Читать книгу: «Om hon såg», страница 2
KAPITEL TVÅ
Kate ägnade den följande timmen åt att städa huset, trots att hon redan hade städat innan hon åkte och handlade. Hon kände sig illa till mods över att hon var så nervös över att Michelle skulle komma och hälsa på. Michelle hade bott i det här huset under tiden hon gick i high school och när hon kom på besök (vilket inte var tillräckligt ofta om man frågade Kate) kände Kate inte alls samma stress över att allt måste vara fläckfritt. Så varför var hon så orolig över hur det skulle framstå för en tvåmånaders bebis?
Det kanske är något sorts bobyggande som mormödrar håller på med, tänkte hon medan hon skrubbade handfatet på gästtoaletten. Hon var helt medveten om att hennes barnbarn aldrig ens skulle se den här toaletten, och än mindre använda den.
Medan hon sköljde ur handfatet ringde telefonen. Hon fylldes av en iver som hon inte var riktigt redo för. Hon bar ett brett leende när hon öppnade ytterdörren. Melissa stod på andra sidan och bar på Michelle i ett bilbarnstol. Den lilla bebisen sov tungt med en tjock filt instoppad under benen.
“Hej, mamma", sa Melissa medan hon steg in i huset. Hon tittade sig hastigt runt och himlade med ögonen. “Hur mycket har du städat idag egentligen?”
“Ingen kommentar", sa Kate och gav sin dotter en kram.
Melissa satte försiktigt ner bilstolen på golvet och tog långsamt av Michelle bältet. Hon tog upp henne och gav henne varsamt till Kate. Det hade gått en hel vecka sedan Kate hade besökt Melissa och Terry, men när hon tog Michelle i sin famn kändes det som mycket längre.
“Vad har du och Terry planerat ikväll?” frågade Kate.
“Inget speciellt direkt", sa Melissa. “Och det är det som är det fina. Vi ska gå ut och äta middag och ta några drinkar och kanske dansa lite. Men vi har ändrat oss om att be dig att passa henne över natten. Vi insåg att vi inte riktigt är redo för det än. Vi skulle behöva en hel natts sömn men vi kan inte vara ifrån henne så länge.”
“Jaha, jag tror jag förstår vad du menar", sa Kate. “Gå ni ut och ha det så kul ikväll.”
“Melissa hängde av sig påsen med blöjor från axeln och ställde den bredvid bilstolen. “Allt du behöver finns här i. Hon kommer vilja äta igen om en timme och hon kommer försöka hålla sig vaken. Terry tycker att det är gulligt men jag tycker att det är djävulens verk. Om hon blir gasig finns det droppar i bakfickan och…
“Lissa, vi klarar oss. Jag har uppfostrat ett barn själv, vet du. Hon blev en ganska fin person till slut också.
Melissa log och överraskade Kate med att ge henne en puss på kinden. “Tack, mamma. Jag hämtar henne runt elva någon gång. Är det för sent?”
“Nej då, det blir perfekt.”
Melissa gav sin bebis en sista blick. Det var en blick som fick Kates hjärta att fyllas av kärlek. Hon kunde minnas känslan av att vara mamma och känna kärleken bubbla upp inuti sig. Det var en kärlek som betydde att man skulle göra vad som helst för att försäkra sig om att den lilla människan man hade skapat skulle vara trygg.
“Ring om du behöver något", sa Melissa, även om hon fortfarande tittade på Michelle och inte på Kate.
“Det gör jag. Gå nu. Ha så kul.”
Till slut vände sig Melissa om och gick mot dörren. När hon stängde dörren vaknade lilla Michelle i Kates armar. Hon gav sin mormor ett sömnigt litet leende och gav ifrån sig en jätteliten gäspning.
“Så, vad gör vi nu?” frågade Kate.
Frågan var lekfullt riktad mot Michelle men hon anade en tyngd bakom den som fick henne att undra om det inte var en retorisk fråga riktad till sig själv. Hennes dotter var vuxen nu och hade en egen dotter. Och här var hon, nästan femtiosex, och med sitt första barnbarn i sin famn. Så… vad gör vi nu?
Hon tänkte på den där starka drivkraften att återvända till jobbet till vilket pris som helst och för kanske första gången kändes det futtigt.
Den lilla flickan hon nu höll i sina armar fick allt det där att kännas så obetydligt.
