Читать книгу: «Räfskinnet», страница 2

3

Det var redan tidigt på morgonen, då Minnchen efter en häftig vandring anlände till Miltnitz. För att ej bli sedd af någon slottstjenare smög hon sig längs den häck, som bildade trädgårdens baksida, och lyckades äfven att oantastad komma fram till den gamla enkan Annchens bostad.

Annchen var ännu ej uppstigen när Minnchen bultade först på dörren och sedan på det lilla fönstret. Förskräckt for den gamla upp i tanke att det kunde vara tjufvar som hemsökte hennes fattiga bostad.

Men hon kände genast igen systerdotterns röst, klädde sig skyndsamt och öppnade derefter fönstret i det hon ropade:

"Hvad i Herrans namn står på eftersom du är här så tidigt? Har någon olycka händt gamle Arnold?"

"Nej, men se här", svarade Minnchen och räckte fram en praktfull bukett af rosor; "den får du på din födelsedag, gamla moster."

"Ja, du är då ett för rart barn", utbrast den gamla och mottog med sina darrande händer de rosor, som den unga flickan räckte henne genom fönstret. "Din like finnes ej! Måtte Guds rika välsignelse städse följa dig. Men här står jag och pratar och mottager din kärkomna gåfva genom fönstret liksom om det ej skulle finnas en dörr på min fattiga stuga. Se så, barn, stig nu in, så få vi språkas vid en stund. Det var länge sedan vi råkades."

Med dessa ord stultade gamla Annchen åstad bort till dörren. En bom drogs ifrån innanför, och snart stod Arnold Mayers fagra sondotter, blossande röd efter den häftiga gången, inne i den lilla stugan, der visserligen allt tydde på fattigdom, men der hvarje föremål, äfven det minsta och obetydligaste, bar vittne om snygghet och renhet.

Minnchen dröjde qvar ända till middagen. Nog ville gumman att hon skulle stanna ännu längre, men detta kunde ej gå för sig, emedan gamle Arnold med oro väntade på sin sondotters hemkomst.

"Nå", sade Minnchen då hon stod färdig att taga afsked, "hur är det med borgherren nu för tiden?"

"Hvarför spörjer du så", inföll mor Annchen och betraktade forskande systerdottern.

"Intet för någonting annat än att jag hört att han lär vara riktigt svår mot sine underhafvande."

"Ja, det kan du allt lita på. Han är svår med besked, han! Ingenting är honom nu mera till lags. Men", fortfor den gamla och drog en smula på talet, "han skulle nog inte vara så elak, om inte slottsfogden satte i honom alla dumheterne."

"Jaså, rödhåringen Fuchs."

"Ja, just han. Vi kalla honom också för räfskinnet, och detta namn gör han skäl för. Jag har länge märkt, att han inte är att lita på, och det är då ingen rödhårig person. Vet du, Minnchen, jag tror att han i hemlighet är påfvisk."

"Såå, men det kan man väl inte säga om borgherren som jag tror?"

"Nej då! Han är nog en renhårig protestant, det kan jag nästan svära på, men ser du, han är alltför svag och godtrogen och anser att Fuchs är hans verklige trotjenare. Gud gifve att han inte snart finge ångra det förtroende han sätter till räfskinnet."

Minnchen besvarade ej dessa ord. Skyndsamt tog hon afsked och aflägsnade sig samma väg som hon kommit. Det lugn, som tidigt på morgonen varit rådande vid de kojor, förbi hvilka hon då passerat, fanns nu icke mera. En larmande, nyfiken och uppskrämd menniskohop hade nu församlat sig der.

Skyddad af de täta buskarne smög sig Minnchen närmare. Från den plats hon innehade kunde hon ogeneradt se hvad som försiggick längre ned.

Från ett af de minsta husen höllo Odowalskys tjenare på att bära ut de få och torftiga möbler, som funnos der inne. Framför dörren stod en likblek, medelålders qvinna och vid hennes sida tre minderåriga barn, alla gråtande och ropande efter bröd. Ur den stackars modrens ögon rann icke en enda tår. Det korpsvarta håret fladdrade vildt kring hennes nakna och magra skuldror.

