tilldelades naturligtvis ock hans tärna en högförnäm börd. Af Robin Hood-sägnen uppstod sålunda ett af dessa efterromantiska ämnen, hvari någon genom börd eller bedrifter utmärkt man af olyckan nedkastas till samhällets lägre regioner, eller äfven utstötes ur detsamma, och dervid följes af sin älskade genom alla skiften. Orsaken till den gunst man städse visat dylika ämnen anger författaren till Hudibras förträffligt:

 
For, as we see th'acclipsed sun
By mortale is more gaz'd upon,
Than when, adorn'd with all his light,
He shines in serene sky most bright:
So valour, in a low estate,
Is most admir'd and wondered at.
 

Och häri har man väl hufvudsakligast att söka orsaken till denna oväntade omgestaltning af Robin Hoods öden. I balladen Robin Hood and Maid Marian, den enda öfriga der fribytarens tärna besjunges, är Robin Hood en earl of Huntingdon och maid Marian en dam af "noble degree", som, då hennes älskade drabbas af olyckan, "with finger in eyen often did cry" samt förvirrad af sorgen klär sig till page och uppsöker honom.

 
When bold Robin Hood his Marian did see,
Good lord, what clipping was there!
With kind embraces, and jobbing of faces.
Providing of gallant cheer.
 

Man tillställer ett ståtligt kalas och begynner ett rundeligt drickande och skålande, hvilket bättre än något annat bevisar att balladen är äkta och utgången från samma fantasi, som tecknat Robin Hood i sitt dryckesenvige med kittelflickaren, the Tinker.

Men detta är icke enda beröringen mellan folksången och scenen. Vi afse icke Anthony Mundays tvenne skådespel "the Downfall" och "the Death of Robert, earle of Huntington, afterward called Robin Hood of merrie Sherwodde", hvari meid Marian göres till Mawd eller Mathilde, lord Fitzwalters dotter, hvilken Stow förtäljer att af prins Johan utan land blef förgifven i Dunmow; ej heller Ben Jonsons påbegynta herdespel the Sad Shepherd, eller alla de interluder och sångpiecer, i hvilka ämnet användes af allehanda skalder till förherrligande af lord-major-fester och andra högtidligheter; ty alla dessa, i hvilka folksången mer eller mindre troget anlitats, äro verk af den individuella fantasin, som efter godtycke väljer sina ämnen. Det gifves mellan folksången och scenen en omedelbarare beröring, hvilken af Fordun, i hans ofvananförda krönika antydes, då han säger att redan på hans tid (fjortonde århundradet) mängden var fast betagen i att fira Robin Hood med komedier och tragedier. Sjelfva minstrelsyn stod scenen nära. Den reciterande minstreln beledsagade vanligen sin sång med aktion och uppträdde dervid icke sällan på någon improviserad ställning. Vandrade flere tillsammans, utförde hvar och en sin andel af sången, ifall dess längd gaf dertill anledning. När sedan boktryckerikonsten bragte minstrelerne på fall och de lösa bladena öfvertogo sångernas kringspridande, återstod för dem såsom den enda räddningen, att utbilda den sceniska sidan af sin konst och genom föreställningar underhålla mängdens intresse. Detta kunde så mycket lättare ske, som balladens dialogform underlättade förvandlingen till dramer. Af dessa den dramatiska konstens förstlingar har Mr Ritson lyckats upptäcka endast en, a Playe of Robyn Hode. Denna i många afseenden högst intressanta produkt är hopsatt af de tvenne balladerna om Bobin och krukmakaren samt Robin och tiggarmunken (the curtall fryer). Man ser personerna uppträda dels förtäljande dels samtalande, men mellan deras talpartier äro ofta luckor, hvilka förmodligen fyldes af pantomim. Först framträder Robin Hood med sina männer och berättar ett äfventyr. Sedan infinner sig personen, med hvilken han bestått detsamma, efter någon högst otymplig ordvexling falla de i handgemäng med hvarandra, och försonas sedan lika saklöst, som de begynt att strida. Tiggarmunken, som här kallas Frier Tuck, inkommer sägande:

 
Deus hic, deus hic, god be here!
    Is not this a holy word for a frere?
    God save all this company!
    But am not J a jolly fryer?
    For J can shote both farre and nere,
    And handle the sword and bucklér,
    And this qvarterstaffe also.
 

Efter en plump ordvexling, föreställes munken bära fribytaren öfver ett vatten och nedfälla honom deri, hvarpå de anfalla hvarandra. Robin sammanblåser sitt band och munken hvisslar tillsamman sina hundar. Sedan kommer försoningen, då Frier Tuck ingår i Robin Hoods tjenst.

