Читать книгу: «Drakarnas Gryning », страница 6
KAPITEL SJU
Kyra satt i sin fars kammare, ett litet rum med stenväggar i fortets högsta våning med höga, spetsiga tak och en jättelik eldstad av marmor som svartnat av åratals användning. Båda stirrade ut i den sorgsna tystnaden där de satt på högar av pälsar på varsin sida om elden, med blickarna på vedträn som sprakade och väste när de föll sönder.
Det gick fortfarande runt i huvudet på Kyra efter nyheten. Hon satt och strök Leos päls och det var fortfarande svårt att tro att det var sant. Förändringens vindar blåste till sist över Escalon, och för henne kändes det som sista dagen i livet. Hon stirrade in i flammorna och frågade sig vad som fanns kvar som var värt att leva för om pandesierna kunde ta henne från hennes familj, hennes fort, och från allt som hon kände till och höll av, bara för att gifta bort henne med någon vidrig ståthållare. Hellre skulle hon dö.
Kyra brukade trivas i det här rummet där hon tillbringat oräkneliga timmar med att läsa och förlora sig i berättelser om tapperhet, eller i legender – berättelser som hon aldrig riktigt visste om de var påhitt eller sanning. Hennes far tyckte om att gå igenom sina gamla böcker och läsa dem högt, ibland till långt in på småtimmarna. Det var krönikor från andra tider och platser, och Kyra gillade mest av allt historier om krigare och stora slag. Leo låg alltid vid hennes fötter och Aidan brukade göra dem sällskap. Det hade varit mer än en soluppgång när Kyra återvänt rödögd till sin kammare, alldeles uppfylld av alla historier. Hon älskade läsning ännu mer än hon älskade vapen, och när hon nu såg på väggarna i faderns kammare med alla bokhyllor fyllda med skriftrullar och läderbundna böcker som ärvts från generation till generation, då önskade hon att hon kunde försvinna in i dem igen.
Men när hon tittade bort mot sin far och såg den bistra minen i hans ansikte så rycktes hon snabbt tillbaks till den fruktansvärda verkligheten. Hon hade aldrig sett sin far så plågad och så tveksam, som om han för första gången inte visste hur han skulle handla. Hon visste att hennes far var en stolt man – och alla hans män var stolta – och på den tid när Escalon hade haft både kung och huvudstad och hov att samlas kring så hade de alla glatt gett sina liv för friheten. Hennes far var inte den som kapitulerade eller köpslog. Men den gamle kungen hade förrått dem och kapitulerat i deras ställe och lämnat dem alla i detta fruktansvärda läge. Med en splittrad och utspridd armé gick det inte att kämpa mot en fiende som redan fanns mitt ibland dem.
”Det hade varit bättre att bli slagen den där dagen i strid”, sa hennes far med sorg i rösten, ”om vi fått kämpa tappert mot Pandesien och förlorat. Den gamle kungens kapitulation var lika mycket ett nederlag – bara långsammare, utdraget och grymt. Dag efter dag och år efter år mister vi den ena friheten efter den andra, och med var och en blir vi mindre män.”
Kyra förstod att han hade rätt. Men hon kunde också förstå kung Tarnis beslut. Pandesien täckte halva världen. Med sin väldiga här av slavar hade de lätt kunnat föröda Escalon, tills det inte fanns något kvar. De skulle aldrig ha gett upp, oavsett hur många miljoner man som krävdes. Nu var Escalon åtminstone helt, och folket vid liv – om man nu kunde kalla det liv.
”För dem handlar det här inte om att ta våra flickor”, fortsatte han, avbruten av knäppandet från den sprakande elden. ”Det handlar om makt. Om underkastelse. Om att krossa det lilla som återstår av våra själar.”
Han stirrade rätt in i flammorna, och Kyra förstod att han på en och samma gång såg in i både sitt förflutna och sin framtid. Kyra hoppades och bad att han skulle vända sig och säga att tiden nu var här för att kämpa och stå upp för vad de trodde på, att försvara sig. Att han aldrig skulle låta dem ta henne.