Icke många steg derifrån stod en undersätsig karl, och Minnchen igenkände i honom genast slottsfogden Fuchs, också benämnd räfskinnet. I ena handen svängde han en piska med tre snärtar, i den andra höll han en spänd pistol. Uttrycket i hans råa ansigte var så grymt att till och med Minnchen, som ju ej hade med honom att göra, kände sig beklämd om hjertat.

"Nå, skynda på och vräk ut den late gubbkanaljen!" skrek slottsfogden och höjde hotande både piskan och pistolen. "Hur länge ska' jag vänta på att mina befallningar åtlydas! Jag har annat att göra än att stå här hela dagen! Fort ut med honom!"

Qvinnan med det fladdrande håret och den nästan ursinniga elden i sina ögon vände sig nu till den grymme med dessa ord:

"Men ni kan väl unna honom att dö derinne! Han har ju inte många timmar qvar!"

"Nej, nej!" skrek slottsfogden och stampade häftigt i marken. "Ingen nåd!"

Efter dessa ord närmade han sig den arma modren, i hvilkens lappade klädning de små barnen snyftande höllo sig fast, och sade med hånfull ton, men så lågt, att ingen af slottstjenarne kunde höra det:

"Har du glömt den ed, som jag svor när du för sex år sedan gifte dig med den der", och med dessa ord pekade han på den döende man, som i detsamma bars ut. "Jag svor då att hämnas det förakt, som du skänkte mig, och jag har hållit ord. Ingenting gladde mig så mycket som när din eländige man blef sjuk och ej kunde fullgöra sitt arbete, ty då hade jag genast en anledning att…"

"Tig, usling", röt i detsamma den arma modren till och höjde sina båda knotiga händer, magra af svält, mot slottsfogden. "Jag skulle kunna rifva din djefvulska själ i småbitar om jag…"

Hon fullbordade icke meningen utan störtade fram till den bristfälliga säng, i hvilken hennes döende make låg, föll på knä bredvid den och gömde sitt ansigte vid den döendes bröst.

Minnchen hade från sitt gömställe med afsky och ångest bevittnat slottsfogdens uppträdande. Hon vågade icke längre stanna qvar, hvadan hon med beklämdt hjerta begaf sig på hemvägen.

Hunnen ungefär halfväges till hemmet stannade hon plötsligt då hon icke långt ifrån sig hörde klangen af ett jägarhorn. Många sekunder gingo ej till ända, förrän signalen besvarades något längre bort.

"Hvad kan det vara", tänkte Minnchen för sig sjelf och stannade darrande bredvid en lummig buske. "Ska' jag nu råka ut för just den, som jag vill undvika?"

Den unga flickan hann nätt och jemt att tänka sin mening till slut då ett argt gläfsande i det samma kom henne att rycka till. Hon ville skynda undan, men såg just i samma ögonblick hur en stor kolsvart hund rusade på henne.

Ett anskri undslapp hennes läppar. Hunden var henne på endast några stegs afstånd, då en kraftig och befallande stämma utropade: "Nero!"

Hunden stannade och visade morrande tänderne åt den af ångest darrande

Minnchen.

Prasslet i buskarne tilltog mer och mer, och snart stod en ung välväxt man framför den unga flickan. Den darrning, som skakat hennes kropp vid åsynen af Nero, försvann ej heller nu då hon stod öga mot öga med dennes herre, Ernst Odowalsky.

"Du här, mitt vackra barn", utbrast den unge mannen och betraktade

Minnchen med glödande blickar. "Hur kommer det till?"

Den unga flickan teg några sekunder, men slutligen sade hon:

"Jag kommer från min moster, gamla Annchen vid Miltnitz."

"Och så vågar du ensam begifva dig in i tjocka skogen utan att frukta dess faror?"

"Gud är min beskyddare", svarade den unga flickan med säker röst och såg allvarligt på Ernst Odowalsky.

Det nära nog spotska leende, som förut spelat kring den unge ädlingens läppar, försvann med ens vid Minnchens ord. Han, som aldrig förut kännt någon förlägenhet inför en qvinna, han gjorde det nu. Det var den naturliga oskulden och fromheten i Minnchens svar som gjorde Odowalsky brydd och stum för några minuter.

Han lyckades dock snart kufva denna för honom så obehagliga känsla. Det fordna spotska leendet kring läpparne kom åter tillbaka då han svarade:

"Det är visserligen ibland en stor tröst att tro sig ha Gud till beskyddare, men det finns mången, som fåfängt litar derpå."

