Читать книгу: «Leonna», страница 23

De inträdde i salen, och lyssnade vid Petters kammardörr; intet ljud, intet andedrag hördes; de tviflade om någon var i rummet, och sågo tvehogsne på hvarandra. Slutligen när de öppnade dörren, sågo de honom liggande utsträckt på en soffa; rullgardinen var nedfälld, pastorn gick och drog hastigt upp den, i tanke att han dervid skulle vakna, men han förblef orörlig; de närmade sig och funno honom – död.

«Der har jag bekräftelse på min oro, min obestämda aning,» sade Brandén, i det han med fasa betraktade liket af den man, med hvilken han talat få timmar förut, och funnit så omedgörlig att förändra sitt kropp och själ förstörande lefnadssätt.

«Nu är det icke tid att undersöka huruvida han dött en naturlig död eller ej,» fortfor han efter en kort tystnad, «vi skola söka freda hans minne från misstankar och vanära, och hans familj från nesa och blygd.»

Hans ögon föllo på ett sammanviket papper, som låg på en framför soffan stående stol. Det var en bön till den «fordna vännen» att antaga sig hans hustru och barn, ty han kände att han ej kunde öfverlefva förlusten af sin heder och egendom – sedan två dagar visste han, att han skulle blifva afsatt från tjensten.

Deras första omsorg var att förafskeda den ryska köpmannen, innan han fattade några misstankar. De gingo således upp till honom, der han med stor otålighet väntade dem. De sade, att de funnit herr Nordenskans mycket sjuk, men att de gingo i borgen för hvad han hade att fordra; ty Brandén var öfvertygad, att Leonna ville göra en uppoffring för att rädda brodrens rykte. Det lyckades förträffligt. Ryssen hade större förtroende till löftesmännen än till den, som uppehållit honom så länge med fagra löften.

Varsamt upplyste herrarne sedan Marie om sanningen, och nödvändigheten att ännu dölja dödsfallet. Hon syntes i deras ögon taga saken någorlunda kallt, man var nöjd med allt hvad de företogo. Tjenstfolket underrättades på ett skickligt sätt, att deras husbonde var sämre – ty illamående hade hans fru redan om morgonen sagt honom vara. – Han ville, sade de, ej blifva störd af någon, således fick ingen gå in, men herrarna sjelfva skulle qvarblifva öfver natten (hvarföre äfven bud afgick till pastorskan, på det hon ej vore orolig när hennes man icke kom hem). Det anbefalltes den största tysthet åt den, som bäddade sängarne i gästkammaren o. s. v. När folket kom i rörelse andra dagen, sades det att den sjuke aflidit om natten, och att båda herrarne och äfven hans fru varit närvarande vid hans död.

Oaktadt all deras omsorg voro dock många rykten i omlopp. Den egentliga orsaken till hans död blef likväl aldrig bekant, ty af lätt begripliga skäl tillkallades ingen läkare. Några trodde att han tagit förgift, andra glunkade om strypning, emedan halsen var blå. Säkrast var att förmoda, det en sammanpressad förtviflan och häftig sinnesrörelse dödligt inverkat på hans af nattvak och starka drycker försvagade fysik. – Dervid vilja vi hålla oss, och kasta nu en slöja öfver den olycklige – en af de många som vandra bort, i medvetande af ett helt och hållet förfeladt lif. De äro, utan att väcka någon saknad, varnande exempel för andra. —

Följderna voro de vanliga; gården försåldes på auktion tillika med all lösegendom; ingenting skulle återstått för enkan, om icke kreditorerne varit hederliga nog, att ropa in det nödvändigaste af kläder och husgeråd. Leonna förklarade i vittnens närvaro, att hon, med svägerskans samtycke, upptog den lilla flickan till fosterbarn, utomdess skänkte hon Marie tvåtusen Rubel, hvaraf hon årligen skulle få intresset; kapitalet skulle likväl stå inne hos Brandén.

Vid denna, af Marie så litet förmodade godhet, brast isen som omgifvit hennes hjerta. Hon störtade i sin svägerskas armar och biktade, hvad hon ännu trodde vara henne en hemlighet, att barnet hvarken var hennes eller Petters. Likväl sade hon sig ej känna dess föräldrar. Att denna handling förbittrat hennes lif, att hon hade sökt sin tröst i andaktsöfningar, sade hon, men ingen frid hittills funnit. Nu, sedan hon lättat sitt hjerta genom denna bekännelse, hoppades hon, att det blefve annorlunda. Hon ville lefva ett stilla, ångerfullt och heligt lif, hos de förr omtalta bönesystrarna i grannskapet.

