Читать книгу: «Grannens Lögn», страница 3
KAPITEL FYRA
De kom tillbaka till FBI:s högkvarter två timmar senare med vad Chloe ansåg vara mer än tillräckligt bevis för att lyckas plocka in en misstänkt innan dagens slut. Snapchat-videon var det viktigaste de hade hittat, men de hade också lyckats hitta två fullständiga fingeravtryck, fotavtrycket på sovrumsmattan och två hårstrån som hade fastnat i fönsterkarmen inne i sovrummet.
De presenterade sina fynd för Biträdande Direktör Garcia, hopkurade runt ett konferensrum längst in på hans kontor. När Chloe visade honom vad hon hade hittat på mobilen såg hon honom försöka hålla tillbaka ett belåtet leende. Han verkade också imponerad över hur professionellt och regelrätt Rhodes hade paketerat bevisen de hade hittat.
Hon kanske också borde byta departement, tänkte Chloe lite hatiskt.
“Det här är fantastiskt bra jobbat”, sa Garcia, och ställde sig upp från bordet och såg på dem med stolthet. “Ni jobbade snabbt, noggrant och allting pekar på att vi kommer kunna få till ett ordentligt gripande baserat på detta...”
Båda agenterna tackade honom. Det fick Chloe att känna sig lite bättre till mods nu när hon såg att Rhodes var lika dålig på att ta emot komplimanger som hon var.
“Så, Agent Fine, jag fick ett samtal från Direktör Johnson precis innan du kom in här. Han vill träffa dig om cirka femton minuter. Agent Rhodes, varför går du inte ner till labbet så att du kan se vad som händer med alla bevis som kommer in?”
Rhodes nickade och spelade fortfarande duktig student. Chloe kunde däremot känna paniken komma igen. När hon hade besökt Johnson igår hade han kommit med både oväntade och chockerande nyheter. Vad skulle hända nu?
Hon höll sina funderingar för sig själv, medan hon gick genom korridoren mot hans kontor. När hon klev in i den lilla mottagningen såg hon att hans dörr var stängd. Hans sekreterare pekade mot en av stolarna som stod längs väggen, medan hon pratade med någon i telefon. Chloe satte sig ner och hade en stund att reflektera över dagen och tänka på hur det skulle påverka hennes karriär.
Å ena sidan, hade hon upptäckt ett bevis som troligen skulle leda till ett gripande av en gängmedlem, som hade mördat en hel familj. Å andra sidan, hade hon gjort ett väldigt dumt misstag och potentiellt förstört vad som hade varit ett ganska bra avtryck. Hon tänkte att det som hade hänt med fotavtrycket inte gjorde någonting, tack vare Snapchat-beviset. Men ändå, hon var jävligt generad av att Rhodes hade kritiserat henne så hårt. Hon tänkte att det bästa hon kunde hoppas på i slutändan var att det ena skulle kompensera för det andra.
När dörren till Johnsons kontor öppnades, splittrades hennes tankar. Hon tittade på dörren och såg att Johnson stack ut sitt huvud. Han såg henne och sa ingenting. Han bara vinkade in henne till kontoret. Det var omöjligt att veta om det var ett tecken på brådska eller ilska.
Hon kom in på kontoret och när han stängde dörren bakom henne, pekade han på stolen på andra sidan skrivbordet, som om han bad henne att sätta sig ner. Det var en sittplats som började kännas mer och mer bekant. När han satte sig ner bakom skrivbordet tänkte Chloe att hon äntligen kunde läsa av hans sinnesstämning. Hon var ganska säker på att han var irriterad över någonting.
“Jag vill informera dig om”, sa han, “att jag precis har pratat med Agent Rhodes. Hon berättade att du klev rakt in i ett fotavtryck på brottsplatsen.”
“Det stämmer.”
