Читать книгу: «Älskad », страница 3
TRE
Caitlin och Caleb gick långsamt längs med floden. Den här sidan av Hudsonfloden var bortglömd, full av övergivna fabriker och oljecisterner som inte användes längre. Det var öde här nere, men fridfullt. När hon tittade ut såg Caitlin stora isflak som flöt med floden och långsamt löstes upp i marssolen. Deras spröda, knakande ljud fyllde luften. De såg ut som från en annan värld och återkastade ljuset på de märkligaste sätt, samtidigt som en dimma sakta började stiga. Hon kände för att bara gå ut på en av de där väldiga flaken, sätta sig ned och låta det föra henne vart det än var på väg.
De gick i tysthet, båda i sin egen värld. Caitlin skämdes över att hon hade visat upp ett sådant raseri inför Caleb. Skämdes över att hon varit så våldsam, att hon inte kunde kontrollera vad som höll på att hända med henne.
Hon skämdes också över sin bror, att han betett sig som han gjort, att han umgicks med sådana losers. Hon hade aldrig sett honom bete sig så där. Hon skämdes över att ha tvingat Caleb se det. Inte någon vidare introduktion till hennes familj. Han kunde inte ha några höga tankar om henne nu. Det smärtade henne, mer än något annat.
Det allra värsta var att hon oroade sig för vad de skulle göra härnäst. Sam hade varit hennes bästa chans att finna deras pappa. Hon hade inga andra idéer. Om hon haft det så skulle hon ha hittat honom redan, på egen hand, för åratal sedan. Hon visste inte vad hon skulle säga till Caleb. Skulle han lämna henne nu? Självklart skulle han det. Hon var inte längre till någon nytta för honom, och han hade ett svärd att finna. Varför i all världen skulle han stanna med henne?
När de gick där i tystnaden kände hon sig också allt mer nervös. Hon antog att Caleb bara väntade på det rätta ögonblicket att fälla några väl valda ord om att han måste ge sig av. Som alla andra i hennes liv.
”Jag är verkligen ledsen”, sa hon till sist försiktigt, ”för hur jag betedde mig där borta. Jag är ledsen att jag tappade kontrollen.”
”Var inte det. Du gjorde inget fel. Du lär dig. Och du har stora krafter.”
”Jag är också ledsen att min bror betedde sig på det där sättet.”
Han log. ”Om det är någonting jag lärt mig genom alla århundraden så är det att man inte kan kontrollera sin familj.”
De fortsatte att gå i tystnad. Han såg ut över floden.
”Och nu då?”, frågade hon till sist. ”Vad händer nu?”
Han stannade till och såg på henne.
”Skall du ge dig av?”, frågade hon tvekande.
Han såg ut att vara försjunken i tankar.
”Kan du tänka dig någon annan stans där din far kan vara? Någon annan som känner honom” Vad som helst?”
Hon hade redan försökt. Det fanns ingenting. Absolut ingenting. Hon skakade på huvudet.
”Det måste finnas något”, sa han med eftertryck. ”Tänkt till. Dina minnen. Har du inga minnen?”
Caitlin tänkte noga efter. Hon slöt ögonen och ansträngde sig verkligen för att minnas. Hon hade ställt sig själv samma fråga så många gånger. Hon hade sett sin far så många gånger i drömmar att hon inte längre visste vad som var dröm och vad som var verklighet. Hon kunde berätta dröm efter dröm där hon sett honom. Alltid samma dröm, med henne springande på ett fält och han en bit bort, och sedan allt mer avlägsen när hon närmade sig. Men det var inte han. Det var bara drömmar.
Och så var det små minnesfragment, från när hon var en liten flicka på väg med honom någonstans. Någon gång under sommaren, trodde hon. Hon mindes havet. Och att det var varmt, riktigt varmt. Men återigen så var hon inte säker på att det var verkligt. Bilden blev allt suddigare. Och hon kunde inte minnas var den där stranden låg.
”Jag är verkligen ledsen”, sa hon. ”Jag önskar att jag hade något att komma med. Om inte för din skull så för min egen. Men det har jag inte. Jag har ingen aning om var han är. Och jag har ingen aning om hur vi skall hitta honom.”
