Читать книгу: «Dansen på Frötjärn», страница 3

Hon gick väl många mil och ingen vågade röra henne. Hon gick väl så långt som till månen. Ända till dess, att den räven Lilja blev henne för slug. Han tog henne så vackert under armen, och hon kunde alls inte tro, att det var Lilja. Men när hon kom i allén förstod hon, att Lilja lurat henne. Då började hon skrika:

– Tar du mina smycken, du girigbuk? Tar du mina ögon, du girigbuk? Tar du min salighet, du girigbuk?

Därmed fortsatte hon hela allén uppför och kände en stor lättnad vid att få skrika. Men när hon kommit upp på gårdsplanen, såg hon Lill-Abraham och Marianne. Nu tiger jag, tänkte hon, nu måste jag tiga. Jag är väl inte människa att skämma ut mig inför mina egna barn. Vad ska de tänka om mig?

Hon gjorde våld på sin mun, hon höll armen för. Det hjälpte icke. Hon var maktlös. Den där människan, som hon vaktat så många långa år, nu hade hon sluppit lös. Det var hon som skrek.

Och hon skrek ännu i förstugan och trappan. Men i alla fall skulle hon väl tystna, när hon gick förbi Britas dörr. Där stod den blinda i dörröppningen. Nu skulle hon väl visa, att hon var en kristen människa. Hon kunde väl inte plåga livet ur sitt blinda barn.

Och verkligen gick det lyckligt. Ty just som hon kom uppför trappan mötte hon Judith. Herr Abraham gjorde ett tecken, att Judith skulle gå åt sidan, och flickan tryckte sig upp mot väggen. Det var som förr, när hon hade dansat och mor kom på gången. Och nu fick hon äntligen makt med sin mun och sade:

– Du! Du har vackra ögon, du!

Hon sade det alldeles lugnt och naturligt. Kanske endast lite för högljutt. Och strax därpå brast hon i skratt och måste åter trycka armen mot munnen.

Herr Abraham förde henne uppför trappan in i tornkammaren. Han skruvade igen fönsterluckorna och Lill-Abraham satte en järnslå för dörren. Så måtte de väl vara belåtna.

Och fru Gunhild kände det som vila efter stora, årslånga ansträngningar. Nu behövde hon icke längre rädas för vännen, som ville locka henne ut på all världens krokiga vägar. Nu behövde de alls icke tvista, de två. Dörren var stängd.

IV

Till slut var det endast Brita, som hörde ljudet av mors steg, när hon vandrade av och an i tornkammaren. Det hördes i gröna rummet men ännu tydligare i gången. Det var likt det jämna dunkandet i ett stort urverk. Det kunde också förliknas vid ett hjärtas slag. Mitt på dagen blev det ojämnt och upphörde, för att åter begynna strax efter solnedgången.

Ibland kom herr Abraham in till Brita för att trösta. Men han fick icke sagt många ord, förrän den blinda kröp bakom sängen och gömde sig. Så länge far höll mor innestängd, ville hon icke tala med honom. Alla hade de svikit mor. Marianne och Lill-Abraham hade gått över på fars sida. Om mor låtsades de ingenting veta. Aldrig smögo de sig uppför torntrappan, aldrig lyssnade de utanför dörren, aldrig gjorde de ett försök att rubba järnslån.

Och Judith dansade och sjöng.

Men slutligen lyckades Brita övertala Judith. En dag, när far och bror rott över Vassviken, sprang Judith ned i slöjdboden efter fil och hammare. Hon rusade uppför spiraltrappan och utan att få fram ett ord räckte hon verktygen åt Brita. Den blinda undersökte dem med händerna. De gingo bort till torntrappan och öppnade dörren. Men kommen mitt i trappan greps Brita av skälva och måtte sätta sig.

