Читать книгу: «Mord i slottet»

KAPITEL TVÅ

“Du har härmed blivit galen, syrran.”

”Älskling, du beter dig irrationellt.”

”Mår moster Lacey bra?”

Orden från Naomi, deras mamma och Frankie spelades om i Laceys huvud när hon klev av planet ner på Heathrowflygplatsens asfalt. Hon kanske var galen som hoppade på första bästa flyg från JFK och spenderade sju timmar på planet utan mer än sin handväska, sina tankar och en tygkasse med kläder och toalettartiklar hon hade köpt på flygplatsens butiker. Men att vända ryggen åt Saskia, New York och David, gjorde henne upprymd. Det fick henne att känna sig ung. Bekymmerslös. Äventyrlig. Modig. Faktum var att det hade påmint henne om den Lacey Bishop hon varit f.D. (före David).

Att meddela nyheten till sin familj att hon gett sig av till England utan varning – över högtalarfunktionen, dessutom – hade varit mindre uppjagande, eftersom ingen av dem verkade ha något filter och alla tre hade den dåliga vanan att högt uttrycka vad än de tänkte.

”Tänk om du får sparken?” hade hennes mamma ylat.

”Åh, det får hon definitivt,” hade Naomi bekräftat.

”Har moster Lacey ett sammanbrott?” hade Frankie frågat.

Lacey kunde se framför sig hur alla tre satt samlade runt ett konferensbord och gjorde sitt bästa för att spräcka hennes bubbla. Men givetvis var inte det den verkligen situationen. De var hennes nära och kära; det var deras jobb att servera den hårda sanningen. I denna nya, obekanta epok, e.D. – efter David – vem skulle annars göra det?

Lacey gick igenom terminalgången, följde de andra tröttögda passagerarna. Det kända, engelska duggregnet hängde i luften. Vilken vår. Med fukten som krusade hennes hår fick Lacey äntligen ett ögonblicks paus att reflektera. Men det fanns ingen återvändo nu, inte efter sju timmars flygresa och flera hundra dollar dragna från hennes bankkonto.

Terminalen var en enorm växthusliknande byggnad av stål och slätt, blåaktigt glas, toppat med ett toppmodernt, bågformat tak. Lacey gick in i det glansiga, kaklade rummet – dekorerat med kubistiska väggmålningar av pittoreskt döpta British Building Society – och anslöt sig till kön för passkontroll. När det blev hennes tur var vakten en blängande, blond kvinna med svarta, klossliknande ögonbryn. Lacey gav henne sitt pass.

”Anledning till resan? Arbete eller nöje?”

Vaktens dialekt var hård, långt ifrån de mjuktalande brittiska skådespelarna som hade charmat Lacey på hennes mest älskade kvällspratshower.

”Jag är på semester.”

”Ingen returbiljett.”

Det tog Laceys hjärna ett ögonblick att förstå vad kvinnan egentligen menade; hon talade med en okonventionell grammatik. ”Det är ingen tidsbegränsad semester.”

Vakten höjde sina stora, svarta ögonbryn och hennes sura uppsyn blev misstänksam. ”Du behöver visum om du ska jobba.”

Lacey skakade på huvudet. ”Det ska jag inte. Det sista jag vill göra här är att jobba. Jag skilde mig precis. Jag behövde lite tid att reda ut tankarna och äta glass och se på dåliga filmer.”

Vaktens ansiktsdrag mjuknade omedelbart med empati och gav Lacey det distinkta intrycket av att hon också var medlem i Den Sorgsna Klubben För Frånskilda.

Hon gav tillbaka Laceys pass. ”Ha så kul. Och upp med hakan, va.”

Lacey svalde den lilla klumpen som hade formats i halsen, tackade vakten och gick vidare till ankomsthallen. Där stod flera distinkta grupper av människor som väntade på sina närstående. Vissa höll ballonger, andra blommor. En grupp väldigt blonda barn höll upp en skyld med texten ”Välkommen hem, mamma! Vi har saknat dig!”