Caleb vände sig och blickade ut mot floden. Han suckade djupt. Han såg på isen och ögonen ändrade färg igen, denna gång till grå som havet.
Caitlin kände att det var dags nu. När som helst skulle han vända sig mot henne och säga som det var. Han skulle ge sig av. Hon var inte längre till någon nytta för honom.
Det var nästan så att hon ville hitta på något, någon lögn om sin far, någon ledtråd, bara så att han skulle stanna hos henne. Men hon visste att hon inte kunde det.
Hon hade lust att gråta.
”Jag begriper det inte”, sa Caleb stilla, fortfarande med blicken ut mot floden. ”Jag var säker på att det var du.”
Han tittade bort i tystnad. Det kändes som om timmar drog förbi när hon väntade.
”Och det är något mer jag inte kan förstå”, sa han till sist och vände sig och såg på henne. Hans stora ögon var hypnotiserande.
”Det är något jag känner när jag är i närheten av dig. Någonting fördolt. Med andra kan jag alltid se de liv vi delat tillsammans, alla gånger våra vägar korsats i tidigare gestalter. Men med dig… det är som en dimma. Jag ser ingenting. Det har aldrig hänt mig tidigare. Det är som om… som att det är något jag hindras att se.
”Men kanske har vi inte gjort det”, svarade Caitlin.
”Det skulle jag se. Men med dig kan jag inte se vare sig det ena eller andra. Och det har aldrig hänt mig. Aldrig – inte på tretusen år. Det känns som… som om jag kommer ihåg dig på något sätt. Det känns som om jag just skall till att se alltsammans. Det är precis i utkanten av medvetandet. Men det kommer aldrig. Och det håller på att göra mig galen.”
”Men då är det kanske trots allt ingenting där att se”, sa hon. ”Kanske är det bara här och nu. Kanske har det aldrig varit något mer, och kanske blir det inte heller det.”
Hon ångrade genast sina ord. Där gjorde hon det igen, pratade bredvid mun, sa dumma saker som hon inte ens menade. Varför skulle hon nödvändigtvis säga det där? Det var raka motsatsen till vad hon faktiskt tänkt och kände. Hon hade velat säga: Ja, jag känner det också. Jag har alltid varit med dig. Och jag kommer alltid vara med dig. Men istället kom allt ut helt fel. Och det bara för att hon var nervös. Och nu kunde hon inte ta det tillbaka.
Men Caleb lät sig inte avskräckas. Istället gick han fram till henne, lyfte en hand, förde den långsamt till hennes kind och strök tillbaka hennes hår. Han såg djupt in i hennes ögon, och hon såg hans ändras igen, från grå till blå. De såg djupt in i hennes. Närheten var överväldigande.
Hjärtat bultade och hon kände en oerhörd värme stiga upp genom kroppen. Det kändes som om hon höll på att förlora sig själv.
Försökte han minnas? Skulle han säga farväl?
Eller skulle han kyssa henne?
FYRA
Om det var något Kyle avskydde mer än människor så var det politiker. Han stod inte ut med deras ständiga poserande, deras hycklande och deras självrättfärdighet. Han stod inte ut med deras arrogans. Den var utan grund. De flesta av dem hade inte ens levt hundra år. Han hade levt över fem tusen. Han mådde rent fysiskt illa varje gång de började tala om sina ”tidigare erfarenheter”.
Det var ödet att Kyle var tvungen att frotteras med dessa politiker, gå förbi dem var kväll när han reste sig ur sömnen och steg ut där uppe ovan jord genom passagen i stadshuset. Svarta flodens förbund hade byggt sin boning långt under New Yorks stadshus och hade alltid haft ett samarbete med dess politiker. Faktum var att de flesta av de så kallade politikerna som svärmade runt i rummen däruppe i själva verket i hemlighet var medlemmar av hans förbund, och genomförde dess planer i staden och staten. Det var ett nödvändigt ont, denna beblandelse, dessa affärer med människorna.
