Читать книгу: «Dansen på Frötjärn», страница 8

VIII

Då kronan skulle dansas av bruden, ställde sig major Billman främst bland kavaljererna. Men bruden gick honom förbi, och ingen av tärnorna ville dansa med honom. Ty om han också undgått sitt straff, hade han likväl blodsskuld. Dessutom dansade han alltför vilt, han kramade som en björn, och hans styva strida skägg rev styggt på kind och hals.

Han försökte då sin lycka hos fruarna och gick ända därhän att bjuda den sura änkenåden på Herrlestorp till dans, hon klippte med ögonen som en vresig uggla och låtsades icke förstå hans anbud. Till sist bjöd han Barbro. Hon skakade på huvudet. Han sade:

– Ska jag ha den skammen, att ingen vill dansa med mig?

Barbro smålog och svarade:

– Den illa gör, han illa far.

– Det är sant, återtog Billman efter en stund. Jag handlade illa, när jag sköt Gert Bourmaister i stället för bergmästarn. Men något gott har jag väl gjort sedan dess. Fru Barbro ska veta, att Gert ligger i drängflygeln. Kommerserådet kan inte fördra medikamentlukten. Utan Gert ligger i drängflygeln. Men det är en bra bit dit och fröknarna kan inte springa där för ofta. Nu har jag flyttat till honom, eftersom jag inte längre har något hem, och nu är det jag som ömsar förbanden. Jag ger honom att dricka, och jag fördriver tiden med kortspel och sånt. Vill inte fru Barbro ge mig en dans?

Barbro lovade honom en dans. Billman sade till Sundin:

– Där sitter fru Barbro, som jag håller för att vara den vackraste kvinnan vid Kroken, där sitter hon nu så trött efter mjölkmätning och smörkärning, att hon inte orkar dansa. Rygell pressar musten ur sina husdjur. Men så sant som jag dansade andan ur fru Malin, så sant ska jag dansa med fru Barbro till dess att hon släpper både stäva och kärna.

Härutinnan höll Billman ord. Han dansade med Barbro till dess att hon miste sansen. Hennes sjukdom tog från den stunden en elak vändning, och det är verkligen sant, att hon aldrig mer kom att röra varken stäva eller kärna. Fyra dygn låg hon till sängs. Det spred sig ett rykte, att hon dött, och ryktet blev så allmänt trott, att Billman fann det vara rådligast att lämna Hilleborn och trakten. På femte dagen for prästen i Raslinge okallad till Frötjärn. I allén mötte han så många av sina församlingsbor, att han trodde dödsbudet redan utgått och att folk strömmade till för att se den döda. Men ingen visste besked. Tjänarna stodo icke att anträffa, huset var tillbommat, fönsterluckorna påskruvade. Alexander Fielding hade klättrat upp i asken, som står vid östra gaveln för att kasta en blick in i magisterns rum, men han hade varken lyckats upptäcka Ekmarck eller någon annan. Anton Sundin hade försiktigt klappat på porten utan att få svar. Nu vågade ingen bulta varken på dörr eller fönster av rädsla att störa den sjuka.

Prästen sade:

– Ligger hon i själatåget, så behöver hon mig. Och är hon redan död, så behöver hon mig ännu bättre. Jag vill knacka.

Han gick bort och dundrade försvarligt på porten. Efter en stund öppnades den, och Barbro trädde ut följd av magistern och flickorna. I stället för arbetsdräkten bar hon nu sitt brudelin och tycktes raslingarna vackrare än någonsin fastän blek och avmagrad. Prästen tog henne i famn, vilket också var nödvändigt, ty väl utkommen på trappan var hon nära att falla. Prästen rådde henne att åter gå till sängs, men Barbro förklarade, att hon kände sig bättre och, att hon just var på väg till klockstapeln för att ringa vännerna samman. När prästen hörde detta, bugade han sig och började samtidigt gräva i alla den gråslitna rockens fickor. Slutligen tog han fram ett gulnat papper, satte brillorna på näsan och började med ljudlig röst läsa upp ett ode till Barbro. Däri antogs hon visserligen redan vara död men genom att med skickligt anbragta hostningar dölja vissa ord och vändningar lyckades han göra det rätt passande för tillfället. Dikten var väl funtad och lämnade gott bevis på kunnighet även i den hedniska och klassiska mytologien, men som den var tämligen lång, var Barbro upprepade gånger nära att sjunka samman. Prästen gav henne då en sträng blick över papperskanten och höjde rösten. När han äntligen slutat gjorde han ånyo en bugning och sade i samma andedrag:

