Читать книгу: «Vapengåvan», страница 2

KAPITEL TRE

Kendrick satt på sin häst, bredvid Erec, Bronson och Srog, framför tusentals av män när han stod mot Tirus och riket. De hade gått rakt in i en fälla. De hade sålts av Tirus, och Kendrick insåg nu, alldeles för sent, att det hade varit ett stort misstag att lita på honom. Kendrick kollade upp mot hans högra sida, och såg tiotusentals soldater högt uppe på kullen, med sina pilar redo; på hans vänstra sida såg han lika många. Framför dem stod ännu fler. Kendricks få tusen men kunde verkligen inte strida mot detta antal soldater. De skulle bli slaktade bara genom att försöka. Och med alla dessa pilbågar dragna, så skulle minsta lilla rörelse resultera i en massaker bland hans män. Det hjälpte inte geografiskt, att vara längst ner i dalen heller.

Tirus hade valt stället för bakslaget väldigt väl. När Kendrick satt där, hjälplös, med sitt ansikte brinnande av ilska och förtrytelse, så stirrade han tillbaka på Tirus, som satt högt uppe på sin häst med ett själv-tillfredsställt leende. Bredvid honom satt hans fyra söner, och bredvid dem, en befälhavare för riket. ”Är pengar så viktigt för dig?” frågade Kendrick Tirus, som knappast stod tre meter bort, med sin röst kall som stål. ”Skulle du sälja ditt eget folk, ditt eget blod?” Tirus visade ingen ånger; han log ännu bredare. ”Ditt folk är inte mitt blod, kommer du ihåg?” sa han. ”Det är därför jag inte, enligt dina lagar, tog min brors tron.” Erec harklade av ilska. ”MacGils lagar skickar vidare tronen till sonen, inte till sin bror.” Tirus skakade sitt huvud.

”Det är obetydligt nu. Dina lagar spelar längre ingen roll. Makt vinner alltid över lag. Det är de som dikterar lagen. Och nu som du ser, är jag starkare. Vilket betyder, från och med nu, att jag skriver lagarna. Framtida generationer kommer inte att komma ihåg dina lagar. Allt de kommer komma ihåg är att jag, Tirus, var kung. Inte du och din syster.” ”Troner som tas på ett ogiltigt sätt varar aldrig,” kontrade Kendrick. ”Du kanske dödar oss; du kanske till och med övertalar Andronicus att ge dig tronen. Men både du och jag vet att du inte kommer att regera länge. Du kommer att bli sviken av samma svek du gav oss.” Tirus satt där, oförändrat. ”Då skall jag njuta av dessa få dagarna på min tron medan de varar, och jag kommer att applådera till de män som kan svika mig med lika mycket skicklighet som jag svek dig.”

”Nog med snack!” sa rikets befälhavare. ”Retirera nu eller så kommer dina män att dö!” Kendrick stirrade tillbaka, rasande, och visste att han behövde retirera, men han ville inte. ”Lägg ner era vapen,” sa Tirus lugn, med en försäkrande röst, ”och jag kommer att behandla er rättvist, som en krigare till en annan. Du kommer att vara min fånge i strid. Jag kanske inte delar tycke om dina lagar, men jag ärar krigskoden för en krigare. Jag lovar dig, du kommer inte att skadas under min tillsyn.” Kendrick kollade på Bronson, på Srog, och på Erec, som kollade tillbaka på honom. Alla satt där, stolta krigare allihop, med hästar som dansade under dem i tystnaden. ”Varför skulle vi lita på dig?” frågade Branson Tirus. ”Du har redan bevisat att dina ord inte betyder någonting. Jag har lust av att dö här på slagfältet, bara för att svepa bort det belåtna leendet från ditt ansikte.” Tirus vände sig om och skrockade mot Bronson.