Det fanns förstås ingen där att hälsa Lacey välkommen och när hon korsade den fullspäckade salen, på väg mot utgången, tänkte hon på hur hon aldrig skulle bli välkomnad av David på en flygplats igen. Om hon bara hade vetat när hon kom hem från den där affärsresan – där hon hade shoppat antika vaser i Milan – att det var sista gången David skulle överraska henne på flygplatsen med ett leende på läpparna och en stor bukett tusenskönor i famnen. Hon skulle ha njutit av det mer.

Väl ute på gatan vinkade Lacey till sig en taxi. Det var en svart ”hackney carriage” och åsynen slog henne med nostalgi. Hon, Naomi och deras föräldrar hade åkt en av dessa ikoniska svarta taxibilar den där gången, under deras sista och avgörande familjesemester.

”Vart nånstans?” frågade den mulliga chauffören när Lacey slank ner i baksätet.

”Wilfordshire.”

Ett ögonblick passerade. Chauffören vände sig om och såg på henne med en djup rynka mellan sina stripiga ögonbryn. ”Vet du om att det är en två timmar lång resa?”

Lacey blinkade, osäker på vad han försökte förmedla.

”Det är lugnt,” sa hon med en liten axelryckning.

Han såg ännu mer förvirrad ut. ”Du är jänkare, va? Tja, jag venne hur mycket du är van att lägga på resor hemma, men på den här sidan av vattnet kommer en tvåtimmarsresa att kosta en fin penning.”

Hans abrupta sätt förvånade Lacey, inte för att det inte matchade hennes mentala bild av den muntra, engelska taxichauffören, men för att det var en förklädd antydan att hon inte hade råd med en sådan resa. Hon undrade om det hade något att göra med att hon var en ensam, kvinnlig resenär. Ingen ifrågasatte någonsin David när de åkte långa taxiresor tillsammans.

”Jag kan betala,” försäkrade hon honom med en kall ton.

Chauffören vände sig framåt igen och startade taxametern. Den pep till och en grön pundsymbol lystes upp; även detta väckte nostalgin i henne.

”Så länge du kan det,” sa han tunt och svängde ut från trottoaren.

Snacka om brittisk gästvänlighet, tänkte Lacey.

*

De nådde fram till Wilfordshire efter två timmar – som lovat – och ”tvåhunrafemti quid” senare. Men det dyra priset och den ovänliga chauffören föll fort i glömska när Lacey klev ur bilen och andades in den friska havsluften. Det luktade precis som hon mindes det.

Lacey hade alltid funnit det anmärkningsvärt hur dofter och smaker kunde väcka sådana starka minnen – denna stund var precis likadan. Den saltiga luften fick en plötslig våg av bekymmerslös glädje att resa sig inuti henne, en glädje hon inte hade känt sedan innan hennes pappa lämnade dem. Den var så stark att hon nästan fick henne att tippa omkull. Ångesten som hennes familjemedlemmars reaktioner till den oförberedda resan hade satt i henne smälte nu bort. Lacey var precis där hon behövde vara.

Hon begav sig ner för huvudgatan. Duggregnet som hade omgivit Heathrow Airport syntes inte till och de sista spåren av solsken badade allt i ett guldigt ljus; det såg magiskt ut. Precis som hon mindes det – två parallella rader av uråldriga stenstugor, byggda ända framme vid kullerstenstrottoarerna med sina ursprungliga burspråk fortfarande kvar, vars glas buktade ut mot gatan. Inga av butikerna hade moderniserats sedan hon var här sist. Det såg till och med ut att vara samma gamla träskyltar som dinglade ovanför dem. Varje butik var dessutom helt unik från de andra och sålde allt från barnkläder och sybehör till bakelser och små kaffepaket. Det fanns till och med en antik karamellbutik med stora glasburkar fyllda av godis i olika färger, där allt kunde köpas enskilt för ett öre.

