Читать книгу: «Det perfekta kvarteret», страница 3

KAPITEL FEM

"Så du ska inte göra FBI-grejen?" frågade Lacy skeptiskt och smuttade på sitt vin.

De satt i soffan, halvvägs genom en flaska vin och hukade sig över kinamaten som precis hade levererats. Klockan var strax efter åtta och Jessie var utmattad efter en längre dag än hon haft på flera månader.

"Jag kommer att göra det, bara inte nu. De gav mig tillåtelse att skjuta upp det en gång. Jag kan hoppa på en senare kurs i akademien, så länge det sker någon gång under nästkommande sex månader. Annars måste jag ansöka på nytt. Eftersom jag hade turen att bli antagen den här gången, så garanterar det mer eller mindre att jag kommer att göra det snart."

"Och du avstår för att slita hund på LAPD?" frågade Lacy tvivlande.

"Återigen, jag avstår inte", påpekade Jessie och tog en stor klunk vin, "jag skjuter bara upp det. Jag var redan tveksam på grund av allt som pågår med husförsäljningen och min fysiska återhämtning. Detta var den avgörande faktorn. Dessutom verkar det grymt!"

"Nej det gör det inte", sa Lacy. "Det låter urtrist. Till och med din poliskompis sa ju att du ska göra rutinuppgifter och jobba med lågprioriterade brottsfall som ingen annan vill jobba med."

"Till att börja med. Men när jag fått lite erfarenhet så kommer de säkert ge mig mer intressanta uppgifter. Det här är Los Angeles, Lace. De kommer inte att kunna hålla all galenskap borta från mig.

*

Två veckor senare släppte polisbilen av Jessie ett kvarter från brottsplatsen. Hon tackade de två polismännen och gick mot gränden där hon såg att polisen redan satt upp sina avspärrningar. När hon korsade gatan, och undvek bilförarna som verkade mer villiga att köra på henne än att stanna, så slog det henne att det här skulle bli hennes första mordfall.

Hon kunde konstatera efter sin korta tid på stationen i stan att hon hade haft fel. De hade kunnat hålla all galenskap borta från henne. De flesta av hennes dagar spenderades på stationen där hon gick igenom öppna brottsfall för att se till att pappersarbetet som Josh Caster hade gjort innan han lämnade var uppdaterat. Det var slavgöra.

Det hjälpte inte att stationen kändes som en hektisk bussterminal. Det öppna kontorslandskapet var enormt. Människor svärmade runt henne hela tiden och hon var aldrig säker på om de var anställda, civila eller brottsmisstänkta. Flera gånger hade hon fått byta skrivbord då de profilerare som inte bar brickan med texten "provanställning" använde sin makt som mer erfarna för att få den arbetsstation som de ville ha. Och var hon än hamnade verkade det alltid som att hon satt precis under blinkande fluorescerande ljus.

Men inte i dag. När hon klev in i gränden vid East 4th Street såg hon Hernandez längst in, och hon hoppades att det här fallet skulle vara annorlunda än de andra som hon hittills blivit tilldelad. Under samtliga av de tidigare fallen hade hon fått följa med kriminalpoliser, men aldrig blivit tillfrågad om vad hon tyckte och tänkte. Det hade inte funnits något särskilt behov av det i vilket fall som helst.

Av de tre fallen som hon hade varit delaktig i, så hade det varit två rån och en mordbrand. I samtliga fall hade de misstänkta erkänt inom några minuter, en av dem erkände till och med på studs utan att några frågor hann ställas.

Kriminalpolisen hade fått dra rättigheterna och sedan be honom att erkänna igen.

Men nu skulle det kanske äntligen vara annorlunda. Det var måndagen innan julafton, och Jessie hoppades att julkänslorna skulle göra Hernandez mer generös gentemot några av sina kollegor. Hon var med Hernandez och hans partner för dagen, en glasögonprydd man i fyrtioårsåldern, vid namn Callum Reid, medan de undersökte dödsfallet av en knarkare som låg längst in i gränden.

Han hade fortfarande en nål som satt fast i hans vänsterarm, och polismannen hade bara ringt in kriminalarna som en formalitet. Medan Hernandez och Reid pratade med polismannen böjde sig Jessie under polisavspärrningen och gick försiktigt fram mot kroppen.

Hon tittade ner på den unga killen. Han såg ut att vara jämnårig med henne. Han var afroamerikan, men en hög fadefrisyr. Trots att han låg ner och inte bar skor, så såg hon att han var lång.

Det var något med honom som kändes bekant.

"Borde jag veta vem den här killen är?" ropade hon till Hernandez. "Det känns som att jag har sett honom någonstans tidigare."

"Antagligen", ropade Hernandez tillbaka. "Du gick på USC, eller hur?"

"Ja", sa hon.

"Det är troligt att ni har överlappat ett eller två år. Han hette Lionel Little. Han spelade basket där ett par år innan han blev proffs."

"Okej, jag tror att jag minns honom", sa Jessie.

