Читать книгу: «På Elghyttan», страница 17
45
På vägarna närmast kyrkan såg det ut som om det varit söndag. Tysta, högtidsklädda skaror af folk drogo fram mot templet, som så småningom fylldes till sista plats. Man hviskade knappast därinne, men mången grät sakta.
Tornets klockor började ringa, och församlingen reste sig, då sorgetåget skred fram till högaltaret. Där stod Gustaf Adolf och väntade sin syster. Hans öga var tåradt men klart, hans hjärta fylldt af sorg, men af en sorg som reder till högtid. Hans tal fick prägel af hans sinnesstämning, himmelen strålade fram däri, och jorden blef så liten. Se mot målet, och vandringens möda blir lätt! I människans hjärta ligger ett begär att skåda in i framtiden, men mången vänder bort sin blick från det enda vissa där: döden. Lef för en salig död, lef i Jesus Kristus.
Gustaf Adolfs tal strödde inga blommor öfver Elisas lifsgärning, men det lät ana lifvets krona på hennes hjässa. Det ställde ingen utanför, utan inbjöd alla att fatta det eviga lifvet genom att komma till Frälsaren, som icke kastar ut någon. Och när han mot slutet talade om henne direkt, var det blott med några få ord, stora i sin enkelhet. »Jag vet», sade han, »att hennes enda berömmelse var Jesu Kristi kors och hennes enda hopp hans utgjutna blod. Och där hon nu står i Guds åsyn, ett Jesu fullbordade verk, tillropar hon oss: Kom till Jesus!»
Ingen kunde bättre än Gustaf Adolf hafva uttryckt hvad Elisa själf skulle velat hafva sagdt vid sin bår. Och mången, som älskade henne, tyckte sig hafva hört henne tala sista gången i dag.
Gustaf Adolf gick hem från kyrkan samma väg han kort förut gått med Elisa. Nu gick han ensam. Han stannade vid Elgsjöns strand och såg bort mot sin systers forna hem och mindes sitt samtal med henne. Där han stod bad han varmt för hennes make. »Herre, vinn hvad du åsyftar!»
Några män kommo förbi på vägen. De stannade för att uttrycka sin sorg och saknad.
»Man kan tycka det är underligt, att hon skulle ryckas bort så i förtid», sade den ene.
»Nej, Mats», svarade Gustaf Adolf, »säg icke i förtid; Herrens egna dö hvarken för tidigt eller för sent, de dö i Herrens stund.»
Dessa ord kommo med öfvertygelsens kraft; det föll ej Mats in att tvifla på deras sanning.
Gustaf Adolf bodde denna gång i doktorshuset, och det var en lisa för den sörjande att ha honom. Han försökte ej komma med några tröstegrunder, han blott led med, och det var en konst, som han förstod. Han led på sitt sätt, hoppfullt och välsignelsebringande, och därför var det lyftning i hans medlidande. Doktor Hessel kunde ej undgå att röna detta inflytande. Solen värmer, äfven då man knappast gör sig reda för att den lyser.
På begrafningsdagens afton satt doktor Hessel ensam i Elisas rum. Han hade ätit middag på Elghyttan, barnen voro ännu kvar där, och han skulle snart fara och hämta dem. Ett sjukbud hade kallat honom bort ur familjekretsen, och innan han återvände dit hade han gifvit efter för en obetvinglig dragning till sitt tomma hem. Han måste dväljas en stund i detta rum, där hans älskade tänkt sina sista tankar och kämpat sina sista strider. Åh, hvarför hade han ej varit hos henne? Smärtan häröfver mildrades dock något af den hälsning, full af förlåtelse och kärlek, som han fått. Det var mest för sin egen skull han ville ha varit hos henne, ty hon hade haft tröst ändå, det visste han utan att göra klart reda för sig, hvarför han var så viss därpå.
När han i ljuset af hennes död såg tillbaka öfver hennes lif, framstod detta förklaradt. Han kunde ej undgå att tro på hennes tro. Brister hade vidlådt det Andens lif hon left, men det hade varit äkta. Medan hon var hos honom, hade han haft skarpast blick för felen, nu däremot framträdde äktheten allt klarare för hans ögon. Han tyckte, att han först nu började förstå henne. Åh hvarför, hvarför var hon borta?
Han såg sig om i rummet. Det var som om hennes ande ännu dvalts härinne bland alla dessa föremål, som hon så nyligen vidrört. Hennes bibel låg där. Den var begagnad och nött. Han tog den i sin hand, som om den varit en relik. Då han bläddrade i den, föll ett pappersblad ut. Han tog upp det och läste hvad hon skrifvit till honom aftonen af den dag de skilts åt för några dagar, som han trott, men i själfva verket för alltid. Månne för evigt? Så frågade han sig, då han läst det korta brefvet till slut.
Elisa hade ingen eftergift gjort, hon fordrade allt, och hon gjorde det i sin Herres namn.
Han kände sig icke retad af detta nu, men efterblifven. Just det helgjutna i hennes tro och kärlek till Gud hade skilt dem åt i tiden; skulle det äfven skilja dem åt i evighet?
»Ingen kommer till Fadern utan genom mig.»
»Den, som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan Guds vrede blifver öfver honom.»
Det var omutliga ord, intet smyghål fanns, där man kunde lista sig undan deras dom.
Doktor Hessel lät dem träffa och kände Guds vrede öfver sig. Allt var så mörkt, ej en stråle ljus. Ursäkterna, hvilka förr synts honom tillfyllest för att kasta skulden från honom på Gud, förmådde icke skingra mörkret nu. Han kände sig förkastad från Guds ansikte, och det hjälpte icke att säga till Gud: Hvarför skapade du mig? Hvarför gaf du mig en fri vilja, då du såg, att jag skulle missbruka den? Hvarför fordrar du mer än jag har kraft att betala?