Men tillräckligt många av alla dessa politiker var riktigt människor för att de skulle få det att krypa i skinnet på Kyle. Han avskydde att släppa in dem i byggnaden. Och särskilt bekymrade det honom när de kom för nära. När han gick förbi stötte han till med en axel i en av dem, en hård stöt. ”Hallå där!”, ropade mannen, men Kyle bara fortsatte gå, gnisslande tänder, på väg ut mot de breda dubbeldörrarna i slutet av korridoren.
Kyle skulle ta död på varenda en om han kunde. Men det fick han inte. Hans förbund svarade fortfarande inför Högsta rådet, och av någon anledning var de ännu återhållsamma, i väntan på det rätta tillfälet att utrota människorna för gott. Kyle hade redan väntat i tusentals år, och han var inte säker på hur länge till han kunde vänta. Det fanns några få gyllene tillfällen i historien när de kommit nära, när de fått grönt ljus. Runt år 1350, i Europa, då de äntligen nått enighet och spritt digerdöden tillsammans. Det var en härlig tid. Kyle log vid tanken.
Det hade varit några andra goda tider också – som medeltidens mörkaste århundraden, då de hade haft rätt att föra krig över hela Europa och döda och våldta miljoner. Kyle log brett. De hade varit några av de bästa århundradena i hans liv.
Men de senaste hundratals åren hade Högsta rådet försvagats, blivit patetiskt. Som om de var rädda för människor. Andra världskriget hade varit bra, men alltför begränsat, och alltför kort. Han längtade efter mer. Det hade inte varit några fler farsoter efter det, inga ordentliga krig. Det var nästan som om vampyrerna hade paralyserats, skräckslagna inför människornas ökande antal och makt.
Men nu, äntligen, började de se klarare på saken. När Kyle flanerade ut genom ytterdörrarna, nedför stadshusets trappa, så var det med entusiasm i stegen. Han tog längre kliv och såg fram emot sin tur till hamnen vid South Street. En stor skeppslast låg där och väntade. Tiotusentals lårar med välbevarade genetiskt modifierade stammar av böldpesten. De hade förvarats i Europa i århundraden, perfekt bevarade sedan det förra utbrottet. Och nu hade de modifierats för att bli helt motståndskraftiga mot antibiotika. Och alla var de Kyles. Att göra med precis vad han ville. Ett nytt krig på den amerikanska kontinenten. I hans territorium.
Han skulle bli ihågkommen i århundraden.
Tanken på det hela fick Kyle att skratta högt, men som hans ansikte såg ut liknade det mer ett morrande.
Han skulle naturligtvis behöva rapportera till Rexius, ledaren av hans förbund. Men det var bara en teknikalitet. I själva verket var det han som skulle leda. Alla tusentals vampyrer i hans förbund – och i alla närliggande – skulle lyda under honom. Han skulle bli mäktigare än någonsin.
Kyle visste redan hur han skulle sprida pesten: en last skulle spridas på Penn Station, en på Grand Central Station, och en till på Times Square. Allt perfekt tajmat, mitt i rusningstid. Det skulle få fart på saker. Enligt hans kalkyler skulle hälften av invånare på Manhattan ha infekterats inom ett par dagar, och inom en vecka till, allihop. Den här pesten spreds snabbt, och så som de modifierat den skulle den vara luftburen.
De patetiska människorna skulle naturligtvis spärra av staden. De skulle stänga broar och tunnlar. Förbjuda flygtrafik och båtar. Och det var precis vad han önskade. De skulle låsa in sig själva inför den totala terror som väntade. Inlåsta och döende i pesten, då skulle Kyle och hans tusentals hantlangare ge sig hän åt ett vampyrkrig av ett slag människorna aldrig skådat. På några dagar skulle de ha utrotat alla i New York.
Och då skulle staden vara deras. Inte bara under marken, utan också över. Det skulle vara startskottet, signalen för alla förbund i varje stad, i varje land, att följa efter. Inom några veckor skulle Amerika vara deras, kanske till och med hela världen. Och Kyle skulle vara den som satt allt i rörelse. Han skulle bli ihågkommen. Den som en gång för alla lät vampyrerna besitta jorden.