Han nickade, besviken. “Jag är splittrad, för å ena sidan, är hon lika ny som du är. Och att hon ringer för att skvallra på dig gör mig förbannad. Men å andra sidan, är jag glad att hon berättade det här för mig. För även om det här är din första dag, är det viktigt att man noterar allting som sker. Du förstår givetvis att jag inte kallar alla agenter som gör ett misstag till mitt kontor för att prata om det i detalj. Men i ditt fall tänkte jag att det var bäst att kolla läget med dig, eftersom jag satte dig i en potentiellt utmanande sits. Känner du dig överväldigad?”
“Nej. Jag missade det. Jag var hyper-fokuserad på fönstret och missade fotavtrycket helt och hållet.”
“Det är förståeligt, om än lite klumpigt. Men Biträdande Direktör Garcia har berättat att du hittade bevismaterial som skulle kunna leda direkt till ett gripande - en mobil med en Snapchat-video på skärmen. Korrekt?”
“Ja, korrekt.” Och även om hon inte visste varför, hade hon lust att tillägga: Men vem som helst hade kunnat hitta det, ärligt talat. Det var bara rent flyt.
“Jag anser själv att jag är en relativt försonlig man.”, sa han. “Men jag vet också att många fler misstag som det med fotavtrycket kan resultera i ganska allvarliga påföljder. Jag kommer att tilldela dig och Rhodes ett annat fall för stunden. Anser du att det är svårt att jobba med henne?”
Hon ville säga ja, men hon ville inte verka småsint. “Nej, jag tror att jag kan hantera det.”
“Jag har kollat igenom hennes filer. Hennes instruktörer säger att hon är väldigt smart, men att hon har en tendens att vilja göra saker på egen hand. Så mitt råd till dig är att inte låta henne ta över helt.”
Jo, det har jag verkligen märkt, tänkte Chloe.
“Och jag har också varnat henne för det här”, fortsatte han. “Jag sa åt henne att jag inte uppskattar när helt nya agenter försöker peka ut en annan på det där sättet. Så jag förväntar mig mer från henne i framtiden. Biträdande Direktör Garcia och jag kommer ha uppsikt över er från och med nu, bara för att se till att allting går till som det ska.”
“Ok. Jag uppskattar det.”
“Förutom att du eventuellt förstörde ett avtryck, tycker jag att du gjorde ett riktigt bra jobb idag. Jag skulle vilja be dig att spendera resten av dagen på att skriva en rapport om brottsplatsen och dina interaktioner med Agent Rhodes.”
“Ok. Var det allt?”
“Ja, för stunden. Men, som jag sa, om du börjar känna att det här plötsliga departement-skiftet påverkar ditt arbete, låt mig veta.”
Hon nickade och reste sig upp. När hon gick ut från kontoret fick hon känslan av att det hade varit nära där - som en ung student som blivit kallad till rektorns kontor och kommit undan med en liten utskällning. Men att Johnson hade berömt resten av hennes arbete fick henne att känna sig lugn.
Hon gick tillbaka till sitt lilla arbetsområde - som var som ett litet bås - och tankarna snurrade i huvudet. Hon undrade om det någonsin hade hänt förut, att en ny agent hade kallats till Direktörens kontor två gånger inom fyrtioåtta timmar. Det fick henne att känna sig upprymd och fingranskad på samma gång.
När hon väntade på hissen såg hon att en annan agent kom gående runt hörnet. Chloe kände igen hans ansikte lite vagt från den lilla gruppen av agenter som blivit inkluderade i GVG-avdelningen dagen innan.
“Du är Agent Fine, eller hur?” sa han med ett leende.
“Det stämmer”, svarade hon, osäker på vart konversationen skulle leda.
“Jag heter Michael Riggins. Jag hörde just om fallet du och Rhodes blev tilldelade. Gängrelaterat familjemord. Jag hörde att de redan är redo att gripa en huvudmisstänkt. Det måste vara något slags rekord, eller hur?”
“Jag har ingen aning”, sa hon, även om det sannerligen kändes som att det hade skett väldigt snabbt.
“Du vet, det är inte alla första-dags-agenter som blev utskickade på fältarbete idag”, sa Riggins. “Vissa fick nöja sig med forskning eller pappersarbete. Vi planerar att gå ut och ta en drink idag efter jobbet. Du borde komma förbi. Det är en bar två kvarter ner, Reeds Bar. Vi skulle kunna dra nytta av en riktig framgångshistoria för att pigga upp stämningen. Men du kanske kan skippa att bjuda in Rhodes. Alla... tja, ingen verkar gilla henne.”