Då nu händelsen här öfverensstämmer med händelsen i balladen Robin Hood and curtall⁴¹ Fryer, samt munken här bär namnet Tuck, har man sålunda i sagde ballad historien huruledes denna utomordentliga personlighet inkom i fribytarelifvet. Men han är äldre än som så, och har till en tid hållit sig skild från Robin Hood-ämnet i majspelen och folkförlustelserna, innan han, liksom maid Marian, sammanfördes dermed och såväl på theatern som i balladen upptogs till skriftefader åt fribytarne. Han är en af folket uppfattad bild af dessa plumpa, råa, okunniga, påkfäktande prester, mot hvilka biskopen af Durham utfärdade stränga varningar, att de icke måtte slå sig till röfvarskarorna på "the border", och vanhelga religionen genom att i allehanda förvridna former administrera henne åt banditerne.⁴² En sådan, förtäljer Stow, skall år 1417, i sällskap med andra förbrytare, föröfvat många röfverier i grefskaperne Surrey och Sussex och varit känd under namnet Tuck. När nu återbilden af dessa slags andlige införes som en af hjeltarne i Robin Hood-sången, vittnar det att sångens religiösa ståndpunkt är mycket sjunken. De reformatoriska rörelserna i England ledde visserligen till blodiga och brännande förföljelser, men framkallade till en början ingen strid och icke heller den entusiasm, att sången af dem skulle vunnit något. De folkdikter reformationen frammanade äro otympliga apologier eller satirer, och på de gamla ämnena utöfvade hon intet inflytande. Från sången är den fromhet folkhjelten tillförene ådagalade försvunnen, och den gamla afvogheten emot de andlige har iklädt sig formen af ett plumpt begabbande.

Sålunda neddrogs Robin Hood till en personage i folkfareen, eller förlorade sig i ett vulgärt och simpelt lefverne. Det var honom endast en ringa ersättning, att han å ena sidan, såsom vi sett, förflyttats till den romantiska kärlekens regioner, å den andra upptogs i konungens och de förnämes lustbarheter samt der förvandlades till en af de stående förklädningar, hvarunder syrpriser och nätta öfverraskningar bereddes de kunglige och de förnäme. En af tidens annalister, Hall, beskrifver en sådan tillställning vid Henrik VIII: s hof, hvarvid personer utklädde till likhet med Robin Hood och hans män öfverraskade konungen och drottningen, då de voro på vägen till Shoters Hill samt tillstälde en målskjutning, hvilken mycket fägnade dem och deras följe, hvarefter de af det förklädda sällskapet inbjödos att deltaga i en måltid, som var anrättad i en närbelägen grotta. Det märkeliga är, att Robin Hood i denna karakter åter upptagits som ämne af folksången. Liksom sägnerna om den högadeliga börden och den romantiska kärlekshandeln mellan carlen-fribytaren och hans trogna tärna, ehuru ursprungligen icke folkets verk, af detta emottogs och besjöngs, så besjunger folket sin gamle gunstling äfven såsom hjelte uti hoflustbarheter, i balladerna Robin Hood and Queen Katherine och Robin Hoods chase. Vid en målskjutningsfest håller drottningen vad med konungen om längsta skottet. Hon låter i hemlighet från Sherwood kalla fribytarne, hvilka vida öfverträffa konungens män. Detta lyckas en gång, men en annan gång blir konungen deröfver så vred, att han begynner förfölja de käcke bågskyttarne. Han jagar dem från Sherwood till Yorkshire, derifrån till Newcastle och Carlisle, der de förföljde fatta det djerfva beslutet, att draga åter till London och genom drottningens medverkan vinna konungens tillgift.

Här anträffa vi således en erinring ur de äldre sångerna, inkastad uti den nya uppfattningen af folkhjeltens karakter. Äfven andra sådana fragmenter af det gamla idealet äro här och der förskingrade ibland sextonde seklets ballader. Berättelsen om konungen, som förklädd till munk besöker Sherwood, upprepar sig äfven i denna cykel; likaså sheriffens list, att vid en målskjutning söka fånga fribytarne. Little Johns tvist med höfdingen, då denne vandrar för att åhöra mässan i Nottingham, återfinnes i balladen Robin Hood and Guy of Gisborne, ehuru mycket omgestaltad, och hans puts med sheriffen, då han narrar denne till Sherwood, har legat som förebild för balladen om Robin Hood och krukmakaren; och sluteligen har berättelsen i lityll Geste om Robin Hoods ändalyckt i Kirkleys kloster utbildats till en ballad af samma innehåll. Men dessa gamla erinringar ligga förströdda bland ett öfvervägande antal nya händelser; för hvarje gång Robin Hood utgår på äfventyr, uppstår en tilldragelse, en ballad, af ungefär samma beskaffenhet som den om Robin Hood och tiggaren, hvilken kan tjena som typ för alla de sednare tilldiktningarna.

Sålunda upplöser sig folksången om Robin Hood; han förlorar sig i lyriska utgjutelser eller i tokroliga sceniska föreställningar, och der han fortlefver i sin ursprungliga form har han upptagit, å ena sidan ett grofkornigt lefverne, å den andra ett fremmande erotiskt element. Men äfven genom dessa spillror af den ursprungliga sägnen går ett ljud af den gamla grundtonen; ty hvar helst Robin Hood nämnes, klingar alllid refrängen: "Oh merry, merry England."