Men istället, till hennes allt större besvikelse och ilska, satt han där tyst och stirrade grubblande framför sig, utan att ge henne den tröst som hon behövde. Hon hade ingen aning vad han tänkte på, särskilt inte efter deras gräl.
”Jag minns när jag tjänade kungen”, sa han långsamt, med den mörka, starka röst som alltid lyckades lugna henne, ”när landet var enat. Escalon kunde inte besegras. Allt vi behövde göra var att bemanna Flammorna för att hålla trollen ute och Söderporten för att hålla tillbaks Pandesien. I århundraden var vi ett fritt folk, och så var det tänkt att det alltid skulle vara.”
Han blev tyst en lång stund igen. Elden sprakade och Kyra väntade otåligt på att han skulle tala färdigt samtidigt som hon klappade Leos huvud.
”Om Tarnis hade befallt oss att försvara porten”, fortsatte han, ”då skulle vi ha gjort det till siste man. Varenda en av oss skulle gladligen ha dött för sin frihet. Men en morgon vaknade vi upp till synen av riket fyllt av fiender”, sa han, och spärrade plågat upp ögonen, som om han upplevt alltsammans igen.
”Det här vet jag redan”, påminde Kyra otåligt, trött på att höra samma gamla historia.
Han vände blicken mot henne, med ögon redan var fyllda av nederlag.
”När till och med din egen kung har gett upp och fienden redan finns ibland er, vad finns det då kvar att kämpa för?”, frågade han.
Kyra kokade av ilska.
”Alla kungar förtjänar kanske inte sin krona”, sa hon. Hon hade tappat tålamodet. ”Kungar är trots allt bara män. Och män gör misstag. Kanske är det ibland ärofullast att trotsa kungens vilja.”
Hennes far suckade och stirrade in i elden och verkade inte ha hört henne.
”Vi här i Volis har haft det bra jämfört med resten av Escalon. De låter oss behålla våra vapen – riktiga vapen – till skillnad från överallt annars där det bestraffas med döden att bära stål. De låter oss träna och behålla illusionen av att vi är fria – precis så mycket som behövs för att hålla oss lugna. Vet du varför?”, frågade han och vände sig mot henne.
”För att du var kungens främste riddare”, svarade hon. ”För att de ville ge dig en ställning som motsvarade din rang.”
Han skakade på huvudet.
”Nej”, svarade han. ”Utan för att de behöver oss. Volis behövs för att bemanna Flammorna. Vi är det enda som står mellan dem och Marda. Och Pandesien fruktar Marda mer än vad vi gör. Det är bara för att det är vi som är Vaktposterna. De patrullerar förvisso Flammorna med sina egna, med inkallade, men inga är vaksamma som vi.
”Jag trodde alltid att vi stod över alltsammans, att vi var utom räckhåll för Pandesien. Men ikväll”, sa han allvarsamt och vände sig mot henne, ”ikväll insåg jag att det inte är sant. Den här nyheten… Jag har väntat på någonting liknande i åratal. Jag hade inte förstått riktigt hur länge. Men trots alla dessa år av förberedelser – nu när det väl har hänt… kan jag ingenting göra.”
Han hängde med huvudet och hon såg på honom, förskräckt, och med en ilska som höll på att välla upp inom henne.
”Menar du att du tänker låta dem ta mig?”, frågade hon. ”Menar du att du inte är beredd att kämpa för min skull?”
Han blev mörk i synen.
”Du är ung”, sa han ilsket, ”och naiv. Du förstår inte hur världen fungerar. Du ser bara den här enda striden – och inte till hela riket. Om jag tar upp kampen för dig, om mina män kämpar för dig, så kan vi kanske vinna ett slag. Men de kommer tillbaks, och inte med hundra man, eller tusen, eller tiotusen – utan med ett helt hav av män. Om jag tar upp kampen för dig så skickar jag hela mitt folk i döden.”
Hans ord skar som en kniv i bröstet på henne och fick henne att skälva inombords. Och det var inte bara orden, utan all förtvivlan bakom dem. En del av henne ville bara rusa ut ur rummet, spyfärdig av alltsammans och så besviken på den man som hon en gång dyrkat. Det var ett sådant förräderi att hon fick lust att gråta.