Bullret af vagnshjul på gården och friska barnaröster väckte slutligen den rufvande ur hans hopplösa tankar. Han hade glömt tiden och sitt löfte att komma åter till Elghyttan.
»Du blef borta», sade Gustaf Adolf; »vi fingo taga oss hem utan dig.»
»Ja, jag blef borta», svarade Alfred Hessel.
Det lät som om en undermening legat i hans ord. Gustaf Adolf såg frågande på honom, men doktorn böjde sig ned och gaf barnen godnattkyssen.
Sedan de små gått och de båda männen blifvit lämnade allena, gick det ej längre för den ene att dölja sin förtviflan eller för den andre att tiga med sin tröst.
»Kom», sade doktor Hessel. »Se här hvad jag nyss fann.»
Han räckte svågern Elisas bref. När Gustaf Adolf såg upp efter slutad läsning, strålade hans blick, men den andres mörknade blott.
»Hennes sista hälsning är en dom öfver mig och kastar mig ohjälpligt utanför», sade doktorn bittert.
»Hur kan du säga så?» utbrast Gustaf Adolf. »Hvad är detta annat än ett bevekande rop till dig att komma in?»
Doktor Hessel uttalade nu högt hvad han nyss tänkt.
»Du är skapad att vara Guds egen», svarade Gustaf Adolf lifligt; »du fick fri vilja för att välja Gud, som först har valt dig; han har själf uppfyllt hvad han fordrar och efterskänker hela skulden. Om ingen kan komma till Fadern utan genom Jesus Kristus, så gå till Fadern genom honom! Om du känner Guds vrede öfver dig, därför att du icke tror Sonen, så tro Sonen!»
»Det där är lättare sagdt än gjordt», invände Hessel dystert.
»Jag vet nog det», svarade Gustaf Adolf sympatiskt, »men jag vet också, att det beror bara på dig själf och icke på någon annan, hur länge du skall vara bland dessa, till hvilka Frälsaren säger: Jag vill, men I viljen icke.»
Doktor Hessel stod tyst och såg ut i natten. Så enkelt och klart det lät, detta, minsta barn kunde ju förstå det och beträda frälsningens väg! Men honom tycktes det, att om han skulle gå in på den, komme en genomgripande omhvälfning att ske med honom, en omhvälfning så stor, att han blefve en annan människa. Hade han mod till det? Hade han viljan?
Eller hade han hellre mod och vilja att hjälplös drifva på vredens stormiga haf?
46
Gustaf Adolf reste, då sorgens högtidsdagar voro förbi. Först då blef tomheten riktigt kännbar. Doktor Hessel led oerhördt, hela hans varelse ropade efter Elisa.
En tröst för honom var att tala med barnen om deras mor, särskildt med Sven, som bäst förstått henne. Han var ett tänkande barn. I den himmelska världen rörde sig hans tankar som hemma hos sig, och de trifdes där ännu bättre nu, sedan mamma gått dit.
Många frågor hade han och syskonen att göra sin pappa om Gud och Guds rike, barnsliga frågor, djupgående i sin enkelhet. De hade ej mamma att vända sig till längre; då gingo de till pappa. Han redde sig så godt han kunde och kände ett stort ansvar. Ofta inflickade han i sina svar frågor om hvad mamma sagt om det eller det, och hur glada blefvo ej barnen, då någon af dem drog sig till minnes ett och annat af hvad hon lärt dem.
Den forne skeptikern var så rädd om sina små och deras tro. Hellre hade han störtat sig i djupet med en kvarnsten om sin hals, än han väckt en skymt af tvifvel hos någon af dem. Och hans svar på deras frågor blefvo därför sådana, att de passade för barnatron.
Nog hade han kunskap om de heliga tingen, och den kom honom nu väl till pass. Detta hans vetande hade hittills varit som de döda benen i profetens syn. Men nu genom umgänget med barnen, dessa himmelrikets främsta, som i sin oreflekterande tro hvila närmast Jesu hjärta, kom han i beröring med den starke Anden, som gifver lif. De döda benen, kunskapens spridda stycken, började röra sig, sammanfogas, stå upp och få lif. Han begynte fatta den stora sanningen: »Den, som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig där in.» Förkrossad och böjd i stoftet, kritiserade han ej längre det eviga Ordet, som ensamt förmådde gifva honom en stråle hopp, utan han tog emot det som ett barn.
Härigenom förvandlades omärkligt för honom själf hela hans väsen, och han blef allt mer och mer den man Elisa alltid trott honom kunna blifva och som hon älskat.
När barnen växte upp, sågo de i sin allvarsamme och sorgbundne fader förkroppsligandet af allt det bästa de kunde tänka. Till honom vände de sig med allt, som angick dem, och oinskränkt förtroende hyste de för honom. Att han alltid skulle handla ädelt och af rena bevekelsegrunder var en naturlig sak för dem, de väntade icke annat och drömde ej om, att han icke alltid varit sådan.
Tiden gick. Det sägs att den läker alla sår, men doktor Hessel är ej riktigt med om det. Skall han framställa sin hjärtesorg under en medicinsk bild, liknar han den vid en fin fistelgång långt inifrån. Den vill aldrig gå igen och bör också helst förblifva öppen. Sin saknad vill han icke mista, ty han känner detsamma, som Elisa en gång erfor, att saknaden efter en älskad, som lefvat och dött i Jesu tro, den tynger ej, utan den hjälper att draga hjärtat och lyfta blicken mot det stora, ljusa målet.