Det fanns naturligtvis alltid användning för några kvarvarande människor. De skulle förslava dem som klarat sig, förvara dem i stora uppfödningsfarmer. Kyle skulle trivas med det. Han skulle se till att de blev välgödda, så att när helst hans folk kände behov av föda så skulle det finnas ett lager med outtömlig variation att välja ifrån. Alla perfekt mogna. Ja, människorna skulle bli bra slavar. Och utsökta måltider, bara de föddes upp på rätt sätt.
Kyle nästan dräglade vid tanken. Nu låg goda tider framför honom. Och inget skulle stå i hans väg.
Inget. Det vill säga med undantag för det där förbannade Vita förbundet, förskansat under Klostermuséet i parken. Ja, de skulle bli ett horn i sidan på honom. Men inget allvarligt. Så snart han fått tag på den där otäcka flickan, Caitlin, och förrädaren, Caleb, så skulle de leda honom till svärdet. Och då skull Vita förbundet vara försvarslöst. Inget skulle finnas kvar som stod i deras väg.
Kyle kände vreden flamma upp vid tanken på den där korkade lilla flickan som klarat sig ur hans grepp. Hon hade fått honom att se dum ut.
Han gick nedför Wall Street. En förbipasserande, en kraftig karl, hade olyckan att komma i vägen. När de stötte in i varandra gav Kyle honom en axeltackling för allt vad han var värd. Mannen snubblade meter bakåt och slog in i en vägg.
Mannen, som hade en snygg kostym, skrek åt honom: ”Hörrudu, vad tusan har du för dig egentligen!?”
Men Kyle snäste tillbaka, och mannen ändrade sig snabbt. Med sina en och nittiofem i längd, massiva axlar och råa drag var Kyle ingen man utmanade. Trots sin egen storlek vände mannen hastigt om och började gå. Han visste bättre.
Tacklingen hade fått Kyle att känna sig lite bättre. Men han var fortfarande rasande. Han skulle fånga den där flickan. Och långsamt ta död på henne.
Men nu var inte rätta tidpunkten för det. Han var tvungen att rensa tankarna. Han hade viktigare saker att se till. Skeppslasten. Lastkajen.
Han tog ett djupt andetag och log så småningom igen. Lasten låg bara några kvarter bort.
Det här skulle bli hans julafton.
FEM
Sam vaknade med en mördande huvudvärk. Han öppnade ett öga och insåg att han slocknat på golvet i ladan, i höet. Det var kallt. Ingen av hans vänner hade brytt sig om att fylla på brasan under natten. De hade alla varit för stenade.
Och värre ändå, rummet snurrade fortfarande. Sam lyfte på huvudet, drog ett halmstrå ur munnen och kände en fruktansvärd smärta i tinningarna. Han hade sovit i en märklig ställning och nacken värkte när han vred den. Han gnuggade ögonen för att bli av med sömnen, men den försvann inte av sig själv. Han hade verkligen tagit för mycket kvällen innan. Han mindes bongen. Och så ölen, och så Southern Comfort, och mer öl. Spyan. Och sedan mer hasch, för att lindra alltsammans. Och så kollaps någon gång under natten. När och var mindes han inte.
Han var hungrig men illamående på samma gång. Han kände att han skulle kunna äta en hel trave med pannkakor och mängder med ägg, men samtidigt att det skulle göra honom spyfärdig. Faktum var att han kände för att spy nu på en gång.
Han försökte plocka samman alla detaljer från dagen innan. Han mindes Caitlin. Det gick inte att glömma. Det var vad som verkligen gjort honom skakig. Att hon dök upp så där. Att hon plockat ner Jimbo så där. Hunden. Vad i hela helvete? Hände det verkligen?
Han tittade upp och såg hålet i väggen, där hunden farit ut. Kall luft strömmade in, och då han visste att det verkligen hänt. Han visste inte riktigt vad han skulle tro. Och vem var den där killen som var med henne?
Killen såg ut som en fotbollsback, men blek så in i helvete. Som om han just klivit ut från Matrix. Sam kunde inte ens säga hur gammal han varit. Det märkliga var att Sam kände det som om han träffat den där killen någonstans.
Sam såg sig omkring, på alla vännerna som tuppat av i olika lägen, de flesta snarkande. Han plockade upp sin klocka från golvet och såg att det var elva på förmiddagen. De skulle sova ett tag till.