– Den här struntdikten är just ingenting värd. Jag har gjort bättre och kommer om Gud vill att göra ännu bättre. Hennes nåd, grevinnan Vivecka, var i sin välmakts dagar så glad i mina dikter, att hon ibland och inte så sällan sände ett och annat till min stackars hustru. Och var skulle hon eljest fått några godbitar åt mig och barnen?

Barbro frågade, hur hon bäst skulle kunna visa sin erkänsla och vilka läckerheter, som smakade herr kyrkoherden bäst. Han svarade:

– Strunt i läckerheterna, fru bergmästarinna! Gället är förbålt klent, och varför skulle jag inte säga vad var man vet? Finns det någon av de här församlade, som jag inte är skyldig tio riksdaler eller mer? Nej, men de kräver mig inte, och de dra inte av, när jag döper eller viger eller begraver dem. Men bergmästarn kräver mig dagligdags. Och när jag en gång skall begrava honom, är jag säker om att inte få ett rundstycke för liktalet. Så må det också bli därefter.

Barbro sade:

– Var nu inte vred på bergmästarn. Jag lovar och sätter mitt ord i pant på, att han före hösten skall efterskänka kyrkoherdens skuld och kanske också på annat sätt förbättra hans ställning.

– Den som kunde lita på det! sade prästen. Jag skulle då skriva ett nytt ode och mycket vackrare. Det här var egentligen ämnat till fru Malins begravning, hon som dog i dansen på Bånga.

Barbro sjönk nu ned på trappan, som det tycktes skälvande av gråt. Men när raslingarna trängdes omkring henne ängsliga och ivriga att trösta, tog hon plötsligt händerna från ansiktet, strök håret ur pannan och skrattade med blänkande tänder. Raslingarna drogo sig något skamsna och förlägna tillbaka, men Barbro sade:

– Jag var nyss så bedrövad, att jag trodde min sista stund var kommen. Men herr kyrkoherdens fagra ode, änskönt skrivet till en annan, har förjagat all min ledsnad. Nu ber jag er alla hjälpa mig att fördriva tiden under några veckor eller kanske månader. Kommen tidigt till Frötjärn och lämnen mig sent. Jag lider av en oro, som måste förjagas.

De ropade alla, att de ville vara fru Barbro till tjänst. Hon lovade å sin sida att efter förmåga göra dem återtjänst. Och där hennes förmåga brast, skulle bergmästaren säkert komma till hjälp, helst han samma dag i brev lovat henne allt, vad hon begärde. På Frötjärn skulle det inrättas så, att var och en kunde finna sin smak tillfredsställd. För Anton Sundins räkning skulle ett bord med de yppersta läckerheter ständigt stå dukat. Greve Ulrich hade att bestämma över viner och likörer. Hugo Schager fick rätt att styra och ställa i drivhus och trädgård och delade endast makten med Karl Hamrin. Vad slutligen magistern beträffade, skulle han leda dansen och leken och i skämt och lustiga upptåg söka överträffa bröderna Fielding eller låta dem råda.

Härmed voro alla till freds och under några veckor framåt trodde raslingarna, att de återupptäckt Schlaraffenland eller voro åtminstone övertygade om, att den gamla goda tiden återvänt till Krokens stränder. De ägnade Barbro samma dyrkan, som förr kommit grevinnan Vivecka till del. Och deras enda bekymmer var, att Barbro alla galna och tokroliga upptåg till trots för varje dag blev alltmera tungsint. Hon lämnade dem, innan dansen fått fart, innan leken blivit rätt lustig. Stödd av magistern klättrade hon mödosamt uppför hällen vid sjön och tog plats på klockstapelns sockel. Härifrån kunde hon se lekarna i trädgården, dansen på ängen, flickorna som med nakna ben och högt uppskörtade kjolar letade under pilarna efter snäckor och av vattnet slipade stenar. Men oftast slöt hon ögonen och lutad mot klockstapelns bjälkar försjönk hon i en sorts dvala, som dock icke var sömn. Hon pressade ihop käkarna mycket hårt, läpparna vekos upp som bladen i en blomkalk, halsmusklerna spändes och svällde. Magistern frågade, om det var smärtorna i bröstet som plågade henne. Hon svarade:

– Nej, nej. Jag önskar bara att de skulle skrika där nere, skratta, hojta, skrika. Så att jag ingenting annat hörde, ingenting.