Judith fortsatte ensam. Hon stod framför dörren, med vänster hand tog hon järnet och började fila. Gång på gång slant filen ur skåran. Hon stödde skaftet mot bröstet och filade uppifrån och ned. Knogarna blödde, bröstlappen fläckades. Hon hörde Brita skrika i trappan. Då tog hon till hammaren och började slå av alla krafter. Bäst hon slog, gick hammaren av skaftet. Brita kom uppför trappan. Och bakom henne herr Abraham.

Far tog hammaren och satte den åter på skaftet. Han granskade bekymrad filen och stången.

– Kära barn, jag förstår, att ni vill komma in till mor. Men inte går det an att förstöra låset.

Han tog fram den lilla hänglåsnyckeln och den stora nyckeln till dörren, lyfte av bommen och öppnade. Han sköt Judith framför sig, tog Brita kring livet och lyfte henne över tröskeln.

– Där sitter kära mor, sade han och pekade in i halvmörkret. Judith blev stående. Brita började treva sig framåt, men Judith grep henne hastigt i klänningen.

– Det är inte mor, viskade hon.

– Jo, sade herr Abraham. Det är nog kära mor. Fast hon har förändrats. Mor har blivit gammal.

Han gick bort och öppnade fönsterluckan.

Fru Gunhild förblev orörlig, hon såg varken på herr Abraham eller på barnen. Hon höll huvudet vridet åt höger, ögonen rörde sig och läpparna rörde sig.

– Ja, ja, sade herr Abraham och torkade pannan med rockärmen. Här kan kära Gunhild se Brita och lilla Judith. De vill veta, hur mor har det.

Han fuktade läpparna med tungspetsen och fortsatte:

– Barnen ha visst fått för sig, att mor gärna skulle vilja gå ut, men att jag hindrar. Är det så? – Ja, vi ska fråga, så att kära mor vill svara. Så här ska vi fråga: När vill kära mor gå ut?

Fru Gunhild svarade:

– När han kommer.

– När han kommer, upprepade herr Abraham. Nu ska vi fråga så här: Vet jag, eller vet barnen vem han är? Eller när han skall komma?

Fru Gunhild fällde ögonlocken till hälften och smålog:

– Det vet inte du.

Nu började Brita åter treva sig fram, men för varje steg makade sig fru Gunhild längre in åt väggen. Brita hörde, hur klädet rasslade mot muren. Hon stannade.

– Jag är mors blinda flicka. Kanske att mor vill säga mig något? Eller kanske att mor vill klappa mig?

Med en snabb rörelse vred fru Gunhild huvudet från höger till vänster, inåt väggen. Hon sade:

– Jag minns inga blinda.

– Kära barn, sade herr Abraham, låt oss nu lämna mor i fred.

Han slog åter armen kring Britas liv och skjutande Judith framför sig lämnade han tornkammaren. —

Fru Gunhild visste väl, att dörren var stängd med regel och bom. Men det bekymrade henne icke. En dag skulle han komma, och han hade nog medel att spränga en dörr. Under tiden väntade hon lugnt och blev slutligen så bekväm, att hon knappt gitte resa sig ur stolen. Om natten vandrade hon, därför att hon måste vandra.

Varje morgon kom Elin med mat, öppnade fönsterluckan och städade rummet. Fru Gunhild talade med henne. Hon frågade aldrig efter barnen, men hon frågade efter skörden, efter korna, efter lin och ull, väv och garn. Ibland klagade Elin över herr Abraham. Nu var han värre än någonsin, det var knappt att tjänarna kunde härda ut. Fru Gunhild rynkade pannan och skakade på huvudet.

– Jag skulle kanske ha stannat lite längre, sade hon. Det var ju inte så brått.

Elin för sin del trodde, att fru Gunhild ganska väl skulle kunna sköta hushållet. Sjukare var hon icke. Bara att hon sluppe se sina barn, tydligen var hon rädd för barnen. Det behövdes bara att Brita eller Judith stod bakom dörren, för att hon skulle krypa längst in i fönstersmygen och vända ansiktet mot väggen.