***
När klockan blev åtta började Kate undra om inte Melissa och Terry hade lyckats skapa den mest väluppfostrade bebisen i världshistorien. Michelle hade inte gråtit en enda gång och hade inte ens gnytt över något. Hon hade helt enkelt varit nöjd med att bli buren. Efter två timmar i Kates famn hade Michelle somnat. Kate placerade försiktigt Michelle i mitten på hennes dubbelsäng och stod sen ett tag i dörröppningen och tittade på sitt sovande barnbarn.
Hon var inte säker på hur länge hon hade stått där när telefonen surrade på köksbordet bakom henne. Hon var tvungen att slita blicken från Michelle men lyckades svara inom ett par sekunder. Det korta surrandet betydde att det var ett sms och inte ett samtal och hon blev inte alls förvånad när hon såg att det var Melissa.
Hur är det med henne? frågade Melissa.
Kate kunde inte motstå och svarade med ett leende: Jag satte en gräns på tre öl åt henne. Hon stack iväg med en kille på motorcykel för ungefär en timme sen. Jag sa till henne att vara tillbaka vid 11.
Svaret kom snabbt: Åh, du är inte rolig alls.
Den skämtsamma jargongen fram och tillbaka gjorde henne nästan lika glad som den sovande bebisen i hennes sovrum. Efter att hennes pappa hade dött hade Melissa blivit tillbakadragen, speciellt gentemot Kate. Hon hade skyllt sin pappas död på Kates arbete. Och även om hon hade förstått att det inte var sant senare i livet fanns det stunder då Kate kände att Melissa fortfarande var bitter över tiden efter hans död då hon hade fortsatt arbeta vidare inom FBI. Konstigt nog hade Melissa, trots allt, ändå visat ett visst intresse för en karriär inom FBI, även om hon inte var direkt positivt inställd till förra årets händelser då hennes mamma hade avbrutit sin pension.
Kate, fortfarande med ett leende, tog med sig telefonen in till sovrummet och knäppte en snabb bild av Michelle. Hon skickade bilden till Melissa och efter en sekunds eftertanke skickade hon den även till Allen. Bara hans foto innehöll meddelandet: Slutfestat!
Hon kom på sig själv med att önska att Allen var där med henne. Hon hade faktiskt ofta kommit på sig själv med att känna så det senaste. Hon var inte så naiv att hon trodde att hon älskade honom redan, men hon kunde definitivt se sig själv falla för honom om saker och ting fortsatte som de gjorde. Hon saknade honom när han inte var där och när han kysste henne fick han henne att känna sig tjugo år yngre.
Hon kom på sig själv med att le igen när Allen svarade med en egen bild. Det var en selfie av honom tillsammans med två yngre män som såg exakt ut som honom. Hans söner, uppenbarligen.
Telefonen började ringa i hennes hand när hon studerade bilden. Namnet som dök upp på skärmen fick henne att darra av förväntan.
Det var FBI:s vice direktör Vince Duran som ringde henne. Detta hade gjort henne nervös av förväntan i vanliga fall men faktumet att klockan var över åtta på en fredagkväll fick alarmklockor att ringa i huvudet på henne. Alarmklockor vars ljud hon faktiskt njöt av.
Hon fortsatte att stirra på lilla Michelle och väntade en kort stund innan hon svarade. “Ja, det är Kate Wise", sa hon och försökte hålla sina nerver i schack.
“Wise. Det är Duran. Kan du prata?”
“Det är inte den bästa tajmingen men det går bra", svarade hon. “Är allt okej?”
“Det beror på. Jag ringer för att höra om du är intresserad av att ta dig an en utredning.”
“Är det ett kallt fall som vi pratade om innan?”
Nej. Detta… Detta ser ut att vara likt fallet du löste ganska enkelt nittiosex. Som det ser ut nu har vi fyra lik på två olika ställen i Whip Springs, Virginia. Det ser ut som om det inte gick mer än två dagar mellan morden. Just nu sköter Virginias delstatspolis ruljangsen men jag har pratat med dem och om du vill ha fallet är det ditt, men då måste agera med en gång.
“Jag tror inte att jag kan", sa hon. Jag är upptagen med en sak som jag inte kan komma ifrån.” Det var lätt att säga nu när hon tittade på Michelle men varenda molekyl i hennes kropp kämpade emot hennes nyfunna mormorsinstinkter.
“Okej, men du kan väl lyssna på detaljerna i alla fall? Offren är gifta par. Det ena är i tidiga femtioårsåldern och det andra i tidiga sextioårsåldern. Det senaste offren var de i femtioårsåldern. Deras dotter hittade dem mördade när hon hälsade på under sommarlovet tidigare idag. Samtliga mord skedde inom en radie på femtio kilometer, det ena i Whip Springs och det andra precis utanför Roanoke.”