”Du pratar trots att du inte ens är en MacGil. Du är en McCloud. Du har ingen rätt att avbryta i MacGils affärer.” Kendrick försvarade sin vän: ”Bronson är precis lika mycket MacGil som alla oss. Han pratar med rösten från våra män.” Tirus gnisslade sina tänder, och var klart irriterad. ”Valet är ditt. Kolla runt och se alla tusentals bågskyttar som är redo. Du har blivit överlistad. Om du ens sträcker dig mot ditt svärd, så kommer dina män att dö på fläcken. Till och med du kan se det. Det finns tider att strida, och tider för att retirera. Om du vill skydda dina män, så gör du vad vilken befälhavare som helst skulle göra. Lägg ner dina vapen.” Kendrick spände käken flera gånger, och brann inombords. Så mycket som han hatade att erkänna det, så visste han att Tirus hade rätt. Han kollade runt och visste att om en liten stund skulle alla hans män vara döda om de försökte att slåss. Så mycket som han ville strida, så vore det ett själviskt val; och hur mycket han än hatade Tirus, så kände han att han sa sanningen, och att hans män inte skulle skadas. Så länge som de levde, så kunde de slåss en annan dag, på en annan plats, på ett annat stridsfält.

Kendrick kollade på Erec, en man han hade kämpat sida vid sida med, oräkneliga gånger, mästaren av Silver, och han visste att han tänkte samma sak. Det var annorlunda att vara ledaren än att vara en krigare: en krigare kunde slåss med oansvarig övergivenhet, men en ledare behövde tänka på de andra först. ”Det finns en tid för vapen, och en tid för att återvända,” skrek Erec. ”Vi kommer att ta dig för dina ord som en krigare, att våra män inte ska skadas, och på det villkoret, kommer vi att lägga ner våra vapen. Men om du strider mot vårt ord, må Gud vila din själ, så kommer jag hämnas varenda en av mina män.”

Tirus nickade nöjt, och Erec sträckte sig fram och släppte sitt svärd och skidan ner mot marken. Det landade med ett kling. Kendrick gjorde likadant, även Bronson och Srog, och varenda en gjorde det motvilligt, trots att de visste att det var det enda smarta. Bakom dem kom höga kling från tusentals vapen, alla föll genom luften och landade på vintermarken, alla Silvers, MacGils och Silesianer som återvänder. Tirus log brett. ”Hoppa nu av hästarna,” befallde han. En i taget hoppade de ner och ställde sig bredvid sina hästar. Tirus hånlog och njöt av sin seger. ”Under alla år var jag flykting till de Övre öarna, jag avundade Kungens hall, min äldre bror, all hans makt. Men vilken MacGil har makten nu?” Makten av svek är ingen makt alls,” sa Bronson tillbaka.

Tirus skrockade och nickade mot sina män. De rusade fram och band alla deras vrister med rep. De började att bli dragna framåt, de tusentals som nu var fångar. När Kendrick drogs, började han plötsligt att tänka på sin bror, Godfrey. De hade alla stuckit iväg tillsammans, ändå hade han inte sett honom eller hans män någonstans sedan dess. Han undrade om de på något sätt klarat av att rymma? Han bad om att de skulle möta ett bättre öde än vad de gjorde. På något sätt var han optimistisk. Med Godfrey, visste ingen.

KAPITEL FYRA

Godfrey red fram framför sina män, med Akorth, Fulton och hans Silesianska general bredvid sig, och kungarikets befälhavare som han hade betalat liberalt. Godfrey red med ett brett leende, mer nöjd när han kollade ut och såg mängden av kungarikets män, flera tusen män starka, som red bredvid dem och gick med honom. Han tänkte med tillfredsställde på lönen han hade gett dem, de oändliga säckarna med guld, och han tänkte på deras miner, och var lättad över att deras plan hade fungerat. Han hade inte varit säker förrän den sista stunden, och för första gången så andades han lätt. Det fanns många sätt att vinna en strid, och han hade trots allt segrat utan att spilla en enda droppe blod. Kanske hade det inte gjort honom lika ridderlig eller modig som de andra krigarna. Men det gjorde honom fortfarande lyckad.