Eljest var hon så förnuftig, att hon kunde läsa i bok. De små kopparsticken använde hon som spelkort och lade patience efter obegripliga regler. De sju Dygderna bytte ofta valör, men ständigt stack Visheten över de andra, varande den förnämsta bland dygder.

Så pass klok var fru Gunhild.

Och när general Bourmaister – kusin Albrecht – kom på besök, kände hon genast igen honom och räckte fram hand. Kusin Albrecht var hetsig till humöret och stark i rösten. Han bannade herr Abraham för hans snålhets skull och befallde honom att bära kistan med smyckena upp i tornkammaren. Han knuffade kusin Gunhild i sidan och frågade:

– Det är väl ändå trevligare för ett litet fruntimmer att ha sina smycken hos sig?

– Ja, du! sade fru Gunhild och skrattade. Från den stunden använde hon mycken tid till att pryda sig. Det beredde henne en stor fröjd. Men hon hade delvis glömt, hur man använder smycken. Därför kunde det hända, att hon satte en brosch i håret, knöt en halskedja kring midjan, fäste en kam i bröstlappen eller behängde klänningsfållen med örhängen. För andra människor kunde det ju se besynnerligt ut. Men hon kände hans smak, och det var för honom ensam, hon smyckade sig.

Och barnen fingo icke se henne.

–

Var hon en dag riktigt dristig och oförsagd, ställde hon sig i fönstret för att se på Judith. Kastade Judith en blick uppåt tornfönstret, drog hon sig hastigt tillbaka. Men det hände så sällan. Judith hade fått en lekkamrat. Hon var väl femton år nu, eller sexton.

När generalen besökte Hviskingeholm hade han fört med sig sin yngste son, sin Benjamin, Henrik Bourmaister, nyligen bortkörd från kadettskolan för sju gånger sjuttio synders skull. Herr Abraham var icke glad åt besöket, som skulle räcka från påsk till jul. Men generalen domderade och svor och tog slutligen till plånboken för att betala i förskott. Det bevekte. Och sålunda blev Henrik Bourmaister Judith Liljas lekkamrat. Men för fru Gunhild skulle detta få en oväntad betydelse.

Knappt hade Henrik Bourmaister varit två månader på Hviskingeholm, förrän han övertalat kusin Judith att följa honom till främmande länder. Eller också var det Judith som övertalat kusin Henrik – det är ovisst vilketdera. Det gällde att passa en dag, då herr Abraham farit till staden för att sälja smör och hudar. Vanligen gav han sig i väg vid tretiden på morgonen och återvände till aftonvarden. Under tiden skulle Henrik och Judith taga de snabbaste hästarna och före kvällen skulle de vara långt utom räckhåll.

Brita blev genast invigd i planen och höll den för god. Själv var hon blind och kunde gärna sitta i gröna kammaren på Hviskingeholm. Men med Judith var det en annan sak. Var icke Judith lik mor? Hade hon icke fått mors livliga sinne? Dröjde hon länge i hemmet, skulle väl far göra henne förryckt med sitt eviga gnäll. Och när far slutade, skulle Lill-Abraham taga vid. Till slut skulle väl Judith spärras inne i kammaren liksom mor, och Brita skulle ständigt höra samma ljud av steg, gagnlösa steg. Så var det bättre, att hon red med kusin Henrik till främmande land.

Om mor visste, så tänkte hon säkert som Brita. Och hölle det icke heller för orätt att taga strumpkassan och giva åt Judith.

Midsommarafton som var en fredag, skulle det ske.

Brita kunde nästan tro, att mor i alla fall anade något. Ju närmare den dagen kom, desto snabbare och oroligare ljödo hennes steg. Icke ens om dagen höll hon sig stilla. Kanske att Elin, den lösmynta snärtan, sladdrat bredvid mun. Elin hade också fått del av hemligheten. Det var hon, som ändrade kusin Henriks helgdagsdräkt, så att den skulle passa Judith. Judith skulle resa som en förnäm ung herre, och Henrik skulle vara hans ridknekt.