“Par? Fanns det några kopplingar mellan dem? Förutom att de var gifta?”
“Inte än, men alla fyra liken var uppskurna väldigt illa. Mördaren använder en kniv och arbetar långsamt och metodiskt. Om du frågar mig så gissar jag att ytterligare ett par kommer att stryka med om några dagar eller så.
“Ja, det låter som en begynnande seriemördare", sa Kate.
Hon tänkte tillbaka på fallet 1996 som Duran hade nämnt. Det hade slutat med att en galen kvinna som hade arbetat som barnskötare hade tagit tre olika pars liv på bara två dagar. Det visade sig att hon hade arbetat för alla tre paren under en tioårsperiod. Kate hade gripit kvinnan när hon var på väg att mörda ett fjärde par och efter det, enligt hennes hennes egen utsaga, ta sitt eget liv.
Kunde hon verkligen säga nej till det här? Kunde hon verkligen tacka nej till ett tillfälle att stoppa en mördare, särskilt efter den intensiva flashback hon hade haft tidigare idag?
“Hur lång tid får jag på mig för att besluta mig?” frågade hon.
“Du har en timme på dig. Inte mer än det. Jag behöver någon som kan ta på sig det här med en gång. Jag tänkte att du och DeMarco skulle fungera bra tillsammans på det här. En timme, Wise. Fortare än det om du kan.
Duran avslutade samtalet innan hon kunde ge honom ett okej eller ett tack. Han var vanligtvis hjärtlig och trevlig men när han inte fick som han ville kunde han bli väldigt snarstucken.
Hon gick in till sovrummet och satte sig på kanten av sängen så tyst som hon kunde. Hon tittade på Michelle när hon sov. Hon såg bröstet på henne långsamt höja sig och sänka sig när hon andades. Hon kunde tydligt komma ihåg när Melissa var så liten men hon hade ingen aning om var tiden hade tagit vägen. Det var ju detta som var roten till hennes problem. Hon kände att hon hade missat så mycket av livet som mamma och fru på grund av sitt jobb, men hon kände trots det fortfarande en stark pliktkänsla. Särskilt nu, när hon visste att hon kunde vara där ute och se till att en mördare fick sitt straff.
Vilken slags människa skulle hon vara om hon tackade nej till erbjudandet och tvingade Duran att välja en annan agent som kanske inte alls hade samma färdigheter som hon hade?
Men vilken slags mormor och mamma skulle hon vara om hon ringde Melissa och bad henne hämta sin dotter tidigare och förstöra hennes kväll bara för att FBI hade ringt ännu en gång?
Kate stirrade på Michelle i ungefär fem minuter. Hon lade sig till och med ner bredvid henne i sängen och la sin hand på bebisens mage bara för att känna henne andas. Att se det lilla oskyldiga livet som ännu inte hade vetskap om vilka grymheter som existerade i världen gjorde beslutet mycket enklare för Kate.
Hon rynkade på pannan för första gången den dagen, lyfte telefonen och ringde Melissa.
***
En gång när Melissa var sexton hade hon smugit in en kille på rummet sent en natt när Kate och Michael redan hade gått och lagt sig. Kate hade vaknat av något oljud (som hon senare fick reda på antagligen var någons knä som träffade väggen i Melissas sovrum) och stigit upp för att undersöka. Hon hade öppnat sin dotters dörr och sett henne topless i sängen med en kille. Kate hade slängt ner killen från sängen och skrikit åt honom att sticka därifrån.
Vreden i Melissas ögon den natten var ingenting i jämförelse med vad Kate nu såg i sin dotters blick när hon spände fast Michelle i sin bilstol. Klockan var halv tio på kvällen, bara strax efter en timme efter att Duran hade ringt om fallet i Roanoke.
“Det här är förjävligt, mamma", sa hon.
“Jag är så ledsen, Lissa, men vad fasen skulle jag göra?
“Såvitt jag förstår så håller sig folk pensionerade när de väl har gått i pension. Testa det, kanske!”
“Det var inte så enkelt", försökte Kate.
“Tro mig, jag vet, mamma", sa Melissa. “Det var aldrig enkelt med dig.”
“Du är inte rättvis...”
“Och tro inte att jag är förbannad bara för att du förstörde min enda lediga kväll. Jag bryr mig inte ens om det. Jag är inte så självisk, till skillnad från vissa andra. Jag är förbannad för att ditt jobb som du skulle vara färdig med för över ett år sen fortsätter att vara viktigare än din familj. Till och med efter allt som har varit. Efter pappa...”