Och vid slutet var det väl ändå det som var målet? Han skulle hellre behålla alla sina män med en liten bit muta, än att se hälften mördas i någon oansvarsfull akt av ridderlighet. Det var kanske bara han. Godfrey hade arbetat hårt för att lyckas med det han hade. Han använde alla sina svarta marknaden-kontakter genom bordellerna, gränderna och barerna, för att ta reda på vem som hade sovit med vem, vilka bordeller som rikets befälhavare frekvent använde i Ringen, och vilka av rikets befälhavare som var öppna mot mutor. Godfrey hade djupare smyg-kontakter än de flesta, och han hade spenderat nästan hela sitt liv för att skaffa dem, och nu hade de kommit till nytta. Det hade inte heller skadat att han hade betalat dessa kontakter vän. Tillslut hade hans fars guld kommit till användning. Fortfarande var Godfrey inte säker på om de var pålitliga, inte förrän denna stund. Det fanns ingen som kunde sälja en som en tjuv kunde, och han hade tagit chansen som funnits. Han visste att det var ett litet mynt-kast, att dessa människor endast var lika pålitliga som det guldet de fick betalt. Men han betalade dem med väldigt fint guld, och de hade visat sig att vara mer pålitliga än vad han hade trott.

Självklart hade han ingen aning hur länge Rikets trupper skulle vara lojala. Men de hade i alla fall tagit sig ur en strid, och just nu, var de på hans sida. ”Jag hade fel om dig,” sa en röst. Godfrey vände sig om för att se en Silesiansk general komma upp bredvid honom med en blick av beundran. ”Jag tvekade på dig, det måste jag erkänna. Det var genialt. Jag kommer inte att tveka över dig igen.” Godfrey log tillbaka, och kände sig rättfärdigad. Alla generalerna, alla de militära typerna, hade tvekat på honom under hela hans liv. I hans fars hallar, en hall för krigare, hade han alltid sett ner på med förakt. Nu, tillslut, såg de att han, på sitt eget sätt, var lika bra som de var.

”Oroa dig inte,” sa Godfrey. ”Jag ifrågasätter mig själv. Jag lär mig medan jag går. Jag är inte en befälhavare, och jag har inte min mästarplan annat än att överleva på det sätt jag kan.” ”Och vart ska vi nu?” frågade generalen. ”Vi ska gå med Kendrick, Erec och de andra, och göra vad vi kan för att hjälpa dem.” De red, tusentals av dem, och en obekväm allians bredvid rikets män, och Godfrey rusade upp och ner för kullarna, genom långa, torra slätter, rakt mot byn där Kendrick hade sagt att de skulle mötas. När de red rusade miljontals tankar genom Godfreys huvud. Han undrade hur det hade gått för Kendrick och Erec; hur många färre de skulle vara; och han undrade hur det skulle vara i nästa strid, en riktig strid. Det kunde längre inte undvikas. Han hade inga fler trick i sin ärm, och inget mer guld.

Han svalde nervöst. Han kände att han inte hade samma nivå av mod som alla de andra verkade ha, alla verkade vara föda med det. Alla andra verkade vara orädda i strid, och till och med i livet. Men Godfrey erkände att han var rädd. När det väl gällde, mitt i striden, så visste han att han inte skulle smita. Men han var klumpig och pinsam; han hade inte de skickligheter som de andra hade, och han visste inte hur många gånger han skulle räddas på grund av att han hade tur. De andra verkade inte bry sig om de dog, alla verkade vara villiga att ge deras liv för ära. Godfrey uppskattade ära. Men han älskade livet ännu mer. Han älskade sin öl, sin mat och även nu, kände han hur magen kurrade, en vilja att dra sig tillbaka till baren någonstans. Ett liv i strid var inget för honom.

Men Godfrey tänkte på Thor, som var där ute någonstans, fångad; han tänkte på alla hans släktingar som kämpade för deras sak, och han visste att det var hans ära, hur han än ville göra. De red, och red, och red, och tillslut red de upp för en kulle, och hade en svepande utsikt över dalen som spred ut sig framför dem. De stannade, och Godfrey kisade in mot den bländande solen, och försökte att urskilja allt han såg framför honom. Han höjde sin hand för att skydda sina ögon, och kollade förvirrat ut. Sedan, till hans fruktan, blev allt klart. Godfreys hjärta stannade: nedanför, drogs tusentals av Kendricks, Erecs och Srogs män bort, bundna som fångar. Detta var den kraft som han skulle mötas med. De var helt omringade, av tio gånger fler soldater. De gick till fots, med sina vrister bundna, alla fångar, alla blev ledda därifrån. Godfrey visste att Kendrick och Erec aldrig skulle retirera om de inte hade en god anledning.