– Så låter du bli att pussa mig, sade Judith. Aldrig såg man väl en ridknekt pussa sin herre.

Kvällen före midsommarafton gick Brita in i fars kammare och tog hundra riksdaler ur skåpet. Det hade hon väl förtjänt på alla sina strumpor. Och dessutom skulle hon ju ständigt sticka strumpor, som far finge sälja —

Klockan fyra på morgonen åkte herr Abraham bort från gården. Genast steg Judith upp och klädde sig. Byxorna voro snäva, livrocken lång och vid med sammetsuppslag, västen guldstickad.

Brita klippte hennes hår.

När hon tog farväl, stack hon mors nycklar in under Britas huvudkudde. Den blinda hörde dem skramla, hon viskade:

– Kanske att Judith skulle ta farväl av mor först —

Judith hörde henne icke eller tänkte icke på, vad hon sade. Hon sprang genom gången och nedför vindeltrappan. Hon hörde, hur hästarna skrapade i gräset under lindarna.

I detsamma kom hon att tänka på, att Brita hade sagt henne något om mor. Det oroade henne. Hon tänkte: jag springer upp och frågar Brita. Det tar ett ögonblick.

När hon kom i gången, hörde hon Brita snyfta.

– Varför gråter Brita? skrek hon. Och genast tog ekot hennes ord och kastade från vägg till vägg.

Brita satte sig upp i sängen.

– Skall jag inte gråta, när syster vill fara sin väg utan att taga farväl av mor.

Judith blygdes över sin glömska.

Hon undrade, om hon borde gå rakt fram till mor, kyssa henne på kinderna och genast vända om? Eller om hon skulle säga något? Mor skulle ingenting förstå, och det tog alltid sin tid. Kanske mor sov, då borde hon icke väcka henne. Eller kanske att hon talade med sin vän, eller lekte med smyckena, då borde hon icke störa henne.

När hon lyfte av järnet, hörde hon, att mor började springa omkring i kammaren. Hon vred om stora nyckeln och gläntade försiktigt på dörren. Det var skumt i kammaren, hon såg ingenting. Men plötsligt stack mors hand ut genom dörrgläntan. Judith blev mycket förskräckt och ofrivilligt stötte hon till dörren. Mor skrek till. Judith slog upp dörren på vid gavel och tog mor i famn.

– Kära hjärtanes, lilla mor, klagade hon, att jag skulle göra dig illa just nu!

Fru Gunhild sköt henne varligt ifrån sig.

– Så så, sade hon. Jag kommer ju, jag kommer ju. Jag är strax färdig.

Hon sprang bort till fönstersmygen, till skrinet. Hon krafsade ihop smyckena och hängde dem på sig, var hon bäst kunde. Judith gick fram emot henne för att ännu en gång taga henne i famn.

Då hände det, att fru Gunhild för första gången på många år icke vände bort sitt huvud utan såg dottern rakt i ögonen.

– Ja, ja, sade hon, nu skall du icke behöva vänta längre. Nu är jag färdig.

Hon gick mot dörren. Judith ställde sig framför henne.

– Känner icke mor igen mig? Det är väl för klädernas skull?

Fru Gunhild log emot henne.

– Jo, käre, jag känner dig nog. Kom nu, kom nu. Herr Abraham reste till staden. Känner du Lilja, käre vän? Kom nu och gå vid min sida. Du har vackra ögon, kära min vän. Jag har ju väntat på dig, kan tänka. Kom nu.

Judith förstod, att mor icke kände igen henne. Hindrade hon henne med våld från att lämna kammaren, skulle hon kanske skrika och väcka hela huset. Judith sprang därför in i fönstersmygen och ropade att mor glömt sina vackraste smycken. Fru Gunhild tvärstannade. Hon började treva över kläderna och håret. Slutligen vred hon huvudet åt sidan och skrattade till:

– Kom nu. Något skall väl Lilja ha. Kom nu.