Chloe visste att det var taskigt, men hon kunde inte låta bli att le åt kommentaren. “Jag kanske kommer”, sa hon. Det var det bästa svaret hon kunde ge... mycket bättre än att förklara att hon var väldigt introvert och inte gillade att hänga på barer med folk hon inte kände.
Hissen anlände och dörrarna öppnades. Chloe gick in och Riggins vinkade hejdå. Det var bisarrt att någon skulle vara avundsjuk på hennes situation just nu, speciellt efter konversationen hon precis hade haft med Johnson. Det var en känsla som fick henne att känna att det kanske var en bra idé att gå till baren, även om det bara var för att dricka en enda drink och även om hon bara skulle stanna i en halvtimme. Alternativet var att åka hem till lägenheten och fortsätta med uppackningen. Och det var hon inte så sugen på.
Hissen tog henne upp till den tredje våningen, där hon hade sin arbetsplats, bredvid många liknande arbetsplatser som användes av andra agenter. När hon gick ner genom korridoren passerade hon Rhodes. Hon tänkte om hon skulle säga hej eller sarkastiskt tacka henne för det plötsliga mötet med Johnson. Men hon bestämde sig för att inte sänka sig till hennes nivå. Hon tänkte inte spela Rhodes små spel.
Men när hon hade passerat den där kvinnan i korridoren - och de hade blänkt ogillande på varandra - var det enklare för Chloe skulle ta ett beslut: ja, hon skulle gå till baren ikväll. Och om hennes dag inte plötsligt tog en oväntad vändning, skulle hon säkert behöva mer än en drink.
Det verkar vara mycket av det den senaste tiden, tänkte hon för sig själv.
Det var en tanke hon inte kunde släppa för resten av dagen, och, liksom de envisa tankarna hon hade om sin far, lyckades hon trycka undan dem i något av de mörkare hörnen av sitt sinne.
KAPITEL FEM
När hon kom fram till baren klockan 18:45, var det ungefär som hon hade väntat sig. Hon såg flera ansikten som var bekanta, men ingen hon kände väl. Och det var för att hon inte kände någon av dem ännu. En annan nackdel med att Johnson hade bytt hennes departement i sista sekunden var att det var väldigt få i GVG-gruppen som hade tagit samma kurser och träningsmoduler som hon hade.
De två ansiktena hon kände igen mest var båda manliga. Först var det Riggins. Han var engagerad i en livlig diskussion med en annan manlig agent. Sedan var det Kyle Moulton, den snygga agenten som hade erbjudit att äta lunch med henne på orienteringsdagen - mannen som också hade stuckit ut från mängden när han frågade om hon hade några våldsamma tendenser. Hon kände sig lite besviken när hon såg att han pratade med två andra kvinnor. Inga stora överraskningar där, dock. Moulton var sjukt snygg. Han såg lite ut som Brad Pitt när han var ung.
Hon valde att inte avbryta honom, utan gick istället fram och satte sig bredvid Riggins. Hur fåfängt det än var, tyckte hon ändå att det kändes häftigt att umgås med någon som verkligen såg upp till de framsteg hon hade åstadkommit tidigare samma dag.
“Är den här stolen upptagen?” frågade hon när hon satte sig ner bredvid honom.
“Inte alls”, sa Riggins. Han verkade genuint glad att se henne, hans leende spriddes över de något knubbiga kinderna. “Jag är glad att du kom. Vill du ha något att dricka?”
“Visst. Bara en öl. För nu.”
Riggins vinkade till sig bartendern och bad honom att sätta upp Chloes första drink på hans nota. Riggins drack rom och cola, och när han beställde Chloes drink beställde han också en till drink till sig själv.
“Hur var din första dag?” frågade Chloe.