Både Leonna och fru Brandén ogillade högeligen hennes beslut, och sade att ett sådant sällskap icke vore henne nyttigt.

«Ett sådant overksamt lefnadssätt gagnar ju hvarken dem sjelfva eller andra,» sade den sistnämnda, «och deras gudsfruktan förstår jag mig icke på; ty värre och ofördragsammare menniskor, i att häckla och dömma andra, har jag aldrig ännu sett, och med all deras skenhelighet» —

«Så dömma de förblindade verldsmenniskorna alltid,» inföll Marie ifrigt, «men säg sjelf om icke de af nåden upplysta lättare och bättre skola varseblifva andras synder och själsförderf, än de, som ännu lefva i blindhet och mörker?»

«Må så vara; men Jesu gudomliga lära säger oss, att vi skole icke döma, – utan förlåta och öfverskyla vår nästas fel och svagheter, och föregå dem med goda exempel, i det att vi lefva och verka bland menniskor, och ehuru utsatta för samma frestelser, likväl bibehålla oss renhjertade i sanning, tålamod och kärlek till våra medmenniskor; i stället for att likt dessa göra oss förhatliga genom elaka omdömen och förakt för andras öfvertygelse.»

Marie syntes förnärmad; hon aflägsnade sig tigande, och blef vid sitt beslut. Likväl trifdes hon icke länge hos dem; det behöfdes icke många veckor, sedan hon sett och hört dem i deras husliga krets, att inse huru rättvist fru Brandén bedömt dem.

Hon flyttade sedan tillsammans med fru Snabbeck. Genom henne erhöll hon arbetsförtjenst, och verksamheten lifvade hennes själ. Hon hade nu ett mål, hvarföre hon lefde; det var att vårda dens ålderdom, som vårdat hennes egen barndom. Småningom fattade hon äfven smak för annan lektyr; den förskaffade henne förströelse och gaf henne begrepp om många saker, hvarpå hon aldrig förut hade tänkt. Hon blef tolerantare i sitt omdöme om andra, fann att man kunde förena arbete och bön, ett muntert sinne med religiositet. Men i de fordna «själafränderna» jäste hatets galla. —

Leonna lefde ett trefligt, verksamt och välgörande lif på sitt kära Grönskog, i fullkomlig okunnighet såväl om det, som rörde Feodor, som hvad förtal och elakhet sammanväfde på hennes bekostnad.

Återseende af gamla bekanta

Läsaren måste nu förflytta sig många, många mils väg från den ort, dit vi förlagt vår sista skildring; vi föra honom till en af oss förr omtalad paviljong, tillhörig en viss af oss känd familj, boende i en viss ehuru onämnd rysk stad. – Ett rundt bord, öfvertäckt med en blå och hvit damast bordduk med fransar omkring, står midt på golfvet; derpå det blanka théköket med sitt tillbehör; ett äldre, men ännu vackert fruntimmer sitter sysselsatt att tillreda den aromatiska drycken. Leende höjer hon varnande sitt pekfinger åt en ljuslockig gosse om fem år, som uppställt ett detachement tennsoldater emellan thékopparne.

Vid det i öfra ändan af rummet stående fortepianot sitter vår Ottilia och ser, med en leende madonnablick, på en i hennes famn slumrande årsgammal gosse, under det att hon med ena handen lockar toner från instrumentet; vid hennes fötter på en liten pall sitter en treårig ljusalf, hållande en docka på samma sätt som mamma håller den lilla brodren, och lyssnar på musiken.

Den gamle Wasilij, som stått bakom gamla fruns stol, syntes på en gång lyssnande närma sig till ett fönster, der en spegel reflekterade landsvägen, skyndade sedan utan att säga ett ord, ur rummet, och blef borta. Gamla frun bar således sjelf théet till sin svärdotter för att ej störa det sofvande barnet, som äfven af henne betraktades med – hvad skola vi benämna det – med ljufva farmoderliga dufvoögon.

Nu hördes manliga steg utanför dörren. «Pappa, det är pappa!» ropade lilla «Kosta,» som, kastande ifrån sig leksakerna, störtade i armarne på den inträdande fadren.

Majoren återkom från en resa till Petersburg och Kronstadt, det var första gången han varit aflägsnad från de sina, sedan han gifte sig.