Hon lyfte sina kjolar och steg över tröskeln. Judith rusade förbi henne ned i gången in i gröna kammaren.

– Mor kommer! skrek hon. Mor kommer!

Brita stötte henne ifrån sig.

– Vad är det nu, du säger?

– Mor kommer. Hon tror att jag är han, som hon väntar. Mor kommer i trappan.

Då började den blinda skälva i hela kroppen.

– Hjälp mig, syster, för guds skull hjälp mig! Hjälp mig ut i gången. Aldrig mer får jag höra mors steg i gången.

Hon tumlade ur sängen. Judith måtte stödja henne under armbågarna. De gingo ut i gången och ställde sig upp mot väggen. De hörde att kära mor gick i torntrappan. Hon stannade ett ögonblick på varje steg. Slutligen kom hon till synes. Hon såg sig icke omkring, hon gick gången framöver bort mot vindeltrappan.

– Gud hjälpe oss, nu stiger hon nedför trappan!

Brita sade:

– Vill du inte unna mor att vara fri en enda dag? I år har hon suttit däruppe och i år skall hon sitta där. Vill du inte unna henne en enda dag? Gå nu vid hennes sida och gör som hon befaller.

Judith snyftade till:

– Nu gör Brita mig olycklig för allan tid.

Brita sade:

– Kära syster, var barmhärtig mot mor.

Judith gick då efter mor och sällade sig till henne. Mor viskade i Judiths öra. Och de gingo arm i arm in under lindarna.

När Henrik Bourmaister såg dem komma, slog han hästen på länden och skrek:

– Nu är djävulen lös! Skall jag rida med moster på sadelknappen?

Judith tecknade, att han skulle vara tyst. Men Henrik fortsatte att svärja. Han drog i tyglarna, så att hästen stegrade och gnäggade. Fru Gunhild viskade i Judiths öra.

– Mor vill åka härifrån, sade Judith. Kära Henrik, spänn för kareten och låt oss åka.

Henrik ledde hästarna mot stallet, han vände sig om och sade:

– Jag skall spänna för kareten. Men sen är det jag, som rider i sporrsträck härifrån.

– Kusin har sin vilje.

Men när Henrik gått in i stallet, brast Judith i gråt. Och fru Gunhild frågade:

– Varför gråter kära min vän? Nu får vännen sin vilje, jag följer honom så långt det än bär. Kära min vän har vackra ögon. Kom nu.

Henrik körde fram med kareten och fru Gunhild steg upp. Henrik frågade, vem som skulle köra, och Judith svarade:

– Det finns nog inte dräng på gården, som vågar köra för mor. Jag får väl klättra upp på bocken, jag.

Henrik sköt henne åt sidan och klättrade upp på bocken. Judith bad honom, att han måtte gå sina egna ärenden och icke göra sig olycklig för deras skull. Men Henrik klatschade med piskan och bjöd henne att taga plats bredvid mor. När allt var färdigt, vände han sig mot Judith och frågade:

– Vet också kära kusin, vad hon gör? Har kusin tänkt efter en smula? För moster är det här ett påhitt, för oss kunde det ha varit något annat.

Härpå visste Judith ingenting att svara. Och sedan Henrik dröjt några ögonblick, klatschade han ånyo med piskan. Brita hade hunnit utför trappan, ut på gården. Hon stod i solen och vinkade med båda händerna. Hjulrasslet hörde hon, men visste icke rätt, var vagnen for fram. Därför viftade hon än åt det ena hållet än åt det andra. —

Liljornas gamla karet, fjäderlös, med nött lackering, glappande dörrar, skallrande spräckta fönster skramlar vägen framåt. I samma vagn for Gunhild Bourmaister, tjuguårig, till Hviskingeholm.

Nu är hon lycklig och hon vill gärna, att goda människor skola se henne. När hon möter någon, sticker hon ut huvudet och nickar eller hälsar vänligt med handen. Och människorna stanna och kunna icke taga sina ögon ifrån henne.