“Det var ok. Jag gjorde research större delen av dagen, för ett fall som involverar en rikstäckande knarksmugglare. Det låter tråkigt men det var faktiskt väldigt intressant. Så hur var det att spendera en hel dag med Rhodes?” frågade Riggins. “Visst, det måste ha varit toppen att avsluta fallet, men hon har redan ett rykte om att vara svår att jobba med.”
“Det var ganska anspänt. Hon är en riktigt bra agent men...”
“Säg det”, sa Riggins. “Jag kan inte säga att hon är en bitch, för jag gillar inte att kalla en kvinna för en bitch framför en annan kvinna.”
“Hon är inte en bitch”, sa Chloe. “Hon är bara väldigt direkt och grundlig.”
De pratade lite mer och det var väldigt avslappnat. Chloe slängde några blickar mot Agent Moulton. En av kvinnorna hade stuckit, så nu pratade han bara med en. Han lutade sig ganska nära henne och log. Chloe tenderade att vara lite naiv när det gällde relationer, men hon var ganska säker på att Moulton gillade henne.
Det fick henne att känna sig besviken på ett sätt hon inte hade väntat sig. Det hade bara gått två månader sedan hon och Steven hade separerat. Hon antog att hon bara var intresserad av Moulton för att han hade varit den första personen som hade varit vänlig mot henne efter Direktör Johnson hade vänt hennes värld upp och ner. Plus att hon inte kände sig så sugen på att åka hem till sin nya lägenhet helt själv. Det faktum att han dessutom var otroligt snygg spelade också roll, så klart.
Ja, det var ett misstag att gå ut. Jag kan dricka mycket billigare hemma.
“Är allt ok med dig?” frågade Riggins.
“Jo, jag tror det. Det har bara varit en lång dag. Och det kommer vara lika intensivt imorgon.”
“Kör du eller ska du gå hem?”
“Kör.”
“Aha... då är det bäst att jag inte bjuder på en till drink, då?”
Chloe log trots hon kände sig lite nere. “Det är väldigt ansvarsfullt av dig.”
Återigen tittade hon bort mot Moulton och kvinnan han hade pratat med. De reste sig upp och när de gick fram till ytterdörren, la Moulton sin arm runt hennes midja.
“Kan jag få fråga vad det var som fick dig att välja den här karriären?” frågade Riggins.
Hon log nervöst och drack upp sin öl. “Familjeproblem”, svarade hon. “Tack för inbjudan, Riggins. Men jag måste dra mig hemåt.”
Han nickade som om han förstod. Hon noterade också att han sakta såg sig omkring i baren och det verkade som att han skulle bli ensam kvar. Det fick henne att undra om Riggins också hade demoner att brottas med.
“Ta hand om dig, Agent Fine. Hoppas att morgondagen blir lika framgångsrik som idag.”
Hon gick ut och planerade resten av kvällen. Hon hade fortfarande kartonger att packa upp, en sängram att sätta ihop, samt tvätt och köksgrejer att ta itu med.
Inte riktigt det spännande livet jag hade planerat, tänkte hon lite sarkastiskt för sig själv.
När hon gick fram till sin bil, som fortfarande stor parkerad i parkeringsgaraget under FBI:s högkvarter, ringde hennes mobil. När hon såg namnet på displayen fylldes hon med ilska och hon bestämde sig nästan för att ignorera det helt och hållet.
Steven. Hon hade ingen aning om varför han ringde nu. Och det var därför hon svarade. Hon visste att hon inte skulle kunna sluta tänka på det annars och det skulle driva henne till vansinne.
Hon svarade på samtalet, och ogillade hur nervös hon plötsligt kände sig. “Hallå, Steven.”
“Chloe. Hej.”
Hon väntade och hoppades att han skulle säga vad han ville direkt. Men det hade aldrig varit Stevens stil att gå rakt på sak.
“Är allting ok?” frågade hon.
“Ja, allting är ok. Förlåt... jag tänkte inte ens på hur mitt samtal skulle påverka dig...”
Han tappade tråden, vilket påminde Chloe om en av de många irriterande karaktärsdragen han själv inte var medveten om.
“Vad vill du, Steven?”