Han gick genom ladan och sträckte sig efter en flaska vatten. Han skulle just till att dricka från den när han tittade ned och såg att den var fylld av fimpar. Äcklad ställde han ned den och letade efter en annan. I ögonvrån skymtade han en halvfull karaff med vatten på golvet. Han tog den och drack, och slutade inte förrän han druckit upp hälften.
Det kändes bättre. Han hade varit så torr i halsen. Han tog ett djupt andetag och tryckte en hand mot tinningen. Rummet snurrade fortfarande. Det stank härinne. Han måste ta sig ut.
Sam korsade rummet och lät dörren till ladan glida upp. Det kändes bra med den kalla morgonluften. Tur nog var det molnigt. Otroligt ljust ändå, och han kisade mot dagen. Men inte så illa som det kunde ha varit. Och snön föll igen. Toppen. Mer snö.
Sam brukade älska snön. Särskilt insnöade dagar när han fick vara hemma från skolan. Han minndes hur han gick med Caitlin till toppen av kullen och åkte pulka halva dagen.
Men nu skolkade han oftast från skolan, så det gjorde ingen större skillnad längre. Nu var snön bara ett elände.
Sam stoppade handen i fickan och drog fram ett hopknycklat paket cigaretter. Han satte en i munnen och tände.
Han visste att han inte borde röka. Men alla hans vänner rökte, och de pushade på hela tiden. Till sist sa han att varför inte. Så hade han börjat för några veckor sedan. Och nu hade han börjat gilla det. Han hostade en del och det gjorde lite ont i bröstet, men han tänkte att vad tusan spelade det för roll? Han visste att det en dag kunde ta död på honom. Men han kunde inte föreställa sig att han skulle leva särskilt länge i vilket fall. Det hade han aldrig. Någonstans i bakhuvudet tänkte han att han inte skulle klara sig till tjugo.
Nu när det hade börjat klarna i huvudet tänkte han på gårdagen igen. Caitlin. Det kändes inte bra. Riktigt dåligt. Han älskade henne. Det gjorde han verkligen. Hon hade kommit ända hit för att träffa honom. Varför frågade hon om deras pappa? Hade han inbillat sig det?
Han kunde knappt tro att hon också var här. Han undrade om deras mamma flippat ur när hon stuckit. Det hade hon antagligen. Förmodligen flippade hon ur just i denna stund. Försökte antagligen spåra dem båda två. Eller så gjorde hon inte det. Vem brydde sig? Hon hade flyttat dem en gång för mycket.
Men Caitlin. Det var annorlunda. Han skulle inte ha behandlat henne på det där sättet. Han borde ha varit snällare. Men han var bara för stenad vid tillfället. Ändå, det kändes inte bra. Han antog att det fortfarande fanns en del av honom som önskade att allt skulle återgå till det normala, vad det nu var för något. Och hon var det han hade som mest liknade något normalt.
Varför hade hon kommit tillbaka? Skulle hon flytta tillbaks till Oakville? Kanske kunde de hitta ett ställe ihop? Visst, ju mer Sam tänkte på det, desto mer gillade han tanken. Han ville prata med henne. Sam drog ut sin mobil och såg att den blinkade rött. Han petade på ikonen och såg att han fått ett nytt meddelande på Facebook. Från Caitlin. Hon var vid den gamla ladan.
Perfekt. Det var dit han skulle.
*
Sam parkerade och gick över tomten bort mot den gamla ladan. ”Den gamla ladan” var allt de hade behövt säga. De visste båda vad det betydde. Det var stället dit de alltid gick när de var i Oakville. Det var på baksidan av en egendom med ett tomt hus till salu som redan varit på marknaden i åratal. Huset bara stod där, tomt, eftersom priset var alltför högt. Ingen kom någonsin ens och tittade på det, vad de visste.