En och annan ropar något eller slår ihop händerna eller slår sig på knäna. Som man gör när ett brudfölje drar fram.

De åka en mil och två mil, det går i raskaste trav. Kärvännen är blek. Men fru Gunhild är alls icke trött.

Vid Lillhammars kyrka måste hästarna rasta. Där håller en gammal bonde med sin kärra. Smörbyttor och hudar har han i vagnen. Han skall åka till staden för att sälja. Kan tänka, att det var fint för honom att komma i följe med bruden.

Fru Gunhild är icke riktigt nöjd med att ha bondkärran skramlande bakom sig. Men det är en småsak. Bara kusken ville köra fortare. De stampa och stampa på samma plats. Därborta glittrar Vassviken. Det är naturligtvis en annan sjö. Men den glittrar som Vassviken.

Fru Gunhild skriker till.

Kareten har stannat framför Hviskingeholms breda trappa. Där står Lill-Abraham, där står Marianne, där står Brita. Och herr Abraham själv öppnar vagnsdörren. Fru Gunhild kastar sig över sin vän och ber honom hjälpa. Skall hon nu spärras inne till evig tid?

Då hör hon vännen viska: Mor kära – mor kära —

Med ens blir hon lugn och sansad. Hon har ju barnen ikring sig. Hon är väl inte människa att skämma ut sig inför sina egna barn. Och för att visa dem, att hon alls icke är så tokig, vänder hon sig till sin spenslige kavaljer och säger med ett kort skratt:

– Nog vet väl jag, att du är Judith Lilja.

Hon följer herr Abraham upp i tornkammaren. Dörren stänges. Dagarna äro varann lika, nätterna äro varann lika. Så till vida har fru Gunhild Bourmaister redan inträtt i evigheten.

DANSEN PÅ FRÖTJÄRN

I

Kroken heter en sjö, som ligger inom Raslinge, Hulinge och Stora Hammars socknar. Den sträcker sig från Frötjärns häll i norr till Falla forsar i söder. Mellan Frötjärn och Raslinge är sjön smal och grund med vassrika stränder och ett yvigt sjögräs, som endast lämnar en trång ränna öppen för båtarna. På västra stranden ligga Stenbyböndernas gårdar, Storgården, Lillgården och Mellangården, som också kallas Losätra. På norra stranden ligger Frötjärn och på den västra Frösevi, en utgård under Bourmaistrarnas Hilleborn. Kring Raslinge klint gör sjön en vid båge. Där lyser en vit kyrka ut över bukten, och där är vattnet djupast och mörkast. På klintens sydsluttning ligger Herrlestorp, släkten Schagers stamgods. Sjön svänger nu åt väster och når, smalnande mellan höga stränder, berget Vesslan. Bakom Vesslan ligger Hoby, bergmästare Rygells gård. Från berget studsar sjön tillbaka mot sydost. Här går en ström med ständigt oroliga små vågor och virvlar, ett ständigt sorlande glitter ända fram till Bånga. Åter flyter sjön ut i en vid bukt, stillsam med låga, odlade stränder; svänger varligt kring lövträdsuddar och riktar sin spets mot söder, mot Falla. Det är Kroken, en ganska djup sjö med stränder av granit mellan Raslinge och Vesslan med höga grå hällar, som här och var öppnas i gulröda, skimrande skrevor, med mörka skogar av gran och tall, med björkar vid Frötjärn, ekar, lindar och lönnar vid Vassbro, med de präktigaste åkrar vid Bånga, med gruvor vid Hoby, svarta smedjor vid Falla.