“Jag vill träffas och prata”, sa han. “Bara snacka igenom grejer, förstår du vad jag menar?”
“Jag tror inte det. Det är ingen bra idé.”
“Jag har inga baktankar”, sa han. “Jag lovar. Det bara... Det känns som att det finns grejer jag vill be om ursäkt för. Och jag behöver... eller, jag tror att vi behöver få ett riktigt avslut på grejer, förstår du vad jag menar?”
“Tala för dig själv. Jag har redan fått mitt avslut. Behöver inte prata om något annat.”
“Ok. Men gör mig den här tjänsten då. Jag behöver bara en halvtimme. Det är några saker jag behöver få prata igenom. Och om jag är ärlig... skulle jag bara vilja få se dig en sista gång -”
“Steven... jag är upptagen. Mitt liv är helt galet just och nu, och...”
Hon blev tyst, osäker på hur hon skulle fortsätta. Och egentligen, det var inte så att hon hade någon massiv social kalender som skulle hindra henne från att träffa Steven. Hon visste också att det var en riktigt stor grej för Steven att ringa på det här sättet. Det var svårt för honom att vara ödmjuk, eftersom han aldrig hade varit bra på det.
“Chloe...”
“Ok. En halvtimme. Men jag kommer inte till dig. Om du vill träffas får du komma till Washington. Det är galet här nu och jag kan inte -”
“Visst, det kan jag göra. När ska jag komma?”
“Lördag. Vid lunch. Jag textar dig ett ställe för lunch.”
“Det låter bra. Tack så mycket, Chloe.”
“Varsågod. Hon kände att hon borde säga något mer, för att lätta på spänningen. Men det slutade med att hon bara sa: “Hej då, Steven.”
Hon avslutade samtalet och la sin mobil i fickan. Hon kunde inte låta bli att undra om hon gick med på att träffas bara för att hon kände sig ensam. Hon tänkte på Agent Moulton och undrade vart han och hans kvinnliga vän hade tagit vägen. Men hon undrade främst varför hon hade hakat upp sig på det.
Hon kom fram till bilen och körde hem i Washingtons skymning. Det var en fantastisk stad; trots trafikstockningarna och den konstiga kombinationen av historik och handel, var det också en vacker stad på något sätt. Det fick henne att känna sig melankolisk när hon körde hem till lägenheten - en tom, ny lägenhet, som hon egentligen var väldigt tacksam över. Men just nu kändes det mer som en isolerad ö än ett hem.
***
När hon vaknade av mobilen följande morgon, slets hon snabbt ur en dröm. Hon försökte hon komma ihåg vad det var hon hade drömt om, även om hon var osäker på om den var värd att minnas. Den senaste tiden hade hon bara drömt om sin pappa, som var ensam och inlåst på fängelset.
Hon tyckte sig kunna höra honom nynna på en Johnny Cash-låt han ofta hade sjungit hemma i lägenheten de bodde i när hon var liten. A Boy Named Sue, tänkte hon. Eller kanske inte. Alla låtar började låta likadana.
Men hon kunde ändå höra A Boy Named Sue i huvudet när hon viftade runt med handen för att hitta mobilen på nattduksbordet. Hon drog mobilen från laddaren och såg att klockan var 06:05 - bara tjugofem minuter innan hennes alarm skulle gå igång.
“Det här är Agent Fine”, svarade hon.
“Agent Fine, det är Biträdande Direktör Garcia. Du måste komma till mitt kontor med en gång. Sikta på att vara här inom en timme. Jag har ett fall jag behöver ge till dig och Agent Rhodes så snart som möjligt denna morgon.”
“Absolut”, sa hon och satte sig upp i sängen. “Jag kommer genast.”
I det ögonblicket brydde hon sig inte om att det var en ny dag med Rhodes som väntade. Allt hon brydde sig om var att hennes poängställning på FBI just nu stod på 1-0, och det var en ställning hon var ivrig att förbättra ytterligare.
KAPITEL SEX
Chloe klev in i Biträdande Direktör Garcias kontor. Han satt bakom ett litet konferensbord och gick igenom lite pappersarbete. Hon såg att han redan hade ställt fram två koppar kaffe till dem, rykande heta och svarta, en på var sida av bordet.