– Vad hör Barbro?

Hon smålog, hon satte sig upp, slätade ut kjolen, ordnade schalen, korsade händerna i skötet. Hon såg ut som om hon ämnat berätta någonting riktigt omständligt. Men hon sade endast:

– För länge sedan fanns det en ung person, som jag höll av. En gång ropade han till mig: Du! Bara det ordet. Han hade väl sagt det förr många gånger. Men nu hör jag bara det där ordet. Därför ville jag, att de skulle ropa riktigt högt och skratta.

Men när raslingarna sågo, att Barbro lämnade dem, tappade de lusten att leka. De lägrade sig på gräsmattorna, under buskarna, nere vid stranden, somnade eller viskade med varandra, eller strövade långsamt utmed stranden bortåt Stenby eller Frösevi och glömde att återvända.

Barbro sade:

– Till sist blir det bara göken och trasten och den där lilla ivriga sävsångaren som föra väsen här på Frötjärn. Jag räknar då varken prästens snarkningar eller Sundins stånkande eller den stackars Hamrins suckar att åter en dag gått till ända. Nej, kära Ekmarck, jag litade för mycket på vännerna. Jag tör dock vara så pass ännu, att jag kan hjälpa mig själv någon vecka.

Dagen därpå gick hon åter upp till klockstapeln, fattade i repet och ringde av alla krafter. Snart voro alla församlade på hällen. Barbro betedde sig som om hon varit mycket förgrymmad. Magistern stod vid hennes sida, beväpnad med tvenne smidiga björkris.

– Här leva ni, sade Barbro, ganska sorglöst som barnen i pannkakslandet. Jag har nog sett, att vart par kuttrar på sin gren. Men att förströ mig eller ens göra så mycket, att jag inte dör av ledsnad, det gitter ingen. Jag sitter som en hök på hällen och vakar över duvorna. Och nu har jag upptäckt en fara, som törhända hotar mina duvor. Hören på! Varje afton vid sjutiden ser jag ett moln av damm stiga upp därborta vid alarna. Det växer mycket hastigt, och när det nått en viss utsträckning, faller det sönder som en dimma. Ur molnet kommer då en häst och en kärra, och både häst och kärra äro vederstyggliga att se. Hästen är grå som en gris, huvudet är oformligt och så tungt att det nästan släpar mellan frambenen, kroppen tycks svullen av surt hö. Det är dock ingenting mot kärran, som för mina ögon ser ut att vara behängd med nyflådda kohudar och därför ständigt omgiven av ett moln stora flugor. Nåväl, det där ekipaget stannar regelbundet i backen mitt för Frötjärns trädgård. En kar i lång grå kapprock och stor slokhatt vältrar sig ur kärran och lufsar bort till trädgårdsgrinden. Där stannar han en god stund och iakttar med intresse allt, som försiggår i trädgården. Och varen förvissade, att han räknar edra kyssar på sina feta fingrar.

– Fru bergmästarinnan, inföll nu Anton Sundin, skulle den där karlen vara fet och ungefär av min statur, och skulle han ha ett mycket runt och rödlätt och slätrakat ansikte, så är det säkerligen min dibror, oxhandlaren Gellin. För honom går jag i borgen. Det är en sate att vara stor i fatet, men eljest är han blyg och kruserlig. Vart år driver han hundratals oxar till Örebro, men jag tror inte att han skulle kunna locka ett fruntimmer tvärs över landsvägen.

Barbro sade:

– Är han så beskaffad, vill jag se honom på nära håll. Skaffa hit honom.