Och långt in på tomten, en bra bit bort, hade de hittat den där riktigt läckra ladan som bara stod där helt tom. Sam hade hittat den en dag och visat den för Caitlin. Ingen av dem såg något ont i att hålla till där. De avskydde den lilla husvagn där de kände sig instängda med mamman. En natt hade de stannat där till sent, pratat och grillat marshmallows över den där häftiga spisen, och de hade somnat båda två. Efter det hade de slaggat över där ibland, särskilt när saker och ting blev alltför knäppa därhemma. De hade i alla fall sett till att den kom till användning. Efter några månader kändes det som att det var deras ställe.
Sam gick över tomten, med spänst i steget nu när han såg fram emot att träffa Caitlin. Han var redan klarare i huvudet, inte minst efter att ha slurpat i sig en stor kaffe från Dunkin’ Donuts i bilen på vägen dit. Han var femton och visste att han inte borde köra. Men det var ännu några år tills han kunde ta körkort och han hade ingen lust att vänta. Än hade han inte blivit stoppad. Och han visste hur man körde. Så varför vänta egentligen? Kompisarna lät honom låna deras pickup, och den dög gott åt honom.
När han närmade sig ladan undrade Sam om den där stora killen skulle vara där med henne. Det var något med den där killen… något han inte kunde sätta fingret på. Och han kunde inte begripa vad han gjorde tillsammans med Caitlin. Var de ihop? Caitlin hade alltid berättat allt för honom. Varför hade han inte hört om honom förr?
Och varför frågade Caitlin plötsligt om deras pappa? Sam var arg på sig själv, han hade verkligen något nytt som han hade velat berätta för henne. För bara några dagar sedan hade han äntligen fått svar på en av sina förfrågningar på Facebook. Det var deras pappa. Det var verkligen han. Han sa att han saknade dem, att han ville träffa dem. Äntligen. Efter alla dessa år. Sam hade redan svarat. De hade börjat prata igen. Och hans pappa ville träffa honom. Träffa dem båda. Varför hade han inte bara berättat det för henne? Men nu han hade i alla fall chansen att göra det.
Snön knarrande under kängorna där han gick, och snön som föll allt kraftigare runtom, och han började känna sig glad igen. Med Caitlin i närheten skulle saker kanske bli som vanligt igen. Kanske hade hon dykt upp i rättan tid, just när han var som mest strulig, för att hjälpa honom ta sig ur det. Hon lyckades på något sätt alltid med det. Det här var kanske hans chans.
Han satte handen i fickan för en till cigarett, men stoppade sig själv. Han kanske kunde få rätsida på saker.
Sam knycklade ihop paketet och slängde det i gräset. Han behövde det inte. Han var starkare än så.
Han öppnade dörren till ladan, beredd på att överraska Caitlin och ge henne en stor kram. Han skulle säga förlåt. Hon skulle också säga förlåt, och så skulle saker bli bra igen.
Men ladan var tom.
”Hallå?”, ropade Sam, fastän han genast visste att ingen var där.
Han lade märke till den falnande glöden i spisen, som måste ha släckts redan för timmar sedan. Men det fanns inga tillhörigheter eller andra tecken på att de fortfarande var där. Hon hade stuckit. Förmodligen med den där snubben. Varför kunde hon inte ha väntat på honom? Gett honom en chans? Bara några timmar?
Det kändes som om han fått ett hårt slag i magen. Hans egen syster. Inte ens hon brydde sig längre.
Han var tvungen att sätta sig. Han satt på en höbal och vilade händerna i huvudet. Huvudvärken var på väg tillbaka. Hon hade verkligen gjort det. Hon stack. Hade hon stuckit för gott? Innerst inne kände han att hon hade det.
Sam tog till sist ett djupt andetag.
Ok.
Han kände hur han hårdnade inombords. Han var ensam. Det kunde han klara. Han behövde ingen i alla fall.
”Hallå där.”
Det var en vacker, len, kvinnoröst.
Sam tittade upp, för en sekund med hoppet att det var Caitlin. Men han visste redan så fort han hört att det inte var hon. Det var den vackraste röst han någonsin hört.
En flicka stod vid ladans ingång och lutade sig ledigt mot väggen. Oj, oj. Hon var otroligt snygg. Hon hade långt, lockigt rött hår, klara, gröna ögon. Perfekt kropp. Och hon såg ut att var ungefär i hans ålder, kanske några år äldre. Oj! Hon var helt ofattbar.