Det såg ut som om de hade blivit lurade. Godfrey frös, och fick en plötslig panik. Han undrade hur detta hade skett. Han hade förväntat sig att se alla mitt i en jämn strid, han hade förväntat sig att rusa in och gå med deras kraft. Men nu, försvann de istället in i horisonten, redan en halvdags ritt därifrån. Rikets general red upp bredvid Godfrey och skrockade. ”Det ser ut som om dina män hr förlorad,” sa rikets general. ”Det var inte en del av vår deal.” Godfrey vände sig till honom, och såg hur nervös generalen verkade vara. ”Jag betalade dig väl,” sa Godfrey, som var nervös, men tvingade sig själv att ha en självsäker röst, eftersom han kände att hans deal föll i bitar. ”Och du lovade att gå med mig för min sak.” Men rikets general skakade på huvudet. ”Jag lovade att gå med i strid, inte ett självmordsförsök. Mina få tusen män kommer inte att gå upp mot en hel bataljon från Andronicus.” Vår deal har förändrats. Du kan bekämpa dem själv, och jag behåller ditt guld.”

Rikets general vände om och skrek när han kickade sin häst och red bort i den andra riktningen, och hans män följde efter. De försvann snart ner på andra sidan dalen. ”Han har vårt guld!” sa Akorth. ”Ska vi genskjuta honom?” Godfrey skakade på huvudet och kollade när de red iväg. ”Och vad för bra saker skulle det leda till?” Guld är guld. Jag tänker inte riskera våra liv för det. Låt honom gå. Det finns alltid mer. Godfrey vände sig om och kollade mot horisonten, den försvinnande gruppen av Kendrick och Erecs män, som han brydde sig mer om. Nu utan sin backup, var han mer isolerad än innan. Han kände att hans plan föll i bitar runt om honom.

Nu då?” frågade Fulton. Godfrey skakade på axlarna. ”Jag har ingen aning,” sa han. ”Det är inte meningen att du ska säga så,” sa Fulton. ”Du är en befälhavare nu.” Men Godfrey skakade på axlarna igen. ”Jag talar sanning.” ”Dessa krigarsaker är svåra,” sa Akorth, och kliade sig på magen medan han tog av sin hjälp. ”Det verkar inte funka som du har förväntat dig, eller hur?” Godfrey satt där på sin häst, skakade på sitt huvud, och undrade över vad han skulle göra. Han hade blivit given en hand som han inte hade förväntat sig, och han hade ingen plan. ”Ska vi vända?” frågade Fulton. ”Nej,” hörde Godfrey sig själv säga, och överraskade sig själv. De andra vände sig om och kollade på honom chockat. Andra gick närmare för att höra hans order. ”Jag kanske inte är en stor krigare,” sa Godfrey. ”Men det är mina bröder där ute. De är fångatagna. Vi kan inte vända. Även om det betyder döden. ”Är du galen?” sa den Silesianska generalen. ”Alla Silvers krigare, MacGils, Silesianerna, alla de, kunde inte kämpa mot rikets män. Hur tror du att ett få tusen av våra män, under ditt befäl, kommer att göra det?

Godfrey vände sig mot honom irriterat, han var trött på att folk tvekade på honom. ”Jag sa aldrig att vi skulle vinna,” kontrade han. ”Jag sa att det är den enda rätta saken att göra. Jag tänker inte överge dem. Om du vill vända om och gå hem, gör då det. Jag kommer att attackera dem själv.” ”Du är en oerfaren befälhavare,” sa han skrockande. ”Du vet inte vad du talar om, du kommer att leda dessa män in i en säker död.” ”Det gör jag,” sa Godfrey. ”Det är sant. Men du lovad att aldrig tveka på mig igen. Och jag vänder inte om.” Godfrey red flera meter framåt och upp för en backe, så att han kunde synas av alla sina män.

”MÄN!” skrek han med en brummande röst. ”Jag vet att ni inte känner mig som en prövad och sann befälhavare, som ni känner Kendrick, eller Srog, eller Erec. Och de är sant, jag har inte de talangerna. Men jag har hjärta, i alla fall vid ett tillfälle. Och det har ni också. Vad jag vet så är det våra bröder där ute, tillfångatagna. Och jag själv skulle hellre inte leva än att se dem tas ifrån oss framför våra egna ögon, och sen gå hem om hundar till våra städer och vänta på att Riket kommer och dödar oss också. Va säkra på det: de kommer att döda oss någon dag. Vi kan alla gå ner dit nu, via fots, och strida, att jaga fienden som fria män, eller så kan vi gå hem med skam och oära. Valet är ditt. Rid med mig, och lev eller inte, men du kommer att rida in i ära!”