“Gör inte så här, Lissa.”
Melissa lyfte upp bilstolen med ett lugn som stod i kontrast till hennes röst och hennes ansträngda hållning.
“Jag håller med", sa Melissa och spottade på marken. “Vi gör inte så här.”
Med de orden lämnade Melissa huset och smällde igen dörren.
Kate sträckte sig efter dörrhandtaget men hejdade sig. Vad skulle hon göra? Ville hon verkligen fortsätta den här diskussionen ute på framsidan? Hon kände också Melissa väl. Om några dagar skulle hon ha lugnat ned sig och skulle nog kunna lyssna på Kates sida av saken. Hon skulle kanske till och med skulle godta en ursäkt.
Kate kände sig som en förrädare när hon lyfte mobiltelefonen. När hon ringde Duran informerade han henne att han hade räknat med att hon skulle dyka upp. Som det såg ut nu hade han instruerat någon från delstatspolisen i Virginia att möta upp henne och DeMarco klockan halv fem på morgonen nere i Whip Springs. När det gällde DeMarco hade hon redan stuckit från Washington, D.C en halvtimme tidigare i en agentbil. Hon skulle vara vid Kates hus någon gång runt midnatt. Kate insåg att hon enkelt hade kunnat passa Michelle till elvatiden som de hade kommit överens om, och undvikit konfrontationen med Melissa, men det fanns ingen mening med att dröja vid det nu.
Kate kände sig överrumplad av att allt hade hänt så snabbt. Även om det senaste fallet hon hade tagit på sig också hade verkat komma från ingenstans hade det i alla fall haft någon sorts förutsägbarhet. Det hade varit längesen som hon hade blivit tilldelad ett fall såhär sent på natten. Det kändes skrämmande men hon kände sig också uppspelt. Uppspelt nog för att tillfälligt lyckas förtränga Melissas ilska mot henne.
Trots det gjorde sig en enerverande tanke påmind när hon packade en väska och väntade på att DeMarco skulle komma: Det är ju precis det där, din förmåga att skjuta bort allt för jobbets skull, som har orsakat så mycket problem er emellan från första början.
Men även den tanken gick lätt att skjuta bort.
KAPITEL TRE
En av de många saker som Kate hade fått lära sig om DeMarco under deras senaste utredning tillsammans var att hon var punktlig. Det var ett karaktärsdrag som hon blev påmind om när hon hörde en knackning på dörren klockan tio över tolv på natten.
Jag kommer inte ens ihåg sist gång jag fick besök så här sent, tänkte hon. Under collegetiden kanske?
Hon gick till ytterdörren med sin packade väska. När hon öppnade dörren såg hon att DeMarco faktiskt inte alls hade för avsikt att skynda iväg till brottsplatsen med en gång.
“Med risk för att låta otrevlig så behöver jag verkligen låna din toalett", sa DeMarco. “Att halsa två flaskor Cola för att hålla sig vaken var en riktigt dålig idé.”
Kate log och tog ett steg åt sidan för att släppa in DeMarco. Med tanke på att Duran hade understrukit att det var viktigt att de agerade snabbt och brådskande så var DeMarcos oavsiktligt abrupta sätt ett välkommet komiskt avbrott och precis vad hon behövde. Det kändes också betryggande att veta att även efter nästan två månader ifrån varandra så var hon och DeMarco fortfarande lika bekväma med varandra som innan de skiljdes åt efter det senaste fallet.
DeMarco kom ut från badrummet några minuter senare med ett lätt generat ansiktsuttryck.
“Och godmorgon på dig också", sa Kate. Kanske var det på grund av koffeinet men DeMarco såg inte speciellt sliten ut, uppenbarligen helt obekymrad om att det var mitt i natten.
DeMarco tittade på sin klocka och nickade. “Ja, jag antar att det faktiskt är morgon.”
“När fick du samtalet?” frågade Kate.
“Runt åtta eller nio, antar jag. Jag hade kunnat sticka tidigare men Duran ville försäkra sig till hundra procent att du var ombord.”
“Ledsen för det", sa Kate. “Jag passade mitt barnbarn för första gången.
“Å nej, Wise. Fan vad illa. Jag är ledsen att det här förstörde det för dig.”
Kate ryckte på axlarna och viftade bort ämnet.”Det är lugnt med mig. Är du redo att sticka?”