Hon ställde sig upp och skakade i hela kroppen och såg bistert på honom.
”Du”, väste hon, ”du, den främste krigaren i riket – och ändå är du rädd för att försvara din egen dotters ära?”
Hon såg honom rodna av förödmjukelsen.
”Passa dig”, sa han hotfullt.
Men Kyra ville inte ge sig.
”Jag hatar dig!”, skrek hon.
Nu var det hans tur att ställa sig.
”Vill du att alla ska dö?”, skrek han tillbaks. ”Allt för din ära?”
Kyra kunde inte hjälpa det. För första gången på så lång tid hon kunde minnas började hon gråta, så sårad blev hon av sin fars brist på omsorg om henne.
Han steg fram för att trösta henne, men hon sänkte huvudet och vände sig bort med gråten. Men så återfick hon kontrollen och vände sig snabbt och torkade bort tårarna och såg med fuktiga ögon in i elden.
”Kyra”, sa han försiktigt.
Hon tittade upp mot honom och såg att hans ögon också var tårade.
”Självklart skulle jag kämpa för dig”, sa han. ”Jag skulle kämpa tills hjärtat slutade slå. Både jag och alla mina män skulle dö för dig. Men i kriget som följde skulle du också dö. Är det vad du vill?”
”Och mitt slaveri?”, slog hon ifrån sig. ”Är det vad du vill?”
Kyra visste att hon var självisk, att hon bara tänkte på sig själv, och det var inte likt henne. Naturligtvis skulle hon inte låta hela folket dö för hennes skull. Men ändå ville hon höra sin far säga orden: Jag kommer att kämpa för dig. Oavsett följderna. Du kommer först. Du betyder mest för mig.
Men han förblev tyst, och hans tystnad gjorde ondare än allt annat.
”Jag ska slåss för dig!”, hördes en röst.
Kyra vände sig om, förvånad över att se Aidan komma in i rummet, med ett litet spjut i händerna och försök till sin modigaste min.
”Vad gör du här”, snäste hennes far. ”Jag talar med din syster.”
”Och jag hörde alltsammans”, sa Aidan och marscherade in, och Leo kom fram och slickade honom i ansiktet.
Kyra kunde inte låta bli att le. Aidan hade samma trotsiga drag som hon själv, även om han var för liten för att ännu ha en dådkraft som motsvarade viljan.
”Jag tänker kämpa för min syster!”, fortsatte han. ”Om så mot alla troll i Marda!”
Hon böjde sig fram och kramade honom och kysste honom på pannan.
Och så torkade hon tårarna och vände sig igen mot sin far, med allt bistrare blick. Hon behövde ett svar, hon behövde höra honom säga det.
”Är jag inte värd mer för dig än dina män?”, frågade hon.
Han såg tillbaks på henne, med ögonen fyllda av smärta.
”Du betyder mest av allt i världen”, sa han. ”Men jag är inte bara din far – jag är kommendör. Mina män är också mitt ansvar. Förstår du inte det?”
Hon rynkade pannan.
”Och var drar du då gränsen, far? Var exakt börjar folket betyda mer än din familj? Om gränsen inte går vid bortförandet av din dotter, vart går den då? Jag är säker på att om det var en av dina söner det gällde, då skulle du dra i krig.”
Han blängde på henne.
”Det där har inget med saken att göra”, snäste han.
”Men har det inte?”, svarade hon beslutsamt. ”Varför är en pojkes liv värt mer än en flickas?”
Hennes far kokade av ilska, kippade efter luft och knäppte upp västen, mer upprörd än hon någonsin sett honom.
”Det finns ett annat sätt”, sa han till sist.
Hon såg frågande på honom.
”I morgon”, sa han långsamt, med mer självsäker röst igen, som om han talade med sina rådmän, ”ska du välja en pojke. Vem som helst ur folket. Och ni ska gifta er vid solnedgången. När Lordens män kommer är du redan gift. Då kan de inte röra dig. Du förblir trygg här, med oss.”