På Kroken färdades mamsell Malin Hamrin, när hon om lördagskvällarna for till dansgille. Hon var då om dags den, som dansade mest i Raslinge, och aldrig behövde hon sakna tillfälle eller kavaljerer. Det dansades på Herrlestorp, det dansades på Falla, det dansades vid pingst och Johannes och skördefest på Stenby backe. Men på Bånga dansade fänrik Billman var dag i veckan, så snart ett kjoltyg fanns att tillgå, och dansade med mycken kraft och hurtighet. Mamsell Hamrin rodde helst till Bånga. Gården var ett ungkarlsnäste med dåligt rykte, och kära far Hamrin såg ogärna, att hon tog den vägen. Kära far var eljest en beskedlig karl, som gav dottern all tänkbar frihet. Hon brukade den så länge och grundligt, att det till sist blev skvaller och ledsamma ord i lönndom.

Då kom Rygell från Hoby och tog henne till sig. Han ville lära henne att arbeta. Fin sömnad räknade han inte för arbete. Han gjorde henne till fru på Hoby, som då var hans enda gård och ett skräpigt och förfallet näste. Hon fick bara två pigor, som tillika skulle mjölka korna och klippa fåren, hon fick inte ett enda dagsverke av drängarna varken i köksträdgården eller parken. Hon skulle arbeta. Och hon arbetade. Men om helgdagskvällarna rodde hon över till Bånga eller till Falla eller gick till fots hela den långa vägen till Hilleborn, där det också dansades. Det kunde Rygell inte lida. Hon dansade bort sina krafter och hennes krafter voro hans, så sant som maten var hans, som hon åt. Han knappade in på maten, lilla frun fick svälta. För skams skull kunde hon inte glupa på bjudningarna, och hemma fick hon litet. Från dansen lät hon icke omvända sig utan arbetade, dansade och svalt. Till slut blev hon liten och lätt, så att fänriken svängde henne, som man svänger en fjädervippa. En midsommarnatt dansade hon tolv timmar i sträck på Bånga. Då bröt blodet fram ur lungorna, kavaljeren blev röd och damen vit. Hon dog under linden på Bånga. Där leker väl själen än, när linden blommar.

Bergmästare Rygell rodde själv över och hämtade kroppen. Han rodde så taktfast och lugnt att alla människor förvånade sig, ty på den tiden var han inte så känd i Raslinge. Han begravde hustrun i Hulinge och trivdes sedan illa i den socknen. Då köpte han Frötjärn, som ligger avväga, en halvmil från stora landsvägen och ungefär lika långt från Raslinge kyrka. Ensamheten passade honom bäst, han var en hart när otröstlig änkeman, fast sorgen kom litet till synes.

På Frötjärn uppförde han en manbyggnad av sten i två våningar, putsad, med stor stentrappa och med sandstensornament kring dörrar och fönster. Inredningen blev därefter, ganska frikostigt tilltagen. Han gav stället i morgongåva åt sin andra hustru, en prästdotter från Stora Hammar. Hon var tjugu år yngre än bergmästaren, och han önskade att den ensliga gården skulle bliva hennes änkesäte. Han ägnade mycken omsorg åt trädgården, gärdade den med dubbla häckar och diken, djupa som gravar. Han satte galler för bottenvåningens fönster, införskrev från Danmark tvenne jättestora doggar med svarta, hiskliga gap och satte en enögd, besvärligt ful karl till rättare. Rygell hade själv förlorat vänstra ögat och ansågs i övrigt vara ovanligt ful.

Frötjärn ägde likväl sina behag. Trädgården hade full södersol och var särdeles rik på rosor. Rummen voro lagom stora, något mörka, möblerade med de vackra Battwhylska möbler, som räddades vid stora branden på Falla anno 42. Fru bergmästarinnan fann sitt nöje i att hålla dessa möbler fria från damm och mal. Hon födde dessutom sin man tre barn, en gosse och två flickor, vilka av någon anledning sändes till släktingar för att uppfostras. Huruvida hon hyste någon böjelse för dans är okänt. För resten dansade man inte längre så flitigt kring Kroken. Stenbybönderna skördade numera för Rygells räkning och funno ingen anledning att dansa. På Frösevi satt mamsell Hamrins bror Karl som arrendator under sin svåger. På Herrlestorp vankade gamla nåden Schager av och an, vred sina händer och räknade skulderna på fingrarna utan att de därför blevo färre eller lättare att gälda. På Falla var allting slut. Gamle greven och grevinnan bodde som inhyseshjon i bottenvåningen, som förut varit ekonomivåning, och unge greven tjänstgjorde som bruksbokhållare. Bånga var väl ännu i Billmans ägo, men skulderna växte oavlåtligt.