Sundin ställde sig nu på lur i häcken. Vid sjutiden syntes verkligen ett dammoln mellan alarna på Hobyvägen. Och ur dammolnet framkom en häst och en kärra alldeles så som Barbro beskrivit. Kärran stannade i backen, körsvennen vältrade sig ur och lufsade fram mot grinden. Men när nu Sundin tumlade fram ur häcken, vände han och började springa tillbaka mot kärran. Sundin hann upp honom, och de brottades. Barbro skickade bröderna Fielding till undsättning. Som de voro särdeles snabbfotade, hade de hunnit valplatsen, innan Sundin släppt sitt tag. De kastade sig över oxhandlaren, slog honom till marken och bundo hans fötter, ben och armar med grimskaftet. Han var likväl för tung att bära, varför de måtte lossa något på banden och skjutande honom framför sig förde de honom upp på hällen, där Barbro satt. Hon frågade honom med mycken stränghet, varför han spionerat på lekarna vid Frötjärn. Oxhandlaren bekände uppriktigt, att han hört märkliga ting berättas om det liv, som fördes på Frötjärn. Särskilt hade han lockats av den uppgiften, att de unga kvinnorna skulle vandra omkring i Frötjärns trädgård alldeles utan pynt eller rättare sagt just sådana, som den gode guden skapat dem. Det hade han gärna velat se och bekände, att han erfarit någon missräkning. Likväl hade de flickor, som barbenta och med högt uppskörtade kjolar letat snäckor vid stranden, berett honom ett nöje. Barbro sade:

– Jag tillstår, att herr Gellin inger mig avsky. Kan verkligen ett naket stycke människa förmå honom att skaka omkring i det där rysliga åkdonet? Jag vill då hellre tro, att herr Gellin fattat tycke för någon av flickorna och därför inte kan hålla sig borta från Frötjärn. Fall nu på knä och bekänn sin kärlek, herr Gellin.

Herr Gellin rodnade och slog ned ögonen. Han hade ovanligt långa och vackra ögonfransar och en slät hy. Men kinderna glänste av fett, och hakan låg i dubbla veck.

– Om jag törs bekänna, sade han, det ger sig väl i ändanom. Men ska jag falla på knä, så får Sundin vara bra och räcka mig handen.

Sundin hjälpte honom att intaga en passande ställning. Barbro ordnade flickorna i ett led och lät dem passera förbi. Herr Gellin granskade var och en ganska noggrant, men när Lotten Schager stannade framför honom och enligt befallning sakta vände sig ett varv runt, slöt han åter ögonen liksom i ett övermått av salighet. Han stack upp ett mycket tjockt och mycket rött finger, förde det till sin mun och pekade därefter på Lotten.

– Den! sade han. Och han reste sig utan hjälp, buren av en mäktig hänförelse.

– Den! upprepade han. Hon är lätt som en ung kviga, trind där hon ska vara trind, eljest är hon finlemmad. Och inte tror jag att hon stångas.

När Lotten såg sig vara den utvalda och hörde lovtalet, slog hon händerna för ansiktet och sprang ned och gömde sig under pilarna. Men Barbro sade:

– Varför springer Lotten och gömmer sig? Kanske har du här fått en passande friare.

– Ja, inföll magistern, man ska inte döma oxen efter hornen, inte hunden efter håren och inte Gellin efter hullet. Är han fet, så beror det på, att han har råd att äta.

Barbro sade:

– Allt beror på, vad han är villig att göra för sin utvalda.

– Ja, inföll nu åter magistern, och bättre en oxe som drar mig än en tjur som stångar mig.

Barbro befallde magistern att hålla inne med sina ordspråk. Hon frågade Gellin, vad han var villig bjuda för Lotten Schager. Efter något betänkande svarade Gellin:

– Hon ska gå klädd som en fin fru och hon ska få äta som en prinsessa. För vart barn ska hon få en present vid kyrktagningen, och det ska inte felas, om det så bleve tjoget. För resten ska jag lämpa mig efter henne så länge hon lämpar sig efter mig. Det är bra bjudet av en oxhandlare.