“Japp. Jag ringde några samtal på vägen hit medan detta hanterades av gänget i Washington. Vi har ett möte med en av killarna från Virginias delstatspolis halv fem vid makarna Nash hus.”
“Makarna Nash?” undrade Kate.
“Det senaste paret som blev mördade.”
De gick mot dörren tillsammans. Innan hon lämnade huset släckte Kate ljuset i vardagsrummet och plockade upp sin väska. Hon var förväntansfull över vad som låg framför henne, men det kändes också som om hon lämnade hemmet något irrationellt. Hennes två månader gamla barnbarn hade trots allt sovit i hennes säng för bara några timmar sedan. Och här var hon nu, i färd med att köra direkt till en mordplats.
Hon såg standardbilen som FBI-anställda använde stå parkerad framför huset, precis bredvid trottoarkanten. Det såg surrealistiskt men inbjudande ut.
“Vill du köra?” frågade DeMarco.
“Visst", sa Kate. Hon undrade om den yngre DeMarco erbjöd henne att köra som ett sätt att visa respekt, eller bara helt enkelt för att hon ville ha en paus i körandet.
Kate satte sig bakom ratten medan DeMarco tog fram vägbeskrivningen till platsen där det senaste mordet hade skett. Det hade skett i Whip Springs i Virginia, en liten håla precis vid foten av Blue Ridge Mountains, utanför Roanoke. De ägnade bara en kort stund åt kallprat. Kate berättade för DeMarco om hur det kändes att vara mormor medan DeMarco mest satt tyst och bara kort nämnde ännu ett misslyckat förhållande där hennes flickvän hade lämnat henne. Det kom som en överraskning för Kate som inte ens hade anat att DeMarco var gay. Om något så var det ett bevis på att hon verkligen behövde ägna mer tid åt att lära känna kvinnan som mer eller mindre var hennes arbetspartner. Punktligheten hade hon lagt märke till, att hon var gay hade hon missat helt. Vad tusan sa det om henne som arbetspartner?
DeMarco läste utredningsrapporterna som Duran hade skickat dem medan de närmade sig mordplatsen. Under tiden höll Kate förgäves utkik efter tecken på solens uppgång i horisonten.
“Två äldre par", sa DeMarco. “Sorry... ett i femtioårsåldern. Ta det inte personligt.”
“Det gör jag inte", sa Kate. Hon var osäker på om detta var DeMarcos märkliga försök till humor.
“Vid första anblick verkar offren inte ha något gemensamt förutom geografiskt läge. Den första mordplatsen låg i mitten av Roanoke och den senaste inte mer än femtio kilometer därifrån, i Whip Springs. Det verkar inte finnas några indikationer på att frun eller mannen var en förberedande måltavla. Alla morden var brutala och lite överdrivet utförda, vilket indikerar att mördaren njöt av det.
“Och det brukar antyda att det är någon som känner att den har blivit felaktigt behandlad av sina offer på något sätt", påpekade Kate. “Antingen det, eller något vridet psykologiskt behov av blod och död.”
“De senaste offren, makarna Nash, hade varit gifta i tjugofyra år. De har två barn, ett som bor i San Diego och ett som går på universitetet i Virginia. Det var hon som hittade kropparna när hon var hemma på besök igår.”
“Och det andra paret?” frågade Kate. “Hade de några barn?”
“Inte enligt rapporten.”
Kate funderade över alla detaljer och av någon outgrundlig anledning började hon tänka på den lilla flickan hon hade sett på gatan tidigare under dagen. Eller snarare flashbacken som synen av den lilla flickan hade utlöst i hennes tankar.
När de anlände till makarna Nash hus hade horisonten äntligen börjat lysas upp av den stigande men ännu frånvarande solen. Ljuset sken igenom raden av träd som omgav den större delen av makarnas tomt. I ljuset kunde de se en ensam bil stå parkerad framför huset. En man stod lutad mot motorhuven och rökte en cigarett och höll i en kopp kaffe.
“Är det ni som är Wise och DeMarco?” frågade mannen.
“Ja, det är vi", sa Kate och tog ett steg framåt med sitt ID-kort. “Vem är du?”
“Palmetto. Hos Virginias delstatspolis. Kriminaltekniska. Jag fick ett samtal för några timmar sen om att ni två skulle ta på er utredningen. Jag tänkte att det var lika bra att jag var här och lämnade över all info jag har. Vilket inte är mycket alls, förresten.