Kyra stirrade chockad på honom.
”Förväntar du dig verkligen att jag ska gifta mig med någon främmande pojke?”, frågade hon. ”Bara plocka en, bara sådär? Någon som jag inte älskar?”
”Det ska du!”, skrek hennes far, röd i ansiktet och lika beslutsam. ”Om din mor varit i livet så hade hon hanterat det här – och det skulle hon ha gjort redan för länga sedan, redan innan det gått så långt. Men nu är hon inte det. Och du är ingen krigare – utan en flicka. Och flickor gifter sig. Och så blir det med den saken. Om du inte har valt dig en make till kvällen, så kommer jag att välja en åt dig – och det finns inget mer att säga om saken!”
Kyra stirrade på honom. Äcklad, ursinnig – men mest av allt besviken.
”Så det är så den store kommendör Duncan vinner sina slag?”, frågade hon i ett försök att såra honom. ”Hitta kryphål i lagen för att gömma sig från sin belägrare?”
Hon väntade inte på svar, utan vände om och stormade ut ur rummet med Leo i hälarna, och slog igen den tunga ekdörren bakom sig.
”KYRA!”, ropade hennes far – men smällen av dörren dämpade rösten.
Kyra klampade bort genom korridoren och kände hur hela världen rörde sig under hennes fötter, som om hon inte längre hade stadig mark att stå på. Med varje steg sjönk det in att hon inte längre kunde stanna här. Att hennes blotta närvaro innebar en fara för alla. Och det var något hon inte kunde tillåta.
Kyra kunde knappt ta in sin fars ord. Hon skulle aldrig, aldrig gifta sig med någon hon inte älskade. Hon skulle aldrig bara ge upp och leva ett liv i hemmet som alla andra kvinnor. Hellre skulle hon dö. Förstod han inte det? Kände han överhuvudtaget sin dotter?
Kyra stannade till vid sin kammare och drog på sig sina vinterstövlar och varmaste pälsverk och tog med bågen och staven, och fortsatte gå.
”KYRA!” Hennes fars ilskna röst ekade någonstans längre bort i korridoren.
Men hon tänkte inte ge honom chansen att hinna ikapp. Hon fortsatte gå, genom den ena korridoren efter den andra, fast besluten att aldrig komma tillbaks till Volis. Vad som än väntade där ute, ute i den riktiga världen, så tänkte hon möta det ansikte mot ansikte. Kanske skulle hon dö, hon visste det – men då skulle det åtminstone vara av eget val. Hon skulle åtminstone inte leva sitt liv efter någon annans planer.
Kyra kom till fortets ytterdörr, med Leo vid sin sida, och de tjänare som stod där under de falnande facklorna stirrade frågande på henne.
”Frun”, sa en av dem. ”Det är sent. Och stormen rasar.”
Men Kyra stod beslutsamt kvar, tills de insåg att hon inte skulle ändra sig. De såg tvekande på varandra, men sträckte sig sedan fram och öppnade långsamt den tunga dörren.
När de gjorde det slogs hon av en isande vind med piskande snö i ansiktet. Hon drog pälsen tätare om sig och tittade ned och såg att snön räckte henne till smalbenen.
Hon steg ut i snön, väl medveten om att det inte var säkert där om natten, med skogarna fyllda av odjur, förbrytare och till och med troll ibland. Och särskilt den här natten, vid Vintermånen, när de döda gick mellan världarna och vad som helst kunde hända. Kyra tittade upp och såg den stora, blodröda månen hänga vid horisonten, som för att fresta henne.
Hon tog ett djupt andetag och ett första steg, utan att vända om, redo att möta allt som kunde vänta henne i natten.