– Det är alldeles förträffligt, sade Barbro, men likväl inte nog. Allt detta är saker, som herr Gellin utan särdeles svårighet kan verkställa. Men gör nu som jag säger. Där nere står Lotten under pilarna, hoppa nu ner här, där hällen är som brantast. Lotten skall då förstå, att Gellin älskar henne, och röras av detta kärleksbevis.

Herr Gellin gick verkligen fram till branten och mätte djupet med blicken. Han böjde på knäna, antingen därför att han hisnade eller därför att han tänkte göra ett försök. Bröderna Fielding och magistern eggade honom, Sundin höll honom i rockskörtet, Hamrin sade:

– Ja, hoppa, hoppa. Det är alls ingen konst att dö.

Men prästen ropade:

– Herrn borde skämmas! Har jag så mycket förmöget folk i Raslinge, att jag kan avstå från en enda hederlig begravning? Tror inte herrn, att jag räknat på herrn? Men vad skulle det bli för begravning, om herrn gör sig till självspilling?

Gellin drog sig skyndsamt tillbaka från branten.

– Är budet för klent, sade han, så ska jag väl lägga till några tusen i morgongåva. Men hoppar gör jag inte. En mager och gesvint kar som Fielding skulle bryta ett ben, jag skulle bryta nacken. Jag är för fet.

Barbro frågade:

– Är det för mycket att dö för den man älskar?

Herr Gellin stirrade betagen på sin utvalda, som fortfarande dvaldes under pilarna. Han kysste på det tjocka röda fingret och det tycktes icke bekymra honom, att fröken Schager i stället för att räcka ut handen räckte ut tungan. Händerna satte hon framför näsan spretande ut med fingrarna, och vidare satte hon tummarna i öronen och viftade med händerna, kanske för att härma en kviga, som viftar bort besvärliga flugor.

Emellertid tog prästen i Raslinge upp Barbros fråga och svarade:

– Att dö för sin älskade, min nådiga, vill jag tillråda var och en som i likhet med mig är mycket fattig. Han befriar därigenom sin älskade och sig själv från ett stort elände. Hans barn bliva aldrig födda, och om dem kan man säga, att de sluppo undan för billigt pris. Dessutom kan hans död ge ämne till visor och kväden, lämpliga för skillingtryck. En förmögen karl som den här Gellin bör däremot vara mera aktsam. Ty uppriktigt sagt så blir man inte salig om man tar livet av sig och får under inga förhållanden en hederlig begravning.

Barbro neg för prästen och sade:

– Hos herr kyrkoherden är kristlig dygd förmäld med hednisk visdom. Jag ber därför herr kyrkoherden bliva bisittare i den domstol jag från och med i dag upprättat på Frötjärn. Det är nämligen min vilja, att var och en av dessa herrar i likhet med herr Gellin skall uppgiva, vem han älskar, varför han älskar och vad han är villig att utstå eller offra för sin älskade. Sedermera blir det min och herr kyrkoherdens förrättning att döma, om hans kärlek är värd detta namn. Men lämna mig nu i ro, att jag må rannsaka mitt hjärta. Ty jag vill vara en oväldig domare. Och dessutom är jag mycket trött.

Barbro dröjde den kvällen ganska länge på hällen. Hon sade till Ekmarck, som var hennes ständiga sällskap:

– Jag har ett oemotståndligt begär att mäta min dårskap med andras. Jag orkar inte längre arbeta. Jag ligger här och väntar att tiden skall taga slut. Men jag har inte längre något mått. Jag har endast mina tankar och molnen, som glida än hit och än dit. Jag kan inte styra dem och även om jag kunde, visste jag inte, varför de hellre borde gå hit än dit. Jag kan endast följa dem med blicken. Och sluta ögonen, när jag inte längre orkar följa.

IX

Kärleksdomstolen på Frötjärn blev ganska vida beryktad, fastän dess verksamhet blott räckte några sommardagar och fastän dess domar aldrig vunno laga kraft. På herrgårdarna skrattade man åt Barbro Backes tilltag och menade, att hon nu funnit ett verksamt medel att hålla sin herre och man på vederbörligt avstånd. Ty vem kunde ha större skäl att frukta en dylik domstols utslag än bergmästare Rygell? Andra åter trodde, att Barbro ville göra ett slut på det lättsinniga levernet vid Krokens stränder. Och det går ännu en sägen, att Barbro Backe i Frötjärns källare låtit inreda fängelser, där odygdiga flickor och ynglingar fingo besinna brott mot kyskhet och anständighet. Det påstods vidare att hon på Kungshällen låtit resa ett praktfullt domaresäte och ett sådant tält, byggt av stockar, hudar och löv, som fordom brukades av konungens domare i finnbygden.