Det kom ett skrik från hans män, så entusiastiskt så att det förvånade Godfrey. Alla höjde sina svärd högt upp i luften, och gav honom mod. Det fick också Godfrey att inse verkligheten i vad han nyss sa, och han var lite chockad av sina egna ord. Hans eget mod var skrämmande även för honom. När männen hoppade upp på sina hästar, förberedda sina vapen, och gjorde sig redo för den sista attacken, så kom Akorth och Fulton upp bredvid honom. ”En drink?” frågade Akorth. Godfrey kollade ner och såg honom sträcka sig efter en säck med vin, och han tog den från Akorths hand; han kastade sitt huvud bak och drack och drack, tills han nästan drack allt där i, och han slutade knappt för att hinna andas. Tillslut torkade Godfrey sin mun med baksidan av sin hand och gav tillbaka den.

Vad har jag gjort? Undrade han. Han hade lagt sig, och de andra, in i en strid som han inte kunde vinna. Hade han tänkt klart? ”Jag trodde inte att du hade det i dig,” sa Akorth, och klappade honom hårt på ryggen när han böjde sig fram. ”Vilket tal. Bättre än teater!” ”Vi skulle ha sålt biljetter!” stämde Fulton in. ”Jag antar att du inte har hälften fel,” sa Akorth. ”Bättre att dö på våra fötter än på våra ryggar.” ”På ryggarna är dock kanske inte helt fel, om det är på en bordell,” la Fulton till. ”Lyssna, Lyssna!” sa Fulton. ”Eller att dö med en mugg öl i våra händer och våra huvuden lutade bakåt!” ”Det hade inte varit helt fel,” sa Akorth och drack. ”Men efter en stund antar jag, skulle det bli tråkigt,” sa Fulton. ”Hur många muggar kan en man dricka, och hur många kvinnor kan en man sova med?” ”Jadu, många, om du tänker på det,” sa Akorth. ”Trots det, så antar jag att det skulle vara roligare att dö på ett annorlunda sätt. Inte så tråkigt.” Akorth suckade. ”Om jag överlever detta, så ger det oss i alla fall en anledning att verkligen ta en drink. För en gång i våra liv, så har vi förtjänat det!”

Godfrey vände sig om, och försökte att stänga av Akorths och Fultons snack. Han behövde koncentrera sig. Tiden hade kommit för honom att bli en man, att lämna skämten och baren bakom sig; för att göra riktiga val, som påverkade riktiga män i den riktiga världen. Han kände en tyngt på honom; han kunde inte hjälpa att undra om detta var sin far han kände. På något konstigt sätt, hur mycket han än hatat mannen, så började han att sympatisera med sin far. Och kanske till och med, få hans ära, att bli som honom. Godfrey kände sig reda yr, med vinden i sitt hår, och vinet som var på väg till hans huvud, när han rusade mot en säker död, och han undrade vad i hela friden han hade gett sig in i.

KAPITEL FEM

Thor satt på sin häst, med sin far vid sin sida, McCloud på sin andra, och Rafi stod nära. Bakom dem satt tiotusentals soldater från Riket, huvud-divisionen av Andronicus armé, med bra disciplin och som tålmodigt väntade på Andronicus order. Alla stod på en kant, kollade upp mot höjderna, med deras toppar som var täckta av snö. Ovanpå bergen var McClouds stad, Höglandia, och Thor spände sig när han såg tusentals av trupper gå ut ur staden och rida mot dem, beredda för strid. ”Detta var inte MacGils män; de var soldater från Riket. De hade en rustning som Thor kände igen; när Thor tog ett stadigare grepp om sitt svärd, så var han inte säker på exakt vilka de var, eller varför de attackerade. ”McClouds, mina tidigare män,” förklarade McCloud till Andronicus.” Alla är bra McCloud soldater. Alla än som jag tränat och kämpat med.” ”Men nu har de vänt sig mot dig,” observerade Andronicus. ”De attackerar, och möter dig i strid.” McCloud skrockade, han saknade ett öga, och halva hans ansikte var täckt med Rikets sigill, det såg groteskt ut.