"Han hade ett fantastiskt handledskast med vänstern", erinrade sig Reid. "Påminde lite om George Gervin. Han framhölls som nästa stora löfte men det visade sig att han inte höll måttet efter några år. Han kunde inte försvara och visste inte hur han skulle hantera alla pengar som kom med NBA-livsstilen. Han blev bara kvar i tre säsonger innan han hamnade utanför ligan helt och hållet. Och då tog drogerna över. Någonstans på vägen så hamnade han på gatan."

"Jag träffade på honom då och då", tillade Hernandez. "Han var en snäll grabb – han gjorde sig aldrig skyldig till något mer än förströelse eller urinering på offentlig plats."

Jessie böjde sig och studerade Lionel närmare. Hon försökte att föreställa sig hur det var att befinna i hans situation, en vilsen ungdom, drogberoende men utan att ställa till mycket besvär, släpandes benen efter sig i gränder i centrala Los Angeles under ett par år. På något sätt hade han lyckats hålla sig från att överdosera eller hamna i fängelse. Men här var han nu, död i en gränd, nål i armen, utan skor. Det var något med det hela som inte kändes rätt.

Hon satte sig på huk och tittade närmare på där nålen stack ut i hans arm. Den hade tryckts in hårt och djupt i hans annars släta hud.

Hans släta hud...

"Kriminalpolis Reid, du sa att Lionel hade ett fint handledskast med vänsterhanden, va?"

"Ren konst", sa han uppskattande.

"Så jag kan anta att han var vänsterhänt?"

"Absolut, hans vänster var helt dominant. Han fick problem när han skulle använda högern. Försvarare tvingade honom alltid åt den sidan för att försvaga honom. Det var en annan anledning till att han inte blev större i ligan."

"Det är konstigt", grubblade hon.

"Vadå?" frågade Hernandez.

"Det är bara det... kan ni komma hit? Det är något med den här brottsplatsen som inte går ihop för mig."

Kriminalpoliserna gick framåt och stannade precis bakom henne där hon satt på huk. Hon pekade på Lionels vänsterarm.

"Nålen ser ut som att den är halvvägs genom hans arm och inte i närheten av någon ven."

"Han kanske siktade illa?" föreslog Reid.

"Kanske", medgav Jessie. "Men titta på hans högerarm. Där går de en rak linje av nålstick som löper längs hans vener. Det är ganska noggrant för att vara en drogmissbrukare. Och det är logiskt, för han var vänsterhänt. Självklart injicerade han i sin högerarm om han var vänsterhänt."

"Det är logiskt", instämde Hernandez.

"Så då tänkte jag att han kanske bara var slarvigare när han använde högerhanden", fortsatte Jessie.

"Som du sa, Reid, så kanske han bara siktade illa."

"Exakt", sa Reid.

"Men titta", sa Jessie och pekade mot armen. "Förutom märket där nålen sitter i armen nu, så är vänsterarmen helt slät – inga stickmärken alls."

"Vad säger det dig?" frågade Hernandez och började inse vad hennes poäng var.

"Det säger mig att han inte injicerade i sin vänsterarm, i princip aldrig. Så vitt jag kan se så är inte det här heller en kille som skulle låta någon annan injicera i hans arm. Han hade ett system. Han var mycket metodisk. Kolla på hans högerhand. Han har märken där också. Han skulle hellre injicera i handen än att överlåta det till någon annan. Jag slår vad om att om vi drar av honom strumporna så kommer vi hitta nålstick mellan tårna på hans högerfot också."

"Så du föreslår att han inte överdoserade?" frågade Reid skeptiskt.

"Jag förslår att någon vill att det ska se ut som en överdos, men gjorde ett slarvigt jobb och bara tryckte in nålen någonstans i hans vänsterarm, just den armen som högerhänta människor skulle använda."

"Varför?" frågade Reid.

"Jo," sa Jessie försiktigt, "jag började fundera över faktumet att han saknar skor. Inga av hans andra kläder saknas. Jag undrar om, eftersom han var ett före detta basketproffs, om hans skor var dyra. Kostar inte vissa av dem hundratals dollar?"

"Det gör dem", svarade Hernandez exalterat. "Faktum är att när han först kom till ligan och alla trodde att han skulle bli hur stor som helst, så skrev han på ett sponsorkontrakt med ett nytt skoföretag som hette Hardwood. De flesta killarna skrev på sponsoravtal med de stora skoföretagen: Nike, Adidas och Reebok. Men Lionel valde Hardwood. De ansågs vara coola och på gränsen. Kanske för mycket för de konkade för ett par år sen."

"Så då borde skorna inte vara särskilt värdefulla", sa Reid.

"Det är ju faktiskt tvärtom", rättade Hernandez. "Eftersom de gick i konkurs blev skorna en eftertraktad vara. Det finns bara ett fåtal att få tag på nu för tiden, så varje par är värdefullt för samlare. Som talesperson för företaget fick Lionel antagligen ett helt lass med skor när han skrev på sponsordealen. Och jag är villig att slå vad om att han hade på sig de skorna i natt."