“God morgon, Agent Fine”, sa han när hon kom in. “Har du sett eller pratat med Agent Rhodes?”
“Hon kom inkörandes precis när jag gick in i hissen.”
Garcia tycktes fundera på det ett slag. Kanske var han förvirrad över varför hon inte bara hade väntat vid hissen om hon hade sett Rhodes. Sedan undrade hon hur mycket Johnson hade berättat för honom om den lilla maktkampen som pågick mellan dem.
Chloe hade precis druckit en kopp kaffe i bilen på vägen dit, så hon satte sig ner framför en av kopparna och tog en liten klunk. Hon föredrog lite grädde och socker i sitt kaffe, men hon ville inte verka jobbig. Precis när hon tog en klunk av kaffet, kom Rhodes in i rummet. Det första hon gjorde var att titta irriterat på Chloe. Sedan satte hon sig ner framför den andra kaffekoppen.
Garcia tittade på dem, och det var uppenbart att han kunde känna hur anspänt det var mellan dem, men sedan ryckte han på axlarna. “Vi har ett mord i Landover, Maryland. Det är ett fall som verkade helt normalt först. Maryland-polisen håller i det just nu, men har bett om vår hjälp. Det är också värt att nämna att Jacob Ketterman, som arbetar med offentliga angelägenheter i Vita Huset, känner offret. De var kollegor en gång i tiden. Han har bett oss att utreda fallet noggrant, som en tjänst. Och när det kommer från Vita Huset försöker vi se till att ingenting läcker. Det borde inte vara några problem med det här fallet. Det verkar vara ett ganska okomplicerat mord. Det är en av anledningarna till varför vi har valt att placera två nya agenter på det. Det är ett bra test och vi vill självklart lösa det så snabbt som möjligt.”
Sedan skickade han över två kopior av rapporten över till dem. Detaljerna var kortfattade och gick rakt på sak. Medan Chloe läste igenom dem, gick Garcia igenom vad han visste om fallet.
“Offret är trettiosex-åriga Kim Wielding. Hon jobbade som barnflicka åt familjen Carver när hon blev mördad. Och så vitt vi kan se var det någon som gick in i huset och dödade henne. Hon blev slagen i huvudet två gånger med någonting väldigt hårt och sedan strypt. Hon fick två ganska hiskeliga slag mot huvudet. Det har ännu inte fastställts vad det var som dödade henne. Ni två måste nu ta reda på vem det var som gjorde det.”
“Var mördaren bara där för att döda henne?” frågade Chloe.
“Det verkar så. Inga stölder har rapporterats. Huset verkade vara helt orört, precis som familjen Carver hade lämnat det samma morgon... förutom den döda barnflickan. Adressen hittar ni i filerna”, fortsatte Garcia. “Jag har precis lagt på efter att ha pratat med polischefen i Landover. Både föräldrarna och de tre barnen har bott på ett motell sedan mordet ägde rum för två dagar sedan. Men de kommer att träffa er vid huset nu på morgonen och svara på era frågor. Och det är allt, Agenter. Ut med er och plocka hem ännu en vinst. Gå ner till personalavdelningen och hämta ut en bil ni kan dela på. Vet ni hur det går till?”
Chloe visste inte, men nickade ändå. Hon antog att Rhodes redan visste hur det gick till. Med tanke på hur det hade gått till igår, antog Chloe att Rhodes visste precis allting om hur det gick till på byrån.
Både Chloe och Rhodes reste sig upp. Chloe tog en sista klunk av sitt kaffe innan hon gick ut från Garcias kontor. De gick ner genom korridoren bort mot hissen, utan att säga ett ord till varandra.
Det här kommer att bli en lång dag om inte hon och jag kan sluta med den här löjliga maktkampen, tänkte Chloe.
När Chloe tryckte på ner-knappen, vände hon sig mot Rhodes och gjorde sitt bästa för att inte bara bryta isen - utan att tillintetgöra den.