”Jag är ledsen min lord,” sa han. ”Det är inte mitt fel. Det är min son, Bronson. Han har vänt mitt folk mot mig. Om det inte vore för honom, skulle de alla vara med mig just nu för en stor sak.” ”Det är inte på grund din pojke,” rättade Andronicus, med stål i sin röst, som vände sig mot honom. ”Det r för att du är en svag befälhavare och en svag far. Misslyckandet i dig är misslyckandet i din son. Jag borde ha vetat att du inte klarar av att kontrollera dina egna män. Jag skulle ha dödat dig för länge sedan.” McCloud svalde nervöst. ”Min lord, du borde också tänka på att de inte bara slåss mot mig, utan dig också. De vill ta bort Ringen från Riket.” Andronicus skakade sitt huvud, och pillade på sitt halsband med krympta huvuden. ”Men du är på min sida nu,” sa han. ”Så att kämpa mot mig är att kämpa mot dig också.”

McCloud drog sitt värd, och pekade mot den mötande armén. ”Jag ska slåss mot, och döda varenda en av mina egna män,” konstaterade han. ”Jag vet att du kommer det, ” sa Andronicus. ”Om du inte gör det, så gör jag det själv. Jag behöver inte din hjälp, mina män kommer att göra mer skada än du någonsin kan drömma om, speciellt när de leds av min egen son, Thornicus.” Thor satt på sin häst, och hörde svagt deras konversation, men samtidigt hörde han ändå ingenting. Han var i en dvala. Hans sinne svävade med gamla tankar som han inte kände igen, tankar som pulserade genom hans hjärta och fortsatte att påminna honom om den trohet som han var skyldig sin far, hans plikt att slåss för Riket, av hans öde som son av Andronicus.

Tankarna flög rundor åter och åter igen i hans hjärna, och hur mycket han än försökte, så kunde han inte rensa sina tankar, för att tänka sina egna tankar. Det var som om han hade tagits gisslan av sin egen kropp. När Andronicus pratade, så blev varje ord i Thors tanke ett förslag, sen en order. Sedan på något sätt, blev det hans egna tankar. Thor kämpade, en liten del av honom försökte att bli av med dessa invaderande tankar, för att nå någon slags klarhet. Men desto mer han kämpade, desto svårare blev det.

När han satt där på sin häst, och såg den inkommande armén galoppera över slätterna, så kände han blodet i ådrorna flöda, och allt han kunde tänka på var sin lojalitet till sin far, hans behov av att krossa alla som stod i hans vars väg. På ödet att styra Riket. ”Thornicus, hör du mig?” sa Andronicus. ”Är du beredd att bevisa dig själv i strid för din far?” ”Ja far,” svarade Thor och stirrade rakt fram. ”Jag strider mot den som strider mot dig.” Andronicus log bredd. Han vände sig om mot sina män. ”MÄN!” brummade han. ”Tiden har kommit att stå mot fienden, att rensa Ringen på dess överlevande rebeller en gång för alla. Vi kommer att börja med dessa McCloud män som vågar trotsa oss. Thornicus, min son, kommer att leda oss in i striden. Ni kommer att följa honom som ni följer mig. Ni kommer att ge era liv för honom, som ni vore för mig. Sviker ni honom sviker ni mig!”

”THORNICUS!” skrek Andronicus. ”THORNICUS!” kom ett eko från kören av tio tusentals av Rikets trupper bakom dem. Thor, som var stärkt, höjde sitt nya svärd högt, Rikets svärd, det som hans älskade far hade gett honom. Han kände en kraft välla genom det, kraften av hans blodlinje, av hans folk, och av allt han ville bli. Tillslut var han hemma, tillbaka med sin far, återigen. För sin far, så skulle Thor göra allt. Till och med kasta sig in i döden. Thor skrek ett högt krigsrop när han kickade hästen och rusade ner för kullen, den första i strid. Bakom honom kom ett högt stridsrop när tiotusentals män följde efter, alla av dem beredda att följa Thornicus in i döden.