Sedan han tryckt moder, maka och barn till sitt varma, trofasta hjerta, och de hemmavarande berättat hvarje liten händelse, som passerat under hans frånvaro, och han ersatt de under den tiden blesserade, och till verkliga krymplingar blefne soldater som stodo under lilla Kostas befäl, med andra nya trupper, samt delat ut prennikor och andra goda saker, önskade Ottilia höra, huru hans resa hade gått, och hvad han kunnat uträtta i en viss sak.

För att träffa onkel Ludvig, hade Ivanoff rest till Kronstadt, der fartyget undergick reparation. Hemkommen ifrån en resa till tyska handelsorterna och sist från Hamburg, ärnade kapten Lurhjelm taga frakt till Finland. Efter Ottilias önskan, hade han gjort ett besök hos fru von Harlinghausen, som ej låtit sonen öfvertala sig att resa med honom. Af henne erfor Ludvig att Feodor lagt in om afsked; modren trodde, att han med säkerhet skulle inträffa i Petersburg mot medlet af Augusti; majoren hade der lemnat ett bref, hvaruti han ålagt honom att resa hit till dem, der nyheter af största vigt väntade honom.

«Nämnde du ej hvarom de handlade?» frågade hans fru.

«Det skall nog hans eget hjerta säga honom,» försäkrade majoren.

«Ack bäste Konstantin, jag fruktar, att vi mycket misstagit oss i anseende till denne din vän. Huru är det tänkbart, att han ännu är trogen sin första kärlek, då han på tvenne år ej låtit höra af sig och likväl haft ett års tjenstledighet? Den der hastigt vunna rikedomen har säkert gifvit honom ett annat sinne. O att min ljufva Leonna skall älska en så vanlig menniska!»

«Tro icke min Anna, att jag gillar hans uppförande i detta fall, men fördömma honom ohörd, vill jag likväl icke,» sade Ivanoff. «Några påbörjade och afbrutna meningar i den korta skrifvelse, jag i vintras erhöll från honom, låta mig ana en strid mellan hjertat och förståndet. Men hvarföre han äfven vis-à-vis mig iakttager denna förbehållsamhet, är obegripligt. Vi få väl höra, när han kommer hit, vi kunna kanske få vänta honom i nästkommande vecka.»

«Han borde likväl fått veta, att Leonna» —

«Ja sådana ären j, qvinnor!» inföll majoren skämtsamt. «Först misstror du honom för glömska, otrohet, högmod och allt ondt, och likväl skulle jag låta honom veta Leonnas olyckor och hennes oro öfver honom, på det han af barmhertighet måtte komma och uppfylla sina löften, är det icke så? Jag deremot, misstror honom icke, men vill ändock känna gunstig herrn på pulsen, om han är värdig en sådan flicka, som Leonna. Hon är för god att vara föremålet för en svalnad kärlek; – finner jag detta, så ber jag honom i Herrans namn fara tillbaka till sitt slott och sina vinberg, och gifta sig till ännu ett murknadt stamträd; – och sedan låter jag med godt samvete Leonna tro att han är död. Du vet att hon har förnuft att bära den sorgen. – Men gif mig nu en kyss, och låt oss tala om något annat,» fortfor majoren. «Jag medför nyheter från din bror Otto. Han är en af de skickligaste eleverne vid ritkontoret i Petersburg, och onkel låter visst icke hans anlag bli ofulländade. Få se, om icke den goda mannen sjelf följer ynglingen på en resa till Schweitz och Italien om ett eller par år. – Nu måste du tänka på anstalterna för din resa, inom 14 dagar är onkel segelfärdig.»

«Tack, dyre Konstantin! men är det då så omöjligt för dig att komma med?» Hon lade armen om hans hals, och såg på honom med bönfallande blick.

«Rent ogörligt, älskade Anna. Tror du att jag eljest ville neka dig, och mig sjelf detta nöje; ty äfven jag ville gerna återse den ort, der jag stackars krympling fann en så dyrbar skatt, och är utomdess litet nyfiken att en gång se din Leonna, men det kan icke ske. Äfven har jag funnit bättre, att Kosta blir här hemma, och Natinka följer med dig; flickan behöfver din tillsyn, och är ännu för liten att emottaga några intryck af hvad hon der kan komma att se eller höra. Annorlunda är det med den liflige allt uppfattande gossen. Efter min öfvertygelse bör just en gosse som barn lära sig att älska hemmet; han kommer tidigt nog att lemna det, och då bör hågkomsten af föräldrahemmet och dess rena seder, afhålla honom från det opassande och dåliga sällskaper, samt sedan ingifva honom håg och omtanka att förvärfva sig ett eget hem. Så har det åtminstone varit med mig.»