Minnchen betraktade några ögonblick den unge mannen lika allvarsamt som tillförne. Derpå sade hon:

"Den, som i djupet af sitt hjerta förtröstar på Gud, behöfver ej trösta förgäfves."

"Hvem har sagt dig det, flicka?"

"Farfar."

Ernst Odowalsky försjönk en stund i djupa betraktelser. Slutligen ryckte han sig lös ifrån dem och sade:

"Hör på Minnchen, jag har en angelägen sak att tala med dig om och…"

"Hvad kan det vara", afbröt den unga flickan verkligt förvånad.

"Det ska' du nog få höra. Sist då vi träffades, och det är ju ej länge sedan, flydde du ifrån mig. Nu måste du höra mig."

Den unga flickan tog ovilkorligen ett par steg tillbaka när hon såg

Odowalskys flammande blickar.

"Stilla! Ej ett steg längre", utbrast denne då han märkte Minnchens afsigt att aflägsna sig. "Om du ännu skulle kunna gömma dig för mig såsom du gjorde förra gången, ska' likväl Nero söka reda på dig, och jag försäkrar att det andra mötet er emellan blir mindre behagligt för dig."

Bäfvande stannade den unga flickan. Hennes rädda blickar fastades på Nero, som tycktes väl förstå sin herres ord och visade tänderne mot henne.

"Hvad vill ni då, herre", sporde Minnchen med så stadig röst hon kunde antaga.

"Minnchen", sade Ernst Odowalsky och fattade den motsträfviga flickans hand, "du vet ej att jag älskat dig länge."

Den unga flickan gjorde en häftig rörelse för att slita sig lös, men ett argt gläfsande från Nero kom henne att ändra tankar.

"Ja", fortfor Odowalsky, "jag har länge älskat dig och vill göra dig…"

"Men, tänk blott på hur fattig och obemärkt jag är", afbröt den unga flickan.

"Hvad bryr jag mig om att du är fattig när jag älskar dig öfver allt."

Sådana glödande ord hade Minnchen aldrig förut hört. Det nästan svindlade för hennes ögon.

"För Guds skull, låt mig gå", bad hon med bevekande röst. "Farfar väntar och är orolig för min skull."

"Åh, låt du honom vänta. Det går ingen nöd på honom", svarade Odowalsky och fasthöll envist den unga flickans händer.

"Nej, nej, låt mig gå!"

"Du får ej gå. Du måste höra mig. Jag släpper dig ej förr än du hört mig till slut och sagt ditt ja."

Och vid dessa ord kramade han så hårdt den unga flickans händer, att hon nära nog gifvit till ett anskri.

"Hör mig nu, Minnchen", fortfor Ernst Odowalsky lugnare. "Ända från det du var ett litet barn har jag fästat mig vid dig. De sköna qvinnor, som finnas i Wien och i hofvets salar, ha ej kunnat utöfva något inflytande på mig. Min håg har alltid stått hit ut till den enkla och sköna landtflickan. Ja", fortfor han ännu mera passioneradt, "jag har svurit inför mig sjelf och Gud, att endast du ska' bli borgfru på Miltnitz, och en Odowalsky håller sin ed, äfven om han stupar dervid. Der har du min förklaring. Går du frivilligt in på mitt förslag, nåväl då ska' vårt bröllop genast stå, – men om du ej gör detta, så… så…"

Han fullbordade ej meningen, utan betraktade i stället den unga flickan med hotande blickar.

"Så… så", eftersade Minnchen bäfvande.

"Så ska' jag tvinga dig att gå in på mina önskningar. Hör du det! Jag ska tvinga dig", slutade han med tonvigt på hvarje ord.

Den unga flickan var i den dödligaste ångest. Hvad förmådde hennes svaga krafter mot den starke mannens! Och äfven om det lyckades henne att undfly honom, hur skulle hon kunna undkomma den väl dresserade Neros tänder?

Kallsvetten rann utefter hennes panna, och hon kände hur benen svigtade under henne.

Då Ernst Odowalsky såg Minnchens ångest började han erfara liksom en känsla af medlidsamhet. Viss på att Nero nog skulle vakta den unga flickan, gick han några hvarf omkring den öppna plats, på hvilken han befann sig. Skulle han låta den unga flickan gå oantastad och invänta ett gynnsammare tillfälle? Nej, ett sådant skulle aldrig gifvas, det anade honom.