Sam reste sig.
Han kunde knappt tro det, men som hon såg på honom verkade det som hon flörtade, som om hon verkligen gillade honom. Han hade aldrig sett en tjej se på honom på riktigt det där sättet. Han kunde inte tro sina ögon.
”Samantha”, sa hon sött och gick fram och sträckte ut en hand.
Sam klev fram och satte sin hand i hennes. Hennes hy var så len.
Drömde han? Vad gjorde den där tjejen här, mitt i ingenstans? Hur kom hon ens hit? Han hade inte hört någon bil, eller ens någon gå mot ladan. Och han hade ju själv precis kommit dit. Han begrep det inte.
”Sam”, sa han.
Hon log brett, med perfekta, vita tänder. Det var ett otroligt leende. Sam kände hur han blev svag i knäna när hon såg på honom.
”Sam och Samantha”, sa hon. ”Det låter bra tycker jag.”
Han stirrade tillbaka, utan mål i mun.
”Jag såg dig härute och tänkte att det måste vara kallt”, sa hon. ”Vill du inte komma in?”
Sam rådbråkade sin hjärna, men kunde inte begripa vad hon menade.
”In?”
”I huset”, sa hon och log bredare, som om det var alldeles uppenbart. ”Du vet, fyra väggar och några fönster?”
Sam försökte förstå vad det var hon sa. Bjuda in honom i huset? Det som var till salu? Varför skulle hon bjuda in honom?
”Jag har just köpt det”, sa hon, nästan som svar på hans tankar. ”Jag har inte kommit mig för att ta ned säljes-skylten än”, fortsatte hon.
Sam var chockad. ”Har du köpt det där huset?”
Hon ryckte på axlarna. ”Jag var ju tvungen att bo någonstans. Jag går på Oakville High. Jag måste avsluta mitt sista år där.
OK. Så det förklarade saken.
Hon gick alltså på Oakville. Och var tredjeringare. Kanske skulle han själv gå tillbaks till skolan. Visst fan. Om hon var där, varför inte?
”Visst, gärna det”, sa han, så avslappnat han bara förmådde. ”Varför inte? Kul att se hur det ser ut.”
De vände om och gick tillsammans, tillbaks upp mot huset. På vägen gick han förbi sitt hopknycklade cigarettpaket, sträckte sig ned och plockade upp det. Nu när Caitlin var borta, vad spelade det för roll?
”Så då är du ny här, eller?”, frågade Sam.
Han visste att det var en dum fråga. Hon hade ju redan sagt att hon var det. Men han visste inte vad han annars skulle säga. Han hade aldrig varit någon vidare konversatör.
Hon bara log. ”Något åt det hållet.”
”Varför just här?”, fortsatte han. ”Jag menar, du får ursäkta, men den här stan suger ju.”
”Det är en lång historia”, sa hon mystiskt.
”Ok, alltså, sakta i backarna, sa du att du köpt huset? Du själv alltså? Du menar inte dina föräldrar?”
”Nej. Jag menar jag. Som i jag alltså”, svarade hon. ”Jag köpte huset själv.”
Han förstod fortfarande inte. Han ville inte låta som en idiot, men det här var han bara tvungen att förstå.
”Så, alltså, huset är bara ditt? Men dina föräldrar—”
”Mina föräldrar är döda”, sa hon. ”Jag köpte det till mig själv. Jag är arton nu. Jag är vuxen. Jag gör vad jag vill.”
”Wow”, sa Sam, uppriktigt imponerad. ”Vad coolt. Ett helt hus bara för dig själv. Oj. Jag menar, jag är ledsen för det där med dina föräldrar, men jag… jag känner nog ingen som har det så. Jag menar, vem har ett eget hus i vår ålder?”
Hon vände sig mot honom och log.
”Jag är full av överraskningar, som du skall se.”
Hon öppnade dörren och såg honom kliva in, entusiastiskt rätt in i huset.
Han var så lättledd.
Hon slickade läpparna, kände den molande hungern växa till.
Det här skulle bli mycket lättare än vad hon trott.
Бесплатный фрагмент закончился.