Gossen kom nu för att bjuda sina föräldrar god natt, och då fadren enligt sin vana tog med båda sina händer om gossens hufvud och kysste dess rosenkinder, sade barnet: «Du brukar ju alltid om aftnarna fråga Kosta, om han på dagen varit snäll eller oartig. Nu har du varit så länge borta ifrån oss, och frågar icke. Huru kommer det till, pappa?»

«Jag frågar icke, ty jag vet, att Kosta nog sjelf talar om det för sin pappa,» svarade fadren leende och såg honom i ögonen.

«Om jag varit beskedlig skall farmor, mamma och Wasilij säga dig,» genmälte gossen med småvigtig min, «men hvad jag gjort illa, säger jag dig nog sjelf; för annars skulle pappa ej kunna förlåta mig. Du skall derföre veta, att jag en dag var riktigt stygg mot Wasilij, för att ensam få draga Natinka i lilla vagnen omkring i trädgården, när han, som jag nog visste, icke hade tid att komma med. Allt gick så bra; Natinka höll tömmarna. Jag kråmade mig liksom vår ena häst, som mamma kallar «figuranten.» Så kommo vi ända upp till stora gungan, – men der fick jag se en så stor och grann fjäril, den ville jag så gerna hafva fast. Jag lemnade vagnen, och sprang efter den. Fjäriln flög allt längre och längre ned åt gången, tills den satte sig på törnroshäcken; der knep jag den så sakta, och ville visa den för mamma; då mötte mig Wasilij och frågade efter Natinka; men henne hade jag alldeles glömt. Ack pappa när hon blef der allena, hade hon börjat gråta och ville ur vagnen, och då ingen hjelpte henne, föll hon och stötte sitt lilla knä, och fick en bula i pannan. – Var icke Kosta bra obeskedlig, som lemnade sin lilla söta syster, för en fjärils skull? Vill du förlåta honom, pappa?» och gossen såg härvid så bedjande på sin far med de tårfyllda, blå ögonen.

«Du bad väl mamma och Natinka om förlåtelse straxt?» frågade fadren allvarsamt.

«Det förstås pappa! och Wasilij äfven, men jag kunde icke somna på länge den qvällen, för det du icke var hemma, för att förlåta mig.»

«Efter du så mycket ångrar ditt fel, förlåter jag dig gerna, endast du hädanefter är mera aktsam om dina små syskon.»

En kyss på pappas hand, och gossen hoppade bort. I föräldrarnas ögon glänste en glädjetår, i det de tyste men likväl så vältaligt tryckte hvarandras händer.

Ett sådant förhållande inom familjen är Gudstjenst. Hemmet är här barnets himmel. Fadren representerar gudomen. Han älskar, varnar, straffar och förlåter; han bereder husets välfärd både i andelig och lekamlig måtta. —

Modren är kärleken, försoningen. Vid hennes bröst inslumrar det leende barnet. Hon vakar öfver det sjuka; hon bannar, men lider med det felande, som, i känslan af sina fel, så gerna lutar sig mot hennes sköte, ty hon är tålig och mild. —Sanningskärleken är den ande, som styr alla husets medlemmar, och den skall utgå från Fader och Moder. Då äro de tre äfven ett.

Sanningskärleken är den ande, som styr alla husets medlemmar, och den skall utgå från Fader och Moder. Då äro de tre äfven ett.

Ungefär en vecka sednare samlades åter vår lilla familj en eftermiddag i paviljongen. De båda fruntimren voro sysselsatta med handarbeten, den lilla gossen sof i sin korgvagn; de andra barnen lekte utanför under Wasilijs uppsigt. Majoren rökte sin pipa och läste tidningarna. På en gång utbrast han gladt; «Nytt, nytt, Feodor Karlowitsch är i Petersburg, han har afsked som öfverste med tillstånd att bära uniform. Som han redan haft afskedsaudiensen, kunna vi vänta honom alla dagar.»

«Synnerligt brådtom har han likväl icke,» anmärkte Ottilia; «borde han icke redan vara här. Tidningen är ju redan gammal.»

«Viljan och förmågan äro ej alltid lika snällfotade,» sade en röst nära dem. Feodor stod i den öppna dörren, och höll lilla Kosta vid handen.