Efter en stund vände han sig åter till Minnchen med dessa ord:

"Säg nu fort hvad du beslutar."

I dessa ögonblick fick den unga flickan en hastig ingifvelse.

"Låt mig få några dagars betänketid", bad hon med bevekande stämma.

Ernst Odowalsky gick ånyo ett par hvarf kring den lilla platsen. Då han derefter stannade framför Minnchen, sade han och betraktade henne forskande:

"Hvarför vill du ha betänketid?"

"För att spörja farfar."

"Hvad ska' det tjena till! Jag tycker han borde vara glad öfver att hans sondotter blir borgfru på Miltnitz. Du får ej någon betänketid. Nu måste jag ha svaret."

"Jag kan ej svara nu", klagade Minnchen.

"Håller du väl någon annan kär?"

"Nej."

"Nå, då inser jag ej hvarför du inte kan svara mig just nu. Jag har föresatt mig att du ska' göra det, och hvad en Odowalsky föresatt sig, det utför han."

"Gode Gud, beskydda mig", suckade den unga flickan för sig sjelf under det hon småningom drog sig närmare ett i närheten befintligt tätt snår.

Ernst Odowalsky märkte dock genast denna hennes rörelse och störtade fram. Men snabbt som blixten kastade sig Minnchen åt sidan och störtade inåt skogen.

Odowalsky kunde ej följa henne emedan han i första häpenheten ej såg åt hvilket håll hon begaf sig. I stället hördes en gäll hvissling från hans läppar.

Knappt hade Nero förnummit den, förrän han med ett ilsket skall rusade efter den stackars flyende Minnchen.

Hon hade några alnars försprång och uppbjöd hela sin förmåga att hinna fram till närmaste träd för att klättra upp i det samma.

Minnchen var också nära att lyckas, men just som hon skulle gripa tag om trädstammen var Nero henne i hälarne. Med hela sin tyngd kastade han sig öfver den värnlösa flickan och slog henne till marken.

Ett hjertslitande anskri, och den stackars flickan svimmade.

På endast några alnars afstånd stod Ernst Odowalsky och såg med hånleende blickar på gruppen framför sig. Det syntes tydligt på hans utseende, att han var obeslutsam hur han skulle göra.

Nero hade huggit sina skarpa tänder in i Minnchens klädning, och att döma af hans rörelser beredde han sig på att angripa en fastare del af den unga flickans kropp.

Just då han morrande reste sig upp för att verkställa detta beslut, hördes ett skott omedelbart i närheten. Nero gaf till ett jemmerligt tjutande och rullade sig i krampaktiga ryckningar på marken.

Allt detta hade tillgått så hastigt att Ernst Odowalsky knappt hann tänka en enda redig tanke. När han ändteligen kom till besinning och störtade fram till den döende Nero möttes han på halfva vägen af Fredrik Dahlspets.

"Tillbaka", ropade svensken och höll fram den icke afskjutna pistolen.

Ernst Odowalsky tog ett par steg tillbaka och såg sig omkring med förvirrade blickar.

"Ni är nu min fånge", utbrast ryttmästaren och höjde slagsvärdet. "Allt motstånd är fåfängt."

Ernst Odowalsky insåg också genast att så var förhållandet, ty inom några minuter var han omgifven af de svenske ryttarne.

"Herr officer", utbrast han derför, i det han räckte handen åt Fredrik Dahlspets, samt sade sitt namn, "jag är lika god protestant som ni och…"

"Men hvarför detta uppträde?" afbröt ryttmästaren strängt och pekade på Minnchen och den bredvid henne liggande döde hunden. "Hvarför? Kan ni förklara det?"

Minnchen reste sig upp i detsamma och kastade förvirrade blickar omkring sig. Då hon varseblef de svenske ryttarne klarnade hennes blickar. Så fort hennes krafter det tillät reste hon sig upp. Hon ville tala, men en blick ur Odowalskys ögon gjorde att hon teg. Det låg någonting på samma gång hotande och bedjande deri, att Minnchen ej kom sig före att yttra ett enda ord om hvad som passerat.

Efter en kort rast aftågade ryttmästaren, följd af Ernst Odowalsky, som först erhållit tillåtelsen att gräfva ned Nero, till Miltnitz. Minnchen återvände så hastigt hon kunde till sitt hem.