“Agent Rhodes, jag ska bara fråga rakt ut. Har du något problem med mig?”
Rhodes flinade och funderade en stund innan hon sa: “Nej, jag har inget problem med dig Agent Fine. Men jag är tveksam till att arbeta med någon som har placerats på GVG helt plötsligt. Det får mig att undra om någon ovanifrån har gjort dig en tjänst - en tjänst som är orättvis för alla agenter som har jobbat ihjäl sig för att få vara en del av det här programmet.”
“Inte att du har någonting med det att göra, men jag blev tillfrågad att gå med i det här programmet. Jag hade gärna stannat med den Kriminaltekniska Expertgruppen.”
Rhodes ryckte på axlarna när dörrarna öppnades. “Jag är inte så säker på att KE hade uppskattat hur du hanterade fotavtrycket igår.”
Chloe sa ingenting. Hon kunde fortsätta det lilla kriget med Rhodes, men det skulle bara leda till att deras relation förvärrades ytterligare. Om hon skulle få slut på det, skulle hon helt enkelt behöva visa Rhodes vad hon gick för.
Dessutom hade hon gjort bort sig igår. Och för att fixa det skulle hon göra ett utmärkt jobb med det här nya fallet.
***
När Rhodes satte sig bakom ratten utan att prata med Chloe om vem som skulle köra, tog Chloe det med en klackspark. Hon tyckte inte att det var något som var värt att bli upprörd över. På vägen till Landover började Chloe fundera på om det hade hänt något under Rhodes liv, som format henne på det här viset - någonting som hade fått henne att bli så här dominerande och att överkompensera på det här sättet. Hon hade gått om tid att tänka under den halvtimme långa bilturen till Landover, för Rhodes var tyst hela vägen.
De kom fram till Carver-hemmet klockan 08:05. Det var ett otroligt vackert hus i ett välbärgat område - den typen av område där alla gräsmattor var perfekt trimmade, för att visa de perfekta linjerna längs trottoarkanterna. Det stod en ganska ny minibuss på uppfarten, parkerad framför garaget. Rhodes körde in bakom minibussen och ställde bilen där. Hon tittade på Chloe och frågade: “Allt ok mellan oss?”
“Det tror jag inte, men det spelar ingen roll. Låt oss bara fokusera på fallet.”
“Det var det jag menade”, spottade Rhodes ur sig när hon öppnade dörren och gick ut.
Chloe klev också ut ur bilen och på samma gång klev ett par ut ur minibussen och Chloe antog att det var Carver-föräldrarna. De introducerade sig och bekräftade att de var Bill och Sandra Carver. Bill såg ut som den typen som aldrig sov mycket, men ändå hade gott om energi. Sandra var ganska fin, den typen av kvinna som inte behövde anstränga sig så mycket för att vara det. Men hon såg också trött ut, speciellt när hon vände blicken mot huset.
“Jag förstår att ni har sovit på motell?” frågade Chloe.
“Ja”, sa Sandra. “När det hände var Bill iväg på affärsresa. Polisen gick in och ut ur huset och det var... tja, det var bara så mycket blod. Så jag plockade upp barnen från skolan, tog ut dem på middag och sedan till ett motell. Jag berättade för dem vad som hade hänt och det kändes inte rätt att åka hem direkt efteråt.”
“Jag kom hem igår morse”, sa Bill. “Runt lunchtid. Polisen har sagt att det är ok för oss att återvända till huset, men barnen och Sandra tycker att det är för obehagligt.”
“Det kanske är lika bra”, sa Rhodes. “Vi skulle vilja undersöka brottsplatsen, om det är ok.”
“Ja, polischefen sa att ni skulle komma”, sa Sandra. “Han instruerade oss att berätta för er att det finns en mapp med all information på köksbänken.”
“Innan vi går in”, sa Chloe, “Undrar jag om ni skulle vilja berätta lite om Kim?”
“Hon var så godhjärtad”, sa Sandra.
“Och underbar med barnen”, sa Bill. Och när han sa det svajade rösten till lite. Det var som om han verkligen började inse vad det var som hade hänt.