KAPITEL ÅTTA
Alec satt i sin fars smedja framför det stora järnstädet som var fullt av små hack efter åratals användning och lyfte hammaren och slog på svärdets rödglödgade stål som just tagits ur flammorna. Han svettades och hamrade för att bli av med all ilska och frustration. Han hade just fyllt sexton år och var kortare än de flesta pojkar i sin ålder, men ändå starkare och med breda axlar och växande muskler och tjockt svart hår som föll ned över ögonen. Alec var inte den som gav upp i första taget. Hans hade härdats i livet, precis som det här stålet, och när han satt intill flammorna och strök håret ur ansiktet med handens baksida grubblade han och tänkte på nyheten han just hade fått. Han hade aldrig känt sådan förtvivlan, och han slog och slog igen med hammaren så att svetten droppade från pannan och fräste på svärdet. Han önskade att han kunde hamra bort alla bekymmer.
Hela livet hade han haft kontroll, och alltid haft möjlighet att arbeta hårdare för att ställa saker till rätta. Men den här gången, den första i livet, var han tvungen att bara ge efter och se orättvisan drabba hans stad och hans familj – och det fanns inget han kunde göra åt det.
Alec hamrade om och om igen, och stålet ringde i öronen och svetten sved i ögonen, utan att han brydde sig. Han ville slå på järnet tills det inte fanns något kvar, och vid varje slag var det inte svärdet han tänkte på utan Pandesien. Han skulle dräpa dem alla om han bara kunde, angriparna som kom för att ta hans bror. Han hamrade på svärdet och föreställde sig att det var deras skallar, och önskade att även ödet var något som gick att hålla fast i handen och formas efter viljan, att han hade kraften att själv stå upp mot Pandesien.
Idag var det Vintermånen. Det var den dag han avskydde mest, den dag då pandesierna hemsökte alla Escalons byar för att ställa upp alla pojkar som fyllt arton år och kunde tas till tjänst vid Flammorna. Alec hade två år kvar och gick därför ännu säker. Men det gjorde inte hans bror, Ashton, som fyllt arton vid den förra skördetiden. Varför just Ashton av alla människor? Det var något han frågade sig. Ashton var hans hjälte. Trots att han fötts med klumpfot så hade Ashton aldrig annat än ett leende i ansiktet och var alltid munter till sinnet – muntrare än Alec – och han hade allt gjort det bästa av livet. Han var rena motsatsen till Alec, som alltid tog saker på för stort allvar, alltid levde i en storm av olika känslor. Hur mycket han än försökte vara glad som sin bror så hade Alec inte förmågan att kontrollera sina känslor, och han kom ofta på sig själv med att grubbla. Han hade ofta fått höra att han tog för allvarligt på livet och borde koppla av, men för honom var livet en hård och allvarlig sak, och han kunde helt enkelt inte annat.
Ashton å andra sidan var lugn, förståndig och glad, trots sin sits i livet. Dessutom var han en skicklig smed, som deras far, och nu efter faderns sjukdom försörjde han familjen på egen hand. Om de tog Ashton så skulle familjen bli utfattig. Och värre ändå: Alec skulle bli helt förtvivlad, för han hade hört berättelserna och visste att livet som inkallad skulle ta död på hans bror. Med tanke på Ashtons klumpfot så skulle det vara grymt och orättvist av pandesierna att ta honom. Men Pandesien var inte känt för medlidande, och Alec hade en olustig känsla av att den här dagen var den sista som hans bror skulle finnas i deras hem.
De hörde inte till en rik familj, och kom inte från en rik by. Huset var nog så enkelt, bara en litet stuga med en våning och en smedja intill, i utkanten av Soli, en dagsritt från huvudstaden och en annan från Vitskogen. Det var en liten, fridfull inlandsbygd i ett landskap av mjuka kullar, långt bort från det mesta – ett ställe som de flesta knappt såg på vägen mot Andros. Familjen hade precis så mycket bröd som behövdes för att klara sig, varken mer eller mindre – och det var allt de önskade. De levde av sin skicklighet med järn som de sålde på marknaden, och det räckte precis till allt de behövde.