I verkligheten voro hennes tillrustningar mindre betydande. Hon lät flytta två eller tre av de stora, högkarmade ekstolarna från Falla upp på hällen. Och för att skydda dem mot regn och sol lät hon spänna ett lövtak från klockstapeln fram till tallarna vid branten. Det är väl möjligt att hon hade större tillrustningar i tankarna, men när hon hunnit så långt, mottog hon från bergmästaren ett brev, daterat i Örebro och av följande lydelse:

– Kära hustru!

Pro primo hava vi nu träffat förberedande avtal med herr kommerserådet och riddaren B. E. Bourmaister angående inköp av dess egendom 8½ mantal Hilleborn i Hulinge socken. Vi nödgas dock meddela vår k. hustru, att köpehandlingen ej kan uppsättas och undertecknas före vår återkomst till Frötjärn.

Pro secundo hava vi på vår k. hustrus begäran återtagit käromålet mot högvälborne greve Ulrich von Battwyhl m. fl. angående skadegörelse å vår egendom Falla. Vidare hava vi återtagit de av vår k. hustru i brev av den 18 dennes uppräknade kravmålen mot prästen, mot välborne herr Hugo Schager, mot herr Alexander och Robert Fielding samt mot Hamrin. Vidare hava vi till vår k. svärfar översänt det belopp, som Barbro i brev av den tjugonde sistlidne juni bestämt.

Den hedervärde oxhandlaren Gellin från Ånsta har meddelat oss att vår k. hustru alls ingen ledsnad har på Frötjärn utan omgiven av flera vänner och väninnor mestadels ungt och lustigt folk förströr sig alldeles förträffligt. Det gläder oss desto mera, som k. Barbro i ovannämnda brev klagade över att smärtorna i bröstet hindrade arbetet. Vi hoppas och tro att k. Barbro nu är fullt återställd till hälsan, och anse vi oss under sådana omständigheter kunna utan ömma betänkligheter uppskjuta vår återkomst till Frötjärn, helst en stackars gubbes närvaro väl näppeligen torde öka vår k. hustrus glädje.

Nedkallande den Högstes välsignelse över vår k. Barbro förblive vi Dess ömme och trofaste make

Carl Rygell

c-d bergmästare.

Brevet innehöll på sätt och vis en chifferskrift, som Barbro genast tydde sålunda:

– Vi nödgas dock meddela vår k. hustru, att köpehandlingen ej kan uppsättas och undertecknas före vår återkomst till Frötjärn – under sådana omständigheter kunna vi utan ömma betänkligheter uppskjuta vår återkomst —

Och Barbro tänkte: Har herr bergmästaren redan gjort mig till viljes i så många stycken och har han framför allt verkligen i sinnet att infria sitt löfte beträffande Hilleborn, så är det min plikt och till och med ett nöje att kyssa marken under hans fötter. Min domstol skulle säkert ha tillerkänt honom en evinnerlig ära, men det är alltför tydligt att han avskyr min domstol. Jag skall därför avstå från mina vänner och mina nycker. Och jag skall lämna dem lika obekymrat, som ett bi lämnar en grann blomma utan honung.

Likväl ville hon först övertyga sig om, att bergmästarens brev icke lovat för mycket. Hon sände magistern till Hilleborn. Han återvände alldeles häpen över den omstörtning, han fått bevittna. Kommerserådet, hans son översten, hans sonhustru, barnbarn och trotjänare hade redan lämnat Hilleborn medförande större delen av bohaget. Barbro frågade, om det således icke fanns någon människa kvar på gården.