“Vet du om hon hade en stor konflikt med någon?” frågade Chloe.
“Inte så vitt vi vet”, sa Sandra. “Vi har funderat på det i två dagar nu. Det bara... det verkar helt overkligt.”
“Några misslyckade relationer?” frågade Rhodes. “Kanske en bortstött före detta pojkvän eller något?”
“Hon har ett ex, visst”, sa Bill. “Men hon nämnde honom knappt.”
“Men hon nämnde honom?” frågade Chloe.
Sandras ögon fylldes med en slags medkänsla. “Du vet, hon nämnde faktiskt att det var någonting hon hade varit tvungen att fly från. Och jag tror inte att hon skämtade. Jag menar... hon pratade aldrig riktigt om honom.”
“Vet du vad han hette?” frågade Rhodes.
“Nej”, sa Sandra. Sedan tittade hon på Bill för att se om han hade något att säga, men han bara skakade på huvudet.
“Sov Kim någonsin här?” frågade Rhodes.
“Ja. När jag och Bill åkte iväg på mini-semestrar. Vi hade ett gästrum och brukade skoja att det var Kims rum. Hon sov också över ibland om det var något speciellt, till exempel om någon av barnen hade svårt med läxorna, eller så.”
“Vilket sovrum är det?” frågade Rhodes.
“På övervåningen, det första till vänster”, sa Bill.
“Skulle ni kunna vänta här ute en stund utifall vi behöver prata med er efter att vi har sett oss omkring?” frågade Chloe.
“Vi behöver inte komma in, va?” frågade Sandra.
“Nej”, sa Rhodes. “Ni kan stanna här ute.”
Sandra verkade lättad. Men hon stod fortfarande och tittade på huset som om hon förväntade sig att det skulle komma ut en yxmördare från huset vilken sekund som helst.
Carver-paret stod kvar på uppfarten, medan Chloe och Rhodes gick fram till verandan. Det var en stor veranda, som sträckte sig bortom husets knutar, med en gunga och två gungstolar. Chloe öppnade ytterdörren och de gick in.
Polismän på både lokal och nationell nivå hade städat upp, enligt Garcias rapporter. Och så vitt Chloe kunde se, hade de gjort ett alldeles för bra jobb. Det hade så klart varit mycket enklare att undersöka brottsplatsen orörd med färska bevis - inklusive eventuella blodspår. Vem det än var som hade beslutat att lämna över fallet till FBI, hade uppenbarligen ingen aning om hur man skulle hantera kriminalteknisk bevisinsamling.
Chloe såg att det låg en pärm på köksbänken, vilket hon antog var rapporter och filer från sheriffen. Hon gick genom hallen och in till vardagsrummet för att plocka upp pärmen. Hon öppnade den, bläddrade igenom rapporten och hoppade snabbt till fotografierna från brottsplatsen. Hon gick tillbaka till ytterdörren för att visa Rhodes bilderna. Tillsammans studerade de fem fotografier och jämförde de med brottsplatsen som nu var helt rengjord.
På bilderna såg hon att det hade varit blod på hallgolvet, hela vägen upp till dörrkarmen. Kim Wieldings kropp låg utsträckt på golvet, med sin vänstra fot drygt femton centimeter från ytterdörren. På det andra fotot var det uppenbart att hon hade blivit slagen i ansiktet med ett trubbigt instrument. Näsbenet var brutet och den nedersta halvan av hennes ansikte var helt dränkt i blod.
“Ser ut som att hon öppnade dörren för mördaren”, sa Rhodes.
“Vilket betyder att hon kände personen”, tillade Chloe, “eller att hon väntade besök.”
Rhodes tog ut bilderna från mappen, inte nödvändigtvis som om hon ville behålla de för sig själv, men det var ändå ganska hänsynslöst gjort. “Jag blir förbannad på det här.”
“Vadå?” frågade Chloe.
“Det här fallet. Ett enda mord i ett välbärgat område. Med en renstädad brottsplats och ingen större hjälp från lokala polisen. Vad fan kan vi göra?”
Бесплатный фрагмент закончился.