Alec hade inga stora krav på livet – men han krävde rättvisa. Han ryste vid tanken på att hans bror skulle tas för att tjäna Pandesien. Han hade hört alltför många berättelser om vad det innebar att inkallas och göra vakttjänst vid Flammorna som brann dag och natt och bli en av Vaktposterna. Alec hade hört att de pandesiska slavar som tjänade vid Flammorna var hårda män, slavar från hela världen, inkallade, förbrytare och det värsta slöddret bland Pandesiens soldater. De flesta var alltså inte några dugliga krigare från Escalon, inga ädla Vaktposter av Volis. Det farligaste vid Flammorna, hade han hört, var inte trollen, utan de andra vakterna. Ashton skulle inte kunna försvara sig, så mycket visste Ashton: han var en skicklig smed, men inte mycket till slagskämpe.
”ALEC!”
Hans mors gälla stämma skar genom luften och överröstade till och med hammarslagen.
Alec lade ifrån sig hammaren, flämtade – förvånad över hur mycket han tagit ut sig – och torkade pannan med handens baksida. Han tittade bort och fick se sin mor sticka huvudet innanför dörrposten med en kritisk min.
”Jag har ropat i tio minuter!”, sa hon kärvt. ”Middagen är redan över! Det är inte långt innan de kommer nu. Vi väntar på dig allihop. Kom genast in!”
Alec vaknade till ur sitt dagdrömmande, lade hammaren ifrån sig och reste sig motvilligt och sicksackade ut genom den överfulla verkstaden. Det gick inte att skjuta upp det oundvikliga längre.
Han klev tillbaks in i stugan genom den öppna dörren, förbi sin mors kritiska blick och stannade till och såg på middagsbordet där man ställt fram det bästa, vilket i och för sig inte var mycket. Bordet var en enkel träskiva, omgiven av fyra trästolar, och i mitten av det stod en silverbägare, det enda vackra som fanns i familjen.
Runtom bordet satt hans bror och far med skålar med stuvning framför sig och tittade upp mot honom.
Ashton var lång och smal med mörka drag, och fadern intill honom var en stor man, dubbelt så bred som Alec, med växande mage, låg panna och tjocka ögonbryn och en smeds valkade händer. De liknade varandra – men ingen av dem liknade Alec, som alltid fått höra att han såg ut som sin mor, med det rufsiga, vågiga håret och de blixtrande gröna ögonen.
Han såg på dem och märkte genast rädslan i sin brors ansikte och oron i sina fars. De såg ut som om de satt på en likvaka. Han kände en klump i magen när han steg in i rummet. De hade varsin skål med stuvning framför sig, och Alec satte sig mitt emot sin bror och fick sin skål av sin mor, som sedan satte sig med en egen.
Även om det var efter middagstid, när han vanligen var utsvulten, så kände han nu knappt doften av maten och det vände sig i magen.
”Jag är inte hungrig”, muttrade han och bröt tystnaden.
Hans mor såg skarpt på honom.
”Det struntar jag i”, snäste hon. ”Du äter upp vad du får. Det här kan bli vårt sista mål tillsammans som familj – visa lite respekt för din bror.”
Alec vände sig mot sin mor, en kvinna med alldagligt utseende i femtioårsåldern med ett ansikte fårat av slit, och han såg beslutsamheten blixtra till mot honom i de där gröna ögonen, samma bestämda blick som han hade själv.
”Ska vi bara låtsas om som att allt är som vanligt?”, frågade han.
”Han är också vår son”, snäste hon. ”Du är inte den ende som betyder något här.”
En känsla av desperation vällde upp inom Alec, och han vände sig mot sin far.
”Kommer du låta det ske, far?”, frågade han.
Hans far rynkade pannan men sa ingenting.
”Du förstör en trevlig måltid”, sa hans mor.
Hans far höjde en hand, och så tystnade hon. Och så vände han sig mot Alec och gav honom en blick.
”Vad menar du att jag ska göra?”, frågade han med allvar i rösten.
”Vi har vapen!”, sa Alec bestämt. Han hade hoppats på en fråga som den. ”Vi har stål! Vi är några av de få som har det! Vi kan ta död på varenda soldat som kommer i närheten av honom! Det väntar de sig knappast!”
Hans far skakade ogillande på huvudet.