Palmetto tog ett sista bloss på sin cigarrett, kastade den på marken och fimpade den med foten. “Liken har självklart flyttats och vi hittade väldigt lite bevis överhuvudtaget, men kom in ändå. Det är… tankeväckande.
Palmetto talade med ett känslokallt tonfall som skvallrade om en man som antagligen hade arbetat med detta väldigt länge. Han följde dem längs trottoaren utanför makarnas hus och uppför verandan. När dörren öppnades och Kate steg in i huset kunde hon känna lukten – det luktade som en mordplats där en massa blod hade spillts. Lukten hade något kemiskt över sig, inte bara den kopparaktiga lukten av blod, utan också av rörelse och av tekniker med latexhandskar som nyligen hade undersökt brottsplatsen.
Palmetto tände varenda lampa som fanns medan de gick genom huset. Genom entrén, nedför hallen och in i vardagsrummet. I det starka skenet från taklamporna såg Kate den första fläcken av blod på parkettgolvet. Och sen en till, och en till.
Palmetto ledde dem till soffan och pekade på blodfläckarna på ett manér som påminde om en man som helt enkelt bara bekräftar att vatten är vått.
“Där befann sig kropparna, en på soffan och en på golvet. Det verkade som om mamman dödades först, antagligen av ett hugg mot halsen men det fanns även ett hugg nära hjärtat, dock med ingångspunkt på ryggen. Den nuvarande teorin är att pappan kämpade emot. Det fanns blåmärken på hans armar, det hade runnit blod ur hans mun och soffbordet hade stötts till.”
“Några tankar om hur lång tid det dröjde mellan morden och tidpunkten då dottern hittade dem?” frågade Kate.
“Inte mer än en dag", svarade Palmetto. “Antagligen mellan tolv och sexton timmar. Jag tror obducenten kommer att kunna säkerställa det lite mer precist senare idag.”
“Något annat viktigt?” frågade DeMarco.
“Ja, faktiskt. Bevismaterial. Det enda vi har.” Han sträckte sig efter fickan på sin tunna jacka och plockade fram en liten bevispåse i plast. “Jag behöll det här. Jag fick tillåtelse så bli inte chockade. Det är det enda bevismaterial vi har hittat, men det är ganska kusligt.”
Han gav den genomskinliga påsen till Kate. Hon tog emot den och undersökte innehållet. Såvitt hon kunde se så var det en enkel bit tyg som mätte ungefär femton gånger åtta centimeter. Biten var tjock, blå till färgen och hade en fluffig textur. Hela den högra sidan var fläckad av blod.
“Var hittades denna?” frågade Kate.
“Nedtryckt i mammans mun. Den hade tryckts ner där djupt. Nästan nere i halsen.”
Kate höll upp biten mot ljuset. “Någon aning om varifrån den kommer?” frågade hon.
“Ingen aning. Ser ut som en vanlig tygbit.”
Men Kate var inte så säker. I själva verket började hennes mormorsintuition blinka. Det här var inte alls någon vanlig bit tyg. Nej, det var mjukt, det var ljusblått och såg ut att vara väldigt fluffigt.
Det här är en bit från en filt. Kanske ett barns snuttefilt.
“Har du några fler överraskningsbevis åt oss", frågade DeMarco.
“Nej, det var allt jag hade att erbjuda", sa Palmetto och var redan på väg mot dörren. “Om ni damer behöver någon mer hjälp från och med nu kan ni kontakta oss vid statspolisen.”
Kate och DeMarco tittade på varandra med irriterade ansiktsuttryck bakom ryggen på honom. Utan att säga någonting visste de båda två att det var orden “ni damer” som hade gjort dem båda förbannade.
“Okej, det gick fort", sa DeMarco medan Palmetto gav dem en loj vinkning från entrédörren.
“Lika bra", sa Kate. “På det här viset kan vi börja undersöka fallet med våra egna ögon, utan påverkan av vad andra har hittat.”
“Tycker du att vi borde prata med dottern härnäst?”
“Antagligen. Och sen borde vi undersöka den första brottsplatsen och se om vi kan hitta något där. Förhoppningsvis kan vi hitta någon som är lite mer social än vår kompis Palmetto.”
De släckte ljusen och lämnade huset. När de kom ut kikade solen försiktigt över kanten på horisonten. Kate lade försiktigt biten som hon gissade var från ett barns filt i sin ficka. Hon kunde inte sluta tänka på sitt eget barnbarn som sov med en liknande filt.
Solens värme hjälpte ingenting mot de kalla kårarna som gick nedför hennes ryggrad.