"Så", fortsatte Jessie, "någon såg honom bära skorna. Kanske var personen desperat efter pengar. Lionel betraktas inte som en tuffing. Han är ett lätt byte. Så den här personen angriper Lionel, stjäl skorna och trycker en nål i armen på honom, i hopp om att det ska se ut som en överdos."

"Det är inte en galen teori", sa Hernandez. "Låt oss se om vi kan få igång en sökning i området efter någon som bär ett par Hardwood-dojor."

"Om Lionel inte överdoserade, hur dödade då gärningsmannen honom?", grubblade Reid. "Jag ser inga blodspår."

"Det är en mycket bra fråga... för dödsfallsutredaren", sa Hernandez och flinade medan han vandrade tillbaka mot avspärrningen. "Låt oss ringa in någon och så tar vi lunch."

"Jag måste springa till banken", sa Reid. "Jag kanske bara möter er på stationen sen."

"Okej. Det ser ut som att det bara blir du och jag, Jessie", sa Hernandez. "Känner du för en korv med bröd från gatuförsäljaren? Jag såg en vagn på andra sidan gatan tidigare."

"Jag känner att jag kommer att ångra det men att jag går med på det ändå för att inte framstå som en mes."

"Du vet", påpekade han, "att om du säger att du går med på det för att inte framstå som en mes, så vet alla att du bara äter den för att bli populär. Och det är rätt mesigt. Bara ett tips från coachen."

"Tack, Hernandez", svarade Jessie. "Jag lär mig så mycket nya saker i dag."

"Det kallas utbildning på arbetsplatsen", sa han och höll igång skojandet medan de lämnade gränden och gick ut mot gatan. "Men om du tar både lök och chili på korven, så kan du vinna lita respekt."

"Wow", sa Jessie och grimaserade. "Vad tycker din fru om att sova bredvid dig på natten när du din andedräkt stinker av allt det där?"

"Inget större problem", sa Hernandez och vände sig mot korvförsäljaren för att beställa.

Det var något med Hernandez svar som verkade märkligt för henne. Hans fru kanske helt enkelt inte brydde sig om att han doftade lök och chili i sängen. Men det var något med hans ton som tydde på att anledningen till att det inte var något större problem kanske var för att han och hustrun inte delade säng längre.

Trots nyfikenheten utforskade inte Jessie det närmare. Hon kände knappt den här mannen. Hon tänkte inte börja förhöra honom om hans familjesituation. Men hon önskade att hon på något sätt kunde få reda på om hennes magkänsla var helt fel eller om hennes misstankar stämde.

På tal om magen, så tittade korvförsäljaren på henne och väntade på att hon skulle beställa. Hon tittade på Hernandez korv som översvämmades av lök, chili och salsa. Han tittade på henne och gjorde sig redo för att reta henne.

"Jag tar samma som han", sa hon. "Exakt samma."

*

Tillbaka på stationen några timmar senare hade hon precis kommit ut från toaletten för tredje gången samma eftermiddag, när Hernandez kom fram till henne med ett brett leende på läpparna. Hon tvingade sig själv att se avslappnad ut och brydde sig inte om det obekväma bubblandet i buken.

"Goda nyheter", sa han, tacksamt nog omedveten om hennes plågor. "Vi har fått meddelande om att någon greps för några minuter sen, iförd Hardwoods-skor med Lionels skostorlek, vilken var 51. Personen som bar skorna hade fyrtriotreor, så det var ju lite misstänksamt. Bra jobbat."

"Tack", sa Jessie och låtsades som att det inte betydde så mycket. "Hört något från dödsfallsutredaren om dödsorsak?"

"Inget officiellt ännu. Men när de vände på Lionel fann de stora skador på bakhuvudet. Så subduralblödning är ingen galen hypotes. Det skulle också förklara varför det inte fanns några blodspår."

"Härligt", sa Jessie, glad över att hennes teori verkade ha stämt.

"Ja, förutom att det inte är så härligt för hans familj. Hans mamma kom dit för att identifiera kroppen och hon är tydligen helt förstörd. Hon är en singelmamma. Jag kommer ihåg att jag läste i någon artikel om honom att hon hade haft tre jobb när Lionel var liten. Hon tänkte nog att hon skulle kunna luta sig tillbaka när han slog igenom. Men det blev väl inte så."

Jessie visste inte vad hon skulle svara så hon bara nickade tyst.

"Jag ger mig för i dag", sa Hernandez abrupt. "Några av oss ska ut och ta en drink, om du vill följa med. Du har definitivt förtjänat att bli bjuden på en av mig."

"Jag hade gärna gjort det men jag har lovat min rumskompis att gå till en klubb ikväll. Hon tycker att det är dags att jag börjar dejta igen."

"Tycker du att det är dags?" frågade Hernandez med höjda ögonbryn.

"Hon är obeveklig och kommer inte att släppa det här förrän jag går ut åtminstone en gång, även om det är på en måndagskväll. Det borde ge mig några veckors lugn och ro innan hon börjar tjata igen."

"Tja, ha det så trevligt", sa han och försökte låta optimistisk.

"Tack. Jag är säker på att det inte blir det."