”Det där är en ynglings fantasier”, sa han. ”Du som aldrig dräpt en man i ditt liv. Föreställ dig att du nu dödar den soldat som tar Ashton – vad gör du med de övriga tvåhundra som kommer efter?”
”Men då gömmer vi Ashton!”, envisades Alec.
Hans far skakade på huvudet.
”De har en lista över alla pojkar i byn. De vet att han är här. Om vi inte kommer med honom så tar de död på oss alla”, suckade han irriterat. ”Tror du inte jag har tänkt på det här, gosse? Tror du att du är den ende som bryr sig? Tror du att jag vill skicka bort min ende son?”
Alec hejdade sig, förbryllad över orden.
”Vad menar du, ende son?” frågade han.
Fadern rodnade.
”Jag sa inte ende – jag sa äldste.”
”Nej, du sa ende”, envisades Alec undrande.
Hans far blev röd i ansiktet och höjde rösten.
”Sluta upp med att märka ord!”, ropade han. ”Inte idag. Jag sa äldsta och det är vad jag menade och det är nog om den saken! Jag vill inte att de ska ta min pojke mer än vad du vill att de ska ta din bror!”
”Lugna dig Alec”, hördes en förstående röst, den enda som höll sig lugn i rummet.
Alec tittade bort över bordet och såg Ashton sitta och le mot sig, lugn och sansad som alltid.
”Jag klarar mig, bror”, sa Ashton. ”Jag gör min plikt och sedan kommer jag tillbaka.”
”Tillbaka?”, upprepade Alec. ”De behåller ju Vaktposterna i sju år.”
Ashton log.
”Då ses vi om sju år helt enkelt”, svarade han och log brett. ”Jag misstänker att du vid det laget kommer att ha växt om mig.”
Det var så typiskt Ashton, att alltid försöka få Alec att känna sig bättre och alltid tänka på andra, till och med i en situation som den här.
”Ashton”, sa han. ”Du kan inte gå. Du överlever inte Flammorna.”
”Jag–”, började Ashton.
Men orden avbröts av oväsen därutanför. Det hördes ett larm av hästar som galopperade in i byn och rop av män. Alla i familjen såg skrämt på varandra. De satt som fastfrusna, samtidigt som folk sprang fram och tillbaka utanför fönstret. Alec såg hur pojkar och familjer redan ställde upp därute.
”Det tjänar ingenting till att skjuta på det nu”, sa hans far och bröt tystnaden och reste sig med nävarna i bordet. ”Vi ska inte behöva utstå vanäran av att ha dem komma hit in i huset och släpa bort honom. Vi ställer upp med de andra och står stolta, och så ber vi att de gör det enda mänskliga när de ser Ashtons fot och hoppar över honom.”
Alec reste sig motvilligt från bordet när de andra hasade ut genom dörren.
När Alec steg ut i den kyliga kvällen slogs han av synen: aldrig hade det varit så mycket liv och rörelse i byn. Gatorna var upplysta av facklor, alla pojkar över arton hade ställt upp och deras familjer stod nervöst vid sidan av och tittade. Dammet revs upp på gatorna när en karavan av pandesier red in i byn, dussintals soldater i Pandesiens scharlakansröda rustningar, på vagnar som drogs av stora hingstar. Därefter kom vagnar med burar av järngaller som skumpade fram på vägen.
Alec såg närmare på vagnarna och såg att de var fyllda av pojkar från hela landet som stirrade ut med skrämda och härdade ansikten. Han svalde hårt inför synen och förställde sig vad som låg i beredskap för sin bror.
Ekipagen gjorde halt i byn, och en spänd tystnad lade sig och alla väntade andlöst.
De pandesiska soldaternas befäl hoppade av från sin vagn. Det var en lång soldat utan mycket vänlighet i de svarta ögonen och med ett långt ärr över ena ögonbrynet. Han klev långsamt fram och granskade raderna av pojkar. Det var så tyst i byn att man kunde höra sporrarna där han klev fram.