Det var april och staden var dekorerad med färgade flaggväv inför påskfirandet, upphängt mellan affärerna i ett sicksackande mönster över gatorna. Det fanns massvis med folk runt omkring – som precis slutat jobba, antog Lacey – sittande utanför pubar på picknickbänkar med sina stora ölglas eller vid kaféernas uteserveringar, ätande desserter. Alla verkade utsöndra goda vibbar och deras munterhet blev en tröstande bakgrundsmusik, som vitt brus.

Känslan av att allt stod rätt till kom som en lugnande bölja genom Laceys kropp. Hon tog upp mobilen och knäppte ett kort på huvudgatan. Med havet likt ett glittrande silverband runt horisonten och den vackra, rosastrimmade himlen, såg det ut som ett vykort, så hon delade den i gruppchatten hon hade med sin familj: Bishop Girlz. Naomi hade döpt den, helt i enlighet med Laceys misstycke.

Det är precis som jag minns det, lade hon till under den pittoreska bilden.

Ett ögonblick senare gav mobilen ifrån sig ett pling. Naomi hade svarat.

Ser ut som att du hamnat av misstag i Diagon Alley, syrran.

Lacey suckade. Det var det typiskt sarkastiska svaret hon kunde ha väntat sig från sin lillasyster. Det var självklart att Naomi inte bara kunde vara lycklig för hennes skull eller stolt över hur Lacey hade tagit kontroll över sitt liv.

Använde du ett filter? undrade hennes mammas svarsmeddelande en stund senare.

Lacey himlade med ögonen och lade undan mobilen. Fast besluten att inte låta någonting förstöra hennes bra humör tog hon ett djupt, lugnande andetag. Skillnaden på luftkvaliteten här, jämfört med den förorenade New York Cityluften hon hade andats in den morgonen, var otrolig.

Hon fortsatte längs gatan, lyssnade till ljudet av sina egna skors klick-klackande mot kullerstenarna. Hennes nästa mål var att hitta ett hotellrum för det obestämda antalet nätter hon skulle vara här. Hon stannade till utanför det första vandrarhemmet hon fick skymten av, The Shire, men såg att skylten i fönstret hade vänts till ”Inga lediga rum”. Ingen fara; gatan var lång och om Laceys minne stämde, fanns det många fler ställen att testa.

Nästa vandrarhem – Laurel’s – var målat rosa som sockervadd och dess skylt informerade: ”Fullbokat”. Andra ord, samma mening. Men denna gång väcktes en oro i Laceys bröstkorg.

Hon tvingade bort den. Det var bara den mask som hennes familj hade satt i hennes öra. Det fanns ingen anledning att stressa. Hon skulle snart hitta ett ställe.

Hon fortsatte. Mellan en smyckesbutik och bokhandel stod The Seaside Hotel fullbokat och bortom affären med campingutrustning och skönhetssalongen såg det likadant ut för Carol’s B’n’B. Det fortsatte och fortsatte till Lacey befann sig i slutet av gatan.

Nu satte sig till slut paniken i henne. Hur hade hon varit så fåfäng att hon kom hit utan någonting förberett? Hela hennes yrke gick ut på att organisera saker, ändå misslyckades hon med att organisera sin egen semester! Hon hade inte några av sina ägodelar med sig och nu hade hon inte heller ett rum. Skulle hon behöva vända tillbaka dit hon kommit ifrån, fiska upp ”tvåhunra quid” till för en taxiresa tillbaka till Heathrow och hoppa på nästa flyg hem? Inte undra på att David hade inkluderat en paragraf om underhållsbidrag – hon kunde inte litas på när det gällde pengar över huvud taget!

Samtidigt som Laceys tankar virvlade av oro vände hon sig om, som om ännu ett vandrarhem skulle dyka upp från ingenstans om hon såg sig omkring hjälplöst nog. Det var först då som Lacey insåg att den sista byggnaden ute på hörnet var ett värdshus. The Coach House.

Lacey kände sig fånig men harklade sig, samlade tankarna och klev in.