– Förvaltaren är kvar, svarade magistern och berättade, att han ganska enträget utfrågat förvaltaren angående orsaken till kommerserådets plötsliga uppbrott. Förvaltaren hade sagt, att kommerserådet råkat i fiendskap med bergmästarn och var och en visste, att i den striden var flykt bättre än fäkta. Dessutom hade han grämt sig över vackra Majkens giftermål med drängen och trivdes icke längre på Hilleborn. Huset stod nu öde och då sprickor och skavanker inte längre doldes av mattor, dyrbara möbler och bonader, såg det ganska ruskigt ut. Barbro frågade ännu en gång:

– Står då Hilleborn alldeles öde?

Magistern jakade. Barbro sade:

– Kära Ekmarck, vi ska nu leva för oss själva, och vi ska hålla oss tysta som möss. Sänd genast återbud till våra vänner, bind en näsduk kring klockans kläpp, så att inte ens vinden kan ringa folk till Frötjärn. Se det är villkoret för att bergmästarn skall låta mig taga Hilleborn i besittning. Men hur är det möjligt att hela huset kan stå öde? Det finns väl folk i flyglarna?

Magistern svarade, att drängarna och en del av tjänstefolket nu som förut bebodde flyglarna. Barbro tycktes icke nöjd med svaret. Magistern skyndade att sända återbud till gårdarna runt Kroken. Han var ganska ivrig att lyda Barbros befallning, ty det tycktes honom bra angenämt att under någon tid leva på Frötjärn ensam med Barbro Backe. Raslingarna läto sig emellertid icke genast avspisas. De togo titt och tätt sin väg förbi Frötjärn och gjorde sig ärende med att efterhöra fru Barbros tillstånd. Magistern lät i början av allén fälla en bom över vägen, och ställde vid bommen en pojke, som kunde ge de frågvisa besked. Raslingarna rodde då mangrant in i vassen under Kungshällen och väntade att Barbro som vanligt skulle stiga upp till klockstapeln för att se solen sjunka i Hilleborns skog. Men Barbro gick icke ens ned i trädgården och Raslingarna fingo återvända hem med tomma fiskkorgar och snopna miner. Enträgnast var oxhandlaren Gellin, han körde varje afton av och an på vägen och det dröjde inte länge, förrän Lotten Schager smög sig ned till grinden och gav honom möte. Barbro sände då Lotten till Herrlestorp och fick äntligen vara i fred. Magistern och Brita Billman voro hennes sällskap.

En dag sade Brita:

– Här leva vi som i ett fängelse. Robert Fielding skulle svarva mig en nystpinne, som jag behövde så väl. Men han får ju inte sätta foten på Frötjärns mark.

Magistern lovade, att han skulle ro över till Vassbro och hämta pinnen. Brita sade:

– Ro då ända fram till Bånga och hör efter, hur det står till med far.

Magistern sade:

– Inte är majorn på Bånga. Han sitter för jämnan hos Gert Bourmaister på Hilleborn.

Barbro, som satt mitt emot honom, steg nu plötsligt upp från bordet och gick bort till skänken. Hon drog ut lådor och rörde om bland silvret men återvände icke desto mindre tomhänt till bordet. Efter en stund sade hon:

– Man kan bra lite tro på magisterns ord. Sa han inte här för leden, att Hilleborn stod alldeles öde? Jag frågade ändå ett par gånger.

Magistern svarade ganska trumpet, att Billman inte var bofast på Hilleborn, och vad Gert Bourmaister beträffade, så räknade han honom inte, eftersom han ännu var så svag, att han knappast kunde stå på benen. Barbro frågade, var de båda herrarna fingo mat ifrån, när herrgårdsköket stod tomt. Magistern svarade:

– Maten bry de sig väl lite om, så länge de ha fullt upp med dryckjom. Och det tyckte jag mig förmärka, att de hade.

Barbro sade:

– Det vore en skam för dig, Brita, om du skulle sitta här i överflöd, under det att din far saknade det nödvändigaste. Låt oss genast gå ned i köket och packa ett par korgar fulla. Magistern kan hänga dem på en stång och rida över till Hilleborn.

Magistern blev ännu mera tvär och trumpen.

– Fru Barbro sade, att vi skulle leva för oss själva här på Frötjärn. Nu ser jag, att jag också är till överlopps. Illa sedd blir mångt betrodd, sägs det. Och nog får jag springa ärenden. Men skynda nu med korgarna, så ska det vara gjort i nafs. Dåligt skämt och sur fisk ska en inte tugga för länge.