Soldaten såg på var och en av pojkarna, lyfte deras hakor och såg dem i ögonen, petade till i skuldrorna och gav var och en knuff för att testa deras balans. Han nickade där han gick fram, och när han gjorde det så drog soldaterna som följde efter tag i pojkarna och slet iväg med dem till vagnen. Vissa av pojkarna följde i tysthet. Andra protesterade, men de blev snabbt nerklubbade och kastades upp på vagnen med de andra. Emellanåt hördes en mor eller far som ropade – men inget kunde stoppa pandesierna.
Befälet fortsatte och tömde byn på dess allra värdefullaste tillgång, tills han slutligen kom fram till Ashton, den siste i ledet.
”Min son är halt”, ropade genast modern, desperat och bedjande. ”Han blir inte till någon nytta för er.”
Soldaten vandrade med blickarna upp och ner över Ashton, och lät de stanna vid hans fot.
”Rulla upp byxorna”, sa han, ”och ta av stöveln.”
Ashton gjorde som han blev tillsagd, och lutade sig mot Alec för att få stöd. Alec såg på sin bror och kände honom tillräckligt väl för att veta att han kände sig förödmjukad. Han hade alltid skämts över foten, som var mindre än den andra och vanställd och tvingade honom att halta när han gick.
”Dessutom arbetar han tillsammans med mig i smedjan”, inflikade deras far. ”Han är vår ende försörjare. Om ni tar honom så har vi ingenting. Vi överlever inte.”
Befälet slutade titta på foten och tecknade åt Ashton att ta på sig stöveln igen. Och så vände han sig mot deras far och såg på honom med sina kalla, svarta ögon.
”Ni lever i vårt land nu”, sa han med skrovlig röst. ”och er son är vår egendom, som vi gör vad vi vill med. För bort honom”, ropade befälhavaren, och genast kom soldaterna springande.
”NEJ!”, skrek deras mor av förtvivlan. ”INTE MIN SON!”
Hon rusade fram och grep tag i Ashton och höll fast i honom, och när hon gjorde det klev en Pandesisk soldat fram och slog till med handens baksida över hennes ansikte.
Alecs far tog tag i soldatens arm, och då kastade sig flera soldater fram och höll fast honom mot marken.
Alec stod kvar och såg soldaterna dra iväg med Ashton. Han stod inte ut längre. Orättvisan i alltsammans var outhärdlig – han visste att han aldrig skulle lära sig leva med den. Bilden av hans bror som släpades bort skulle för alltid bli kvar i hans inre.
Något klickade till i honom.
”Ta mig istället”, hörde han sig ropa, samtidigt som han rusade fram och ställde sig mellan Ashton och soldaterna.
Alla stannade till och såg på honom, uppenbart tagna på sängen.
”Vi är bröder, av samma familj!”, fortsatte Alec. ”Lagen säger en pojke från varje familj. Låt det bli mig istället!”
Befälhavaren klev fram och såg tveksamt på honom.
”Och hur gammal är du, pojk?”, fordrade han.
”Jag har fyllt sexton!”, ropade han stolt.
Soldaterna skrattade, samtidigt som befälet fnyste åt honom.
”Du är för ung för att kallas in”, slog han fast.
Men när han vänt sig om för att gå sprang Alec efter och vägrade att bli avvisad.
”Jag är en bättre soldat än han!”, envisades han. ”Jag kastar spjut längre och hugger djupare med svärdet. Mitt sikte är bättre, och jag är starkare än pojkar som är mycket äldre än vad jag är. Snälla”, bönade han. ”Ge mig en chans.”
Befälet såg på honom, och Alec var skräckslagen, trots sitt spelade självförtroende. Han visste att han tog en otrolig risk: han kunde mycket väl bli inspärrad eller dräpt för det här.
Befälet stirrade på honom i vad som kändes som en evighet, och det var tyst i hela byn, tills han – till sist – nickade kort till sina män.
”Lämna krymplingen”, befallde han. ”Ta pojken.”
Soldaterna knuffade bort Ashton och sträckte sig fram efter Alec. Och inom bara några ögonblick kände han hur han släpades bort. Det gick så fort. Det var overkligt.