Det undgick icke Feodor, att majorskan, efter den första öfverraskningens glada helsning, antog ett mera kallt – visst icke frånstötande, men allvarsammare väsende än vanligt. Derföre vände han sig till henne sägande: «Lilla Konstantin sade mig, att hans goda mamma var ledsen på mig; om så är, ber jag ödmjukast att få veta, hvaruti jag felat, för att desto snarare erhålla tillgift.» Hon rodnade lätt, kallade gossen en «pratmakare,» och gaf honom ett litet uppdrag för att få honom bort; sedan sade hon: «öfversten känner, hvilken vänskap jag hyser för en person som, genom sin kärlek och trofasthet mot en viss man, ej förtjenat att bemötas med glömska eller likgiltighet, undra således icke.» —

«Det är således mig fru majorskan beskyller för likgiltighet och glömska?» föll Feodor henne med rörelse i talet. «Ack ni vet icke hvad jag» —

«Du bör ursäkta min Anna,» invände Ivanoff, och gaf sin fru en vink att öfverlemna saken åt honom. «En qvinna, hvilken lik henne, aldrig älskat någon annan, än den som blifvit hennes man, kan ej tänka, ej föreställa sig att en flicka kan blifva lycklig med någon annan än den, som varit föremålet för dess första kärlek, således finner du» —

«O jag finner mera än väl, att allt är förbi,» afbröt honom Feodor med sorgsen stämma. «Det är således afgjordt? Leonna har gjort ett annat val!»

«Skulle du finna det underligt, om så vore?» frågade majoren.

«Nej, jag har länge beredt mig derpå, äfven anade jag, att jag här skulle få bekräftelse på min förmodan: en utgång gillad af förnuftet, men hvaremot hjertat, det egoistiska hjertat, gjort tusende inkast. Det var likväl endast hennes lycka jag åsyftade, genom min tystnad, mitt frivilliga aflägsnande. Måtte hon vara lycklig! Hvem förtjenar det mera än hon?!»

Ivanoff, som såg sin fru vara rörd af Feodors synbara smärta, bad henne först lemna honom de bref, Leonna skrifvit henne till efter en «viss händelse» och sedan bestyra om något till den kära gästens förplägning. Begge fruarna aflägsnade sig och herrarne blefvo allena.

«Läs,» sade majoren och lemnade Feodor det första brefvet, «så får du se, huru lycklig Leonna var på en tid, då din närvaro förmått gifva allt en annan vändning.» Sedan återtog han sina tidningar, men lemnade ej vännen ur ögnasigte.

Oro och glädje, deltagande och ånger, bedröfvelse och sluteligen farhågor öfver hvad alla dessa olyckshändelser skulle inverka på hennes kropp och sinnen, omvexlade i Feodors själ under läsningen, och återspeglade sig i hans ansigte. Några minuter satt han sedan försänkt i smärtsamma tankar. På en gång spratt han till, en ryslig tanke hade fallit honom in. Det hade ej undfallit honom, att majoren gifvit sin fru några hemliga vinkar: hvad betydde väl dessa? – var Leonna död, eller – fasansvärda tanke! – hade sorgen rubbat hennes sinnen! – Han störtade till majoren, som ännu bibehöll sin tystnad. «Af barmhertighet Ivanoff! har du flere bref, eller» – han förmådde ej mera, utan sjönk ned på en bredvid stående stol.

Han erhöll då det andra brefvet, jemte några uppmuntrande ord af majoren; Feodor läste och återläste det på nytt, tryckte brefvet med förtjusning till sina läppar. Det sade honom, att hon lefde, att hon var fri, och att han lefde i hennes minne! —

Feodor omtalade sedan för majoren och hans fru den resa han föregående sommar gjort till Finland, de sammanträffande omständigheter och underrättelser, som missledt honom samt motiverna till och för hans handlingssätt. Båda insågo äfven det ädla deruti, men förebrådde honom sitt ringa förtroende till dem; sluteligen måste de äfven medgifva, att denna hans tystnad bevisade hans starka tro på deras vänskap för honom.

Feodor ville genast resa, för att genom natt och dag skynda till den älskades fötter, och erhålla tillgift, men vännerna föreställde honom svårigheten och olägenheten af att meddela sig åt Leonna, när hon bodde i brodrens hus, hvars lynne ingalunda förbättrat sig. Det var långt ändamålsenligare att i sällskap med majorskan och onkel Ludvig göra denna resa. Onkeln kunde, som vän till Leonnas far, ega anspråk på sonens aktning.

Andra dagens post medförde tvenne bref; det ena från Ludvig, att allt var klart för afresan; det andra från Leonna, som underrättade dem om Petters död. Att detta dödsfall, ehuru olyckligt i sig sjelft, ingalunda var obehagligt för våra resande, inses lätt. De sluppo derigenom många obehagligheter, och med god vind och glada hjertan seglade de nu till vänskapens och kärlekens gröna hopps udde.