Han sadlade sin grålle, Barbro och Brita buro ut stången med korgarna och lade den, så att den vägde jämnt över hästryggen. Magistern satte sporrarna till och brydde sig litet om, att läckerheterna dansade i korgarna. Men så småningom saktade grållen farten, och magistern gitte inte driva på. Han tyckte sig klarligen förstå, att Barbro hittat på ärendet endast för att få honom ur vägen. Han betänkte, att han länge nog ätit nådebröd på Frötjärn och att han för Barbro icke kunde vara annat än en besvärlig snyltare. Allt detta gjorde honom mycket nedstämd och på samma gång ursinnig. När han äntligen höll utanför drängflygeln på Hilleborn, lyfte han stången över hästens huvud, vräkte korgarna i backen och ropade:

– Här har du, Billman. Brita sänder dig täring.

Billman lutade sig ut genom fönstret och tillsade magistern att bära upp korgarna. De skulle alla tre äta sig sprickmätta och dricka sig under bordet till Britas ära. Men Ekmarck sade:

– Nu gitter jag inte stanna på bondlandet längre. I stan har man den fördelen, att nattvakten bär en till kurran.

Bourmaister stack sin nakna arm ut genom fönstret och viftade med en kortlek. Magistern lämnade hästen och korgarna åt en piga och steg upp till de båda herrarna. De satte sig genast till bords och började spela. Billman och Bourmaister hade tömt åtskilliga flaskor. Magistern skyndade att dricka i kapp, men när han druckit och spelat några timmar reste han sig plötsligt, kastade korten och sade:

– Det tör ändå vara bäst att jag rider hem. Det är mörkt om nätterna nu, och fru Barbro kanske saknar att inte ha en karl i huset.

Bourmaister, som på grund av såret talade litet och lågmält, fällde upp korten framför ansiktet och granskade dem.

– Du behöver inte vara orolig för hennes skull, Ekmarck, sade han. För vid pass ett år sen var jag en sorts ridknekt åt fru Barbro Backe. När jag lämnade tjänsten, trodde jag nästan, att hon skulle sakna drängen. Men det var inte fallet. Vad hon då saknade var pengar. Nu tror jag inte, att hon saknar någonting.

Magistern tog åter till korten för att avsluta spelet stående. Men majoren drog honom ned på stolen. Fru Barbro hade rättaren och flera manliga tjänare. Hon kunde väl inte vara annat än glad att slippa en sådan bönhas som magistern. Magistern svarade helt beskedligt, att Billman kunde ha rätt, och han stannade vid spelbordet och vid flaskorna. Men efter en stund blev han åter orolig.

– Det rinner mig i hågen, sade han, att fru Barbro i alla fall tör vänta mig hem. Hon är så angelägen att få underrättelser från Hilleborn.

Bourmaister sade:

– Det är tids nog i morgon. Då kan du hälsa henne, att bergmästarn drivit bort de flesta av den här släkten. Och att den siste Bourmaister ber om anstånd ännu en vecka, så ska han nog släpa sig hädan.

Billman brast i skratt.

– För alla de gånger jag sagt dig, Gert, att fru Barbro köper Hilleborn för din skull alldeles som bonden köpte stian för grisen. Du vore väl tokig, om du inte följde med i köpet.

Gert Bourmaister reste sig upp. Av sjukdom och dryckenskap var han så matt i benen, att han måste stödja sig mot bordet.

Han sade:

– Tror du Ekmarck ett enda ord av vad den där karn pratar?

Magistern svängde med huvudet fram och tillbaka. Han var så drucken, att han inte skönjde korten och likväl tycktes det honom att hans yrsel var långt ifrån tillräcklig. Han slängde med huvudet som om han velat slänga ut den sista droppen förnuft.

Han lallade:

– Kvinnfolk, gossen min, kvinnfolk släppa inte kammen förrän de tappat sista hårstrået. Så heter det, ja. Och Barbro har ett hår. Nej, gud vad det är vackert. Nog blir det en gosse – en gosse – en gosse – som reder ut Barbro Backes hår.