Inredningen var typiskt likt en pub; stora träbord, en svart tavla med dagens meny skriven i kursiv, vit krita, en spelmaskin i hörnet med pråligt blinkande ljus… Hon gick fram till baren där glashyllor stod fyllda med vinflaskor och upphängda, runda glas fyllda med olika sorters sprit. Det hela var gammalmodigt på ett charmigt sätt. Det fanns till och med en äldre, utslagen herre som vilade huvudet mot baren med armen som kudde.

Bartendern var en slank flicka med ljusblont hår tillbakadraget i en rörig knut mitt på huvudet. Hon såg alldeles för ung ut för att jobba i en pub. Lacey drog slutsatsen att det hade att göra med den lägre åldersgränsen för alkohol i England och absolut inte det faktum att ju äldre Lacey blev, desto mer tycktes alla andra få bebisansikten.

”Vad får det lov att vara?” frågade bartendern.

”Ett rum,” sa Lacey, ”Och ett glas prosecco.”

Hon kände för att fira.

Men bartendern skakade på huvudet. ”Vi är fullbokade fram till påsk.” Hon talade med en sådan bred mun att Lacey kunde se tuggummit hon tuggade. ”Hela stan är det. Det är skollov och massor av folk tar med barnen till Wilfordshire. Det kommer inte finnas nånting på åtminstone två veckor.” Hon pausade. ”Så, bara prosecco, då?”

Lacey tog tag i baren för att hålla upp sig. Hennes mage vände sig. Nu kände hon sig verkligen som den fånigaste kvinnan i världen. Inte undra på att David hade lämnat henne. Hon var en oorganiserad röra. Ett patetiskt försök på en person. Här stod hon och låtsades klara sig som ensamstående vuxen utomlands, när hon i själva verket inte ens kunde skaffa ett hotellrum själv.

Vid det ögonblicket såg Lacey en figur i ögonvrån. Hon vände sig och såg en man komma mot henne. Han var sextio-någonting och bar en ginghamskjorta instoppad i sina blå jeans, solglasögon som vilade på hans kala huvud och ett mobilhölster på höften.

”Hörde jag att du letar efter nånstans att sova?” frågade han.

Lacey var på väg att säga nej – hon var kanske desperat, men att följa med en dubbelt så gammal man som kommit fram till henne i en pub, var lite för Naomigt för hennes stil – när mannen förklarade: ”Jag hyr ut semesterstugor.”

”Jaså?” svarade hon förbryllat.

Mannen nickade och drog fram ett litet visitkort från jeansfickan. Lacey ögnade informationen på det.

Ivan Parrys mysiga, rustika, charmiga semesterstugor. Perfekt för hela familjen.

”Jag är fullbokad, som Brenda sa,” fortsatte Ivan och nickade mot bartendern, ”Förutom en stuga som jag precis fått äganderätt för på en auktion. Den är egentligen inte klar att hyras ut än men jag kan visa dig den om du verkligen är i knipa. För rabattpris, eftersom det är något av en skrothög. Bara tills hotellrummen blir lediga igen.”

Lättnad forsade genom Lacey. Visitkortet såg äkta ut och Ivan hade inte aktiverat några varningssignaler i hennes huvud. Lyckan vände! Hon var så lättad att hon kunde ha kysst den där flinten!

”Du är en hjälte,” sa hon och lyckades tygla sig.

Ivan rodnade. ”Vänta tills du har sett den innan du bestämmer det.”

Lacey skrattade. ”Ärligt, hur illa kan det vara?”

*

Lacey lät som en födande kvinna när hon kämpade upp för bergsstigen bredvid Ivan.

”Är det för brant?” frågade han med en bekymrad röst. ”Jag borde ha nämnt att den låg på klippan.”

”Det är inga problem,” kiknade Lacey. ”Jag – älskar – havsutsikter.”

Genom hela deras promenad dit hade Ivan bevisat sig som motsatsen till sliskig affärsman genom att påminna Lacey om det sänkta priset (trots att de inte hade diskuterat någon summa än) och ständigt påpeka att hon inte skulle få för höga förhoppningar. Nu när hennes lår värkte från vandringen, började hon tycka att han hade rätt i att sätta ribban lågt.