Kommerserådet Bourmaister kallade bergmästaren till Hilleborn. Där steg ingen in utan att först ha skrapat smutsen av fötterna. Men när bergmästaren såg de dyrbara mattor, som täckte golvet redan i förstugan, nöjde han sig icke med att skrapa utan drog av stövlarna och lämnade dem på trappan. Det roade kommerserådet. Han höll sig emellertid allvarsam och gick rakt på sak.

– Min bäste Rygell, sade han och höjde sig något på tåspetsarna, Billman lär ska sitta trångt på Bånga. Vaba? Och nu förljudes det, att min bäste herre skulle vilja fiska i grumligt vatten. Lyd mitt råd och låt bli. Min bäste herre har grävt gropar förr, sägs det. Namnet börjar bli beryktat. Det är inte riktigt honnett, och väcker till sist ont blod.

Härtill svarade Rygell:

– Seden tar man sig i ungdomen, herr kommerseråd. När jag gick i latinskolan, hade jag ingen matsäck. Då satte jag mig bredvid dem, som hade. Och vad som föll ur deras påsar, och vad de ratade, det tog jag och mättade mig. Sen dess har jag för vana att taga upp, vad andra tappa. Men vill kommerserådet satsa något på Bånga, så tör väl Billman hålla sig kvar ett år eller två.

Kommerserådet visste inte, hur han fort nog skulle bli av med bergmästaren. Gubben tassade i strumplästen ur rum i rum, som om han inte funnit vägen ut. Och det tycktes kommerserådet, att han med sitt enda öga upptäckte så många dolda sprickor och hemliga skavanker i all härligheten, att Hilleborn inte längre kunde räknas för ett solitt och burget hem. Billman fick sedermera någon hjälp av kommerserådet men icke tillräcklig.

Rygell blev allt sämre tåld vid Kroken. Hans båt, som var ett svarttjärat åbäke till eka, utsattes för åtskilliga missöden och sjönk slutligen utanför Raslinge klint tack vare två borrhål i akterbrädan. Rygell sam som en gammal utter och lyckades även föra sin rättare i land. Han hette Jon och var sin husbondes redskap både i stort och smått. Efter den betan gingo de ogärna i båt. Bergmästaren skaffade sig en stadig trilla och en seg och sedig häst, som inte ens de svarta smederna vid Falla förmådde skrämma. Hovarnas takt och hjulens gnissel voro snart väl kända kring Kroken. Den som hörde dem, släppte genast vad han hade för händer, gick in i sitt hus, reglade dörren och sköt till fönsterluckorna.

Vad fru bergmästarinnan beträffar, var och förblev hon så gott som okänd för grannarna. Ingen såg henne, ingen visste någonting om henne. Tiggare, som vågat trotsa de hiskliga danska doggarna och den ännu hiskligare rättaren, påstodo, att hon var trind och saktmodig och givmild. Hennes andhämtning var plågsamt kort och tung, antingen på grund av fetma eller därför att hon led av astma. Hon talade föga och lågmält. Hon gick tyst och följde alltid utmed väggarna. Hon skydde färger, så att man i halvdunkel svårligen urskilde hennes gestalt. Ansiktet var gulgrått, ögonen höll hon alltid nedslagna, som om hon sökt någonting på golvet.

I början av femtiotalet dog bergmästarens andra hustru. Få människor hade reda på, när det skedde, eller hur det skedde. Även begravningen försiggick i all tysthet. Ett urblekt, från hattkullen slakt hängande sorgflor angav, att bergmästaren åter var änkling. Under två eller tre månader var hans öga rött och sjukt av gråt.